Vit

Stadshotellet hade bestämt sig för att bredda sin verksamhet för att locka fler besökare och anordnade loppmarknad i festsalen. Säljare av begagnade uppläggningsfat och barnkläder nödtorftigt sorterade i ullaredskassar stora som byråer trängdes bland förgyllda speglar och stuckatur från början av förra seklet. När Mimmi skulle titta på några ringar tillverkade av teskedar (anslående, men inte särskilt bekväma) råkade hon stöta till en display med halsband med foten.
-Åh kära du, sa säljaren, en vithårig kvinna i 60-årsåldern med lila kaftan av linnetyg. Det gjorde absolut ingenting. Här är det verkligen trångt med alla besökare och föremål.

Kvinnan visade på en korg med blanka stenar i olika färger.
-Välj en sten, så ska jag spå dig.
Mimmis hand sökte sig till en blekgrön sten, med vita strimmor. Hon höll fram den mot kvinnan.
-Du måste blunda när du väljer, så stenen väljer dig.
Mimmi lade tillbaks stenen i korgen, blundade och lyfte upp den sten hon trodde var den blekgröna. Stenen i hennes hand var svart.
-Du lever inte i nuet, sa kvinnan. Du måste bli bättre på att leva i nuet och inte leva så mycket i det förflutna, samtidigt som du oroar dig för framtiden. Sen bär du på en stor sorg som du måste bearbeta. Du har problem med magen också.
-Så är det nog, sa Mimmi, log och sökte sig bort i trängseln.
Kunde hon inte få ha den där magkatarren i fred och leva lite som hon ville, lite nu och lite då och sorgen... Det var som det var med den saken.