Anlitades

Hantverkaren
Försenad, irriterad
Fixade, svor, flirtade
Fakturan var väl tilltagen
Anlitad

Flyttade

I vart och ett av salens tre fönster lyste en adventsjärna av papp. Jorm tassade fram över golvet. Luften var torr och varm. De glödde fortfarande i kaminen efter aftonens brasa.
-Hördu musling, sa han. Finns det något ätbart?
Det lilla djuret skakade på huvudet. I natt skulle det inte bli något skrovmål på chipssmulor och gamla popcorn.
-Det får räcka med äpplet som vi hittade i köket, sa Jorm. Ska du sitta i min ficka eller på min axel? Vi måste se till husbondfolket också. Det är ju tomtens plikt.

Jorm tittade på den förgyllda pendylen som hängde på väggen mot lillrummet. Visarna stod på tio över fyra. De gjorde de alltid. Ingen skulle bry sig om Jorm ändrade visarna. Människor var sådana hade Jorm lärt sig. De hade saker som de vare sig såg eller brydde sig om. Köket skulle rivas ut hade han förstått. Det nya köket låg i kartonger på logen. Några djur för Jorm att se till fanns inte längre i ladugården. Ingen häst att sitta hos i krubban under en stund av förtrolig samvaro,  ingen ko som kunde ge lite mjölk eller höna som kunde skänka ett ägg. Den förra familjen som bott här hade haft några marsvin och en kanin. Nu hade han bara muslingen att ty sig till.

Jorm klev uppför trappan, ett steg i taget. Han visste hur han skulle gå, för att undvika att trappan knarrade. Dörren till badrummet stod öppen. Någon hade glömt att släcka ljuset. Det droppade från kranen i duschen. Han klev över den höga tröskeln till de vuxnas sovrum. Pappan verkade inte vara hemma. Mamman sov ensam i den stora sängen. Jorm smög sig fram och tog väckarklockan som stod vid sängbordet. Med sina rynkiga fingrar flyttade han klockans visare en timme tillbaka. Mamman skulle inte vakna i tid nästa morgon. Han kände ett styng av dåligt samvete, men det var en familj som var dålig på att se till sin hustomte.

Vart ska vi

Om hunden får bestämma
Vart vi ska
När vi går ut
Undrar var vi hamnar då

Vidgade

Vidgade vykortet vyerna? Vera verbaliserade vadstenavistelsen. Verner visste. Vintertidens vankelmodiga vemod vilade vid vitlöksodlingen. Veras verk. Verners vilja. Varför visade vykortet vadstenaklostret? Ville Vera vinna Verners vanföreställningar? Ville Vera vandra vidare? Vem vet?

Hör

Jag visar in rörmokaren i köket. Han är liten och senig och kisar med ena ögat. Håret är gråsprängt i det svarta och tjockt. Han har arbetsbyxor med fickor på benen och bär en verktygslåda av grön plåt i handen. Han luktar starkt rengöringsmedel. Pappa brukade använda det när han mekat med bilen. Det stod i en pappburk i badrummet och jag var förbjuden att ta av det. Rengöringsmedlet bestod av små kulor och såg ut som tvättmedel.
-Det är stopp i avloppet, säger jag. I köket.

Det är min första lägenhet. Jag har plockat undan för hans skull och skurat utrymmet under diskbänken med Klorin. Trägolvet som döljs under det spräckliga vinylgolvet från 70-talet knarrar. När jag skulle hänga upp några tavlor, ett par reproduktioner jag köpt på Nationalmuseum, insåg jag hur mycket det lutade. I fönstret står en hibuskus. Den har blommat över och kommer snart att dö. Förr kunde en hibuskus bli gammal, kanske 100 år. Nu för tiden behandlas de för att vara korta och kompakta och lever inte mer än en säsong. På bordet står en gul höstglöd. En bomullsduk med fransar täcker en stor del av bordet. Varje gång jag ska äta tar jag bort duken och viker ihop den. Bordet har jag fått med mig hemifrån.

-Rejäla skåpsstommar det här, säger rörmokaren. Platsbyggda. Här är det inte stambytt ser jag. Idag sätter man inte in vattenlås av gjutjärn längre. Nu för tiden använder man plast. Ett sådant skulle t om du kunna öppna.
Han tar fram en polygrip och lossar på skruvarna som håller till vattenlåset och får bort glegget som täppt igen flödet från vasken. Hela tiden andas han genom munnen. Jag står bredvid. Trots att han jobbar känner jag mig iakttagen.

När han gått finns han doft kvar i lägenheten. Det är något hemtamt, familjärt över den, blandningen av svett och rengöringsmedel. Jag vet att Sture inte är min riktiga pappa, även om jag alltid kallat honom pappa.  Mamma har aldrig velat säga något om vem. Jag försöker slå bort tankarna om att jag på något sätt hör ihop med den där rörmokaren.

P.S. Är det någon som kan komma på vad rengöringsmedlet heter, så är jag tacksam. Kan det vara Fenom? D.S.

Sitter

På gräsmattan ligger en lapp. Den är dubbelvikt. Fukten i gräset gör att de två sidorna sitter ihop. Jag tar upp den i tron att det är något som ramlat ur min ficka. Det är det inte. Lite undrande står jag med någon annans kom-ihåglista i handen och läser.

Försvann

Försäljaren sa emot mig
Där försvann
Den affärsmöjligheten