Dolde

Stugan, eller huset, som jag föredrar att säga, eftersom jag bor där permanent, syntes inte från vägen. Syrenhäcken hade blivit så hög och tät det senaste året att den dolde huset. Jag stannade till på hemväg från min morgonpromenad och sökte efter doften av syren, men vinden låg på från ett annat håll och doftmolekylerna sökte sig bort från mig. Bland grenarna såg jag en grönbrun  fågel, en oansenlig liten sångare.

Vinden bar bud om regn. Täta, gråa moln trängdes på himlen. På något sätt känns det där vädret som det typiska sommarvädret. Lågtryck som avlöser varandra. Enstaka soltimmar så luften blir het och fuktig. Det är regnet som är min sommar, inte de varma, soliga dagarna med bad och grillning.

En stadsjeep med tonade rutor på väg till golfbanan passerade. Jag vet inte om föraren såg mig. Snabbt såg jag mig om innan jag gick över vägen och in i trädgården. Hönshuset var färdigt. Det var bara hönsen som saknades. Mina mamma sa alltid:
-Det är en gåva att kunna göra det hemtrevligt omkring sig.
När hon var liten var hönsen ett påhäng och ett ständigt besvär för barnen som skulle se till dem. Nu livskvalitet.