Välordnad + slutade

Anna ställer sig framför chiffonjén. Hon drar dammtrasan över den blanka ytan av gulaktigt faner. Byrån är hög och pryds av ett ornament som föreställer en uppgående sol mellan två snidade blommor, en bondekopia inspirerad av det franska kejsardömet. På var sida om klaffen finns pelare av svarvat päronträ, som målats svart. Hon både vet och inte vet, det där med päronträet. Att det är detaljer av just päronträ. Chiffonjén ger ett prydligt och välordnad intryck. Hon har svårt att föreställa sig att någon suttit vid den och haft den som sin arbetsplats och fört bok över inkomster och utgifter med klaffen nedfälld över knäna. Möbeln kommer från Rolands familj. Det är han som ärvt den. När de fick den i sin ägo, var den värd en del pengar, det talades om både tio och femton tusen. Nu är den knappt värd någonting, har hon fått höra.

Dammtrasan glider över vasen. Det är en Ulrika Hydman, som hon köpt på Kosta glasbruk. Ansiktet som pryder vasen ser outgrundligt på henne. Det är annat som är modernt nu. Shabby chic, där allt ska vara slitet och vitt eller industridesign med gamla plåtskåp och lampor från nedlagda industrier. En gång i tiden trodde Anna att det var möjligt att ständigt följa med sin tid, att bara vara uppmärksam och ta det nya till sig. Hon vänder sig mot Roland. Han sitter och broderar en tavla i korsstygn. Det ska bli en avbild av en affisch från jugendtiden. Dammtrasan hänger slappt i hennes hand.
 -Jag är sugen på något. Ska vi ta en kopp te? Ett litet kex till?
-Nej tack. Jag syr. Det känns som jag kommit efter.
-Du gör som du vill.
Det slutade ofta så här. I ingenting. Med en känsla av att ha blivit avvisad, trots att ingenting egentligen utspelats mellan dem.