torsdag 31 december 2015

Gott Nytt År

Gott Nytt År!

Jag hade funderingar på en längre text, men känner att tiden inte räcker till idag, så det får bli en annan dag. Hur som helst så var det mysigt att tänka på texten, ta en förmiddagspromenad och titta på änderna. Hoppas ni får en fin nyårshelg och att jag kommer ihåg min idé, så den blir nedskriven.

onsdag 30 december 2015

Text från bok

Inspirationsmeningen  Han sitter i bilen och blir alltmer irriterad, kommer från boken Istvillingar av Tremayne.

Han sitter i bilen och blir alltmer irriterad. Bilköerna står stilla runt honom. Den kalla luften får avgaserna att frysa. Bilen framför är smutsig. Lyktor och bakruta täcks av ett klibbigt lager salt och vägsmuts. Det är en Audi. På radion apar sig ett kändiskollektiv. Han kramar ratten hårt och försöker låta bli att se på klockan. Tiden rinner i väg, nu, i kväll, varje dag...

I morse låg Filips kniv på köksbänken framför mikrovågsugnen. Han tog upp den och drog den halvvägs ur slidan av knottrigt gummi. Stålet var tenngrått och matt och eggen kändes vass mot hans finger. En friluftskniv, inköpt för att användas under en vandring med klasskompisarna. Vad kniven gjorde på köksbänken visste han inte. Kanske hade Filip använt den till något i köket eller också var det ett valhänt försök att bringa reda i tonårsrummet. Det var märkligt att den kom fram. Han trodde faktiskt den var försvunnen.

Han vägde kniven i handen och lekte med tanken på att ta den med i bilen. Den måste vara tillräckligt vass för att punktera bildäck. Däck efter däck. Eggen mot kniven på den kvinna, medelålders och ängsligt klippt, som han valt att ta som gisslan. Lukten av rädsla i bilen. Nationella insatsstyrkan. De skulle aldrig få honom levande. Falling Down utan skjutvapen. Blod som rinner ut munnen och bildar en pratbubbla på asfalten.

måndag 28 december 2015

Blänk

Myrstigen är samhällets sista gata. Den slingrar sig upp genom skogen och har formen av ett P. Tegelvillor ligger utspridda mellan tallarna. Traktens unga bilburna använder den som för köra fort och träna kurvtagning och motionärerna använder den som ett extra elljusspår. Kullen i mitten av P:et har jag alltid betraktat som något slags tillhåll.

Jag tar cykelbanan från det bostadsområde som kallas för Ångermanland. Snöplogen har föst ihop vinterns första snöfall till meterhöga vallar. Ett hastigt väderomslag har fått träden att skimra av frost. Gångstavar och broddar håller mig upprätt. En mops i täcke med en stelfrusen matte är de enda levande varelser jag sett. Det är ingen kväll för utevistelse.

Där öglan fäster vid stapeln ligger ett bylte under ett träd. Det enda jag hör är mina egna andetag och ett svagt brummande från genomfartsleden. Jag pratar med byltet och säger:
-Hallå. Hur är det. Svara det.
När byltet inte reagerar böjer jag mig ner på knä och griper tag i dess arm.
-Det är kallt ute. Det är farligt att ligga så här. Förstår du inte det?
Jag lägger honom på rygg. Överrocken är uppknäppt. Han har grå mjukisbyxor och en svart pikétröja med reklam för Dicks däck på sig. Tröjan har glidit upp och blottar en hårig mage. Doften av alkohol är påtaglig.
-Vakna då.
Jag örfilar honom och nyper hans kinder och svär åt honom och får upp honom i sittande ställning. Han stirrar oseende på mig och stönar när jag frågar var han bor.
När jag känner igenom fickorna inser jag att jag glömt min mobiltelefon hemma.
-Vänta här, så ska jag hämta hjälp.

Trappan till det närmaste huset är glashal. Den har sopats ren från snö, men fukten har fryst till is. Dörrklockans ljud ekar i en tom hall. Jag hör steg. Dörren gläntas, så långt säkerhetskedjan räcker. En kvinna står med axeln mot mig. Håret är uppsatt i en slarvig hästsvans. Ansiktet är svullet och hon har blåmärken på överarmen. Något blänker till. Jag ser en kökskniv. Hon lägger ner den på skohyllan.
-Det ligger en man här ute, säger jag. Han har däckat och ligger och sover i en snödriva. Vi måste ringa efter hjälp.

söndag 27 december 2015

Ord på G

Det är den jul som vi minns som grå och grön. Vi minns det ljumma vädret, mörkret och de hårda vindarna. På TV visas filmen Grease, som matiné. Jag har uppenbara problem med att förklara varför tonåringar spelas av trettioåringar och har egentligen aldrig tyckt om filmen. Via facebook har jag nåtts av ett dödsbud. En som inte hunnit fylla femtio, en i min egen ålder, har avlidit, ingen som jag känner personligen, utan lärt känna via olika forum och sociala medier, en person som jag uppskattar, en som har något att säga. Jag beklagar sorgen i en kommentar på facebook och menar det jag skriver, samtidigt som jag känner hur tillvaron förvandlas till stelnande gelatin, något kornigt och gulaktigt, styvt, men fortfarande genomskinligt. Allt är skört, våra liv och vår hälsa och våra dygnvändande tonåringar...Jag funderar på att säga något, men vi fortsätter att glo på en grisig film



Grå, grön, Grease, gelatin, gulaktigt, genomskinligt mm

torsdag 24 december 2015

God Jul!

God Jul alla Skrivpuffare!

Hoppas ni får en riktigt fin och trivsam julhelg!

Skrivpuff är tillbaks som vanligt i morgon.

onsdag 23 december 2015

Röra

Stammedlemmarna springer om varandra framför filmteamets kamera. Till en början verkar lägret i djungeln vara en enda röra. Sedan tar hyddorna form. De är kupolformade och tillverkade av böjda kvistar och täckta av överlappande blad och ligger i en cirkel runt en lägereld. Stammedlemmarna bär blommiga höftskynken av bomullstyg och känner till användningsområdet för 500 olika djungelväxter.

När lägret är rest går de ut på jakt. Speakerrösten berättar att de jagar med nät. Stammedlemmarna bär spjut i händerna. Speakerrösten berättar att de jagar med spjut. Stammedlemmarna bär ett nät, flätat av rötter. Louise funderar på om hon ska säga något om den bristfälliga synkroniseringen mellan bild och ljud, men tiger. Stammedlemmarna fångar en vattenantilop genom att imitera dess läte. De bär iväg bytet hängande på en stör mellan sig. Det är sällan Martin fängslas av något på TV, men skildringen av urinvånarna i Kongo, verkar ha fångat honom. Hon lägger ner virkningen i knät och breder ut den med handen. Det ska bli en spetsduk med ryschig volangkant, tänkt att lägga under julosten. Projektet känns en smula vulgärt.

-När man ser sådant här så fattar man varför människor blev bofasta och uppfann jordbruket, säger Martin. Ska det där lilla djuret räcka till allihopa?
-De behöver sexton timmar per vecka, för att få ihop tillräckligt med mat, säger Louise. Jordbruket kräver betydligt större arbetsinsats. Resten av tiden umgås de, och roar sig. Det är så tragiskt regnskogsprogram. Är det inte apor eller papegojor som hotas av skogsskövling, så är det de sista genuint lyckliga människorna som riskerar att försvinna. Alla kunskaper, ekosystemet, samverkan med naturen...
-Lyckliga? Med en initiationsrit som går ut på att de vässar varandras tänder?
-Tänk på vad Wigfors sa: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet. Vi har skapat ett samhälle där vi inte trivs, Martin.






tisdag 22 december 2015

Fatta

Morgonens fågel är liten och grå
Den sitter på en gren och jag ser på
Försöker fatta att julen snart är här
Julstämningen är borta, det går så där
Luften är ljummen, allt är grått
Precis som året som gått
Hoppas på stillhet och frid
I denna dunkla vintertid

måndag 21 december 2015

Trångt

Vardagsrummet förefaller trångt. Jag går förbi ibland och kan inte låta bli att se in genom de upplysta fönstren på första våningen. Gardinerna är svarta och mönstrade med fantasiblommor stora som solrosor. Väggarna är mörkt blyertsgrå. På bortre väggen hänger en spegel med Elvis Presley på. Mitt på golvet står något som förefaller vara ett staffli. Jag ser två pinnar som sticker upp.  Någon gång hoppas jag få se lägenhetsinnehavaren måla. Det känns spännande att ha en konstnär i kvarteret, någon som kompromisslöst inrättar sitt liv efter konsten och placerar sitt staffli mitt i vardagsrummet.

Så en kväll får jag se henne. Hon är i tjugofemårsåldern och kraftigt överviktig. Hon befinner sig mitt i det trånga vardagsrummet. Svetten rinner och håret klibbar fast i pannan. Armarna rör sig fram och tillbaks, som om hon imiterar en längdskidåkarens rörelser, samtidigt som hon trampar ett par pedaler upp och ner. Det var inget staffli jag såg, det var någon slags träningsredskap.

söndag 20 december 2015

Vill ha

Tomtar

Byrålådan med sydda dukar börjar alltmer likna en dåligt betald fyndlåda på auktion. Jag gillar inte det här. Kvinnomöda ska man uppskatta efter förtjänst, oavsett om man sytt det själv eller inte.Första julduken hittar jag, men inte den med dansande tomtar och texten Leve de vänliga tomtarnas skara, lyckligt det hem där de bygga och bo. När jag gett upp och bestämt mig för att fira jul utan utmärglade tomtar med egendomligt lynne hittade jag duken, invirad i en annan duk. Tomtarna dansade till en helt annan text Må i ditt hus små tomtar gästa och vid det all lycka fästa. Någonstans i lådan låg en osydd bonad, som jag uppenbarligen tänkt vill ha om någon gång. Kärleken är världens hopp. Förtröstansfullt. Jag känner att  jag borde sy upp den och vila ögonen på den dagligen. Kärleken är världens hopp. 


Ponnyhästar

Annette krypkör förbi ridskolan. Hagen är stenig och brant och sluttar ner mot länsvägen. Varje gång tänker hon att hon borde försöka hitta ett ställe att stanna på, så hon kan gå ur bilen och ställa sig vid staketet och hoppas att någon av ponnyerna kommer fram och hälsar på henne. Att köra upp på stallbacken och be att få titta på hästarna känns för privat. Hon har lång kappa och läderstövlar som inte alls lämpar sig för stall och lera på sig. Det är för att passa in på IKEA och Tornby köpcentrum hon klätt sig.

En fjording och en new forest-ponny kliar varandra på manken och en skimmel gör några krumsprång. Längs staketet lufsar en målmedveten shetlandsponny. Den är rund som en tunna och knappt mer än 90 cm i mankhöjd. Skäckteckningen bildar ett vitt band runt den svarta kroppen.
-Det är sådan ponny man vill ha, tänker Anette. När jag var barn ville jag inget annat än att ha hästar, bo på landet och ha ett alldeles eget stall. Så man förändras. Nu vågar jag knappt ens ha katt, av rädsla för att den inte ska bli tillräckligt lycklig. 

En svart Audi kör upp bakom henne. Föraren lägger sig nära hennes stötfångare och hänger sig på signalhornet när han kör om. Hon rycker på axlarna och kastar en sista blick på hästhagen. En brun ponny med bläs travar rakt mot henne.




lördag 19 december 2015

Vid

Vilar vid min vän
Längtar efter att bli sedd
Sträcker ut handen


fredag 18 december 2015

Text till bild

Runt bordet sitter tolv personer i varierande stadier av knubbighet. Marie-Louise har spänt upp ett partytält i trädgården och personalen på avdelningen Lönnen har planeringsmöte i hennes trädgård. Framför varje person står ett rågat fat med bakverk. Här finns vaniljhjärtan, mazarinkaka i långpannan, kärleksmums, bondkakor, finska pinnar och en kladdkaka som till och med är glutenfri.

I morse när jag vaknade hade jag så kraftig huvudvärk att jag funderade på att sjukskriva mig. Kaffebjudningar ger mig en känsla av overklighet. Det trugas och nekas och äts och jag har aldrig förstått de sociala koderna kring kakor. När ska jag säga nej och när ska jag tacka ja? Sten-Erik sitter mittemot mig. Han har limegrön pike-skjorta och försommarsolen har brynt hans armar chockrosa.
-Marie-Louise har verkligen bullat upp, säger jag och känner hur ihålig min röst låter.



onsdag 16 december 2015

Kar, ark, rak

Ibland tror jag att min lägenhet är en av de sista med badkar.  Jag fyller det med hett vatten ibland och låter några stearinljus lysa upp det fönsterlösa badrummet. Bit för bit sänker jag mig ner vattnet och låter kroppen vänja sig vid värmen. Sen ligger jag där och försöker slappna av och inte tänka på hudavlagringar och gammal smuts som trots skrubbande bitit sig fast i den vita emaljen och lik som hittats i badkar i någon av de alltför många deckare jag läst. Min kropp och dess utsöndringar blir ett med vattnet och mörkret. När vattnet svalnat till kyligt duschar jag och sveper in mig min blekgröna morgonrock. Jag trär ett par tovade tofflor på fötterna och går ut och sätter mig vid mitt skrivbord och tänder ett nytt ljus. Det doftar vanilj, någon minut, innan doftsinnet vant sig och lågans förbränning tagit överhand. Svavel. Vanilj. Levande ljus. Jag är känslig för dofter.

I översta lådan har jag en anteckningsbok, bunden av handgjorda ark med oregelbundna kanter. Jag lägger boken framför mig och ser till att den ligger rakt i förhållande till bordskanten. Med bläck skriver jag:
Om alla går i samma riktning kommer inga att mötas.
 Det är sant.
 Men vad händer med den som går i cirkel?

tisdag 15 december 2015

Styv

Ögonblicksbild

Gräset är styvt av frost. Dimman ligger tung mot jorden. På järnvägen passerar ett ånglok. Det dras av ett rostbrunt diesellok och har sällskap av några godsvagnar. Saker man ser, utan sammanhang, är sådant man undrar över. Vad gör ångloket på järnvägen?

Vikten av att läsa korrektur

-Jag tror jag dör. Läs innehållet i Nyhetsmorgon så får du se. De kan inte haft någon vidare styv korrekturläsare.
09.21 Simon Westlund löser Rubriks kuk på 10 sekunder.
-Så farligt är det väl inte. Alla kan inte veta att det heter Rubiks kub. Du dör inte av det.


måndag 14 december 2015

Relativt

Det var relativt lugnt i klassrummet den dag då vår fröken Lisbet Ed förlorade medvetandet. Lugnet kan berott på att första lektionen innehåll ett moment av sång. Vi fick sjunga Rock Island Line och If I had a hammer.till förinspelat komp som spelades upp från en rullbandspelare. Fröken bad oss ta fram matteböckerna och jag försökte koncentrera mig på  procenttalen  i Hej matematik. Blyertspennan krasade mellan mina tänder och mina fötter lindades krampaktigt runt skolbänkens ben. 

I ögonvrån skymtade jag en oväntad rörelse. Det var Conny som kommit över en tavelsudd. Han kastade den hårt, rakt mot tavlan där vår fröken stod. Jag vet inte om den träffade henne eller om hon bara föll ihop. Hon blev liggande på den grå nålfiltsmattan bakom katedern. Det tog tid innan någon tog någon notis om henne. Strax innan det ringde ut för rast hämtade Ann-Kristin och Ann-Charlotte rektorn. Ambulansen kom. Resten av terminen fick vi en vikarie som hette Leffe Sten.

söndag 13 december 2015

Isande

Isande vindar
En full tomte sjunger
Lucia firas
Tomten är skägglös och ung
En luvprydd tonårsnisse

lördag 12 december 2015

Hjärta

Farmor och farfars stuga låg vid kusten, långt ut i havsbandet, där himlen bildade en rund kupa över horisonten. Stugan var liten och låg i en sänka omgiven av klippor och kaprifol. Farfar hade själv byggt den. Stugan såldes i samband med ett arvskifte när jag var tretton. Pappa kom aldrig överens med sin syster. Mågen (han kallades så), farbror Rolf, som alltid skrämt mig med sin höga röst, yviga gester och oförmåga att gå rakt, var pådrivande i försäljningen, sa pappa och jag minns att pappa ville döda den djäveln. När stugan såldes förlorade jag min barndoms trygghet.

Härrlén var granne med farmor och farfar. Han var konstnär och målade bara om vintern. Om sommaren odlade han sin trädgård med körsbär, fläder och morötter. Hittar jag någon av hans målningar köper jag dem. De fyller mitt hjärta med samma svindlande känsla som att stå inför oändligheten under en rundhorisont.

torsdag 10 december 2015

Besked

Lådan i chiffonjén kärvar när jag drar ut den. Jag är på jakt efter en porslintomte, som av någon outgrundlig logik, ska ligga i en av möbelns smålådor, och inte tillsammans med julpyntet. Tomten sitter och läser för ett ljusbrunt djur, som ser ut som ett marsvin med puckelrygg. Förmodligen är det en ekorre. Både tomten och byrån kommer från Stefans faster Britta. Den var avlutad och trären när vi fick den. Jag har målat den vit och med åren har den är fyllts med allsköns prylar. Handvävda handdukar. Sällskapsspel. Viktiga papper.

I lådan där jag tror att tomten ska ligga hittar jag ett poesialbum med blekbruna pärmar och pastellfärgade sidor och ett fransigt häfte med inklistrade bokmärken. Jag slår upp boken. Verserna är skrivna med bläck och sirlig skrivstil.

Anna-Britta trodde hon var sist, men den äran har hon mist. Majken Heed

En liten blomma vill jag giva, låt oss alltid vänner bliva. Berit Johansson


Rosor äro röda
Violer är blå
Smultron är söta
Du lika så
Din klasskamrat Betty

Jag vill sitta i ditt minne
På en liten, liten pinne
Men om pinnen så går av
Låt mig ändå sitta kvar
Kusinen Birgitta

En gång var poesialbumet en länk till en kvinna som inte ville tala med mig. Tog jag fram det kunde hon öppna sig och berätta något om Betty eller Birgitta. Var de bodde och vilka som var deras föräldrar. Bokmärkena beundrade jag i hemlighet. De med sockersötakattugnar intrasslade i blomstergirlanger var mina favoriter. Mamma tyckte bäst om det med en brunlockig flicka som satt i en berså med en docka i knät. Bredvid stod en blå dockvagn. Änglar roade inte någon av oss. Jag lägger tillbaks poesialbumet med sina halvt bortglömda verser, avsedda att knyta vänskapsband mellan flickor på 40-talet,  och skjuter igen lådan. För att dämpa illamåendet tar jag en näve bridgeblandning från prydnadsskålen. Godiset har mjuknat och har en bismak av gammalt. Pappa ringde igår. Mamma väntar besked på proverna. De misstänker cancer. Och vi kunde inte tala med varann...


onsdag 9 december 2015

Imma

Imman från potatiskoket lägger sig på kaklet. Pannbiffar och sås står på eftervärmen. Det doftar syrligt från grönpepparn. En klump av oro klättrar på insidan av revbenen.  De borde vara hemma nu. I vardagsrummet står TV:n på. Kjell Höglund fyller 70. Jag lämnar köket och ställer mig framför TV:n. Äggklockan tickar för potatisen. Fragmentariska bilder i fyller TV-skärmen. På en äng möter en man med gitarr en brud. Hennes klänning är voluminös och består av styvstärkta lager. Klänningen gör henne otillgänglig. Kjell skildrar tristessen i folkhemmet. Man vänjer sig. Gör man det? Vänjer sig? Eller handlar livet om att inte vänja sig? En man med gubbmage befinner sig i logen till något som förefaller vara en burleskkabaré. Han och dansöserna är klädda i svart läder. På överkroppen har de något som påminner om selar. De slår mig hur lite man vet om en annan människa, hur otillgänglig en människa som ändå blottar sitt innersta är.

Illa till mods återvänder jag till köket. Potatisen är kokt. Jag vet inte om jag ska börja äta eller om jag ska vänta tills Martin och William kommer hem. Vi borde äta tillsammans. Jag tycker inte om mat som kallnat. De dröjer.

tisdag 8 december 2015

Framför

Margareta står mitt i parkskogen. Decembersolen har smugit upp över horisonten. Det sneda ljuset får skogen att skimra. Atmosfären känns förgylld. Avsaknaden av frost och hösten regn har gjort marken mjuk. Mellan träden är gräset slitet.  Hon håller kameran framför ansiktet och verkar följa en rörelse i en av de grova tallarna. Hennes lurviga hund, Laban,  sitter vid hennes fötter. Annas spets drar i kopplet för att få hälsa på Laban. Hundarna skälver av välbehag när du hälsar på varandra och nosar igenom varandras pälsar.
-Har du sett haren, säger Margareta.
-Haren? Jo, jag brukar se den ibland. Inte varje dag, men flera gånger per vecka. Det verkar vara att par stycken.
-Jag har sett den idag. Har du inte sett den?
-Det var ett tag sedan jag såg den.
-Jag har tagit kort på den. Flera stycken. Ser du den inte? Titta vid trädet.
Anna följer Margaretas blick. Haren syns knappt. Den ligger framför tallen, hopkrupen med fällda öron.
-Där är den. Det är knappt så den syns. Den ser ut som en rotknöl, säger Anna.

söndag 6 december 2015

Nicka

Gryningen dröjer. Grannens formklippta buske kränger som en till hälften fylld luftballong när en stormby griper tag i den. De tumnagelstora glödlamporna blinkar till. Vinden dånar mellan husen.
-Skulle vinden väsnas så om den for fram över en slätt? undrar jag och tar en munfull te. Eller är det människans verk och landskapets former som skapar vindens ljud?
Du rycker på axlarna. Jag studerar dina fingrar som kröker runt kaffemuggen. Mansfingrar. Platta ovanpå. Fyrkantiga, kortklippta naglar.
-Idag är en sådan dag, då man vill kramas,
Du nickar.
-Kom till mig då.

lördag 5 december 2015

Fågel

Änderna
Vaggar, vandrar
Långsamma, självmedvetna, hungriga
Bilarna på ringleden stannar
Trafikkaos

(cinquian på temat fågel)

fredag 4 december 2015

Text till bild

I vår strävan att finna oss själva, imiterar vi andra. Jag hittar orden orden på en lapp, nedstoppad i skrivbordslådan. Om det är något jag själv kommit på eller något jag skrivit ner för att det lät klokt minns jag inte. Meningen får mig att tänka på Sofie och hennes hem där allt är slitet vitt. Vi umgicks mycket i tonåren och hennes föräldrar strävade efter att förvandla mexitegelvillans interiör till en kopia av en engelsk herrgård. I gillestugan fanns en imiterad spis med en oljemålning ovanför spiselkransen. Vi satt ofta där och spelade sällskapsspel. Splitt. Finns i sjön. Nya bondespelet. Cluedo, som vi kallade "Dolken i biblioteket" eller "Senapen i Biljarden". Mastermind. Sofies farmor hade finrum med utsirade möbler. Soffan var klädd i silkesblank, gult tyg. Vi fick alltid sitta i köket. Finrummet fick vi bara se på avstånd.

Jag lägger tillbaks lappen där jag fann den. Om man inte vet vad man vill, så är det svårt att imitera andra. Man vet inte vem man ska härma. Skrivbordslådan kärvar när jag skjuter igen den. Jag har ett gammalt skrivbord, med fem lådor, olämpligt för handskrift, studier och bokföring. Som databord fungerar det utmärkt.

torsdag 3 december 2015

Gäller

Porslinstomten vilar i fickan. Nu gäller det bara att hitta tillbaks till trädet med den ihåliga stammen.

onsdag 2 december 2015

Vinterstängt

Niklassons maskin och cykel har vinterstängt. Det står en lapp på dörren. 
Vinterstängt
(H)julen står för dörren
Han har ställt fyra blankslitna däck, låsta med en kedja med hänglås framför porten. Jag rycker på axlarna och låter cykeln ligga kvar i bakluckan. Niklasson brukar fixa mina punkteringar. Han är väl tillbaks om en liten vecka. Det slår mig att jag inte vet hur Niklasson ser ut. Om jag mötte honom på stan skulle jag inte känna igen hans ansikte. Jag minns bara hans oljiga fingrar och luddiga underarmar. Han berättar vad han gjort med min cykel och jag böjer mig fram och lyssnar. Skummet har frusit i ån. En gröngöling studsar fram över gräsmattan. Jag går ut på bron och hoppas se en strömstare. Det är väl därför jag åker ut till Niklasson med cyklarna. För att få se fåglarna. 

tisdag 1 december 2015

Överta

Lagom till julskyltningen fylldes skyltfönstret till Hjärtan som hjälper med glitter och pynt. Änglar svävade högt och lågt. En mangelkorg svämmade över av tomtar med stoppade kroppar och syntetiska skägg. Runt en kyrka av vitmålad masonit myllrade småtomtar upptagna av varjehanda sysslor. I ett hörn satt Efraim. Han sprattlade med benen i en vildsint dans och ackompanjerade sig själv på ett dragspel av imiterad papp. Tomtedräkten var så gräll i färgerna att en mer modest julfirare skulle känna sig tvingad att dra sig tillbaka i ett vitmålat rum utan ytterligare stimuli i flera veckor efter att ha konfronterats med Efraim. Hans käft var så bred att han skulle kunna svälja en talgoxe på tvären. Efraim hade påfallande gula tänder. I väntan på att Hjärtan som hjälper skulle öppna trängdes traktens pensionärer utanför. Fanns det någon som var villig att överta Efraim?

Greta med angorabasker och rullator var först på plats. Hon norpade en broderad duk med julstjärnor. Einar struntade i tomtar och började leta efter en skiftnyckel. Britta valde en tomte av biskviporslin stor som en tumme. Lisbet trängde sig fram genom folkmassan med en sömngångaraktig säkerhet. Hon lyfte ner Efraim ur skyltfönstret. 310 kr kostade han, såg hon innan hon tog honom i famnen. Efraim var tung. Hans kropp var av cement. Spetsen på hans luva fastnade i Lisbets inkamössa.
-Vi har haft honom i lager, ända sen januari, sa den närsynta damen i kassan. Det var knappt att vi orkade ställa fram honom. Henry fick ryggskott när han försökte. Tur att det finns kvinnor som kan.

måndag 30 november 2015

Ord på F

På Lantmännen / Granngården står två män i svarta jackor. De är främlingar för varann, men jämför råttfällor. Båda har flickor med hamstrar hemma, så ingen av dem kan plugga in en elegant ultraljudsskrämmare  ett vägguttag. Ultraljudsskrämmaren ska visst ska vara effektiv när det kommer till att eliminera besök av gnagare.  Råttfällorna studeras noga till konstruktion, storlek och användningsområde. De låter mekanismen slå igen över fingrarna för att testa funktionen. Den kortare av de två har feta fingrar, noterar jag där jag står ensam vid fågelmaten och ryser över fällor och råttor. Deras hängivenhet fascinerar mig. Båda männen har tjocka guldkedjor runt halsen. Det har kommit en ny sorts fågelmat. Larver speciellt avsedda för hackspettar. Rör man på påsen börjar larverna kräla.

En ögonblicksbild från Lantmännen / Granngården med ett antal ord på E och F

Främlingar, flickor, fingrarna, för, funktionen, feta, fågelmaten, fascinerar

Skrev visst om F istället för E (skyller på stormen Gorm) , men jag lade till en elegant ultraljudsskrämmare, ett, effektiv, eliminera samt ensam för att vara på den säkra sidan. Så nu blev det både E och F.

söndag 29 november 2015

Knäpp

Mia öppnar sin butik en lördag i mitten av november. Hon har inrett gårdshuset som hör till villan som hon och hennes man köpte förra sommaren. Två marschaller flämtar på grindstolparna och en knähög lykta står på trappen. På en handskriven skylt står det Mias antik. Retro och kitch.  Trädgårdsgången känns mjuk och fuktig under fötterna. Hugo drar i väg över gräsmattan så långt flexikopplet räcker. Ett skotskrutigt täcke skyddar hans hårlösa kropp mot råkylan.
-Men snälla Hugo, måste du dra så i kopplet? säger Håkan.
-Han tycker det är roligt, säger jag. Låt honom hållas. Vill du att jag ska hålla honom?

Vi skjuter upp dörren. Gårdshuset är täckt av blekbeige puts och påminner om ett garage . På cementgolvet ligger randiga trasmattor. Mia har staplat resväskor av konstläder på de väggfasta hyllorna. 250 kr styck tar hon för dem. Jag har slängt åtskilliga sådana på soptippen.

I det inre rummet står Mia bakom en affärsdisk. Hon berättar att gårdshuset varit tryckeri och stått tomt sen -77. En prydnadspudel täckt av miniatyrsnäckor stirrar på mig från en hylla. Att Mia älskar 70-tal går inte att ta fel på. Allt är brunt och orange. Trots färgskalan har hon gjort det hemtrevligt. Det slår mig att jag skulle vilja bo så, anspråkslösa möbler och trapphusgröna cementväggar med ett nummer Året Runt från 1970 på soffbordet där Siw Malmqvist konstaterar att hon måste ge upp sin artistkarriär.

Mia bjuder på glögg och skurna pepparkakor. En kund frågar efter Stig Lindberg och Lisa Larsson, men hon har inget.
-Snygg klänning, säger jag och tar en kaka.
-Visst är den häftig, säger Mia och stryker med handen över kjolen.
Klänningen är ärtgrön och täckt med handflatestora blommor med illgula pistiller. Jag kan inte sluta stirra på den. Mias mage veckar sig under tyget och den går knappt att knäppa över barmen.
-Var hittar man en sådan klänning? undrar jag.
-Det är min lilla hemlighet, ler hon.

Håkan står på tröskeln med Hugo i famnen. Luggen hänger ner över hundens ögon och djuret skruvar rastlös på sig. Vi går ut, utan att ha köpt något.
-Är hon inte lite knäpp, Pia, säger Håkan. Hålla på med sådant. Huset behöver faktiskt renoveras. Ny fasad. Nya vindskivor. Förmodligen behöver taket också bytas. Går det att sälja sådant som hon håller på med? Det är skräp om du frågar mig.
-Jag fattar inte varför hon gör det, säger jag. 70-tal. Varför lockas man av det? Men hon har gjort fint. Det går inte att säga annat. För min del skulle hela 1970-talet gärna få försvinna och ta hela min barndom med sig.
-Hon skulle vara väldigt söt, Pia, om hon gick ner i vikt. Fina ögon.
-Ge mig, Hugo är du snäll. Jag vill hålla honom lite. Behöver vi gå förbi ICA och handla något?
Jag har en klibbig smak av glögg i munnen. Pepparkakan har gjort mig sugen på något mer.
Håkan drar handen genom det rödlätta skägget. Sotarmössan är täckt av små vattendroppar.
-Nej, vi behöver inte handla.



lördag 28 november 2015

Omfamna

Läser någonstans att ofrivillig ensamhet gör människor sjuka. Immunförsvaret försämras. Skäl nog att famna någon.

I en annan notis läser jag om kaos på Black Friday. ÖB sålde vattenkokare för 10 kr. Begränsat antal. 70 st. Trängseln liknades vid en zombiapokalyps. Vad är det för människor som trängs för en vattenkokare? Är de så fattiga att de måste handla för en tia och inte kan köpa en för 100-200 kr? Eller är det något annat som driver? Jag har svårt att gå på det där med rea. Kanske är jag lat. Jag vet inte.

Lösrykta, spridda tankar. Jag tänker på någon som sagt sig ha beröringsfobi och varit fullständigt livrädd för att bli vidrörd av andra och jag tänker på kärlek. En omfamning som en kärlekshandling, ett möte mellan människor.

fredag 27 november 2015

Orörd

Nilla var stillsammare än sin syster. Blekare och tystare. På något sätt orörd. Hon omgavs av ett skimrande grådis, som födde en slags hunger hos mig. Systrarna längtade bort. Mimmis längtan stavades världsvan svärta och fester som varade till gryningen. London. Paris. Santorini. Det världsvana som jag tolkat som livsglädje hade fångat mig. Jag närde en slags tro på att hon skulle visa mig världen. Nilla längtade bort för att stilla sin själ. Ljusspelet i en katedral. Solen mellan stammarna i en stilla skog. Rundhorisont längst ut i havsbandet.

En kväll blev jag ensam med Nilla i sommarstugan. Jag hade kört Mimmi till en barndomsvän. De skulle dricka vin och Mimmi skulle stanna över natten. Hennes väninnor och förtroligheten mellan dem fyllde mig alltid med en viss oro. Jag antog att jag skulle hudflängas i min frånvaro.

Någon gång vid midnatt började det åska. Åskan gick runt sjön och vi krympte till intet under himlen. Nilla kom in till mig. Hon stod darrande på tröskeln och krafsade med stortån på brädgolvet. Armarna låg i kors över bröstet. Fingertopparna smekte revbenen. En åskblixt förvandlade rummet till blå metall. Strax därpå slog åskan ner.
-Jag är åskrädd, sa hon.
-Ska vi gå ner och sätta oss i soffan, sa jag.
Hon skakade på huvudet och gick fram till min säng.
-Jag vill vara hos dig, sa hon och drog täcket åt sidan.

Så var hon hos mig och hennes händer smekte min kropp. Det ofattbara skedde. Ovädret kom och gick och jag minns hur skuggan av hennes kropp avtecknade sig mot tapeten. Natten kom att brännas fast i mitt minne, enstaka detaljer av det onämnbara.

torsdag 26 november 2015

Behålla

Adventsljusstake
Silvergrå, tjugo-årig
Omskött, vårdad, förvaltad
Fem slocknade, elektriska ljus
Behålla?


En cinquian till en slocknad adventsljusstake. Ibland måste man bara ta ett ömsint farväl.

onsdag 25 november 2015

Stolt

Mamma ber mig att gå fram och köpa något till kaffet. Jag sitter vid köksbordet och bläddrar i ett nummer av Hemmets Journal. En artikel om hundar som letar efter försvunna personer ligger uppslagen framför mig på den storblommiga vaxduken. Pennorna till korsordet trängs som vanligt i en avlång skål under fönsterbrädan.

-Finns det något öppet? säger jag.
-Gertrud bakar fortfarande, säger mamma.
-Hon är still going strong. Förra året var hon med i en bok om gamla konditorier. Hennes recept på gula dammsugare fanns med.
-Hon måste vara närmare 80 nu.
-Det är hon nog. Men Signe med sybehörsaffären har slagit igen nu. Jag vet inte ens om hon hade några kunder de senaste årtiondet. Men hon var stolt över sin affär och gick dit varje dag och höll öppet. Annars är det inte mycket kvar. Många skyltfönster är tomma nu och folk flyttar härifrån.
-Jag ville ju också det en gång. Komma bort. Se något annat. Det kändes hemskt när jag körde hit. Ödegårdarna. De fina gamla kåkarna som står och förfaller. Samhällena som håller på och växer ner i gräset. De små tegelvillorna, sextiotalshusen, där ingen bor. Tomma affärslokaler. Nedlagda industrier.  Jag vet inte om vi gör rätt egentligen, men samtidigt så känns det som vi inte har något val. Alla måste trängas i storstäderna. Vi är som råttor. Hopträngda råttor i en sädesbinge.
-Det handlar om makt. Makthavarna vill se oss hopträngda och rädda, inte självständiga individer i ett fungerande lokalsamhälle.

Mamma flyttar rullstolen från köksbordet. Det känns som vi blivit för intima med varandra.
-Jag går nu, säger jag. Är det något mer du ska ha när jag ändå går fram?
Hon skakar på huvudet.
-Pappa?
-Han är i verkstaden. Tänk på hans socker. Du vet. Han mår bäst när han har något för händerna. Det var jobbigt för honom när vi fick ta bort Molly förra hösten.

Jag går ut. Bakom mig hör jag rullstolen mot köksgolvet. På något sätt känner jag mig alltid skyldig ner jag ser henne. Som om den ridolyckan skulle varit mitt fel...

tisdag 24 november 2015

Text från bok

Från evighet till evighet älskar jag dig. Inspirationsmening från Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Jag lämnar en lapp på bordet
Innan jag går vidare i livet
Från evighet till evighet
Älskar jag dig
Från oändlig tid till tidlöshet
Från tyngd till lätthet
Med hjärtat i handen
Helt öppet för dig
Jag ser lutar lappen mot koppen
(den blå drejade där glasyren rinner)
En talgoxe sitter på fönsterblecket
Himlen är kråkssvart
Jag går och jag dör

måndag 23 november 2015

lördag 21 november 2015

Instruktioner

Peter stannade till utanför ytterligare en antikaffär. I den första hade han köpt ett litet häfte Instruktioner i handhavande av mopeder. I den andra hade han försökt sälja de gamla mynt han hade i plånboken. Innehavaren, en liten man med butiksrock och överkammad flint, hade böjt sig fram över disken och fingrat på mynten. Visst var det sällsynta, men inget han ville köpa.

Den överfulla butiken vilade i dunkel. Jag skymtade ett tungt blåmålat skåp och ett otal kopparkittlar. En bjällra klingade när Peter öppnade dörren.
-Jag väntar utanför, sa jag. Justus har somnat i vagnen.
Peter försvann in i butiken. Jag vet inte om han tog någon notis om det jag sa. Magen kurrade till av hunger. Det hade varit lättare om vi tagit med matsäck, men Peter var inte van vid det. Äta kunde man göra om man blev hungrig och det var alltid hans hunger som styrde. Allt blev så mycket krångligare när man hade barn, så mycket mer att ta hänsyn till.

På andra sidan gatan låg  Eckerströms herr,eftr etablerad 1901. En rondell med kavajer på rea stod utanför. En gänglig man valde mellan dem. Jag kände igen honom som rektorn på min gymnasieskola, en stilig karl som blivit gråhårig tidigt. Han var tillsammans med sin hustru. En turkos omlottklänning smet åt runt hennes kropp. Klackarna på pumpsen måste varit minst en decimeter höga och det ramsvarta håret var klippt i en pagefrisyr som blottade nacken. När jag gick på gymnasiet hade han en affär med min franskalärare. Jag hade svårt att koncentrera mig på franskan på grund av det. Innan dess hade det varit skolsköterskan. Båda kvinnorna hade varit rödhåriga.

Jag vet med bestämdhet att jag stod på handen på handtaget på Justus vagn när jag fick en knuff i ryggen så jag föll omkull. En kvinna trängde undan mig och körde ner vagnen för trapporna vid torget. Hon släppte vagnen när den fått fart och jag rusade efter. Ett äldre par fångade upp vagnen innan den träffade fontänens stensarg. Kvinnan som var böjd av ålder skällde på mig för att jag varit så ouppmärksam. Hennes man som hade vit mustasch och tropikhatt stod bredvid och stirrade på mig som om han försökte hypnotisera mig.
-Jag blev knuffad, sa jag. Det var någon som försökte ta vagnen.
-Det är ingen ursäkt, sa kvinnan.
Justus hade vaknat och börjat gråta. Jag lyfte upp honom och bar honom på höften och sköt vagnen framför mig. Parets blickar brände i ryggen på mig. Kvinnan som knuffat mig stod stilla i hörnet av torget. Hon hade en snäv långkjol och en vit blus. Hattens på hennes huvud påminde om en takplafond. Huden i ansiktet var egendomligt gul.

fredag 20 november 2015

Öppna

Anja öppnar försändelsen från Adlibris. Hon använder en skalkniv för att lossa plastremsorna som håller samman kartongen och plockar varsamt upp sin beställning. En pennvässare som visade sig vara genomskinligt gul. 24 pennor. En målarbok för vuxna fylld av exotiska fåglar att färglägga. Med armbågen skjuter hon till förpackningsemballaget så det ramlar ner på golvet.

Någon målarbok har hon inte haft sedan hon var barn. Hon minns en med strävt papper, som var så tjock att den knappt gick att ha uppslagen. Motiven kändes klumpiga. En knubbig hundvalp. En flicka med hink och spade. En gosse med en leksaksbåt i famnen. Mamma färglade en blombukett, så graciöst att Anjas eget målande kändes tafatt och fumligt. Något år fick hon en målarbok med Disney-motiv till jul. Hon var redan för gammal för målarböcker då. Bernard och Bianca. Fick de måla efter linjer i skolan? På ransonerade stenciler som delades ut om man varit duktig. Hon minns inte säkert. Den grå nålfiltsmattan på golvet i den barack som kallades paviljong minns hon med säkerhet. Kapprummet var så trångt att eleverna fick dela krokar. De sorterades efter alfabetisk ordning. Två och två. Anja hette Åberg och blev över.

En målarbok för vuxna. Så långt sträcker man sig numera för att få ro. Att tänka positivt räcker inte. Man måste överlista sin hjärna. Förtryckta linjer. Förutbestämda färger. Ett motiv som lovar att bli vackert. Bejaka sitt inre barn.

torsdag 19 november 2015

Fascinerat

Asfaltklumpen låg ovanpå elskåpet utanför tegelvillan vid södra infarten. Jag stannade till och tvekade. I vart och ett av burspråkets fönster stod en antik tallrik lutad i en ställning av trä. I det mittersta fönstret flankerade två skära cyklamen i åttakantiga krukor ett större fat. Asfaltklumpen fascinerade mig. Kasta. Springa. Däcken på en vinröd Honda pressade vattnet i rännstenen åt sidan. Jag drog ett djupt andetag. Längre in i rummet skymtade grått uppsatt hår och en kraftig nacke. En kvinna satt vid matsalsmöblemanget böjd över ett korsord. Vid busshållplatsen längre ner på gatan stod en tjej i 20-års åldern med trasiga jeans. Hon virade det blonda håret fingertoppen. Nästa dag regnade det. Persiennerna i burspråket var neddragna. Asfaltklumpen låg kvar. En tankbil på väg till Preem passerade.

onsdag 18 november 2015

Text från bok

Men verandan var så liten att han inte kunde hålla ordning på sina böcker, och varken skrivbordet eller soffan, som han haft i arbetsrummet fick plats, så han bar ner dem i källaren. Ur John Williams -Stoner

Det var när de skulle flytta in han insåg hur litet huset egentligen var och hur dominant Maj var. Huset föreföll allt mer vara hennes dröm, lika mycket om ett boende, som ett välbesökt intsagramkonto. Han kände sig som en statist i hennes liv. Vardagsrummet fungerade som en scen och fotostudio, inte en plats där han kunde breda ut sig framför TV:n med skitiga sockor och bara vara man. När han grävde i trädgården skulle det ske med bar överkropp, så hon kunde få en bild i motljus. Han var inte uppvuxen med det där, att allt skulle avbildas. Hemma tog man en filmrulle om året med en julgran i varje ände och lät bilderna blekna i album eller bli liggande i den kärvande lådan i bokhyllan.

Han hade trott att verandan skulle kunna fungera som hans arbetsrum och att han skulle kunna sitta där och skriva med utsikt över hagen nedanför och med blånande åsar på andra sidan sjön, men hon hade klagat på hans böcker och till slut hade han valt att deponera dem i källaren hemma hos sin mamma. Hon fick soffan också, en patinerad Chesterfieldsoffa, i brunt skinn han ropat in på Bukowskis.

Bänken på verandan var täckt av grå fårskinnsfällar. Han ställde sig på knä och tryckte näsan mot fönsterglaset. Nästippen landade mitt i en mörkgrön romb bland spröjsarna. Handlingen fick honom att känna sig barnsligt frimodig, nästan trotsig. Det kliade under gipset på armen och han kände hur trött han var på Maj.

tisdag 17 november 2015

Långsamt

Googlar
Aftonbladet recenserar en film
Ångest i krypande långsamt tempo
Den handlar om en författare med skrivkramp
Lisa Nilsson tar ett långsamt farväl
Långsamtgående fordon ska en speciell skylt
Inspirationen uteblir
Långsamt är ett vackert ord, trots allt
Hittar en bild
Bildresultat för långsamt farväl
I morgon är det benbuljongens dag

måndag 16 november 2015

Samla

Jag vaknade tidigt och klädde mig tyst innan jag gick ut. Fåglarna samlades runt prydnadsenen som skilde det vita husets tomt från det gröna husets tomt. Flocken kivades högljutt om grenarna. Jag stod stilla och iakttog dem. Hoppades. Deras kroppar var små och grå. På avstånd påminde de om fästingar som ätit sig mätta och svullna på blodmål. Sidensvansar. De lyfte och slog sig ner i björken precis där jag stod. Käbblet fortsatte. En synkron rörelse fick flocken att lyfta. De flög runt mitt huvud, strax ovan mina axlar. Luften vibrerade av vingslag. Fåglarna flög åt söder och landade i nästa björk.

Skälvande gick jag in. Himlen var nära. Diset fuktade min jacka och mina kinder. Jag gjorde en kopp kryddigt te. På facebook hade någon delat en suddig bild av Yeats gravsten. Cast a cold eye, on life, on death. Horseman, pass by. Facebook gör människor olyckliga. Jag är där. Fåglar som järtecken, eller inte. Man minns dem.

söndag 15 november 2015

Bitter

För att undvika
Bitter
Tar
Föraktet
Andra vägar
Klär sig i andra ord

lördag 14 november 2015

Ord på D

Bussen dockar mot bussterminalen. Doris lämnar kvällstidningen kvar på sätet till nästa passagerare. Diagnoserna läkarna missar står det med stora bokstäver på framsidan. Diabetes, MS, borrelia...Hon tränger sig ut i gången bland de andra passagerarna. Personen bakom knuffar henne i ryggen och hon stöter mot mannen framför. Han är klädd i en överdimensionerad överrock och verkar inte lägga märke till henne. Mannen luktar armhåla och curry. En kvinna skäller desperat på busschauffören.

Doris känner igenom fickorna. Nycklar, plånbok och mobiltelefon finns på plats. Hon decimerar sig till en rad enkla handlingar. Väskan på axeln. Gå framåt. Hon är torr i munnen och magen känns som en igelkott som börjat rulla ner för en slänt efter att ha fått en spark. Det är knappt som hon dejtar Dennis längre. De har träffats så många gånger nu, att hon borde känna sig trygg. Istället är hon så nervös att hon inte kan tänka en förståndig tanke. Tips inför första dejten. Ta med en fusklapp med samtalsämnen. Öva repliker tillsammans med någon du känner. Hon och Dennis ska på bio. Det är en ny Ulf Malmroos. Dirigenten och dagisfröken från Deje. Sen ska de kanske äta eller gå hem till Dennis


Docka, Doris, diagnoser, diabetes, decimera, desperat mfl

fredag 13 november 2015

Rabbla

Rakt ut i morgonens ingenting
Andetagen blir ett med luften
Bakom staketet i villaträdgården
Blommar fortfarande ringblommor
Löven fastnar på kängorna
Alltid denna önskan om något mer

torsdag 12 november 2015

Text till bild


När man man
Vägrar att svara på frågan
Hur är det
Eftersom det givna svaret är
Det vill du inte veta
Får man ett vykort från Maria-Lena
Inköpt och skickat från
Länsmuseumets utställning
Miljonprograminteriörer vi minns
Det är inte hur man tar det
Utan hur man har det
Som är det viktiga

onsdag 11 november 2015

Närmast

Två människor
Sammanflätade
Hud mot hud
Närmast varann
I tillståndet
Mellan dröm och vaken
Billyktor mot väggen
En fontän av ljus över taket
Ett glasporträtt faller i skurgolvet
En keramisk platta likaså
Det är hennes mormors hus
Deras tillflyktsort
Hon skriker till
Han klär sig snabbt
Rusar ut
En Volvo 142 ligger på tak
I trädgården
Med fronten mot husgrunden
På landsvägen
Poliser med blåljus

måndag 9 november 2015

Maktlös

Vårdcentralens väntrum
Tredje våningen
En kvinna med sjal om håret
Håller om en femårig gosse
En dubbelamputerad man
Vars ansikte liknar
En öken av havssalt
Manövrerar en elektrisk rullstol
I ett skrynkligt nummer av
Året Runt
Där receptet på
Den bästa kladdkakan rivits ut
Sitter en limegrön post-itlapp
Om alla mediciner slängdes
I havet
Skulle människorna bli friska
Men fiskarna dö ut
William Osler
Under texten skriven med bläck
Finns en tecknad haj
Den är fet och flinar

(på temat maktlös)

söndag 8 november 2015

lördag 7 november 2015

Fin

Kön står stilla utanför Parketten. Det är en kvart tills loppisen ska öppna. Karlar i pensionsåldern trängs med några kvinnor på jakt efter barnkläder och leksaker. Männen kommer att söka efter verktyg och sådant de kan sälja om med förtjänst. En man går omkring med en slitterny mobiltelefon i kartong. Skinnjackan stramar över magen och fötterna verkar svullna i goretexskorna. Han har mustasch. Skäggstubben är vass som underkylt regn. Gång efter gång försöker han sälja telefonen. Det är en I-phone 4. Ny. Oanvänd. Fin. Bra barntelefon. Han har köpt en ny. En sexa. Nu måste han sälja den gamla.

Det finns något kallt och hårt i hans ögon. De är blekbruna. Blicken fladdrar som en kråkhackad snabbmatsservett. Martina viker undan med blicken. I fönstret i det skära hyreshuset på andra sidan gatan skymtar en svartvit katt i glipan mellan spetsgardinerna. Innan mannen kommer fram till henne lämnar hon sin plats i kön. Hennes telefon är en Nokia man kan ringa från. Tre stensatta trappsteg leder ner till parkeringen.

Bilen sluter sig om henne. Efter att ha slängt en blick på kön där hennes man, Henrik står längst fram och pratar med en vassnäst gubbe, plockar hon fram Elsie Johanssons samlade dikter från facket i bildörren. Huset är rött på tre sidor. Baksidan är grå, läser hon.

Hon är för djävlig på att dikta, jäntfan,
sa pappa,
han behövde alls slags stolthet

Nedsjunken i en mjuk fåtölj i en kulturhussalong, har hon hört Elsie läsa just de orden. Salongen var upplyst. Författaren ville kunna se sin publik i ögonen i samband med läsningen. Kvinnorna som lyssnade var äldre än Martina. De flesta, jämngamla med Elsie. Vissa händelser minns man med en särskilt värme. 

Att vi kunde bli så BRA, 
vi som hade det så jävligt! 

Eller kan det ändå vara att det handlar om Kärlek?

torsdag 5 november 2015

Löv

Gångvägen slingrar sig i S-form genom parken. Gungställningen är borta och sandlådan med den murknande sargen har ersatts med ett lager mjölvit sand. Gräset är täckt av nedfallna löv. På andra ställen är marken ren. Villaägare och fastighetsskötare har räfsat och blåst undan löven och kört dem till soptippen. På kommunens mark ligger det tjockt som ett vaddtäcke.

Ungar i trakten, rastlösa pojkar som inte kan vara stilla och ständigt kör runt med skateboards och kick-bikes, har byggt upp ett hinder. En tjock planka står lutad mot en träställning. Dess högsta punkt räcker mig till höften. Trots att de har en svag sluttning att ta sats i förstår jag inte hur farten ska räcka för att få dem över krönet på hindret. Deras pappa fostrar dem på gatan. Förbannad låser han in deras leksaker i garaget. De gråter, hatar och svär, tills de får sin vilja igenom och han nådigt låser upp. Konflikten verkar handla om Kevin. Han får inte komma in i huset. 

Jag genar över gräset och sparkar upp fuktiga löv med fötterna. Handlingen fyller mig med en stillsam novembermelankoli. Dagens att-göra lista hänger på en vass krok i gommen. 


onsdag 4 november 2015

Text från bok

Det finns alltid en stämning där ute som tömmer mig utan att jag känner mig lättare. Från Tom Malmqvist - I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv sid 149

Det finns alltid en stämning där ute som tömmer mig utan att jag känner mig lättare. Jag väljer regelmässigt en fönsterplats på regionaltåget. Sammanförd med andra förs jag från plats till plats. Försvann någon skulle någon skulle det anas ett tomrum av en axelrycknings längd. Pendlarna hälsar kort på varandra. Höstfukten, vinterkylan, vårens stelfrusna snösmältning och sommaren åskvärme har vi gemensamt. Landskapets ogripbarhet gör mig melankolisk till sinnes. Skördetid. Bärgningskåren forslar bort ett fordonsvrak. En hund vallar en skock får. Graffiti på övergivna godsvagnar. Om vintern möter jag mitt ansikte. Det är blekt. Jag har valt att pendla för att slippa möta dem jag möter i mitt arbete mina lediga dagar. Missbrukarna. De trasiga. De som knappt håller ihop. Tiden på tåget använder jag inte till något. Jag bara låter den gå.

tisdag 3 november 2015

Lita på

Jag sitter hemma hos mina föräldrar och ser på TV. På nyheterna brinner den planerade flyktingförläggningen i Vallby. Pappa sitter med ett fat med smörgåsar framför sig. Brödsmulorna faller ner i den rutiga yllemattan. Anna ser uppgivet på honom. Till middag åt hon ett par kokta ägg och hon vakade över kastrullen när jag dukade fram spaghettin. Jag ser att hon magrat av. Haklinjen är vass och kindbenen ger ett intryck av desperation. När vi plockade undan, frågade jag henne om hennes ätande.
-En diet bara, så hon. Något jag läst på nätet. En tillfällig grej. Under en vecka ska jag bara äta ägg och smör. Fast jag vet inte om man ska lita på hälsobloggarna. De måste alltid leverera. Alltid ha ett nytt träningstips eller ett nytt fantastiskt recept. Lösningar. Om man sen inte lyckas, så är det ens eget fel...
-Du är väl fin ändå, säger jag och släpper ner besticken i diskmaskinens bestickkorg.
-Det handlar inte om att vara fin. Vad fin du blivit. Vad smal du blivit. Det handlar inte om hur man är som person och det vet du. Man kan inte lite på någon. Man är bara någon om man är en framgångssaga.

Pappa skjuter ifrån sig assietten med smörgåsar.
-Är det någon som vill ha? säger han. Det finns en smörgås kvar.
Jag skakar på huvudet och ser branden på TV. Det är mörkt och svart och orange och jag försöker föreställa mig hettan från lågorna och den kvävande brandröken.
-Folk har gått vakt där i Vallby, säger jag. Det hjälpte visst inte. Jag också...
-Människor är desperata, säger pappa. Politikerna fattar inte det.

Jag vet inte om brandvakten brutits eller om våra försök att skydda den nedlagda skolan var så trevande att det var fullt möjligt att gå rakt genom våra linjer. Vi höll vakt från bilen och gick korta turer med ficklampa och blinkade en enkel kod åt varandra, en kort, en lång, en kort. Jag satt tillsammans med Jacob i framsätet på en lånad bil. Han var nyinflyttad och gick en KY-utbildning till industrisäljare. Jag kände igen honom från skolan där jag läste logistik. Det hände ingenting den natten, ingenting som jag kan sätta fingret på. Men något fick mig att tro att Jacob inte vara att lita på. Det kan vara det söta te han bjöd mig på, eller att han surfade på Flashback, när han trodde att jag inte såg.
-Vila dig du, sa han och uppmanade mig att fälla sätet bakåt.

måndag 2 november 2015

Öde

Gräshoppan hölls under glas. När glaset togs bort hade den förlorat förmågan att hoppa. Den rörde sig som om glaset var kvar. Dess öde förbryllar. Kan en gräshoppa känna och tänka och lära sig känna begränsningar eller är den bara en metafor för vårt mänskliga öde?

söndag 1 november 2015

Fördel

Det är ingen nackdel att vara till sin fördel och det är ingen fördel att koka köttbullarna innan man bryner dem. I stekpannan frikadeller i sönderfall. Köttbullar ska stekas i ugn för att ge minst besvär. 225-250 grader och 8-12 min. Vänd köttbullarna med stekspade efter halva tiden. Så nu vet ni det.

lördag 31 oktober 2015

Fri

Pumpan på grannens trappa
Är fri att bli det den önskat
Ett snett leende
I mungipan en fet cigarr
En skiten morot
Att bli förförd av en filmstjärnepumpa

torsdag 29 oktober 2015

Tömma

Pappa har letat fram en tepåse åt mig. Jag doppar den försiktigt i teet och låter det tunna snöret hänga över kanten på koppen. Det är ett billigt te, inte en sådan sort jag själv skulle valt, ett te för sådana som inte dricker te. Pappa dricker kaffe. Han kokar upp vatten på spisen och låter vattnet rinna genom ett Melitta-filter ner i en glaskanna. Jag tror bara de ägt en enda kaffebryggare under sitt liv.

-Kraftbolaget har börjat tömma sjön, säger han.
-Tappar de mycket? säger jag.
Jag är förvånad över att pappa nämner sjön. Någon gång när jag var i tio-årsåldern så slutade vi vara vid sjön. Varför vet jag inte riktigt. Pappa kan ha kommit i bråk med sin bror och styvfar om bryggorna. Fisken kan ha försvunnit. Elritsorna som vi tog som agn och höll i en sump över sommaren var nästan helt borta en vår. Abborrarna nappade inte på annat än småfisk. Kanske var det så att jag började bli vuxen och han fjärmade sig från mig. Den sommaren började mamma gå in i dimman, utmattad och frånvarande. Vattendomarna gjorde det svårt att förtöja båtarna, då vattenståndet varierade. Imsjön blev ett barndomsminne, omöjligt att återuppväcka, ett syrligt doftminne av insjövatten. Jag låg hopkrupen på durken till ekan och sökte skydd mot kylan och vågorna som slog in över fören. Utombordaren fick skrovet att vibrera.
-De tappar en meter. Det finns någon dom på det.

Jag försökte tänka mig Imsjön en meter lägre. En mil lång är sjön och halvannan kilometer bred. I huvudet räknade jag på vattenmassorna och såg dem rusa genom turbinerna.
-Vad händer med fisken när de tappar så mycket?
Pappa ryckte på axlarna.
-Det har inte funnits fisk på många herrans år. Sjön är för sur.
-Kommer de att tappa mer?

Jag funderade på att säga något om vad som händer med en sjö när den förlorar sitt vatten. Ljungö, Ekö och Storön och Lillön sticker upp ur det som varit sjöbotten. De vindpinade träden står kvar på den karga marken och bildar högt belägna dungar. Klipporna som legat under vatten bär spår av alger. I djuphålorna står vattnet stilla och stinkande. Flygplansvraket,det tyska bombplanet som störtade 1944, och ingen lyckats finna ligger på den gamla sjöbotten. Piloten sitter kvar i styrhytten.

-Vem vet. säger pappa. Det går bara utför.
-Kommer mamma ner?
-Hon vilar. Jag hoppas hon orkar. Läkarna kan inte hitta något fel...Alla prover...



onsdag 28 oktober 2015

Text till bild

Jag kände mig som en snut i en amerikansk polisserie när jag kom in på BarA, en sådan som får förtroenden från påtända strippor med dödsångest. Det var Micke som lockat mig till krogen med en rad SMS om att han ville träffa mig. När jag tillslut gav med mig så och lovade att komma efter träningen, så sa han att han satt på krogen. Jag gick dit, nyduschad och träningsklädd, bara för att konstatera att han satt tillsammans med Henke och Matte. Ibland tror jag att man är ihop med killens kompisar lika mycket som man är tillsammans med killen. Henke och Matte är sådana som drar vitsar av typen "Kvinnor behöver värme och ömhet, släng dem i elementet, så blir de både varma och ömma" och kallar Änggården där jag bor för Pack-i-stan. Sen skrattar de och visar sina snusfläckiga tänder. Jag beställde en Cola light och såg att Miriam hängde vid bardisken.

tisdag 27 oktober 2015

Avbrott

Avbrott är alltid tillfälliga

Källa: Google

Om inte

Så är

Stefan Sauk

Inlåst i ett

Dystert rum

Med spacklade väggar

Och brun skrivtavla

måndag 26 oktober 2015

Ta med

Jag har läst ett nummer av Femina från våren 1965. Det är ofrånkomligt att ta med ett och annat från en sådan gulnad och lätt frasig läsupplevelse. E nsynsvag och rundnätt Yngve Gamlin har lärt mig gräla. Ett gräl är en uppfriskande familjeangelägenhet, som även ska omfatta familjens barn. Alla ska vara med. De vuxna ska inte smyga omkring och väsa i hörnen av återhållen ilska, utan allt ska fram.

Jag har lärt mig laga tisdagsmiddag. Stek djupfrysta hamburgare. När den ena sidan är färdig ska man vända hamburgaren och lägga en skiva ost på den stekta sidan. Osten smälter och ger hamburgaren en piffig smak. Till hamburgaren serverar man snabbmakaroner. Försöker föreställa mig en hamburgare i en veckotidning från 2015. Förmodligen mal man färsen själv av ekologisk högrev och man har en personlig relation både till bonden med gårdsbutik och den döda kon. Osten har man själv ystat eller köpt på ett avsides beläget mejeri (tre kilometer från närmaste bilväg) med begränsad produktion. Köksrenoveringen har kostat 250.000 och stekpannans provinens ska vi inte tala om.

Den som vill bli slank börja varje måltid med att dricka citronjuice. Citronjuicen tar bort aptiten för socker- och stärkelsehaltig föda och på så vis blir man slank utan att anstränga sig och den slanka kroppen klär man i en hemsydd Chaneldräkt eller en blommig klänning (tillklippt, bara att sy). När damerna dammsög hade de givetvis högklackade skor på fötterna.

söndag 25 oktober 2015

Bitmärke

Jag läste Gunilla Bodrejs bok Shopstop igår. Den handlar om ett år med frivilligt köpstopp. Inga nya kläder, inga rea på rean fynd, inga nya skor, inget smink, inget hårfärgningsmedel...

Boken lämnade bitmärken på själen och väckte en rad tankar. Vad är vi om vi inte kan konsumera? På vilket sätt gör shoppingen oss till människor? Bygger vi vår identitet kring de föremål som vi väljer att omge oss med? Vad betyder det att hitta en märkesklänning på rea eller att buda hem ett retrotyg på Tradera?

Boken är personlig och uppriktig, bitvis kanske för intim. Hon skriver om när hon rotar efter en ny mössa bland kvarglömda effekter och stjäl ett par vantar. När hon hittar en 50-talsmålning på en loppmarknad bryter hon köpstoppet. Habegäret blir för stort. 200 spänn. Det är inga pengar, utan en princip som bryts. Berättandet skapar närvaro. Jag vill ha tavlan, bara för att jag läst om den. Presenter köper hon hos konsthantverkare. Då finns det en människa bakom produkten. Någon som tillverkad den och bifogar sitt visitkort. Hon reflekterar över snålheten som dränerar lokalsamhället, när hon inte handlar på en av sommarens hantverksmarknader, där en kvinna säljer handstickade vantar och att det inte blir några pengar till bistånd när hon inte köper på second-hand. Att avstå från konsumtion är asocialt. Den som avstår shopping fjärmar sig från andra, konstaterar hon i boken. Istället för att köpa kläder lägger hon tid och pengar på annat. Dyrt bröd. Ekologiska produkter. Simhallar. Museum.

I samband med middagen pratade vi om föremål. Tonåringen nämnde sentimentalt njutningen med Lego. Att välja byggsats. Rasslet från kartongen. Själva byggandet. Jag pratade om yllebroderier och nämnde att jag ville ha en materialsats till en kudde (det är ju snart jul). Den långsamma njutningen. Valet av färg och motiv. Själva sömnaden. Stygn för styng. Materialet mot fingrarna. En kudde som pryder sin plats i årtionden. Ett föremål som inte är ett bruksföremål, utan sig själv nog. En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi, skrev Nina Björk 2007. Jag ska bli den människan.

fredag 23 oktober 2015

Mörkt

Utanför hyreshusen på Blåsippsgatan ligger ett lager cigarettfimpar i rännstenen. Fimparna är så många att de räcker upp till trottoarkanten och bildar en sluttning mellan trottoaren och gångbanan. Trots att Marja går Blåsippsgatan nästan varje dag har hon aldrig tänkt på fimparna. De måste ha samlats där under lång tid. Trots att fimparna fyller henne med avsmak känner hon ett plötsligt sug efter en cigg, att fylla kroppen med gift och göra skallen lätt och fokuserad för ett ögonblick. Hon har aldrig fastnat för att röka. I tonåren var hon den duktiga, som drog killar till sig som sa:
-Jag är så glad att du inte röker, gillar inte tjejer som gör det.
I ett halvår har hon varit sockerfri. Maten har reducerats till näring.

Gatskylten på husets fasad är nästan utnött av väder och vind. Det går knappt att urskilja bokstäverna som ska bilda ordet Blåsippsgatan. En kompis som jobbar på soc har sagt till Marja:
-Jag vet inte vem som äger det där huset, men de hyr inte ut till invandrare.
Marja vet att det ligger något underförstått i orden.

Hon tvekar om vilken väg hon ska välja i korsningen. Det skymmer och är snart mörkt. En kraftig vind drar genom skogen, ner mot samhället. Husen känns som papperstunna byggklossar omkring henne. Hon vet att hon bär sitt mörker inom sig, den känsla som kallas skam. Den ligger som en extra inälva i hennes mage och skaver på hennes tankar. Hon vet att ingen vill höra henne tala om självhatet. Att gå är ett sätt att slippa tankar. Innan hon gick ut läste hon en artikel om turkiska män som köper flyktingkvinnor. De unga, som är 12-15 år, är mest eftertraktade. Männen tar dem som bihustrur. Äktenskapen är inte juridiskt bindande, bara tillåtna enligt religionen. Blir kvinnan med barn sparkas hon ut och ersätts av någon ny. Kvinnor finns att köpa. Något faderskap behöver mannen inte erkänna. Hur är en människa som kan göra en 12-åring med barn funtad?

Går hon med stavar blir promenaden mer krävande, mer fysisk. Killarna på Vitsippsvägen med kamphundar och svällande muskler kan skratta åt henne, när hon går förbi och hon känner råheten längs gatorna. Ikväll vill hon bara vara ute, slippa TV och spekulationer i nyhetssändningarna, slippa tänka på blod och våld och slippa tänka på att ingen kan trösta henne på det sätt hon vill bli tröstad, i en tyst omfamning. Kanske kommer hon att sätta sig framför datorn och läsa om raskatter och katthem en stund med en kopp te med lugnande örter. En människa som reducerat sina tankar till intet...


onsdag 21 oktober 2015

Skugga

Fotoramarna kastar sin skugga i bokhyllan. Jag noterar det när jag dammtorkar. Ramarna är tunna och vita och utsirade och lutar sig mot en svart pappbit. Bilderna är Lisbets verk. Det är hon som placerat dem i min bokhylla. Lisbet i halvprofil när hon gifter sig med den där mejeristen från Vårgårda. Lisbets ungar. Bilderna tagna av någon okänd skolfotograf börjar gulna. Barnen har glest mellan tänderna. Mjuka tröjor döljer deras beniga kroppar.

Efter att avslutat den halvhjärtade städningen går jag ut i köket och häller upp en mugg kaffe från termosen. Utan att locka på Sigge går jag ut och ställer mig på trappan med muggen i handen. När västgötaspetsen känner draget från den öppna dörren vaknar han och rinner ut mellan mina ben. Sedan Niklasson tog ner skogen har jag fri sikt över maderna och upp mot åsen på andra sidan. Två ponnyhästar betar vid dungen som reser sig som en malplacerad vassrugge bredvid kärret. De är inbyltade i rosa täcken, som har samma färg som vitamintabletter med svart vinbärssmak. En flicka kliver över bäcken och närmar sig hästarna. I handen har hon en hink i samma färg som hästarnas täcken. Skimmeln sticker ner nosen i hinken och hon ger den bruna ponnyn en morot. Sen knäpper hon fast ett grimskaft under skimmelns haka och leder den några meter innan hon ger den en klapp och släpper lös den. Förmodligen tränar hon den för att inte fly när hon kommer. Flickan ska inte förknippas med någonting. Hon vänder ryggen åt hästarna och tar sig över bäcken och försvinner upp mot stallet. Hästarna börjar beta av det näringsfattiga höstgräset igen och jag ser ut över kärret. De vet inte vad som döljer sig där.


tisdag 20 oktober 2015

Besvärligt

Lakanen är fortfarande släta och bitvis svala. Hon ligger på sidan, med ryggen mot honom.
-Det är så besvärligt allting, sa hon innan hon vände sig bort.
Han lyssnar på hennes andetag, men vet inte om hon somnat eller bara låtsas sova. Rastlösheten får hans ben att rycka till. Mobiltelefonen ligger på sängbordet. Han vill, men vågar inte, låta handen söka sig till den.

måndag 19 oktober 2015

Råka

Jag har råkat se en kråka
Den hoppade som en hackspett
Runt en trädstam
Och ja, det är faktiskt sant
Jag har råkat se en kråka
I en annan fågels kropp

söndag 18 oktober 2015

Fuktig

Henrik körde in i P-fickan. En grön Skoda stod redan där och Henrik parkerade mot körriktningen. Kyrkogården skymtade bakom stenmuren. Kyrkan, stor nog att rymma befolkningen i en 1800-talssocken, låg på en liten kulle. Den röda graniten såg fuktig ut i dimman. Nyberga kyrka. Platsen var helt obekant för Mona.
-Vad ska du göra? undrade hon.
Henriks ena hand vilade på handbromsen. Hans andra låg kvar på ratten. Lite skräp hade fastnat i kardborren i ärmens nederkant.
-Jag ska gå ut en sväng. Följ med.

Kyrkogården vette ner mot skogen. Mona gick ett halvt steg bakom Henrik. Hon haltade lätt efter en skada i barndomen och hon tänkte att deras rörelser aldrig var synkroniserade. Antingen gick hon för snabbt eller för långsamt. Deras fötter knastrade i det röda gruset. Nere vid vattenkannorna hade kyrkan låtit resa ett kors. Det var fyra meter högt och tillverkat av grova stockar. Ett pinoredskap. Ett bödelsverktyg. Mona ryste när hon såg det.

Henrik vek av och började gå på gräset mellan två rader av gravstenar. De var nästan nere vid korset och befann sig på det som måste vara kyrkogårdens äldsta del. Flera av stenarna låg ner. Gräset växte runt om.  Några små planeringar där växterna byttes ut efter säsong fanns inte.
-Här ligger han. Min gamle släkting. Pappas farbror.
Henrik pekade med foten på gravstenen. Henrik Ahlgren. 1907-1976. Två män med samma namn. En död utan vittnesmål om familj eller börd, en annan med en kvinna vid sin sida.
-Vi gjorde ofta sådana här utflykter när jag var liten. Åkte runt och tittade på gravarna. Rensade lite ogräs och såg till planteringarna. Det har börjat växa på stenen. Man kanske skulle göra ren den.
-Det finns väl rengöringsmedel att köpa på Fonus? sa Mona och försökte föreställa sig Henrik på en ändlös odyssé mellan småländska landsortsgravar med en flaska rengöringsmedel i handen.
-Gjorde ni sådant? Åkte runt och tittade på gravar?
Han hade redan börjat gå mot bilen.
-Du vet väl att min släkt inte är sådan. Jo,vi var på kyrkogården ibland. Det hände. Pappa körde och Signe gick fram på egen hand. Morsans släkt. Den var ju inte riktig. Hon ville bara bort från dem.

lördag 17 oktober 2015

Vissla

I ett nedlagt missionshus på landet
Samlas traktens damer
De serverar kaffe med dopp
Säljer ostkaka, raggsockor och virkat julgranspynt
När Rune, som står utanför och kränger vildsvinskorv
Kommer in för en kopp och lite värme
Då visslar det till bland damerna
De lämnar sina stånd flockas kring Rune
Som skrockar och blåser på kaffet

fredag 16 oktober 2015

Strömma

Smeksamt
Tätt intill
Rogivande
Ömsint
Mage mot mage
Mjukt
Affirmativt

torsdag 15 oktober 2015

Stöta på

Ad Blokman stod mitt i rummet. Den rutiga flanellskjortan snuddade knappt vid de beniga axlarna. Jeansen satt löst över höfterna och den trasiga fållen petade nervöst på heltäckningsmattan. Han hade ett glas i handen och log mot dem som närmade sig, skakade hand med kommunalrådet och lät sig fotograferas tillsammans med hans hustru.

Målningarna på Galleri Kryzz pryddes av Blokmans målningar. Nyanserna av brunt fick mig att tänka på humusrikt mossvatten. Han målade i samma teknik som de gamla holländska mästarna. Brunt var hans enda färg och den gav ljus och mörker, hunger och mättnad. Jag hade läst om honom för flera år sedan och lagt hans konstnärskap på minnet, på samma sätt som man minns en snöflinga eller en fågel i ett träd. Han bodde i ett torp mellan Ingatorp och Mariannelund och jag vill minnas att han hade en kvinna.

Blokman uppvaktades av en kvinna i chockrosa klänning och blonderad page. Det verkade som hon skulle stöta på honom, trots att konstnären knappast var hennes typ. Jag funderade på att gå fram till honom och uttrycka min uppskattning, men känner att ord som "det är fantastiskt" och "jag uppskattar verkligen ditt konstnärskap" kändes tomma och futtiga inför det jag kände inför hans målningar. Istället studerade jag honom. Skjortärmarna var uppdragna till armbågarna. Underarmarna var täckta av mjuka hårstrån och händerna breda över knogarna. Mjukt hår bredde ut sig över den seniga bröstkorgen. Jag lindade tungan runt en salt pinne och försökte föreställa mig honom i duschen, med lockigt hår och yvigt skägg fuktat av det rinnande vattnet.

När jag kom hem frågade mig Mats om jag stött på någon på vernissagen. Jag svarade ja och nämnde några namn. Han satt framför TV:n och tittade på en fotbollsmatch och stönade över en betydelselös händelse och ett felaktigt domslut. Hur länge lever en fotbollsmatch i folkmedvetandet? Hur länge minns man en sträckt vrist och 1-1 i första halvlek? Mats låg utsträckt i soffan i mjukisbyxor och tennisskjorta. Jag måste få koppla av, Jeanette. Du vet hur hårt jag jobbar.

Middagen låg förberedd i kylskåpet. Jag skulle woka lövbiff och servera med sjögräsnudlar, mat tunn som luft, ett tvång för att ge mig en kropp, där skammen reducerats till hanterbara linjer. I skålen på köksbänken låg några äpplen. De lysta röda och vaxblanka mot den blekblå keramiken.
-Till efterrätt kommer jag att göra en äppelkaka, sa jag.
Det var slut med bantningen nu. Den salta pinnen och den söta cidern, som serverades ur en liten tumlare av genomskinlig plast, hade väckt hungern inom mig. Jag skulle börja äta igen och förlora kontrollen över mig själv. Äppelkakan var bara början. I morgon skulle jag äta nyttigt igen. Idag var bara början.

onsdag 14 oktober 2015

Borta

Affischerna var borta
Anslagstavlan täcktes
Av bruna handskrivna lappar
We need a revolution
Start love somebody

måndag 12 oktober 2015

Ord på B

Bob Hund är ett band som jag aldrig följt och därmed har begränsade kunskaper om. De verkar efter devisen "billiga lösningar" till varje pris. Härom året bad de om virkade lappar till sin backdrop, dvs det draperi som hänger i scenens bakkant. Lapparna skulle vara virkade i återbruksmaterial och vara bruna, beige eller blå och skickas in till Textilmuseet i Borås.

Jag virkade en mormorsruta av något beige garn jag hade liggande och avslutade med en blå rand för att rutan skulle få rätt mått, 30*30 cm. Det virkade byltades ihop och jag betalade för frimärken och skickade i väg bidraget, utan att tänka vidare på det. Dagens puff fick mig att tänka på ordet back-drop och jag googlade för att se om jag kunde hitta något om Bob Hunds virkade back-drop. Det fanns några bilder och jag lyckades hitta min egen ruta monterad precis i hundens öra på en av dem. När människor skapar och gör något tillsammans uppstår en speciell kraft, en värdefull styrka att bära med sig. Konsthantverksutställningen på Liljevalchs i samband med hemslöjdens hundra-års jubileum, textilmuseets projekt...Jag längtar efter något sådant igen, ett kollektivt skapat projekt, där alla kan delta, utifrån sina förutsättningar.

På http://textilefashioncenter.se/evenemang/svenska/textilmuseet/vernissagebobhundsbackdrop.5.43b30c7714cf9b4514a44450.html kan man läsa mer om projeket. Även bilden kommer därifrån.

Ord på B: Bob Hund, band, billiga, back-drop, Borås, beige, brun, blå mfl 

söndag 11 oktober 2015

Kontroll

I hemlighet fascineras jag av Bengt och Anita. När vi möts hälsar vi bara kort på varandra, grannar emellan. Ett stillsamt hej, följt av en kort nick. Skvallrar någon om dem, så lyssnar jag uppmärksamt. Bengt klipper gräset och skottar snö. Anita tycker om att baka äppelkakor. Receptet hittade hon i Hemmets Journal 1979. Varje år åker de till Kreta på semester. Samma resebolag, samma hotell och samma balkong. Ett år var de på Rhodos. Då trivdes de inte, fick jag höra. Jag vet inte om de strävar efter trygghet eller kontroll. Kanske är det så att rutinerna ger dem fullständig avkoppling. Stefan vägrar att åka tillbaks till de semesterorter vi tidigare besökt. Han säger att allting förändras och att vi bara skulle bli besvikna om vi återvände. Inget skulle vara som förr. De senaste åren har vi tillbringat i hans mammas sommarstuga.

lördag 10 oktober 2015

Originell

Osedd
Resenär
I skydd av tid
Ger
Inga signaler
Eller
Låter någon
Läsa dess tankar

fredag 9 oktober 2015

Bullig

Utekatterna
Stryker, övervakar
Betraktande, leklystna, lösdrivande
Skogskattskorsningen, bullig om magen
Fosterbärande

torsdag 8 oktober 2015

tisdag 6 oktober 2015

Se

Annika sitter framför TV:n. Hon har lagt en blommig filt över benen och fötterna vilar på en fotpall. Stickningen rör sig nästan automatiskt i hennes händer och håller henne kvar i det rum som kallas en möblerbar hall eller helt enkelt där uppe. Peter duschar. Ljudet från fläkten som ska driva fukten ur badrummet delar utrymme med det forsande vattnet. Ikväll sjunger han inte, det blir ingen Highway to hell så det dånar i kaklet.

TV:n visar ett program som Annika inte vill se. Det handlar om moderskap. Om mammor. Mellan reklaminslagen visas ett antal snabba sketcher. Ett gäng blonda väninnor skvallrar om tjejen som gått på toaletten under tjejmiddagen och rotar snabbt genom hennes handväska. Inga P-piller och en gammal tampong. När hon kommer tillbaks ställer de henne mot väggen och tvingar henne att erkänna att hon är gravid. Väninnorna, som alla är blonda och välvårdade, karriärmammor med lägenheter i Stockholms innerstad, berättar om sina helvetiska graviditeter, foglossningar och fladdrande blygdläppar och säger att förlossningen känns som en gigantisk orgasm. Bebisen ger en överdos av kärlek.

Orden från den sista blondinen för Annika att börja skaka. Inom sig vet hon att hon är ett barn som aldrig fått någon kärlek, aldrig förmått väcka den sortens känslor hos en kvinna. Peter har barn i ett tidigare äktenskap och hennes egen kropp har varit så tom och motsträvig att hon aldrig kunnat ge liv åt ett barn. Hennes väninnor skulle aldrig rota igenom en handväska. Det är tjejer som går yttervarvet på bokmässan och pratar med översättare av tjeckisk poesi eller åker till oansenliga grekiska öar för att vandra. Med sina män, eller någon annan väninna än Annika.

Peter kommer ut från badrummet. Han är insvept en mörkgrön morgonrock av tät frotté och luktar tvål och rakvatten. Skulle han lägga sig på marken med morgonrocken över sig skulle han likna ett stenparti. Han tar fjärrkontrollen och byter till Sportspegeln och säger:
-Vad tittar du på?
-Något humorprogram bara, säger hon och ser på hans bara fötter. Anklarna liknar maränger.
Peter sätter sig i fårskinnsfåtöljen och lossar skärpet runt magen.
-Tyckte om desserten? frågar Annika.
-Det som vi åt till efterrätt?
-Den var väl bra. Som vanligt.
-Inte för mastig då? Chokladmousse blir lätt det.


måndag 5 oktober 2015

Grov

Gräsmattan fylls av kråkor
Rakryggade söker de föda
Omsams konfererar de
Vålnadsgrå med tillsyn över världen

söndag 4 oktober 2015

Någonting

Ibland läser någonting som går rakt in i hjärtat, sådant som i sin klarhet är enkelt och självklart, men ändå svårt att leva upp till. Ord som man väljer att spara, för dess klokskaps skull, men är i för långa för att rymmas på en broderad bonad. Jag tänker mig dem som en trasmatta på ett nyskurat golv. Det luktar fortfarande såpa och solen får luften i rummet att virvla och skimra.

Texten kommer från Olle Carlssons bok 365 tankar för sinnesro. Vissa dagar lägger han upp citat från boken på facebook. Bilden kommer från facebooksidan  https://www.facebook.com/justidagollecarlsson/photos/np.1443944720308846.100000096023438/478446948983284/?type=3&notif_t=notify_me_page

Bountybollar från Jills mat

jillsmat_bountybollar

Det finns säkert hundratals olika varianter av bountybollar då jag sett dem skymta förbi i Instagramflödet säkert en gång om dagen i typ 2 år. Men har aldrig kommit mig för att göra dem själv – tills nu. Så här kommer ännu ett recept på bountybollar. Bra va?

Om du vill göra bountybollarna helt mejerifria, byt ut smöret mot kokosfett/smör och grädden mot kokosmjölk.
 stycken
  • Kokossmeten
  • 50 g smör ekologiskt
  • 2 dl kokosflingor
  • 0,5 dl grädde ekologisk
  • 1 krm vaniljpulver
  • 2 msk valfri sötning (jag använde björksocker/xylitol)
  • Utanpå
  • 60 g mörk choklad sockerfri
  • 1 msk kokosolja
  •   kokos till garnering
  1. Mixa ihop ingredienserna till kokossmeten.
  2. Rulla dem till bollar och ställ in dem i kylskåpet.
  3. Smält chokladen i vattenbad. Blanda i kokosoljan för att få chokladen lite tunnare och lättare att doppa i.
  4. Doppa kokoskulorna i chokladen. Lägg dem på en tallrik och toppa med kokos. Ställ in i kylen tills chokladen stelnat.
Tips! Oftast så blir det över lite choklad efter man har doppat färdigt. Häll då ut det på smörpapper och toppa med valfria nötter eller fröer.