fredag 31 januari 2014

Spira

Scenljuset dämpas och riktas nedåt. Publiken drar sig mot baren. DJ-musiken lägger sig under sorlet utan att kunna fylla ut tomrummet i lokalen. Hon står kvar i ingenmansland och andas in och ut, ett andetag för varje känsloläge. När jämvikten återvänt kliver hon upp på scenen och går de korta stegen fram till backstage. Lagret av smutsiga Wiltonmattor fjädrar under hennes fötter. Hon väjer för en kullslagen ölflaska som ligger med halsen på en härva av kablar och kliver över en fasttejpad setlista. Den finns avbildad i hennes kamera. Ibland frågar hon; kan jag ta den eller behöver du den till STIM-rapporteringen? Hemma har hon flera stycken, ögonblicksskildringar om allt som ska ges, nedtecknade i kraftig tusch på de papper som tillfälligtvis funnits tillgängliga.

Hon drar det svarta bomullstyget som skiljer scenen från backstage åt sidan och ställer sig på översta trappsteget. Den provisoriska brädtrappan svajar till. Klädesplagg ligger draperade över den väggfasta galonsoffan. Mitt på långbordet står en ishink av vitmetall fylld med en bukett av ölflaskor. Ett par enkla skålar med chips och jordnötter står bredvid. Öppna väskor och instrumentfodral ligger på stolar och golv. Doften av svett, adrenalin och framför allt - män, får hennes kropp att vibrera. Hon får ögonkontakt med Robin. Han står i linne och lågt skurna jeans och håller en iskyld flaska i handen. De röda hängslena hänger runt knäna. I gråljuset skimrar hans svettiga överkropp. Han är magnifik som en stenhuggare. Ett brett grin hälsar henne välkommen. Bekräftelsen får henne att gå rakt in i rummet, fysiskt och mentalt.

Johannes kommer fram till henne, eller hon till honom. De famnar varann, tysta till en början, trevande i artighetsfraser sedan, och så det han vill höra, om hur kvällen varit, hur blev han sedd. Var allt som han trodde? Hon lovar och försäkrar honom hans storhet och skälver när hans ludna kind nuddar hennes. En kort stund får själen ro mot hennes hals. Han har svettas högst påtagligt i hennes öra.

I förtroende står de så och hämtar kraft i det de gjort mot varann i mötet mellan scen och publik. Hennes ögon ser det fulländade, men inom henne har en tanke börjat gro och spira, ett par av hjärtblad i lätt fuktad jord omgiven av perlit och vermiculit, en växt som kan växa eller dö. Johannes äter människor och hon kan vara hans föda. Hon måste börja fota maskrosor med makro och hoppas på ett mimikry i den växtens inre och sluta söka sig till svettiga män med vilda ögon.


torsdag 30 januari 2014

Blixt

Åskan håller klyftan i ett tånggrepp. Knallarna pressar bergväggarna åt sidorna. Vinden och regnet slåss om verandans korrugerade plåttak. Blixt efter blixt forsar genom trädgården på sin jakt efter trä och metall.

Hon klamrar sig fast mot hans rygg. Hans pojkrumssäng är så smal att de nästan inte kan röra sig. En blixt färgar rummet blått, vitt, blått. Den efterföljande åskknallen får stugan att skaka.
-Det blir värre, viskar hon. Ska vi gå till bilen och söka skydd. Vi kanske är säkrare där.
-Det är farligt. Den står under ett träd. Vi kan inte rusa dit. Håll om mig istället.

Åskan drar bort och hon börjar smeka honom.
-Nu? I ovädret? frågar han. Vill du verkligen?
-Det känns som man ska älska när det åskar.
-Vad har du fått det ifrån? Någon bok? Någon film?
-Kanske.
-Varför läser du sådant? Romantiskt?

onsdag 29 januari 2014

tisdag 28 januari 2014

Text till bild

Vi kysstes med mer än löften innan jag for till Brighton för språkresan. Jag skrev vykort där jag skrev "jag saknar dig" och berättade något lustigt om familjen jag bodde i. Royal Pavilion och St Nicholaus Church hade bleknat och krullat sig redan i vykortsstället. Kanske var det sant det jag skrev om saknad, kanske borde jag skrivit om den oro som gröpte ur mig och förvandlade mig till en skugga av det som borde varit en skrattande flicka arm i arm med väninnor på en brittisk badort.

Du verkade tärd när jag kom tillbaks med förfinat uttal och utökat ordförråd. Ensamheten och min frånvaro hade gjort något med dig. Dina föräldrar hade rest till skärgården. Du var ensam kvar i stan. Jag ställde ut skålar med skålar med ättika för din mammas skull, för att vädra bort röken från alla cigaretterna du rökt.

Vi låg i din smala säng tätt omslingrade, andades varandras närhet, sökte tröst där bara sorger fanns. Jag lånade pappas kamera och fotograferade i ett försök att tränga igenom den hinna som omgav dig. I mörkrummet blev du skinn och ben. Din hud blev konturer. I vätskebaden skapade jag dig. Med din magra kropp var du en tacksam modell. Med svart bläck skrev jag på mina kopior, ord som var värda att minnas. Jag skrev på engelska, svenska lät för hårt.

Dina naglar grävde sig in i min ryggrad när jag sa som det var, jag skulle till Uppsala efter sommaren. Du skulle rycka in. Jag såg rädslan dina ögon, rädslan för det som skulle göra dig till man, rädslan för din faders marschkängor. I din bokhylla fanns en klippbok. På de bruna sidorna fäste du Hiroshima, koncentrationsläger och skyttegravar. Du samlade död, som andra samlar fotbollshjältar.

Länge trodde jag det skulle bli vi, att vi var oavvisligt förenade genom barndom och en tragisk olycka, som vittnen till drunkningsdöden. Jag reste till Uppsala, som bestämt. Du svarade inte på mina brev och när jag kom hem till jul stod ditt barndomshem tomt. I förbigående fick jag veta; Jan har visst börjat knarka. Fann du någon frid i de droger du tog, innan de tog dig? The space between never and again,  hade jag skrivit på fotot.


söndag 26 januari 2014

Flerordspuff

TVKAS

Tapet
Kärlek
Vykort
Ansvar
Sa

Kära Lisen!

Tack för ditt kort. Jag blev så häpen när jag läste det. Inte för själva motivet, en svartklädd gumma med en brödspade och en vedeldad ugn högt ovanför ett azurblått medelhav, utan för det du skrev. Du satt i hettan på en parkbänk i Pireus på väg ut mot öarna. Redan efter första dagen i Athen så var dina axlar sönderbrända av solen. Jag har aldrig tänkt att ditt skinn var sådant som blev rött. Det var snarare blekt och tåligt.

En minnesbild av hur vi satt i salen och talade kommer för mig. Det regnade ute och vinden kastade nävar av regn mot rutan. Vi satt i varsin fåtölj och  hade bordet emellan oss. Jag hade tänt ett ljuset i mässingssljustaken och vi såg ömsom på varann, ömsom på den fladdrande lågan. Kanske mötte du som jag din spegelbild i det svarta fönstret, lika nära, som spöklikt avlägsen. Livet slet oss i bitar den kvällen, kanske mer än  vi anade då. Tidvis var du tydlig som ord som ristats i vax, tidvis följde dina konturer den gulbleka jugendtapeten. Jag minns de där orden jag sa; jag ska inte röra vid ditt ansikte. Ändå är just ditt ansikte inbränt i mitt minne, lika tydligt som svårgripbart som ett andetag.

Ditt kort kom samma dag som jag fick besked om min nya tjänst. Jag blir teaterlärare nu,  på Åhaga Folkhögskola. Thalias tiljor lockar inte som förr. Muserna åldras.Vi börjar bli gamla. Du vet hur det är. Zeus dotter skriver historia till flöjtspel och tragisk kör.

Ansvar att stanna. Ansvar att gå.  Kanske hade du bestämt dig redan när vi reste oss för natten den kväll då vi talade. Jag vet inte. Ditt vykort gjorde mig häpen. Jag hoppas du fått en fin tid på Antiparos eller den ö du valt att göra till din, att dina planer blev verkliga och Erato än en gång kan viska i ditt öra. Du skrev "jag ska hyra rum hos en tant som tar mitt pass i pant, bara äta och vila och tänka över mitt beslut".

Din Melpomene (Kim)


lördag 25 januari 2014

Klöv

-Är du vaken nu? säger Jens. Du har sovit länge.
-Jag vaknade vid sju, men när jag märkte att du sov somnade jag om.
Han stryker mig över kinden och jag möter hans blick. Ögonvitan skimrar som fet mjölk. Regnsbågshinnan fogas samman av stavar i brunt och grönt. Utan glasögon förlorar ögonen en del av sin skärpa, de är stilla och nära och böljar som en vassrugge i vinden. Ögonfransarna är mjuka och täta och har samma bruna nyans som alpacaull. Jag lägger mig på sidan. Min kropp formar sig efter hans länder. Jag lägger benet över hans mage strax ovanför kalsongkanten och känner hur hans andhämtning lyfter och sänker mitt lår.

-Jag känner mig nästan yr, säger jag.
-Har du drömt något?
-Det sista sov jag tungt och drömlöst.
-Jag drömde i natt att jag dog. I drömmen var jag ett barn på besök hos farbror Mauritz. Han bodde i ett stort hus på landet. Det luktade starkt hos honom, på det sätt som kan skrämma ett barn. Ålderdom, kattpiss och piprök. Kokkaffe. Jag fördes in i salen. Mitt på det bruna golvet stod stolen han köpt på auktion på Ågersta slott. Den hade klövar av hjort och sidor av trä. I den stolen skulle jag dödas med kniv.

För att trösta så stryker jag Jens över bringan. Han kysser min panna och för in handen under mitt nattlinne. Rörelsen får mig att gny.
-Ta av den där, säger han och jag lyfter det knälånga linnet över mitt huvud.
Vårljuset försilvrar rummet. Det är långt lidet på dagen.

torsdag 23 januari 2014

Ange

Sofia stannar på Järnvägsbron mellan de smidda lyktorna som markerar dess mitt. Händerna kramar den röda graniten. Handskarna ligger kvar i fickan. En vindby drar en plym av kornig snö över det svarta vattnet.
Kylan kramar hennes knän och särar låren. Från stationen hörs nattens sista utrop. Kameraväskan tynger mot hennes höft. Hon räknar som ett barn som ska hoppa från en brygga. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det. Hennes stelfrusna fingrar öppnar väskans lås och söker sig till kameran.

Hon vill låta minneskortet ange tonen, låta kameran vila till våren, och låta bilderna från spelningen på Café Du Nord, försvinna ner i det svarta djupet. Sen ska hon fotografera maskrosor med makro istället för musiker på metamfetamin och sluta vara dessa mäns förtrogna musa.



onsdag 22 januari 2014

Saknar

Saknar ord för saknaden, skriver hon. Sedan tystnar skrivmaskinen. Hon sitter med tummarna mot mellanslagstangenten och ser pappret framför sig. Plasten klibbar mot fingrarna. För saknaden finns inga ord. Den bara är, allerstädes närvarande. Jag är inom mig och utom mig, en vålnad i min längtan efter dig.

De har fått låna hans mammas IBM med skrivkula och baxat upp den från hennes lilla klarröda källarkontor under trappan. Maskinen står på hans skrivbord nu. Den var svindyr när jag köpte den för att kunna öva hemma när jag gick på sekreterarkursen, sa hon. Det är klart ni får ta den om ni vill skriva. De får väl turas om att använda den. Hon vill skriva en roman om kärlek, han vill skriva en om frihet.
-Du skriver väl inte om oss, säger han. Man ska vara personlig, men inte privat.

Pinnstolen knarrar under henne. Hon väntar på inspiration. Någonstans har hon läst att man måste skriva synopsis och ha en plan över handlingen och följa någon slags struktur. Det låter så torrt. Hon vill skriva från hjärtat, precis som hon känner så det inte blir falskt.

Brevbäraren kommer. Hon går ut. De knottriga stenplattorna på trädgårdsgången känns stickiga mot hennes bara fotsulor. Barrväxterna brer ut sig mellan mexitegelfasaden och gatan. De kväver allt liv i sin närhet. Hon föser undan några kvistar på tujahäcken och andas in dess sträva doft. Huden blir prickig av beröringen. Kanske är växten giftig. Det ligger ett vykort från Smögen och ett par reklamblad i brevlådan. Hon stänger kopparlocket om tomheten och går in, noggrann med att inte läsa andras post.

För att ha något att göra tassar hon runt i huset, som blivit hennes hem och hemvist. Han är på sommarjobbet. Föräldrarna är i Grekland. Försiktigt drar hon ut av en skivorna i skivsamlingen och studerar omslagets baksida. På teckningen kysser en man en kvinna på kinden. Hennes ögon är slutna. Hon känner sig så nära den bilden. Bob Dylan - Infidels.

Snart kommer han att komma hem. Hon ska laga mat. Sill och färska potatis. Mat som får dem att känna sig vuxna. Mat som de lärt sig att äta på skilda sätt. Han med svartpeppar och gräddfil. Hon med smör och Ejderns kaviar. Snart kommer han hem. Novellen De döda ligger bokmärkt bredvid han säng. Hon har läst Joyce igen. När de är åtskilda skriver de brev till varann om kärlek och saknad. Kanske är deras brev en skildring av fulländade kärleken, likt Alma Mahler i Oskar Kokoschas bädd. När hon läser De döda, blir han upprörd och tror sig veta, att hon bär på en hemlig sorg, över någon hon har förlorat, någon som han aldrig kan ersätta.

tisdag 21 januari 2014

Bildtext

Rustibus går med sänkt huvud längs paddockens kortsida. Mantofsen som växer på fel sida halsen vippar. Svansen slår efter en fluga. Liza håller håller ponnyn igång med ett stadigt tag runt tygeln. En pojke sitter på hans rygg och håller krampaktigt i sadelns framvalv. Hans ben är så korta att fötterna inte räcker ner till stigbyglarna. Sammetshjälmen guppar av och an på hans huvud. Pojkens mamma står vid grinden och kramar  sin handväska så hårt att knogarna vitnar.

Shetlandsponnyerna står sadlade och uppbundna. Louise kör in fingrarna mellan revbenen på den skäckiga. Han står med mulen nedkörd i höet och reagerar inte.
-Vad fet du är, Putte, säger hon. Tänk om man skulle vara lika fet som du. Vad äckligt det skulle vara.
-Det är bara luft, säger Helen. Han blåser upp sig så det inte är klokt. Tänk om man vore ett sådant där fetto. Det finns folk som inte kan få på sig ett par ridstövlar. Fatta hur pinigt det skulle vara. Att folk bara orkar.
-Du har nya stövlar, va?
-Mm, fast bara gummi. Mamma ville inte köpa läderstövlar till mig. Ridbyxor också. Fast blåa, bara. Kan du tänka dig att det finns folk som rider i jeans.

Ponnyridningen är snart slut. Jag kommer vare sig att få rykta eller leda. Det är lika bra att gå hem.
-Hejdå! säger jag. Jag går hem nu. Måste äta.
Gina tittar först på mig, sedan på Louise och Helen. De verkar inte märka att jag går. När Louise och Helen inte bryr sig om mig säger inte Gina heller hejdå.

Hästtransporten står kvar bakom stallet. Det är fortfarande punktering på båda sidorna. Någon har slängt en burk vit färg mot bakluckan och klottrat hakkors och könsord på sidorna. När det hände sa Petra att hon funderade på att ta ponnyerna och flytta till en annan ridskola med ett nytt arrende.

Mamma sover när jag kommer hem. Dammsugaren står framme i hallen. Det är så slarvigt av henne. Jag vet att hon gömmer Renat Brännvin i dammsugarpåsen, sådant där som jag hällde ut när jag var yngre. Jag hänger ut mina stallkläder på balkongen och ställer de vita seglarstövlarna under jeansen innan jag går in i badrummet och tappar upp vatten i badkaret. Vattnet är så hett att jag måste sänka ner kroppen långsamt, långsamt för att inte gå under. Till sist doppar jag huvudet under ytan och håller andan, så länge att jag tror att jag ska dö. När jag andas igen börjar jag tänka på Peter i åttan, hans blonda lugg och de ögon han ger mig. Han har frågat mig om cigaretter,  men jag  har inga haft. Hans kropp är stark och vältränad. Jag föreställer mig att han vill ha mig som brud och hur ont det måste göra. Helen säger att han är en av dem som klottrat på trailern. För mig får Petra gärna ta sitt arrende och flytta sina ponnyer till ett annat stall. Jag börjar ändå bli för lång för de små hästarna.


måndag 20 januari 2014

Pärla

Sonja öppnar den blå sammetsasken och låter fingrarna röra vid pärlorna. Beröringen får henne att skälva. De skimrar med ett milt ljus som för tankarna till ljummen julinatt med fullmåne.
-Mother of pearl, tänker hon. Pärle mor. Pärlans mamma. Höljet som skyddar musslan mot det skavande sandkornet.

Hon brer ut halsbandet ovanpå den bukiga byrån, vars lådor är så sköra av ålder, att de knappt får rubbas. Ögat söker symmetri, utan att finna den. Med fingrarna räknar hon., pärla för pärla, från de största, som är avsedda att vila i halsgropen, till de minsta vid låset i nacken. En pärla saknas. En av de största.  Hon lägger tillbaks halsbandet i asken och läser guldtexten på locket. Tiffany. New York. Agnes hade det med sig från Amerika. Hon bar det aldrig, men lät Sonja och Ingrid se.

Sonja fäster halsbandet runt halsen. Hon känner det svala silverlåset i nacken. Pärlorna smeker henne likt en älskares fingrar.
-Det är sant, tänker hon och möter sitt ansikte i spegeln. Pärlor behöver värmen från en kvinnas hy för att leva.
Skarven som delar spegelglaset i två delar löper tvärs över hennes panna. Glaset är mättat. Dess ljus liknar en insjö om våren. Amorinerna på krönet rister under sin matta förgyllning.

Agnes reste från Sverige till Amerika och tillbaks över Atlanten. Vid middagarna satt hon svartklädd och tigande. Halsbandet från Tiffanys saknar en pärla. Med sin tystnad lät hon Sonja och Ingrid bli vuxna.


söndag 19 januari 2014

Hoppas

Hoppas kan man ju alltid. På bättre väder. På att alla ska vara glada. På att vi ska slippa influensa. På att vi ska slippa bli sittande framför ett TV-program där Alexander Bard tillskrivs mänskliga egenskaper. Hoppas kan man ju alltid.

lördag 18 januari 2014

Kartong

Tidningarna. Ligger. Utspridda. I vardagsrummet. Skumtomtarna, var och en med sitt individuella ansiktsuttryck, vilar symmetriskt med ryggarna mot kanten på den rutslipade kristallskålen. Leilas Rocky Roadfudge döljs under en ostkupa. Trots att det hemlagade godiset innehåller salta jordnötter i små bitar smakar det sötare än sött. Knäcken fick stryka på foten redan för tio år sedan. Birgitta har fortfarande kvar ett hål i tandraden efter den upplevelsen.

Morbror Ernst rumsterar om i köket. En svag doft av nybryggt kaffe sprider sig från den gurglande kaffebryggaren. Pepparkakorna är redan framdukade.  Det sirliga brämet på en tenntallrik skymtar under en servett. Julmusten förlorar sin kolsyra upphälld i en tillbringare där en långskäggig tomte hänger under pipen som en galjonsfigur.

TV:n står på. Programledaren kliver runt på en åker i Essex i sin jakt på en egendom åt ett par som ska flytta från London. Han är IT-tekniker. Hon är arbetsnarkoman. För att finansiera sitt boende ska de flytta ihop med hennes föräldrar. På något vis lyckas programidéen förmedla att paret befinner sig i Stora Svårigheter. Huset med den mest tilltalande exteriören kan ha för få badrum.

-Här står det om framtidens antikviteter, säger Bengt och håller upp en tidning mot Ulrika. Sådant borde du sätta dig in i.
En teakapa med rörliga lemmar ler mot henne från omslaget.
-Leksaker i originalkartong, fortsätter Bengt. Det är ett stort samlarområde. Hur går det med allt det där legot vi köpt till Wilmer? Har du kvar kartongerna?
-Nej.
-Men, förstår du inte...
-Han leker med sina saker. Jag kan inte förbjuda honom att använda sina leksaker i tron att de ska bli värdefulla i framtiden. Vill du investera i lego så får du faktiskt göra det själv.
-Wilmer, du är väl rädd om dina saker? Lova morfar att du är rädd om dina saker.

fredag 17 januari 2014

torsdag 16 januari 2014

Text till bild

Den tillfälliga hältan tvingar honom att stanna. Han vilar en stund, tills den huggande smärtan i vaderna lättar och blodet ånyo kan pulsra i ådrorna. Tillfällig hälta. Fönstertittarsjuka. Gammelmanskrämpa. Spritbutiken. Lace Lingerie. Där kan han bli stående. I skyltfönstrets spegelbild möter han sina hågkomster. Morgon efter morgon.

I minnet skriver han sina memoarer. Promenaderna formar hans tankar till fulländade meningar. Det är henne han minns. Intimiteten. Hennes långa ben. Brisen som lyfte hennes kjol så vaderna skymtade. Skrattet. När han kommer hem sätter han sig vid skrivmaskinen och slår upp en whiskey. Orden vill inte komma tillbaks.
-Jag tror du är någons slav, kunde hon säga när han berättade om sitt arbete på ämbetsverket. Du är plikttrogen och hyser någon slags önskan om att vara till lags. Visst skulle du kunna döda, om bara siffrorna och  kolumnerna var de rätta. Du skulle kunna utplåna en annan människas liv med några pennstreck.

I tjänsten fann han alltid orden. Nu när han ska skriva om henne och den stora kärleken fattas honom något. Han skriver: Jag slet pärlhalsbandet från hennes hals. Gång efter gång skriver han så,  utan att veta om det är början eller slutet.

onsdag 15 januari 2014

Leka

-Mikael Wiehe i grannkommunen och en konsert med Django Rheinhardt-jazz i april. Kulturutbudet i Svinarp är då sannerligen inte att leka med, konstaterade kommunalrådet och lade undan lokaltidningen.

tisdag 14 januari 2014

Prick

Hon står naken framför spegeln och ser sin kropp. De platta, insjunkna skinkorna. Håret som lockar sig över de vinterbleka vaderna. Buken som veckar sig ner över det glesnande könshåret. Brösten som hänger som två skrynkliga påsar. Det är för deras skull hon ställer sig framför spegeln. Broschyren från mammografin ligger nedknölad i necessären. Vid det här laget tror hon sig kunna den utantill. Färgförändringar ska hon titta efter. Sedan ska hon känna efter med intvålade händer i duschen. Lära känna sin kropp. Sitt främmande skal.

Händerna lyfter brösten. En gång rymdes de perfekt i en hand. Hon minns hans muskulösa kropp. Solbrännan. De blå ögonen. Allt annat än perfekt formade bröst vore en förolämpning mot honom. Cancern skrämmer henne inte. Det är det som kommer efter. Hon släpper brösten och ritar ett hjärta med pekfingret runt pricken på vänster sida.  En gång hade hon en som kysste henne just där. Läppar och tunga nuddade leverfläcken. Fingertoppen följde dess konturer. Hennes kropp blev hans. Smeksamt letade hon efter märken på hans kropp, berättelser av hud. Hon fann en prick på ryggraden. Den satt en handsbredd ovanför linningen. Läpparna lärde sig smaken av sälta. Det var ett egendomligt ställe att kyssa en man, så långt ner på hans rygg.

Golvvärmen värmer golvet under hennes fötter. Frottéhandduken hänger symmetriskt över handdukstorken. Tandborsten ligger bredvid tandkrämen på tvättstället. I tidningskorgen ligger ett par nummer av Tara. Hon tillhör fortfarande målgruppen. Allt är som det ska. Hon ska bara duscha.


måndag 13 januari 2014

Vibrera

-Värst vad dina näsvingar vibrerar. Vad har du fått korn på nu?
-Ett utedass. Det är min hobby. Jag brukar ta kort på gamla utedass.
-Du menar alltså att du ska gå ur bilen och fotografera det där...?
-Om du vill får du följa med.
-Vad händer om någon ser dig? Det kan komma någon gubbe med stövlar och gevär. Vi kan bli polisanmälda.
-Det kan komma en gumma också. Om någon kommer så säger jag bara att vi kört vilse.
-Har vi det? Vet du var vi är?
-Vi är på landet någonstans.

söndag 12 januari 2014

Dotter

Ögonen möts över fruktsalladen, den som är så slarvigt skuren att den inte gör någon människa glad. Bleka fruktbitar kletar ner vardagsporslinet. Det mest exotiska inslaget är konserverad ananas. Maten är lagad i en annan tid, med vana fingrar, extrapris och sparsam kryddning. Fläskfilén var det som fanns att få tag på. Kantarellsås på påse.

Sofia tar en sked grädde till och täcker frukthögen på den djupa tallriken.
-Det där är inte bra. Tänk på kolesterolet. Du  får problem med hjärtat om du äter grädde.
-Det får jag inte alls, pappa.
-Du äter för lite fibrer. Det är inte bra för magen.
-Du har gått på den där Becel-reklamen, det är hela felet.

Återigen möter hon blicken över fruktsalladen, ser det blanka ögonen under håret som blivit långt och risigt och inte är vare sig brunt eller grått. Tårar är ord som munnen inte kan säga. Mamma. Pappa. Bråk beror på henne.
-Efterrätt är inte bra. Är det socker i den?
-Lite grand, fräser hon för att mamma ska slippa svara. Det behövs för att frukten inte ska bli brun, förstår du.
-Ni kanske snart ska dra er, säger mamma. Nu när vi har ätit. Innan det blir för mörkt.
Utanför köksfönstret fajtas en talgoxe och en blåmes runt talgbollen.

lördag 11 januari 2014

Handling

Kanske var det något med bokens handling som fick mig att låna den på biblioteket.  Baksidestexten utlovade en modern relationsroman och en skilsmässoskildring ur manligt perspektiv. Jag läste den och  på något objektivt sätt så förstod jag ändå att det var synd om killen.  Dockskåpsverkligheten med attraktiva jobb och boende i Stockholms innerstad slogs sönder. Fast de var fullständigt lyckliga och hade barn som både var förskräckligt söta och älskade så träffade hon en annan. En författare till på köpet (underförstått författaren är säkert en egocentrisk skitstövel,  som inte kan göra henne lycklig).

Paret träffades när de slarvade sig igenom en två terminers skrivarkurs på folkhögskola. Istället för att skriva rökte de gräs och hade sex. Sen stack hon till Norge och han jobbade på välkända söderkrogar tillsammans med sin bäste vän för att få ihop pengar till en nepalresa. På något sätt ska jag förstå att de var unga, lyckliga och romantiska.

Trots bokens berättartekniska brister är den utgiven  på kommersiellt förlag. Proffs räknar alltså med att tjäna pengar på den. Jag funderar på om den skildrar förlagsfolkets verklighet eller en massmedialt skapad idealbild av våra liv.

Det som irriterar mig mest är beskrivningen av deras yrkesliv. Han svischar omkring på krogarna på Söder innan han börjar på ett jobb där det finns avdelningar, avdelningschefer och firmafester. Begrepp som projekt, kund och budget nämns. Hennes jobb på bokförlaget är lite mer konkret beskrivet. Hon börjar som receptionist och får sedan sitta med i manusgruppen för att bedöma insända manus. Det är relativt enkelt. Redan efter första sidan går det att bedöma om en bok är bra eller inte. Är arbetsuppgifterna så abstrakta att det inte går att beskriva ett tjänstemannajobb utan att ta till innehållslösa ord som projekt och kundorientering? Förväntas alla veta vad de betyder? Folk bränner ju trots allt ut sig och drar på sig hjärnskador av den sortens arbetsuppgifter..

Mitt nyårslöfte att bara läsa bra böcker bröts innan halva januari gått. Ursäkta ett trist och oinspirerat inlägg.

fredag 10 januari 2014

Resonans

Varje morgon skriver jag, en viss mängd, en viss förutbestämd tid. Inget själfullt. Det mesta är ytterst banalt. Vad jag ska handla, vad jag drömt om natten. De flödesskrivna morgonsidorna symboliserar viljans seger över oviljan och identifierar resonansen mellan olika skikt i medvetandet. Jag betraktar handlingen som någon slags praktisk meditation.

I morse skrev jag att jag behövde köpa tandtråd och mindes en dröm. Min styckade kropp förtärdes av råttor för tredje natten i rad. Själen stod bredvid och såg på. Drömmen är inte mer begriplig för att den är återkommande.

När jag skrev så jag på min hand. En röd fläck  avtecknade sig på handryggen. Den hade formen av ett hjärta. Kanske var det ett nässelutslag, men eftersom jag aldrig brukar få den typen av utslag trodde jag inte riktigt på den teorin. Jag kunde knappast ha fått den genom någon omedveten rörelse under täcket eller efter att ha legat konstigt med handen. Eftersom den hade formen av ett hjärta bestämde jag mig för att vara snäll mot mig själv.

torsdag 9 januari 2014

Skymta

Jag rör mig med tunga steg, av svårmod eller gammal vana. Med tån petar jag till ett tomt cigarettpaket. Det vrider sig ett kvarts varv innan det lägger sig tillrätta på gatstenen med varningstexten upp. Rökning kan allvarlig skada din hälsa. Hunden går lojt vid min sida. Hennes vita päls drar upp gatsmutsen lika effektivt som en gatsopningsmaskin.

Jag höjer blicken och iaktar gatupartiet  framför mig och låter det som finns skymta till. Husfasaderna hakar tag i varandra som bettfel. Frikyrkan rycker upp sig och blänker. Äldreboendet smälta jordgubbsglass klibbar mot Folkets Hus tobaksbruna puts. Ett äldre par går förbi spelbutiken. Han är rak i ryggen och  rör sig med sammanbiten min. Under överrocken smärtar höften för varje steg han tar. Hans hustru, som blev tant när hon var 22, håller honom under armen. Hon bär hatt och  väger mindre än en blåmes.

Hunden går på min högra sida. Kopplet är lite för långt. Jag begär inte hennes uppmärksamhet med ett fot-kommando. Några hundar kommer vi inte att möta. Anslagen i frikyrkans entré fångar mitt intresse. Barntimmar. Ungdomsverksamhet. Diskussionskvällar med temat "Vad betyder Bibeln idag". Söndagens gudstjänst lockar med lovsång, bön, förbön och personlig förbön. Det förefaller finnas något för alla, utom möjligen för mig, som saknar sångröst och har fostrats med att religion är vidskepelse för tokiga tanter. Ateism är att föredra framför ett allmänveligt "jag tror på något, men jag vet inte vad". Man ska helt enkelt veta vad man vill. Trots min ateism så känns frikyrkans entré förtröstansfull på något sätt. Det kan bero på menyn inför söndagens gudstjänst eller på fotona på dansande afrikaner som glädjer sig över sin nya brunn.

Det äldre paret närmar sig. Hundens nos letar sig in mellan veckan i kvinnans poplinkappa. Kanske luktar hon sockerdrömmar eller köttbullar. Mannen stelnar till och rätar ytterligare på ryggen. Kvinnan sneglar på min hund. Hennes ansikte ljusnar ett ögonblick. De rundar mig och mannen skjuter upp frikyrkans entrédörr. Han fnyser och säger:
-En sådan där hundjävel, till...

onsdag 8 januari 2014

Viska

Anna lägger försiktigt ner tandborsten på tvättstället och spolar bort tandkrämslöddret med kallt vatten. Stefan står ett par decimeter bakom henne. Han har gröna kalsonger på sig. I spegeln ser hon hans överkropp. Bröstvårtorna är platta och  ovala. Från naveln söker sig en svart strimma hår nedåt, yvigare och mer vildvuxen än den virvel som finns mitt på bröstet. Han spänner vänsterarmen så senorna avtecknas mot musklerna. Hennes nya T-shirt från Gul&Bla  på Kungsgatan räcker nästan till knäna. Musse Pigg täcker större delen av framsidan. Hon kan inte röra sig utan att nudda vid Stefan och känner sig så vuxen, men ändå så liten.

En droppe lossnar från badkarskranen och dunsar mot det skära porslinet innan den försvinner ner i avloppet. På badkarsväggen anas en ljusbrun rand. Det är inte smuts, utan bara ett tecken på att det finns järn i vattnet. Hon griper tag om en av de tjocka trådarna i badrumsmattan med tårna. Toalettsitsen är klädd med ett överdrag i samma material. Det ser ut som en blandning mellan gummi och de snoddar hon brukade virka med fingrarna när hon var yngre.

På badrumshyllan av brunlaserat trä står en ljusblå pingvin fylld av pastellfärgade bomullstussar som sticker ut ur ett hål på dess framsida. Den håller sig med vingarna runt magen och tittar blygt på sina fötter.
-Vad är det där? säger hon och pekar.
-Navelludd, viskar Stefan och lägger armarna runt henne. Den har navelludd.

tisdag 7 januari 2014

Kontroll

-Vad gör du med stjärngossestruten?
-Jag limmar fast garn på den. Sen ska jag fästa en näsa av hopknölat silkespapper och göra vårtor av pärlplattepärlor.
-Men, varför...?
-Jag tillfredsställer mitt kon-troll-behov.

måndag 6 januari 2014

Fler-ordspuff

Gräset växer i skumrasket. Det brer ut sig på samma sätt som mögel i ett övergivet kylskåp, svamp som när sig på saften i en klyvd lök,  en febrig självbefläckelse, prisgiven åt sina egna drifter. Leran på stigen suger tag om hälarna och släpper stegen vidare från sina läppar, tjoff, tjoff, tjoff. Ullgrått möter tenngrått i minnet av gammal tid. Epidermisfjällen glider mot metallens yta. Himlen har fastnat i trädgrenarna.

På stigen sitter en fågel. Den vänder sitt öga mot mig. Jag ser dess bleka bröst och runda kropp och skyggar för dess djup. Mina ögon söker dess hane och flock. Träden omkring mig är tomma. Inga fåglar syns i buskslyet som växer längs det murkna staketet. Äppelträdens tuktade kronor är stilla. Tujahäcken på min andra sida är så ogenomträngligt tät att den inte bjuder något skydd. Avlägset hör jag en kråka. Dimman pressar den sura vedröken mot marken.

När min blick återvänder till stigen är fågeln borta. Jag vill falla på knä och treva efter den på marken som man söker en borttappad nyckel i mörkret. Med ögonen kisande kring tanken försöker jag tyda dess bud. En ensam domherre, en hona som inte existerar i språket, avskild från sin flock, kom i min väg. Vilket meddelande bar hon till mig?

Jag går vidare längs kanten på skolgården. Klockan mäter ut tiden över den tomma bollplanen. Sekunderna ligger och skramlar i en vass liten hög. Vid den låsta sopcontainern utanför matsalen ligger en hundbajspåse. Det sägs att mörkret kan brytas till ljus med ord. Mot grådager finns inga besvärjelser.

Mögel, Lök, Himmel, Jag, Äppelträd

söndag 5 januari 2014

Enorm

Den blekgula hunden nosar i mitt skrev samtidigt som den viftar på svansen. Trots att den är så sällskapssjuk får jag ingen kontakt med den. Den verkar inte bry sig om vem den luktar på. Jag samlar ihop gåstavarna och trycker mig mot stödmuren som håller upp gräsmattan utanför höghusen. Carl-Henry tornar upp sig framför mig. Duggregnet pärlar sig på oljerocken. En hundbajspåse i tunn grön plast sticker upp ur fickan. Tweedkepsen är neddragen över ögonen.

-Gott Nytt År! säger han.
Mustaschen liknar en utnött tandborste för jättar.
-Det samma! ler jag och  hoppas att han ska ta sin hund och lämna mig i fred.
-Nyårsdagen är den bästa dagen på hela året. Som nyårsdagen blir blir hela året. Det är en god vana. Upp tidigt. Gröt till frukost. Minst en stärkande promenad.
-Jo, säger jag och  funderar på om en gåstav kan genomborra en fot. God fortsättning! Det är bäst att sätta fart.

Jag tränger mig förbi Carl-Henry. Hundsvansen slår till mina ben. Den är så blöt att den verkar ha fångat vätan i ett helt lågtryck. I takt med gåstavarnas klick mot asfalten summerar jag mitt nyår. Barnen är hos sin pappa. Jag firade ensam framför TV:n med en påse chips, fast jag egentligen inte kan äta chips utan att få ont i magen. Kärleksfilmen fick mig att gråta. Nyårsraketerna gjorde det omöjligt att sova. Innan jag gick ut såg jag på nyårskonserten från Wien. Helt plötsligt var den slut utan att jag fått höra An der schönen blauen Donau. Om inte trean fungerar på TV:n kommer jag att missa Ivanhoe. Som nyårsdagen är blir hela året. Carl-Henry har en förmåga att göra mig enormt irriterad.

lördag 4 januari 2014

Erövra

-Makt är till för att erövras, tänkte kommunalrådet och lirkade upp dörren till sitt tjänsterum.
Vridhandtaget av mässing satt i axelhöjd och hade placerats dit av en arkitekt med storhetsvansinne. Någon gång i den kommunalgrå forntiden hade rummet med imitationsmålade ekpaneler tillhört drätselkammarens ordförande. Nu var det hans. Det var först sedan han hängt av sig ytterrocken han insåg att han glömt att ta med lokaltidningen från receptionen. Han kilade upp dörren med en tovad uggla han vunnit på förvaltningslotteriet föregående jul och återvände till ingången via den ekande marmorfoajen.

I entrén stötte han på praktikant-Malin. Hon stod böjd över ekbordet i receptionen. Den svarta skinnkjolen formade sig efter hennes rumpa. Läderstövlarna framhävde vadernas form. Hon vände sig om. Pushup-BH:ns konturer anades under den svarta polotröjan.
-Det här är är jätteroligt, sa hon och viftade med lokaltidningen.

Kommunalrådet såg frågande på henne Hur lokaltidningen kunde vara jätterolig övergick hans förstånd. Han hade sedan länge passerat det stadie där det var roligt att läsa om sig själv.
-Ågrens auktionshall har haft mellandagsauktion, sa hon. Titta här så ska du få se. Barndomsvännerna Elin Emgren och Ida Hammar, hemma från Stockholm och Göteborg, passade på att besöka Ågrens auktionshall på jakt efter fynd. På bilden undersöker de en låda med gamla vykort.
Praktikant-Malin plutade med munnen åt kommunalrådet. Läpparna glänste fuktiga av rosa läppglans.
-Vykorten var skickade till en man på Södergatan, sa hon. Hela hans släkt skickade vykort med mer eller mindre avklädda damer till honom under hela 1970-talet och en bit en på 1980-talet. Det var inne med top-less på den tiden kan jag säga. Här får du lite grant att titta på, kunde de skriva.  Eller kvinnorna i Cannes är lika vackra som på kortet.
-Köpte du vykorten? frågade kommunalrådet.
-Tok heller. Det gjorde Sture på hälsovårdsnämnden. Mittpartisten bjöd visst emot. 300 kronor. Jag köpte en porslinsponny för en femtio-lapp.

fredag 3 januari 2014

Öde

Himlen exploderar
Över en öde villagata
Våg efter våg
Av stjärnfall
Utan önskningar att uppfylla
En förlupen nyårsrakets detonation
Skrämmer rådjuren till skuggorna

torsdag 2 januari 2014

Vanlig

Sorgmulen vardag
Köper ekologiska ägg
Men väljer vanlig mjölk
För den har bättre datum
Det är som vanligt
Avskuren från världsalltet
Och tron på något större
Ältar jag vardagligheter



onsdag 1 januari 2014

Text till bild

Redan efter den andra biten insåg jag att jag aldrig skulle kunna få ner sushin. Kombinationen av stärkelse, rå fisk och ättika växte i munnen. Jag beställt maten på take-away och tagit med mig den lilla pappasken till landet för att få en illusion om nyår och festligheter, trots att jag i hemlighet skulle arbeta på min roman. Dvärgspetsen Leo såg bedjande på mig när jag stod vid diskbänken och åt. Med en kväljning ställde jag ner de sista sushibitarna till honom. Han vägrade äta.