torsdag 31 december 2015

Gott Nytt År

Gott Nytt År!

Jag hade funderingar på en längre text, men känner att tiden inte räcker till idag, så det får bli en annan dag. Hur som helst så var det mysigt att tänka på texten, ta en förmiddagspromenad och titta på änderna. Hoppas ni får en fin nyårshelg och att jag kommer ihåg min idé, så den blir nedskriven.

onsdag 30 december 2015

Text från bok

Inspirationsmeningen  Han sitter i bilen och blir alltmer irriterad, kommer från boken Istvillingar av Tremayne.

Han sitter i bilen och blir alltmer irriterad. Bilköerna står stilla runt honom. Den kalla luften får avgaserna att frysa. Bilen framför är smutsig. Lyktor och bakruta täcks av ett klibbigt lager salt och vägsmuts. Det är en Audi. På radion apar sig ett kändiskollektiv. Han kramar ratten hårt och försöker låta bli att se på klockan. Tiden rinner i väg, nu, i kväll, varje dag...

I morse låg Filips kniv på köksbänken framför mikrovågsugnen. Han tog upp den och drog den halvvägs ur slidan av knottrigt gummi. Stålet var tenngrått och matt och eggen kändes vass mot hans finger. En friluftskniv, inköpt för att användas under en vandring med klasskompisarna. Vad kniven gjorde på köksbänken visste han inte. Kanske hade Filip använt den till något i köket eller också var det ett valhänt försök att bringa reda i tonårsrummet. Det var märkligt att den kom fram. Han trodde faktiskt den var försvunnen.

Han vägde kniven i handen och lekte med tanken på att ta den med i bilen. Den måste vara tillräckligt vass för att punktera bildäck. Däck efter däck. Eggen mot kniven på den kvinna, medelålders och ängsligt klippt, som han valt att ta som gisslan. Lukten av rädsla i bilen. Nationella insatsstyrkan. De skulle aldrig få honom levande. Falling Down utan skjutvapen. Blod som rinner ut munnen och bildar en pratbubbla på asfalten.

måndag 28 december 2015

Blänk

Myrstigen är samhällets sista gata. Den slingrar sig upp genom skogen och har formen av ett P. Tegelvillor ligger utspridda mellan tallarna. Traktens unga bilburna använder den som för köra fort och träna kurvtagning och motionärerna använder den som ett extra elljusspår. Kullen i mitten av P:et har jag alltid betraktat som något slags tillhåll.

Jag tar cykelbanan från det bostadsområde som kallas för Ångermanland. Snöplogen har föst ihop vinterns första snöfall till meterhöga vallar. Ett hastigt väderomslag har fått träden att skimra av frost. Gångstavar och broddar håller mig upprätt. En mops i täcke med en stelfrusen matte är de enda levande varelser jag sett. Det är ingen kväll för utevistelse.

Där öglan fäster vid stapeln ligger ett bylte under ett träd. Det enda jag hör är mina egna andetag och ett svagt brummande från genomfartsleden. Jag pratar med byltet och säger:
-Hallå. Hur är det. Svara det.
När byltet inte reagerar böjer jag mig ner på knä och griper tag i dess arm.
-Det är kallt ute. Det är farligt att ligga så här. Förstår du inte det?
Jag lägger honom på rygg. Överrocken är uppknäppt. Han har grå mjukisbyxor och en svart pikétröja med reklam för Dicks däck på sig. Tröjan har glidit upp och blottar en hårig mage. Doften av alkohol är påtaglig.
-Vakna då.
Jag örfilar honom och nyper hans kinder och svär åt honom och får upp honom i sittande ställning. Han stirrar oseende på mig och stönar när jag frågar var han bor.
När jag känner igenom fickorna inser jag att jag glömt min mobiltelefon hemma.
-Vänta här, så ska jag hämta hjälp.

Trappan till det närmaste huset är glashal. Den har sopats ren från snö, men fukten har fryst till is. Dörrklockans ljud ekar i en tom hall. Jag hör steg. Dörren gläntas, så långt säkerhetskedjan räcker. En kvinna står med axeln mot mig. Håret är uppsatt i en slarvig hästsvans. Ansiktet är svullet och hon har blåmärken på överarmen. Något blänker till. Jag ser en kökskniv. Hon lägger ner den på skohyllan.
-Det ligger en man här ute, säger jag. Han har däckat och ligger och sover i en snödriva. Vi måste ringa efter hjälp.

söndag 27 december 2015

Ord på G

Det är den jul som vi minns som grå och grön. Vi minns det ljumma vädret, mörkret och de hårda vindarna. På TV visas filmen Grease, som matiné. Jag har uppenbara problem med att förklara varför tonåringar spelas av trettioåringar och har egentligen aldrig tyckt om filmen. Via facebook har jag nåtts av ett dödsbud. En som inte hunnit fylla femtio, en i min egen ålder, har avlidit, ingen som jag känner personligen, utan lärt känna via olika forum och sociala medier, en person som jag uppskattar, en som har något att säga. Jag beklagar sorgen i en kommentar på facebook och menar det jag skriver, samtidigt som jag känner hur tillvaron förvandlas till stelnande gelatin, något kornigt och gulaktigt, styvt, men fortfarande genomskinligt. Allt är skört, våra liv och vår hälsa och våra dygnvändande tonåringar...Jag funderar på att säga något, men vi fortsätter att glo på en grisig film



Grå, grön, Grease, gelatin, gulaktigt, genomskinligt mm

torsdag 24 december 2015

God Jul!

God Jul alla Skrivpuffare!

Hoppas ni får en riktigt fin och trivsam julhelg!

Skrivpuff är tillbaks som vanligt i morgon.

onsdag 23 december 2015

Röra

Stammedlemmarna springer om varandra framför filmteamets kamera. Till en början verkar lägret i djungeln vara en enda röra. Sedan tar hyddorna form. De är kupolformade och tillverkade av böjda kvistar och täckta av överlappande blad och ligger i en cirkel runt en lägereld. Stammedlemmarna bär blommiga höftskynken av bomullstyg och känner till användningsområdet för 500 olika djungelväxter.

När lägret är rest går de ut på jakt. Speakerrösten berättar att de jagar med nät. Stammedlemmarna bär spjut i händerna. Speakerrösten berättar att de jagar med spjut. Stammedlemmarna bär ett nät, flätat av rötter. Louise funderar på om hon ska säga något om den bristfälliga synkroniseringen mellan bild och ljud, men tiger. Stammedlemmarna fångar en vattenantilop genom att imitera dess läte. De bär iväg bytet hängande på en stör mellan sig. Det är sällan Martin fängslas av något på TV, men skildringen av urinvånarna i Kongo, verkar ha fångat honom. Hon lägger ner virkningen i knät och breder ut den med handen. Det ska bli en spetsduk med ryschig volangkant, tänkt att lägga under julosten. Projektet känns en smula vulgärt.

-När man ser sådant här så fattar man varför människor blev bofasta och uppfann jordbruket, säger Martin. Ska det där lilla djuret räcka till allihopa?
-De behöver sexton timmar per vecka, för att få ihop tillräckligt med mat, säger Louise. Jordbruket kräver betydligt större arbetsinsats. Resten av tiden umgås de, och roar sig. Det är så tragiskt regnskogsprogram. Är det inte apor eller papegojor som hotas av skogsskövling, så är det de sista genuint lyckliga människorna som riskerar att försvinna. Alla kunskaper, ekosystemet, samverkan med naturen...
-Lyckliga? Med en initiationsrit som går ut på att de vässar varandras tänder?
-Tänk på vad Wigfors sa: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet. Vi har skapat ett samhälle där vi inte trivs, Martin.






tisdag 22 december 2015

Fatta

Morgonens fågel är liten och grå
Den sitter på en gren och jag ser på
Försöker fatta att julen snart är här
Julstämningen är borta, det går så där
Luften är ljummen, allt är grått
Precis som året som gått
Hoppas på stillhet och frid
I denna dunkla vintertid

måndag 21 december 2015

Trångt

Vardagsrummet förefaller trångt. Jag går förbi ibland och kan inte låta bli att se in genom de upplysta fönstren på första våningen. Gardinerna är svarta och mönstrade med fantasiblommor stora som solrosor. Väggarna är mörkt blyertsgrå. På bortre väggen hänger en spegel med Elvis Presley på. Mitt på golvet står något som förefaller vara ett staffli. Jag ser två pinnar som sticker upp.  Någon gång hoppas jag få se lägenhetsinnehavaren måla. Det känns spännande att ha en konstnär i kvarteret, någon som kompromisslöst inrättar sitt liv efter konsten och placerar sitt staffli mitt i vardagsrummet.

Så en kväll får jag se henne. Hon är i tjugofemårsåldern och kraftigt överviktig. Hon befinner sig mitt i det trånga vardagsrummet. Svetten rinner och håret klibbar fast i pannan. Armarna rör sig fram och tillbaks, som om hon imiterar en längdskidåkarens rörelser, samtidigt som hon trampar ett par pedaler upp och ner. Det var inget staffli jag såg, det var någon slags träningsredskap.

söndag 20 december 2015

Vill ha

Tomtar

Byrålådan med sydda dukar börjar alltmer likna en dåligt betald fyndlåda på auktion. Jag gillar inte det här. Kvinnomöda ska man uppskatta efter förtjänst, oavsett om man sytt det själv eller inte.Första julduken hittar jag, men inte den med dansande tomtar och texten Leve de vänliga tomtarnas skara, lyckligt det hem där de bygga och bo. När jag gett upp och bestämt mig för att fira jul utan utmärglade tomtar med egendomligt lynne hittade jag duken, invirad i en annan duk. Tomtarna dansade till en helt annan text Må i ditt hus små tomtar gästa och vid det all lycka fästa. Någonstans i lådan låg en osydd bonad, som jag uppenbarligen tänkt vill ha om någon gång. Kärleken är världens hopp. Förtröstansfullt. Jag känner att  jag borde sy upp den och vila ögonen på den dagligen. Kärleken är världens hopp. 


Ponnyhästar

Annette krypkör förbi ridskolan. Hagen är stenig och brant och sluttar ner mot länsvägen. Varje gång tänker hon att hon borde försöka hitta ett ställe att stanna på, så hon kan gå ur bilen och ställa sig vid staketet och hoppas att någon av ponnyerna kommer fram och hälsar på henne. Att köra upp på stallbacken och be att få titta på hästarna känns för privat. Hon har lång kappa och läderstövlar som inte alls lämpar sig för stall och lera på sig. Det är för att passa in på IKEA och Tornby köpcentrum hon klätt sig.

En fjording och en new forest-ponny kliar varandra på manken och en skimmel gör några krumsprång. Längs staketet lufsar en målmedveten shetlandsponny. Den är rund som en tunna och knappt mer än 90 cm i mankhöjd. Skäckteckningen bildar ett vitt band runt den svarta kroppen.
-Det är sådan ponny man vill ha, tänker Anette. När jag var barn ville jag inget annat än att ha hästar, bo på landet och ha ett alldeles eget stall. Så man förändras. Nu vågar jag knappt ens ha katt, av rädsla för att den inte ska bli tillräckligt lycklig. 

En svart Audi kör upp bakom henne. Föraren lägger sig nära hennes stötfångare och hänger sig på signalhornet när han kör om. Hon rycker på axlarna och kastar en sista blick på hästhagen. En brun ponny med bläs travar rakt mot henne.




lördag 19 december 2015

Vid

Vilar vid min vän
Längtar efter att bli sedd
Sträcker ut handen


fredag 18 december 2015

Text till bild

Runt bordet sitter tolv personer i varierande stadier av knubbighet. Marie-Louise har spänt upp ett partytält i trädgården och personalen på avdelningen Lönnen har planeringsmöte i hennes trädgård. Framför varje person står ett rågat fat med bakverk. Här finns vaniljhjärtan, mazarinkaka i långpannan, kärleksmums, bondkakor, finska pinnar och en kladdkaka som till och med är glutenfri.

I morse när jag vaknade hade jag så kraftig huvudvärk att jag funderade på att sjukskriva mig. Kaffebjudningar ger mig en känsla av overklighet. Det trugas och nekas och äts och jag har aldrig förstått de sociala koderna kring kakor. När ska jag säga nej och när ska jag tacka ja? Sten-Erik sitter mittemot mig. Han har limegrön pike-skjorta och försommarsolen har brynt hans armar chockrosa.
-Marie-Louise har verkligen bullat upp, säger jag och känner hur ihålig min röst låter.



onsdag 16 december 2015

Kar, ark, rak

Ibland tror jag att min lägenhet är en av de sista med badkar.  Jag fyller det med hett vatten ibland och låter några stearinljus lysa upp det fönsterlösa badrummet. Bit för bit sänker jag mig ner vattnet och låter kroppen vänja sig vid värmen. Sen ligger jag där och försöker slappna av och inte tänka på hudavlagringar och gammal smuts som trots skrubbande bitit sig fast i den vita emaljen och lik som hittats i badkar i någon av de alltför många deckare jag läst. Min kropp och dess utsöndringar blir ett med vattnet och mörkret. När vattnet svalnat till kyligt duschar jag och sveper in mig min blekgröna morgonrock. Jag trär ett par tovade tofflor på fötterna och går ut och sätter mig vid mitt skrivbord och tänder ett nytt ljus. Det doftar vanilj, någon minut, innan doftsinnet vant sig och lågans förbränning tagit överhand. Svavel. Vanilj. Levande ljus. Jag är känslig för dofter.

I översta lådan har jag en anteckningsbok, bunden av handgjorda ark med oregelbundna kanter. Jag lägger boken framför mig och ser till att den ligger rakt i förhållande till bordskanten. Med bläck skriver jag:
Om alla går i samma riktning kommer inga att mötas.
 Det är sant.
 Men vad händer med den som går i cirkel?

tisdag 15 december 2015

Styv

Ögonblicksbild

Gräset är styvt av frost. Dimman ligger tung mot jorden. På järnvägen passerar ett ånglok. Det dras av ett rostbrunt diesellok och har sällskap av några godsvagnar. Saker man ser, utan sammanhang, är sådant man undrar över. Vad gör ångloket på järnvägen?

Vikten av att läsa korrektur

-Jag tror jag dör. Läs innehållet i Nyhetsmorgon så får du se. De kan inte haft någon vidare styv korrekturläsare.
09.21 Simon Westlund löser Rubriks kuk på 10 sekunder.
-Så farligt är det väl inte. Alla kan inte veta att det heter Rubiks kub. Du dör inte av det.


måndag 14 december 2015

Relativt

Det var relativt lugnt i klassrummet den dag då vår fröken Lisbet Ed förlorade medvetandet. Lugnet kan berott på att första lektionen innehåll ett moment av sång. Vi fick sjunga Rock Island Line och If I had a hammer.till förinspelat komp som spelades upp från en rullbandspelare. Fröken bad oss ta fram matteböckerna och jag försökte koncentrera mig på  procenttalen  i Hej matematik. Blyertspennan krasade mellan mina tänder och mina fötter lindades krampaktigt runt skolbänkens ben. 

I ögonvrån skymtade jag en oväntad rörelse. Det var Conny som kommit över en tavelsudd. Han kastade den hårt, rakt mot tavlan där vår fröken stod. Jag vet inte om den träffade henne eller om hon bara föll ihop. Hon blev liggande på den grå nålfiltsmattan bakom katedern. Det tog tid innan någon tog någon notis om henne. Strax innan det ringde ut för rast hämtade Ann-Kristin och Ann-Charlotte rektorn. Ambulansen kom. Resten av terminen fick vi en vikarie som hette Leffe Sten.

söndag 13 december 2015

Isande

Isande vindar
En full tomte sjunger
Lucia firas
Tomten är skägglös och ung
En luvprydd tonårsnisse

lördag 12 december 2015

Hjärta

Farmor och farfars stuga låg vid kusten, långt ut i havsbandet, där himlen bildade en rund kupa över horisonten. Stugan var liten och låg i en sänka omgiven av klippor och kaprifol. Farfar hade själv byggt den. Stugan såldes i samband med ett arvskifte när jag var tretton. Pappa kom aldrig överens med sin syster. Mågen (han kallades så), farbror Rolf, som alltid skrämt mig med sin höga röst, yviga gester och oförmåga att gå rakt, var pådrivande i försäljningen, sa pappa och jag minns att pappa ville döda den djäveln. När stugan såldes förlorade jag min barndoms trygghet.

Härrlén var granne med farmor och farfar. Han var konstnär och målade bara om vintern. Om sommaren odlade han sin trädgård med körsbär, fläder och morötter. Hittar jag någon av hans målningar köper jag dem. De fyller mitt hjärta med samma svindlande känsla som att stå inför oändligheten under en rundhorisont.

torsdag 10 december 2015

Besked

Lådan i chiffonjén kärvar när jag drar ut den. Jag är på jakt efter en porslintomte, som av någon outgrundlig logik, ska ligga i en av möbelns smålådor, och inte tillsammans med julpyntet. Tomten sitter och läser för ett ljusbrunt djur, som ser ut som ett marsvin med puckelrygg. Förmodligen är det en ekorre. Både tomten och byrån kommer från Stefans faster Britta. Den var avlutad och trären när vi fick den. Jag har målat den vit och med åren har den är fyllts med allsköns prylar. Handvävda handdukar. Sällskapsspel. Viktiga papper.

I lådan där jag tror att tomten ska ligga hittar jag ett poesialbum med blekbruna pärmar och pastellfärgade sidor och ett fransigt häfte med inklistrade bokmärken. Jag slår upp boken. Verserna är skrivna med bläck och sirlig skrivstil.

Anna-Britta trodde hon var sist, men den äran har hon mist. Majken Heed

En liten blomma vill jag giva, låt oss alltid vänner bliva. Berit Johansson


Rosor äro röda
Violer är blå
Smultron är söta
Du lika så
Din klasskamrat Betty

Jag vill sitta i ditt minne
På en liten, liten pinne
Men om pinnen så går av
Låt mig ändå sitta kvar
Kusinen Birgitta

En gång var poesialbumet en länk till en kvinna som inte ville tala med mig. Tog jag fram det kunde hon öppna sig och berätta något om Betty eller Birgitta. Var de bodde och vilka som var deras föräldrar. Bokmärkena beundrade jag i hemlighet. De med sockersötakattugnar intrasslade i blomstergirlanger var mina favoriter. Mamma tyckte bäst om det med en brunlockig flicka som satt i en berså med en docka i knät. Bredvid stod en blå dockvagn. Änglar roade inte någon av oss. Jag lägger tillbaks poesialbumet med sina halvt bortglömda verser, avsedda att knyta vänskapsband mellan flickor på 40-talet,  och skjuter igen lådan. För att dämpa illamåendet tar jag en näve bridgeblandning från prydnadsskålen. Godiset har mjuknat och har en bismak av gammalt. Pappa ringde igår. Mamma väntar besked på proverna. De misstänker cancer. Och vi kunde inte tala med varann...


onsdag 9 december 2015

Imma

Imman från potatiskoket lägger sig på kaklet. Pannbiffar och sås står på eftervärmen. Det doftar syrligt från grönpepparn. En klump av oro klättrar på insidan av revbenen.  De borde vara hemma nu. I vardagsrummet står TV:n på. Kjell Höglund fyller 70. Jag lämnar köket och ställer mig framför TV:n. Äggklockan tickar för potatisen. Fragmentariska bilder i fyller TV-skärmen. På en äng möter en man med gitarr en brud. Hennes klänning är voluminös och består av styvstärkta lager. Klänningen gör henne otillgänglig. Kjell skildrar tristessen i folkhemmet. Man vänjer sig. Gör man det? Vänjer sig? Eller handlar livet om att inte vänja sig? En man med gubbmage befinner sig i logen till något som förefaller vara en burleskkabaré. Han och dansöserna är klädda i svart läder. På överkroppen har de något som påminner om selar. De slår mig hur lite man vet om en annan människa, hur otillgänglig en människa som ändå blottar sitt innersta är.

Illa till mods återvänder jag till köket. Potatisen är kokt. Jag vet inte om jag ska börja äta eller om jag ska vänta tills Martin och William kommer hem. Vi borde äta tillsammans. Jag tycker inte om mat som kallnat. De dröjer.

tisdag 8 december 2015

Framför

Margareta står mitt i parkskogen. Decembersolen har smugit upp över horisonten. Det sneda ljuset får skogen att skimra. Atmosfären känns förgylld. Avsaknaden av frost och hösten regn har gjort marken mjuk. Mellan träden är gräset slitet.  Hon håller kameran framför ansiktet och verkar följa en rörelse i en av de grova tallarna. Hennes lurviga hund, Laban,  sitter vid hennes fötter. Annas spets drar i kopplet för att få hälsa på Laban. Hundarna skälver av välbehag när du hälsar på varandra och nosar igenom varandras pälsar.
-Har du sett haren, säger Margareta.
-Haren? Jo, jag brukar se den ibland. Inte varje dag, men flera gånger per vecka. Det verkar vara att par stycken.
-Jag har sett den idag. Har du inte sett den?
-Det var ett tag sedan jag såg den.
-Jag har tagit kort på den. Flera stycken. Ser du den inte? Titta vid trädet.
Anna följer Margaretas blick. Haren syns knappt. Den ligger framför tallen, hopkrupen med fällda öron.
-Där är den. Det är knappt så den syns. Den ser ut som en rotknöl, säger Anna.

söndag 6 december 2015

Nicka

Gryningen dröjer. Grannens formklippta buske kränger som en till hälften fylld luftballong när en stormby griper tag i den. De tumnagelstora glödlamporna blinkar till. Vinden dånar mellan husen.
-Skulle vinden väsnas så om den for fram över en slätt? undrar jag och tar en munfull te. Eller är det människans verk och landskapets former som skapar vindens ljud?
Du rycker på axlarna. Jag studerar dina fingrar som kröker runt kaffemuggen. Mansfingrar. Platta ovanpå. Fyrkantiga, kortklippta naglar.
-Idag är en sådan dag, då man vill kramas,
Du nickar.
-Kom till mig då.

lördag 5 december 2015

Fågel

Änderna
Vaggar, vandrar
Långsamma, självmedvetna, hungriga
Bilarna på ringleden stannar
Trafikkaos

(cinquian på temat fågel)

fredag 4 december 2015

Text till bild

I vår strävan att finna oss själva, imiterar vi andra. Jag hittar orden orden på en lapp, nedstoppad i skrivbordslådan. Om det är något jag själv kommit på eller något jag skrivit ner för att det lät klokt minns jag inte. Meningen får mig att tänka på Sofie och hennes hem där allt är slitet vitt. Vi umgicks mycket i tonåren och hennes föräldrar strävade efter att förvandla mexitegelvillans interiör till en kopia av en engelsk herrgård. I gillestugan fanns en imiterad spis med en oljemålning ovanför spiselkransen. Vi satt ofta där och spelade sällskapsspel. Splitt. Finns i sjön. Nya bondespelet. Cluedo, som vi kallade "Dolken i biblioteket" eller "Senapen i Biljarden". Mastermind. Sofies farmor hade finrum med utsirade möbler. Soffan var klädd i silkesblank, gult tyg. Vi fick alltid sitta i köket. Finrummet fick vi bara se på avstånd.

Jag lägger tillbaks lappen där jag fann den. Om man inte vet vad man vill, så är det svårt att imitera andra. Man vet inte vem man ska härma. Skrivbordslådan kärvar när jag skjuter igen den. Jag har ett gammalt skrivbord, med fem lådor, olämpligt för handskrift, studier och bokföring. Som databord fungerar det utmärkt.

torsdag 3 december 2015

Gäller

Porslinstomten vilar i fickan. Nu gäller det bara att hitta tillbaks till trädet med den ihåliga stammen.

onsdag 2 december 2015

Vinterstängt

Niklassons maskin och cykel har vinterstängt. Det står en lapp på dörren. 
Vinterstängt
(H)julen står för dörren
Han har ställt fyra blankslitna däck, låsta med en kedja med hänglås framför porten. Jag rycker på axlarna och låter cykeln ligga kvar i bakluckan. Niklasson brukar fixa mina punkteringar. Han är väl tillbaks om en liten vecka. Det slår mig att jag inte vet hur Niklasson ser ut. Om jag mötte honom på stan skulle jag inte känna igen hans ansikte. Jag minns bara hans oljiga fingrar och luddiga underarmar. Han berättar vad han gjort med min cykel och jag böjer mig fram och lyssnar. Skummet har frusit i ån. En gröngöling studsar fram över gräsmattan. Jag går ut på bron och hoppas se en strömstare. Det är väl därför jag åker ut till Niklasson med cyklarna. För att få se fåglarna. 

tisdag 1 december 2015

Överta

Lagom till julskyltningen fylldes skyltfönstret till Hjärtan som hjälper med glitter och pynt. Änglar svävade högt och lågt. En mangelkorg svämmade över av tomtar med stoppade kroppar och syntetiska skägg. Runt en kyrka av vitmålad masonit myllrade småtomtar upptagna av varjehanda sysslor. I ett hörn satt Efraim. Han sprattlade med benen i en vildsint dans och ackompanjerade sig själv på ett dragspel av imiterad papp. Tomtedräkten var så gräll i färgerna att en mer modest julfirare skulle känna sig tvingad att dra sig tillbaka i ett vitmålat rum utan ytterligare stimuli i flera veckor efter att ha konfronterats med Efraim. Hans käft var så bred att han skulle kunna svälja en talgoxe på tvären. Efraim hade påfallande gula tänder. I väntan på att Hjärtan som hjälper skulle öppna trängdes traktens pensionärer utanför. Fanns det någon som var villig att överta Efraim?

Greta med angorabasker och rullator var först på plats. Hon norpade en broderad duk med julstjärnor. Einar struntade i tomtar och började leta efter en skiftnyckel. Britta valde en tomte av biskviporslin stor som en tumme. Lisbet trängde sig fram genom folkmassan med en sömngångaraktig säkerhet. Hon lyfte ner Efraim ur skyltfönstret. 310 kr kostade han, såg hon innan hon tog honom i famnen. Efraim var tung. Hans kropp var av cement. Spetsen på hans luva fastnade i Lisbets inkamössa.
-Vi har haft honom i lager, ända sen januari, sa den närsynta damen i kassan. Det var knappt att vi orkade ställa fram honom. Henry fick ryggskott när han försökte. Tur att det finns kvinnor som kan.