onsdag 30 april 2014

Text till bild

När Henric fotograferade bilparaden förlorade jag honom ur sikte. Han knäböjde framför en creme-färgad B11:a som långsamt rörde sig framåt längs huvudgatan. Jag stod i folkmassan som kantade kortegevägen och andades in doften av bensin och brända gummikopplingar. Kvällskylan lindade kalla bandage runt mina handleder. Det kändes som jag fått fel sorts medicin, istället för en kram.

En tunn arm i en svart täckjacka knuffade till mig. Jag såg en varm korv med senap och ketchup rasa ner längs min kappa och hamna i rännstenen framför mig. Givetvis skrek jag till. Ett häpet litet skrik som ingen hörde. Instinktivt kände jag genom mina fickor för att känna att inget blivit stulet. Plånbok, mobiltelefon och nycklar fanns kvar. Främlingen syntes inte till.

Jag vände blicken ut mot gatan, för att söka efter Henric igen. Jag längtade efter hans rygg och nacke på samma sätt som man längtar efter att forma händerna runt en mugg med het dryck. Både han och den cremefärgade bilen var försvunna. En rockabillyorkester på ett lastbilsflak närmade sig. Frasen I Love her, she´s soo sweet, rasslade fram genom högtalarna. Jag trängdes undan av en barnfamilj med tvillingvagn. Det äldsta barnet höll en uppblåsbar hammare i handen. Två ynglingar med jeansen hängande halvvägs ner till knäna ställde sig framför mig. Den bredaste av de två hade kraftig hårväxt mellan skinkorna.

För att få luft omkring mig backade jag in mot husväggen. Jag tog stöd mot den aprikosfärgade putsen och kilade ner fötterna i den trasiga gatläggningen. Med slutna ögon och händerna i fickorna tog jag ett par djupa andetag. Helst av allt ville jag gny och krypa ihop i fosterställning. Mitt påtvingade meditationsförsök avbröts av att någon ställde sig bredvid mig.

-Har du sett en kille med kamera? frågade jag.
Mannen som ställt sig intill mig svarade inte. Fållen på hans slitna jeans låg som en härva över mockaskorna. Ett cigarettpaket stack upp ur bröstfickan på den sandfärgade canvasjackan. Skärmen på kepsen av oljetyg höll på att lossna i sömmen. Den korta flätan i nacken liknade en tobaksfläta. Tovigt skägg fyllde upp de ihåliga kinderna. Jag försökte möta hans blick.
-Har du sett en kille med kamera?
Ögonen var helt tomma. Han gungade lätt fram och tillbaka innan han började gå längs husväggen. Rörelserna var plankstela. En fnittrande fjorton-åring med platåskor och kort-kort kjol vek undan för honom. Han lade inte märke till henne.

Henric förstorade upp bilden av den cremefärgade bilen sen och ramade in den. Han sa att vi haft en trevlig kväll. Att vi bråkat om killen med flätan och att Henric sagt att jag flirtat med honom och hävdat att det var den typen av män jag egentligen åtrådde verkade han ha glömt. Bilden av en bil från krigsåren som rullade fram i något som skulle kunna vara en segerparad var det viktiga. I nedre högra hörnet skymtade jag en kniv.

tisdag 29 april 2014

Fall

I alla fall
För säkerhets skull
En broderad bonad
Med korsstygn
På köksväggen
Du är vad du söker

söndag 27 april 2014

Rygg

Du ligger vid en annan människas rygg med din nästipp mot dess hud och andas det trygga och välbekanta. I tanken följer dina fingrar ryggradens kontur. Fingertoppen ritar en serpentin kota för kota och du vill placera dina läppar mellan skulderbladen och låta munnen vila där, när du  äter salt med tungspetsen. Du vill...

En muskel mellan nacke och axel rycker till, styrd av en dröm, och du tar plats vid din egen sida. Din kropp och din själ skiljs åt. Som grått vatten i en död sjö ligger du där. Ett ögonblick vill du  stryka din egen kind, men handen finner inte vägen. Luften är tung i ditt slutna rum.

Säg inget till din bäste vän, som du inte skulle säga till dig själv, tänker du, samtidigt som du söker dig till mekaniken i den viljestyrda andningen. Inom dig finns inget helt och inget trasigt. Du noterar att du är avskild från allt som ger och tror att du bara tar, utan intuition och innerliga önskningar. Bakom ryggen på din vän fyller du badrumsskåpet med pillerburkar. Du vill förstå, men kan inte. Nuet är oändligt.

fredag 25 april 2014

Stam

-Eftermiddagen blev inte som jag tänkt.
-Inte?
-Jag hade planerat att vara i trädgården och njuta av vädret eller gå till hembygdsgården och titta på vitsipporna mellan björkstammarna. Läsa nya numret av Tara, kanske. Istället blev jag sittande med Kim, som gjort en powerpoint för samhällskunskapen i skolan. Putins agerande på Krim liknades vid Mussolinis under 1930-talet. Afrika. Albanien. Ljudeffekter i form av artillerield. Explosioner vid horisonten. Ett logisk resonemang som leder fram till ett tredje världskrig.
-Usch, ja det låter inte så trevligt. Kan du gissa vad jag såg på hemvägen?
-En sädesärla? Vet du. Jag skäms. Ungarna följer världspolitiken med samma desperata skärpa som ghettofångar samlade kring olaglig radioapparat och jag håller på med någon mindfulnessövning som jag läst om i någon veckotidning. För att jag ska, för att jag inte ska bli sjuk av stress. Herregud, jag jämför priserna på fiskolja, för att jag tror att jag är smart. Vad gör vi med våra liv egentligen?
-Nej, ingen fågel. Två människor på helt fel plats. Fingrarna i syltburken om man säger så.
-Tänkte du på tredje världskriget när du var ung? Berlinmuren? Terrorbalans? Rör inte min kompis? ANC?
-Atomkraft nej tack. Jag hade någon lärare med manchesterkavaj som var engagerad i det där.
-Jag trodde aldrig det skulle bli så här fysiskt. Nazister på gatorna i Jönköping 1:a maj. För polisen skull. För att de ska få bråka och visa musklerna. Jag tror jag gör mer för mänskligheten genom att meditera än genom att engagera mig. Var det din chef du såg på fel plats?

torsdag 24 april 2014

Text till bild

Jag sökte för att finna mig själv
I en rofylld miljö
På ett hälsohem
Med tystnad, fasta och meditation
Fann jag
En hungerdemon som knaprade på mitt inre
Ett tomt skal
Under en oändlig stjärnhimmel
Uppfylld av tre sanningar
Om det mänskliga varat
Tillbringade jag natten ute
För att slippa höra
Jörgen och Martina vänslas
I rummet bredvid

onsdag 23 april 2014

Lust

-Vad har du där i silkespappret?
-En liten present, kanske? Blir du nyfiken nu?
-Men, åh.  En porslinskatt. Med svart hatt, guldring i örat och gyllene skor på fötterna. Vilken blick den har. Den ser lite parningsbenägen ut. Tribaltatueringarna på länderna får mig att tänka på min ungdom.
-Din ungdom?
-Din ungdom, då. Vår gemensamma ungdom. Det är nästan så jag blir lite sugen.
-Sugen? Av en porslinskatt med lila kavaj?
-Ge mig en puss nu, så kör vi sen.

(på temat lust)

tisdag 22 april 2014

Bad

-Vd gör du? Skulle du inte städa badrummet?
-Jo, men nu läser jag. Boken handlar om uppskjutarbeteende. Det är inte bra att skjuta upp saker. Man kan få ångest och känna sig otillräcklig. Dessutom finns det risk att saker och ting blir slarvigt gjorda bara för att man är ute i sista minuten. Ordet prokrastinering kommer faktiskt från latinets pro crastinus, till morgondagen. Låter det inte vackert? Det står om SMART:a mål också. Mål ska vara specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbundna. För att man verkligen ska få något gjort så kan man bryta ner uppgiften i delmål.
-Du har väl inte gjort det jag bad dig om?
-Vänta nu, så ska du få höra. Uppgiften ska alltså brytas ner i delmål. Tycker man t ex att det är jobbigt att städa badrummet så ska man tänka så här, står det i boken. Ta fram rengöringsmedlet. Bär det till badrummet. Dammsug badrummet.
-Dammsug badrummet?
-Ja, jag tyckte också det lät konstigt så jag var tvungen att fråga på facebook om någon brukade göra det. Efter en timme så insåg jag att nästan ingen dammsög badrummet och att den som brukade göra det hade kortslutit två dammsugare.
-Du har alltså suttit och hängt framför datorn fast jag bett dig städa?
-Nej, jag har ägnat mig åt funktionell prokrastinering. Det innebär att man tar reda på hur saker och ting förhåller sig, så man inte gör något i onödan. Vad har du själv gjort?

söndag 20 april 2014

Mjuk

Hyresfastigheten vilar i dunkel. En fönsterlampa i rosa tyg lyser som en stjärna över två St Paulior  i valdemarsuddekrukor. De skiftande bilderna från en platt-TV letar sig ut genom en mörk linnegardin. Ljuset från köksfönstret på andra våningen är grått som ett öga. Det hörs röster och ljud från flaskor och burkar. Fönstret står på glänt.

-Hon är jättefin.
Rösten för henne att rysa av välbehag. Hon fuktar läpparna och upprepar orden tyst för sig själv "hon är jättefin". Framför henne på gångbanan sitter en padda. Hon vill böja sig ner och kyssa det vårtiga djuret. En prins för en padda. En padda för en prins.
-Men...
-Jo, det är hon. Jag har varit hemma hos henne flera gånger. Hon har varit hemma hos mig också. Vi har träffats flera gånger. Hon är inte som andra tjejer, så mjuk och fin i sättet. Rolig är hon också. Hon har ett sådant fint skratt. Det är allvar.
-Vi ska ut i kväll. Vi ska festa. Har du cigg?
-Vi ska inte till Statt förrän om en timme. Jag tror hon kommer.

Porten slås upp. Hon bländas hastigt av ljuset och hinner se ett par grova kängor och en rakad skalle. Paddan krossas under kängorna. Inälvorna rinner ut ur den platta grodkroppen. Mannen med kängorna knuffar till henne. Hon svär och försöker värja sig med armen. Han knuffar henne igen och hon faller omkull. Berberisen river sönder hennes tunna dunjacka. Rabattjorden smetar av sig på de vita jeansen. Han drar upp henne ur buskarna.
-Slyna.
-I helvete. Låt mig vara.
-Justa pattar.
Han pressar händerna mot hennes revben, samtidigt som han lägger krokben för henne. Det svartnar för ögonen när svanskotan slår i asfalten. Den stålskodda kängan träffar henne över ryggen. En gång. Två gånger. Han fattar tag om hennes hästsvans och drar upp henne. En örfil tystar henne när hon ropar på hjälp. Han ömsom drar och ömsom knuffar henne in på lekplatsen. Hon faller ner i sanden. Bakhuvudet slår mot kanten av sandlådan.
-Är du rädd? frågar han. Va? Är du rädd?
Hon skakar i hela kroppen och förmår inte svara. Han dunkar hennes huvud mot sandlådan. Ett raserat sandslott rinner ner längs nacken. Hans händer letar sig in under jackan. Hon blundar och  stålsätter sig. och tänker att han är hårdhänt. När han tvingar henne ner på mage förlorar hon medvetandet.

lördag 19 april 2014

Blinka

En nära blinkning
Ögonfrans mot ögonfrans
Skälvande trassel

fredag 18 april 2014

V-ord

Bilden finns i ditt sinne. Du ställer upp ditt staffli framför kontorsstolen i ditt vardagsrum och tar fram det enkla rullbordet där du förvarar dina penslar och färger. I minnet finns ett avsked. Du vill måla hur du kysser din vän farväl på gatan utanför järnvägsstationen. Tårarna blev till mörkblå pärlor mot din tungspets. Du åt hans sorg, hans hängivna kallelse. Ni lovade att ses. Människor ljuger för varann. Han gick och allt var ont. En virvelvind drog upp gruset på gatan. Du fick en vagel i ögat av dammet.

För att söka lindring gick du in i butiken vid vars skyltfönster ni stått. Det var en invandrarbutik.  Trots att det varr glest mellan varorna var affärslokalen trång och rörig. En myket vacker vas i imiterad pärlemor stod på en hylla ovanför plastpistoler i grälla färger. Längst in i lokalen fanns en kyldisk med ostar från Mellanöstern. Vita oststycken stora som barnnävar låg i påsar med saltlake. Du förstod att de var delikatesser, men kände inte igen ostarnas främmande namn. Frysdisken stod i ett prång. Du kikade ner i den. Den var fylld av halalslaktat kött. Styckningsdelarna saknade emballage. Kycklingskinn, senor, muskler och ben täcktes av iskristaller. Du lämnade butiken utan att se på innehavaren.

Det är där ditt skapande upphör och viljan blir till intet. I butiken finns knivskarp realism. Du ser dig själv i en Ylva Ceder-målning som liknar ett foto. Hon skulle kunna måla så, dig i en tavla som liknar ett foto, en svensk kvinna framför en ostkyl i en invandrarbutik, ensam, malplacerad, i en miljö vi inte vill låtsas om. Avskedet är färgstarkt med tjocka lager och åsar av färg, den teknik du bemästrar. Du försöker se en Tage Åsén framför dig, en avskedskyss framför en invandrarbutik i centrum av en småstad, som inte är döende bara långsamt åldrande. Dina bilder är bara ord.

Uttröttad utan att ha åstadkommit något går du till sängs. Saltet i ditt minne får dig att tänka på Lots hustru. Hon vände sig om för att se Sodom och Gomorra förintas. Handlingen förvandlade henne till en saltstod. Hon straffades för att hon såg tillbaka, sin brist på lydnad och självdisciplin. Kurt Vonnegut skrev att hennes handling var mänsklig. Du älskar honom för de orden och letar efter kvinnans namn i minnet utan att finna det. Lots hustru. Vad hette hon? Ute bullrar regnet. Du förstår att det kommer bli en sömnlös natt.

Vanmakt, vilja, Vonnegut, vardagsrum, virvelvind, vagel, vas

torsdag 17 april 2014

Samvaro

Glad Påsk!

-Så där ja. Nu är kvasten putsad. Dags att resa till Blåkulla för lite samvaro med den andra häxorna. Ska du med?
-Tror inte det. Jag är introvert och tänker stanna hemma och umgås med katten och mig själv.
-Äsch, katten ska väl ha lite roligt den med?
-Katten? Den kastrerade jag för flera år sedan, så den kan inte ens drömma om att ha roligt.

Samvaro

Att fika med vänner
Är själva definitionen
Av mänsklig samvaro
Enligt professorn
Som forskar i den
Mänskliga hjärnans reaktioner
Den som blivit hjärntrött
Eller utbränd
Klarar inte det
Han har tjocka kinder och knubbiga fingrar och kan ses som en söt liten farbror, hängiven sitt ämne, han rotar i människors psyken, vill väl och säger:
Jag har gjort tester med metylfenidat. Det är amfetamin i låg dos, samma som man ger till personer med ADHD. Medicinen är beprövad och har visat sig ge god effekt både mot ADHD och hjärntrötthet. Det blir lättare att koncentrera sig. Man klarar vardagen bättre.

onsdag 16 april 2014

måndag 14 april 2014

Blomma

Jag vaknar i gryningen. Det regnar vågrätt utanför fönstret. Stormbyarna kräks kaskader av vatten över gatan. Parkträdet darrar innanför barken. De nedklippta grenarna darrar som de drabbats av en okontrollerad muskelrörelse. Fleecefilten med de stiliserade Marimekko-blommorna har fallit ner på golvet. Min kropp är kall och stel. Jag känner mig som en halvt nedfryst kycklinggryta med sås kring kött och ben. Soffklädseln har gjort min hud rutig och fylld av knottror.

Akvariet gurglar. Belysningen är släckt. Jag anar konturerna av fiskarna. De rör sig som slöjor, fenslag för fenslag, genom sitt avgränsade territorium med balanserat PH-värde och kontrollerad bakteriehalt. Födsökande, sovande eller helt enkelt våldsamt uttråkade simmar de i sin sorgfälligt sammansatta omgivning.

Mina kläder är borta. De svarta pumpsen står vid sidan av soffbordet. Jag viker ihop fleecefilten och föreställer mig att dess mikroskopiska fiber drar till sig dammpartiklar som ingen av oss kan se. När kanterna är symmetriska lägger jag den över soffryggen. Hans har fått filten av sin mamma. Den ska vara där, på soffryggen. Jag vet inte om han skylt mig eller om jag själv dragit ner filten över mig.

Fototapeten förstärker det grå i gryningen. Förstoringen har gjort bilden grovkorning. Det är Hans som tagit bilden, ett undervattensfoto med fiskar och skeppsvrak. När jag ser på akvariet igen har en av fiskarna dött. Den ligger med buken upp intrasslad i flytväxterna på akvariets yta. I morgon ska Hans ta bort den. Det susar i rören. Petterssons rastlösa ben hasar över parketten i våningen ovanför. Fönstret står på glänt. Fuktig luft kryper ner över elementet. Jag undrar om fönstret stått öppet hela kvällen och om någon hört mig skrika och stannat till i mina kvidande begär eller om Hans har öppnat det för att få luft efteråt.

Hans ligger i sängen. Händerna sluter det purpurröda täcket kring hans kropp. Benen är lätt särade. Den ena foten sticker fram. Huvudet har fallit åt sidan. En sträng av saliv rinner från mungipan ner i det korta, mörka skägget. Jag går till köket för att ta ett glas vatten. När jag öppnar köksskåpet ser jag att Hans börjat med alger. Igår stod vi på balkongen. Hans sa:
-Har man priviligier är det rätt att utnyttja dem. Man ska ta vara på de möjligheter man har.
Jag sa:
-Molnen bildar en vägg i väster. Det kommer bli oväder.
Mina kläder är fortfarande försvunna.

(dagens och gårdagens)



lördag 12 april 2014

Moln

På salladsbuffén finns både brynt smör och salt smör, men inget bröd. Den djupa korgen i djurgårdsgrön rotting gapar tom. På botten av linneduken som sticker upp över kanterna ligger några brödsmulor formade som flingsalt. Servitrisen bär ut tallrikar. De tatuerade armarna orkar inte riktigt bära upp tyngden. Luggen klibbar i pannan. Hennes T-shirt är gråtvättad. Jag ids inte säga till om brödet.

Lokalen är fullsatt. De limfärgade väggarna med blomster i kimrök och järnoxid håller rummet i dunkel. Människor blir hemligheter i keps. De blyinfattade rutorna ger ett regntungt ljus.

När jag kommer tillbaks till min plats ligger det en träkatt på stolen. Ett ungt par med en ett-åring har satt sig vid kortändan på långbordet. Bebisen är skallig och har en blå tröja med vita moln. Den sitter ömsom i barnstolen vid bordets kortsida, ömsom i sin pappas knä. Jag frågar om katten. Den är inte deras. När servitrisen kommer ut med maten frågar jag henne om katten. Hon känner inte igen den. Mitt sällskap säger att jag haft katten i fickan. Jag nekar till att ha burit omkring en träkatt i fickan hela vintern, utan att veta om det. Vi ställer katten på buffén. Den får stå mellan en soppterrin och en såssnipa i 1920-talsporslin.

Restaurangen har öppet vissa söndag och lovar glada djur på tallriken. Maten känns ärlig och rustik. Närheten till den främmande familjen får mig att tiga. Jag tror inte att de vill veta att jag läser om Nässjö och Auswitch just nu. Kvinnan äter med koncentrerade rörelser. Hennes blonda page faller fram över ansiktet.
-Johannessons har köpt hus, säger hon. Det är två rum uppe och två rum nere och så ett rum som de ska ha som arbetsrum. I det rummet som de ska ha som arbetsrum finns det en fondvägg med en stor fototapet med Kylie Minogue. Erik vägrar att tapetsera om. Emma är visst helt förtvivlad. När det var på visning så hängde ett tygstycke över fondväggen. Erik säger att det är mest han som ska ha det rummet. Hur tycker du det ska göra?
Mannen svarar inte. Bebisen nyper honom i kinderna. Han sätter ner barnet på golvet.

fredag 11 april 2014

Grön

Symaskinen var bland det första jag köpte. En grön Husqvarna Automatic med raksöm och zig-zag. Jag ropade in den på Ågrens Auktioner när de var nere på det gamla stället, den före detta bion i Folkets Hus. Cyklar, gräsklippare och verktyg fyllde foajén som doftade mögel, cigarettrök och rengöringsmedel med citron. Symaskinen stod längst nere vid scenen på det sluttande golvet, sista ropet innan paradnumren skulle säljas, den blankputsade kopparn, nickelservisen, parvaserna i opalin, finservisen i 40 delar. Ågrens stamgäster hade bänkat sig på de tre rader av hårda, manchesterklädda biografstolar som lämnats kvar efter att auktionshallen tog över när filmvisningarna inte längre bar sig.

Det var Britta som tipsat mig om auktionerna. Klart du ska gå på auktion. Billigt är det. Ska du ha fina grejer så ska du gå till Petterssons, men Ågrens är alltid billigare. Jag ropade in symaskinen för 300 kr. En tant i sjuttio-års åldern bjöd emot, trots hennes makes protester. Ett par andra gratulerade mig till mitt köp och sa att jag gjort en bra affär, för maskinen var outslitlig. Jag stod som på nålar, 150-200 rop tills maskinen skulle säljas. Ågren ropade långsamt, aldrig mer än 80 rop i timmen.

Någon instruktionsbok fick jag inte med till maskinen, däremot en sömnadshandbok från 1960-talet, där jag kunde lära mig sy Grodan Boll efter bifogat mönsterark eller småbarnsklänningar som inte räckte nedanför skinkorna på ungarna som bar dem. Med hjälp av handboken kunde jag också lära mig att göra aparta applikationer. Piffigt skulle det vara, då, på 1960-talet. Jag har väl mest sytt gardiner på den.

tisdag 8 april 2014

Text till bild

På något vis tror jag alltid att jag ska minnas rummet. I varje givet ögonblick ska dess fysiska form vara möjlig att återskapa. Jag ska kunna skildra almarnas skuggspel mot väggarna, redogöra för ornamentiken de ärvda målningarnas ramar, känna syran från vinet i gommen och den lätta förnimmelsen av damm från bokhyllan, samtidigt som jag exakt ska veta hur ett par händer känns mot min kropp, bäckenbenets tryck mot mina höfter, doften av Paco Rabanne...Allt det ska jag vara i stånd att återskapa, för min egen skull och för dem som flätar sig samman med min kropp likt kardelerna i ett rep.

En träfigur står framför de engelska klassikerna. Jag nuddar vid belätets dräkt med fingret. Plyschen sänder rysningar längs med ryggrad.
-Vad har du där?
Jag försöker vara lätt på rösten.
-Jag gjorde den när jag var tolv. Sista sommaren när man är barn. Det regnade. Jag satt i vedbon på vårt land och täljde. Mamma hjälpte mig med overallen. Tyget kommer från pappas gamla byxben. Vi hade likadana overaller allihopa. Hela familjen klädde sig i lejongul sammet. Det var svårt att hitta ett blixtlås som var tillräckligt litet. Mamma tog det från en gammal plånbok. Annars sydde jag den själv.
-Du läser poesi?
-På originalspråk för känslans skull. Skriver du?
Jag skakar lätt på huvudet. Han andas mot min nacke.
-Du borde försöka. Ditt tal har en speciell rytm. Jag anar en känslighet i ditt seende.
-Cast a cold eye, one life, on death, horseman pass by.
Belätet lutar sig mot Yeats samlade dikter i blått skinnband och jag försöker finna klokskap i någon annans ord.
-Det är Yeats, säger han.  Jag har tre diktsamlingar utgivna på Bonniers. Det är en tid sedan. Poesi är en krävande konstform. Allting handlar om pengar numera. Det lönsamma.
-Kommer du att läsa något för mig?
-Efteråt. Efteråt kanske. En kvinnas kropp är poesi för mig. Dina former...



måndag 7 april 2014

Fläck

Tungans rörelse
Omkring fläcken på bröstet
En hemlig handling
I förtrolighet
Formas ett hjärta

söndag 6 april 2014

Skinn

Ormar

Ormen ömsar skinn
Lämnar det kvar i mossan
Barnet tar hem det
Sparar på ormens hölje
Medans barnet växer upp

Händer

Söker dig och din hud
Räknar dina andetag
Din hand möter min
Stilla så, en stund av lugn
Vi är nära varann


lördag 5 april 2014

E-ord

Ebola, Efesos, energi, ensam, enkel

Ebola-viruset sprider sig i Afrika. Några halvdussin människor har insjuknat och avlidit. På TV visas en arkivfilm. Dammiga bilar kör längs en dammig stadsmur. En kvinna i traditionellt mönstrad klänning följer deras körriktning. Människor förefaller vara på flykt. Mot viruset finns inget vaccin. Sjukdomen sprider sig där människor lever nära varandra. Du föreställer dig människor som råttungar, hårlösa och fastklamrade vid varandra, hjälplösa inför den hotande spaden, fast du vet att det är fattigdom som gör människor sjuka.

Din vän börjar tala om den där resan ni planerat att göra. Turkiet. All inclusive. En vecka där den fullständiga avkopplingen endast bryts av en utflykt till Efesos eller någon annan av antikens ruinstäder. Där i det vita, i hettan finns ingen nåd. Guiden leder runt på blanksliten stenläggning och låter er förundras över det uråldriga klottret, vägvisaren till bordellen. En fot och ett hjärta och en samling med mynt. Utflykten bryter det luftkonditionerade och måltidernas rytm, det intensiva turkosa från hotellpoolerna. Du är rädd att bli dum, att girigheten ska styra dina händer till överätande. Den turkiska regeringen är korrumperad. Lokalbefolkningen möter du i en hukande städerska och en leende kypare. Du vet, men ändå inte. Moralen flätar sedlar mellan dina fingrar. Du säger:
-Vi borde resa. Unna oss. Men jag vet inte om Turkiet är rätt. Det sägs att det är fint där, förstås och jag vet att du behöver vila.
Samtidigt så minns du det gamla. De enkla pensionaten och de långa kvällarna på tavernorna på de grekiska torgen. Löftet att aldrig bli annorlunda, att alltid leva för att resa, att alltid leva för det enkla. På de dyra hotellen tar klagan aldrig semester, på de enkla sitter ni med era böcker.

På hyllan under soffbordet ligger hälsotidningarna där du kan läsa om energi och blockerade energiflöden. EFT. Kraniosakral terapi. Fröer och torkade bär med nästintill magiska egenskaper. Vittnesmål om enkla lösningar. Det som din kropp behöver. Det som din själ behöver. Skulle du äta alla alger och kosttillskott som rekommenderas skulle det inte finnas plats för mat.

Du går ut en stund för att få vara med dig själv. Himlavalvet är näst in till mörkt. Du ser en en ensam månskära och föreställer dig guds finger, men gud blir en oformlig klump i det svarta. De högre du makterna pekar inte på dig. Du får en klump i magen när du känner så. Stjärnorna har inte gått upp. Du försöker ana dig till ett väderomslag, det hotande blodregnet med sand från Sahara, men ännu finns inga sådana förnimmelser i luften, så du går in och säger:
-Det var skönt med lite luft. Ska vi göra en kopp te tillsammans?

fredag 4 april 2014

Skimra

Moränstenen skimrar. Tallskogen silar ljuset. De glesa stammarna skyler sig i dis och bark. Mossan andas väta. Åkerlappen ligger i vinkel på en trevägskorsning mitt ute i ingenstans. Svartasfalten slickar skogsbrynet. Vägarna löper från hopp till förtvivlan och tillbaka igen, septiska ådror som kryper mot hjärtat med förgiftat blod. Oavsett årstid verkar den alltid vara plöjd. Den bara jorden välver sig som fjärilshåv i tiden. Utan avsikt fångar den minnen. Slagen om sommaren kanske, men alltid bar, en källåder med skört tak, elektriska strömmar i marken. Det är en plats där hästar skälver och skyggar för de osynliga händer som rör deras hårrem.

-Känner du att det är något speciellt här. Jag får alltid så tydliga förnimmelser här.
-Förnimmelser?
-Det spökar. Andra sidan är närvarande. Andevärlden. Vibrationer.
-Vibrationer känner jag.
-Bra. Jag är glad för din skull. Det var därför jag tog dig hit. Jag vill att du ska vara öppen och kunna uppleva sådant som inte syns med blotta ögat, inte kan registreras med våra vanliga sinnen.
-Det är bilen som vibrerar. Vägbanan är ojämn. Du kör för sakta bara för att du ska kunna titta på den där minnesstenen. Det är de vibrationerna jag känner.
-Minnesstenen?
-Du tror att det spökar bara för att det står en minnessten på en åker.
-Natten till 3 november 1898 skedde ett mord. Anton sköt sin dotter Maria och hennes fästman Joel. Sådant lever kvar. Tro mig.


torsdag 3 april 2014

Donera

Små gåvor:

Ett tranpar med pinnsmala ben
Betar på den grönskande åkern
Kattens förstulna anletsdrag
Där den sitter vid stenmuren
En knappt sedd stadshare
Något som kan vara ett visdomsord:
Också den olycklige önskar sig lycka
Det ger jag er

(en liten text på temat donera)


onsdag 2 april 2014

Pinne

En kråkfjäder sticker upp ur det dammiga gräset utanför Vitsippans Förskola. Maskorna i nätstaketet bildar ett skuggmönster över en klunga barn som ligger på marken och krafsar på något. Förskollärarens röda jacka prasslar när hon klappar i händerna för att fånga barnens uppmärksamhet.
-Nu var ni duktiga, säger hon med tydlig röst. Ställ er i en ring nu. Nu ska vi göra en sak till. Vi ska gå slalom. Alice får börja. Vet du hur man går i slalom, Alice? Du ska gå slalom mellan alla de andra barnen ända fram till fröken Petra. Hindra inte Alice nu, William. Det blir din tur sen. Ta på dig mössan; Lucas. Nu är Alice nästan framme. Då får du börja, Maja och gå slalom precis som Alice har gjort. Åh, vad duktig du är som kommit fram till Petra, Alice. Nu får du gå in till Ingrid och äta frukt.

Ernst rätar på ryggen över rullatorn. En paus utanför förskolan brukar vara lagom för att vila benen. Trots att vare sig fröknar eller barn ser honom ler han under kepsen. Hade någon kommit fram till staketet idag och hälsat på honom hade han kunnat berätta en hemlighet. I korgen på rullatorn ligger en liten pinne. När man ser årets första sädesärla, ska man ta upp en pinne och spara den. Gör man så får man lycka under året som kommer. Det var Elna som lärde honom det. Hon gjorde alltid så. Pinnen kunde få ligga i hennes plånbok eller i ett fack i handväskan. Ibland sydde hon ett litet fodral till en och kallade det "ärlepinnepåse". Carita och Jörgen, deras barn, brukade göra samma sak, som Elna lärt dem. Carita lade sina ärlepinnar på skrivbordet för de skulle vara nära hennes skolböcker och Jörgen lade dem bland leksaksbilarna eller orienteringspokalerna.

Elna är borta sedan flera år. Han har lagt sig till med hennes vana. Idag såg han den första ärlan. Vippstjärtad och grå studsade den fram över asfalten lika gäckande som en solkatt. Han kände sig lätt i hjärtat när han tog upp pinnen från marken och tackade Elna för allt som han fått och önskade Carita och Jörgen och deras små lycka det kommande året. Har man en ärlepinne kan inget ont hända.

tisdag 1 april 2014

Text till bild

På håll ser Carlo ut som en neanderthalare med kraftiga käkar och låg panna. Han har dragit upp badbyxorna i midjan och fäst de korta shortsbenen i innerbyxan. När han kommer tillbaks till hotellet kommer allt vara täckt av sand. Sand som en namnlös städerska, Cara Mama eller jag kommer att få ta hand om det. Det verkar som Abra skrattar åt något han sagt, Abra som alltid dyker upp med sin apoteksprover och plutande mun, Abra som Cara Mama tycker så bra om, Abra som utan tillåtelse drar mitt tunna, blonda hår mellan fingrarna, Abra som får Carlo att skratta.

Antonio kliar sig i skrevet, när han tror att ingen märker det. Underlivet roterar kring handen och han får ett vällustigt drag i ansiktet. Jag har skyllt på solen och mitt känsliga skinn för att slippa följa med till stranden. Faktum är att jag mår illa. Carlo kanske har märkt det. Han borde ha märkt det. Vi är ju trots allt gifta och vi delar sovrum, tyst för att Cara Mama inte ska höra oss.

Antonio gör en grimas. Han har uppenbarligen kliat sig färdigt för den här gången. Med uppsträckta armar hojtar han något åt Carlo och de rusar ut i vattnet. Vattenskotern kommer plötsligt, mycket plötsligt....