tisdag 29 september 2015

I blindo

Rutiner
Upprepar, genomför
Trygga, förutsägbara, enformiga
I blindo söks efter
Livsvägen

måndag 28 september 2015

Bebodd

Gatljus i allén och spridda fönsterljus skvallrar om att slätten är bebodd. Ett bilmöte på tre mil. Vi saktar in och smyger in till vägkanten. Bilen niger över de vita kantlinjerna. Strålkastarna fortsätter att klyva den mörkgröna skymningen. En reser åt öster, en åt väster. Jag rycker på axlarna inför frågan:
-Varför tar du den lilla vägen, GP? Tror du inte det är säkrare att resa på de större vägarna?
Inför omsorgen och det brydda tänker jag att mitt hjärta består av taggtråd och mareld.

söndag 27 september 2015

Tungt

Tar vägen längs sjön
För att få se månen
Spegla sig i vattnet
Över viken vilar
Dimman tung
Femton meter från land
Ligger en husbåt
Ett gult ljus blänker till
Jag tror det är någon ombord
Men ljuset var en synvilla
En räv sitter på vägen
Insvept i sin svans
Den liknar en dam
På en mannekänguppvisning
Elektrifierad av billyktor
Kör nära, däcken stryker mot
Djurets rödbruna kropp
Jag tänker på skeppsbrott
En skorv, som går för nära ett rev
Ett fartyg, dömt att bli vrak
På riksvägen ränner inga rävar
Jag tog den gamla vägen
Den som löper längs sjön
För ett månskens skull

lördag 26 september 2015

Ännu

Natten är ännu tyst
Penslar orörligt mörker
Mellan två och fyra
Ligger tyst
Känner kroppens tyngd
Mot ett veck i lakanet
Tänker på människor
Som tystnat
Försvunnit bort
Deras ord som jag saknar
Lågmäld förgänglighet

fredag 25 september 2015

Riva

-Vad ler du åt?
-Jag tittar på en film på facebook om produktion av ekologiska kycklingar. De är jättesöta. Brunspräckliga små varelser. Kycklingarna kommer från ett kläckeri utanför Väderstad. Ladugård med veranda. 4 kvadratmeter yta per kyckling. Ett fält på 20.000 kvadratmeter att knalla runt på. Vet du. Jag skulle vilja vara en örn. Tänk att ha all den maten under fötterna och sänka sig från himlen, landa och riva runt bland alla fjädrarna. En räv skulle också gå bra. Snacka om framtidstro.

torsdag 24 september 2015

Term

Tegelväggen glöder i morgonljuset
Ett fuktigt plommon skymtar i bladverket
Rosor och rabarber klamrar sig fast vid sommaren
Matsäcken packad för en dag i skogen

onsdag 23 september 2015

Text till bild

Marja hade börjat lyssna på klassisk musik. Jag nämnde det när vi drack te. Den handdrejande tekannan med blekblå glasyr över den bruna leran stod mellan oss. Mina händer kupade sig runt tekoppen och jag kände värmen genom godset. Vi åt något slags bröd som vi bakat i mikrovågsugnen (det liknade bröd, men vi trodde det var nyttigare, eftersom det inte var något riktigt mjöl i det).
-Det stämmer, mamma, sa hon och såg ut genom fönstret.
Där ute började himlen bli molntung och mörk. En bil passerade på gatan. Av ljudet att döma var den svart och törstig. Jag såg henne i halvprofil och noterade hur lika vi var med mörkt hår och kinder där blodådrorna låg ytligt.
-Vet du. All modern musik handlar om sex, droger och fester. Olycklig kärlek. Politik. Det är så skönt att slippa från det och bara kunna vila i något annat.

Det var när jag diskade och Marja satt med sina läxor jag förstod hur rätt hon hade. Jag hade alltid lyssnat på Johnny Cash, redan som liten innan jag ens kunde engelska. Det var farsan som fick mig till det. Cash blev min ständige följeslagare, ofta i hemlighet. Jag kunde låtarna och läste biografierna och såg Walk the line på DVD tills jag nästan kunde den utantill. Diskvattnet kändes fett och hett runt mina handleder. Ärmarna på min blå kofta var uppkavlade till armbågarna och jag tänkte på det gula vattnet i St Qeuntin, som såg som någon pissat i glaset och slammat upp jord i vätskan. Jag trodde alltid att jag lyssnat på Cash för min egen skull, för att finna tröst och tolka min omvärld, men nu insåg jag att Cash handlade om att förstå min pappa.

måndag 21 september 2015

Tugga

Skolbarnen liftar
De tuggar tuggummi
I händerna har de
Varsin orienteringskarta
Skogen är
En mörk fläck

söndag 20 september 2015

Text från bok

Dagens inspirationsmening "Närhet är farligt" är hämtad från en bok med titeln Mindful Eating. Den handlar om hur mindfulness, förstås, och hur man ska få ett sunt förhållande till mat, men jag har svårt att se på en apelsin på det sättet. Omsorgsfullt, klyfta för klyfta. Jag ser mest bekämpningsmedel och underbetalda jordbruksarbetare. 

Sigrid drar trådgardinen åt sidan och plockar bort ett par kronblad, som blivit bruna och skrumpna, från St Paulian. Det doftar unket, från den nyvattnade jorden. På fatet har det samlats en pöl med smutsvatten. Jorden och vattnet har inte hunnit blanda sig. Vattnet ser prickigt ut.


Åsa går förbi utanför på gatan. Hon är sportklädd i åtsittande vindtygsjacka och löparbyxor som formar sig efter hennes lår. Nilssons katt, som gjort till sin livsuppgift att stryka sig mot benen på alla som passerar, sätter sig framför Åsa. Hon böjer sig ner och katten gnider sitt svartvita huvud mot hennes hand.
-En del är rädda för närhet, tänker Sigrid. Närhet är farligt. Åsa är kanske sådan. Ingen man och inga barn. Släkten sägs vara liten och i huvudsak begraven. Några väninnor har hon, men hon verkar inte vara, ja en sådan som håller sig med andra kvinnor och älskar dem på ett sätt som man inte riktigt kan förstå om man inte själv är där.

Hans-Ove har somnat efter maten. Hon hör hur han snarkar från sovrummet. Han ligger på rygg ovanpå överkastet av sniljefrotté. Fötterna spretar som ett V. Leif GW Perssons senaste roman ligger uppslagen bredvid honom. Sigrid struntar i att slänga blombladen i komposthinken. Hon släpper dem på sängbordet av betsad furu och lägger sig bredvid Hans-Ove och låter sin hand vila på hans bröstkorg. Huden har blivit skrynklig och hennes naglar är kortklippta. Han doftar rakvatten och tvål. Skjortan är nytvättad.
-Det kanske var enklare på vår tid, tänker hon. Man skulle bli gift och studerade männen man mötte på dans och drömde om i veckorna. En bra karl skulle man ha, så reder man sig. En som inte drack...




lördag 19 september 2015

Återhämta + sträcka

Fredrika ställer in trädgårdsmöblerna för vintern. Balkongen ligger i söderläge och är antingen våldsamt het eller utsatt som ett fladdrande papper i vinden. Att odla något är omöjligt. Hon har en taklök i en kruka, det är allt. Hon tar de lätta stolarna med flätad plastsits och pelarbordet med fyra sköra ben och bär dem en och en nerför trapporna till källarförrådet. Trots att septemberdagen är varm, anar hon att hon inte kommer tillbringa mer tid på balkongen i år.

Källaren är grönmålad. Väggarna är blekgröna och golvet har en mossgrön nyans. Det luktar tvättmedel från tvättstugan och fläkten i torkrummet brummar. I cykelkällaren står en damcykel med rund ram och lädersadel. Däcken är murkna och saknar luft. Den har stått där så länge Fredrika kan minnas. Hon undrar alltid om någon äger den eller om ägaren dött eller flyttat därifrån för länge sedan.

I källarförrådet ryms minnena och ordningen. Kartongerna med ljusstakar och julpynt står nära dörren bredvid lådan märkt påsk. Ovanpå en övergiven bokhylla ligger tavlorna Jens målat. Omedvetet sträcker hon ut handen och nuddar vid ramen till en av dem. Minnet av honom får henne att vika sig dubbel. Hon försöker andas lugnt, men hennes näsborrar fylls av den doft hon förknippar med honom, mysk och små, metalliska droppar av svett. Framför sig ser hon hans seniga överarmar och såret på knogen, där sårskorpan liknade en spindel, de ovala bröstvårtorna och strimman av hår som började växa vid naveln och sträckte sig ner över den mjuka nederdelen av buken. Man återhämtar sig aldrig, man bara förhåller sig. Hon backar från tavlorna. På en vitmålad stol med en figursågad lyra i ryggen står en tavla av brädlappar med snirklig text. Våra vackraste minnen är inte det vi äger, utan det vi bär i våra hjärtan. 

torsdag 17 september 2015

Kunna

Kåge tog morgonens första cigarett på balkongen. Han satt stilla på en vit plaststol. Det var något drömskt över honom och röken. Jag parkerade bilen utanför Willys för att hinna handla innan jobbet. Toyotans front stod vänd mot hans balkong. Trots att det blekröda hyreshuset låg på andra sidan genomfartsleden kändes det som jag kom honom mycket nära. Under det vita linnet var kroppen senig. Ett par tunna stålbågade glasögon vilade på näsroten.Håret hade börjat gråna och bli tunnare. När han förde cigaretten mot munnen såg jag att handen darrade.

Kåge är ett par år äldre än mig. Vi gick gymnasiet samtidigt och jag minns att han spelade gitarr, bildskönt med cigaretten i mungipan. Det påstods att han klarade 1.80 i höjd och han spelade med A-laget i division 3 redan som 17-åring. I vår överhettade tonårsvärld var Kåge en som skulle kunna bli vad han önskade.

En kinesisk lokalvårdare manövrerade en städmaskin mellan gondolerna på grönsaksavdelningen. Jag valde mellan identisk lika salladshuvuden. Bladen var fuktiga på ett sätt som liknade dagg och kändes nästan onaturligt krispiga. När jag manövrerade kundvagnen mot brödet tänkte jag att vi är vad vi gör mot oss själva i våra ensamma stunder.

Kåge hade lämnat balkongen. Lägenheten såg tom och övergiven ut. Persiennerna till vardagsrummet stod på glänt. I trädgården bredvid huset hängde en kvinna med tajta shorts tvätt. Hon fyllde de yttersta varven på torkvindan med grå påslakan. Duggregnet samsades med dimman i luften. Termometern på bilens instrumentbräda visade en yttertemperatur på 17 grader. Det var ovanligt varmt för årstiden.



tisdag 15 september 2015

Ord på A

Apokalypsen är nära
Står det på ett tättskrivet anslag
På kommunens affischtavla
I slutet av 1960-talet
Fick en norsk kvinna
En vision
Där hon föreställde sig jordens undergång
Efter en tid av fred och välgång
Skulle krig oväntat utbryta
Stora skaror flyktingar skulle komma
Till Europa från Afrika och Asien
Där skulle de behandlas lika illa
Som judarna i Hitlers Tyskland
Kriget skulle förgifta atmosfären
Endast några få fattiga länder
Skulle klara sig
De få överlevande från rika länder
Skulle behandlas illa i de fattiga länder
Dit de flydde

Där kommer man på sig själv
Med att stå och läsa
Om jordens undergång och moraliskt förfall
Septembervinden blåser skräp längs gatan
Hunden nosar på ens knä
Och man undrar
Vem var den norska kvinnan
Och vem sprider hennes budskap
På tättskrivna papper täckta av plast

Apokalyps, anslag, affischtavla, Afrika, Asien, atmosfär

måndag 14 september 2015

Näsa

Lisa går in genom det hästskoformade portvalvet. En cykel står lutad mot det uppslagna järngallret och en vindil bär med sig doften av kålsoppa. Gården är så trång att att huskropparna nästan döljer himlen. De mörka fönstren vakar över henne när hon går över kullerstenarna.

Henrik har sina akvarier i en gammal cykelverkstad. Dörrhandtaget känns skrovligt och anlupet i handen. Lacken på teakdörren flagnar. Det växer mossa på de gjutna trappstegen. Hon öppnar dörren och säger försiktigt hallå. Akvarierna fyller väggarna och påminner henne om levande tavlor. Går hon för nära kommer hon svepas iväg och föras till en främmande plats och helt annan kultur. Fukt stiger upp från akvarierna och det doftar tungt och sötaktigt från de flytande vattenväxterna. En orange fisk med svepande långa fenor vänder framför hennes ansikte. Hon ser varje fjäll på dess gyllene buk.

Henrik kommer ut från ett av de mindre rummen med en håv i handen. Gröna alger droppar ner på stengolvet.
-Så du kom i alla fall, säger han.
Lisa nickar. En klump i halsen gör att hon har svårt att svara.
-Sätt dig i köket, så kommer jag sen.
Hon går in i pentryt. Ett trinettkök står uppställt längs ena väggen. En emaljerad gryta står snett på plattan. På bäddsoffan ligger gårdagens upplaga av Aftonbladet. Så klarar du ovädret, står det på första sidan. SMHI klass 3-varnar för storm och höga vattenflöden. Källaren där Henrik har sina fiskar ligger på en kulle, nära vatten. Lisa tänker ofta på vad som skulle hända om vattnet i ån steg och började sippra in i källaren. Kan fiskar drunkna eller kvävs de långt innan om det blir strömlöst och akvariepumparna slutar fungera?

Henrik sätter sig bredvid henne på soffan. De kysser varandra. Hans tunga särar hennes läppar och smakar på honom med återhållen andedräkt. Längre än så går de inte, inte ännu.
-Hur har din dag varit? frågar Henrik. Berätta.
Lisa tvekar. Henrik har en förmåga att tillrättavisa henne och vill gärna vara den som framstår som den intelligentaste av de två. Den gången hon berättade om hur hon ätit choklad med 90 % chokladhalt, bara för att han brukade göra det,  och sagt att den var bitter och inte alls smakade som choklad brukar göra, sa han att hon hade felaktiga förväntningar och tog för mycket för givet.
-Jag har sett en man utan näsa, sa hon. Han hade en plåsterlapp tvärs över ansiktet och verkade ha svårt att andas. Säkert var han sjuk på något sätt. Ibland undrar jag hur människor klarar sig.
-Väckte han ditt förakt?
Henrik lägger sin hand på Lisas lår.
-Nej, inget förakt. Inget sådant. Jag bara såg honom och noterade att han hade svårt att andas. Fötterna var svullna och skorna kippade, eftersom han inte kunde knyta dem.
-Vad vet du om andra människor, Lisa? Verkade han fattig?
-Sjuk, sa jag.
Henrik kysser Lisa igen. När hans händer rört sig över hennes kropp kommer hon ligga naken framför honom. Trots att hon rört vid varje centimeter av hans kropp vet hon inget om honom. De träffas där, bland akvarierna. I dagar vistas hon vid hans sida. Han säger att fiskarna är hans liv, men hon vet inte om han lever i källarlokalen med dem eller om han har ett riktigt hem också.
-Lägg dig på mage, säger han. Tänk på mannen utan näsa. Låtsas att han är jag. Det är min farsa vi pratar om.


söndag 13 september 2015

Evenemang

Caj Lewenbrau satt i sin rullstol på scenen och talade om vikten av att vara närvarande i nuet, eftersom nuet är det enda vi har. Hon var helt klädd i vitt och hennes långa röda hår svepte in kroppen som poncho. Rullstolen stod mitt i en cirkel av ljus och reporna i scengolvet fick mig att tänka på det damm som skimrar i solskenet klara dagar när vintern blir vår. Efter en ridolycka, där hästen mejats ner av en drogpåverkad förare, på jakt undan polisen, hade hon fått ge upp sin teaterkarriär. Efter en lång tids konvalescens hade hon skrivit en bok och börjat föreläsa om vikten av närvaro i nuet. Det var något enkelt och självklart i hennes framträdande som tilltalade mig. Efter föreläsningen köpte jag en av hennes bilder. Med kalligrafitusch hade hon skrivit: Den mest exotiska platsen i världen är nuet. Vi är så sällan där. Rumi. I övre hörnet av vykortet hade hon ritat en hjärtformad ängel. Efter evenemanget skaffade jag en ram till tavlan och hängde upp den i hallen, för att ha den som en ständig påminnelse.

Det var när jag gick på skördemarknaden i Lagmanshult som jag insåg att jag glömt bort den där bilden. Den hade gjort sig osynlig bland sjalar, vantar och kataloger från Gudrun Sjödén. Besökarna kom med bil och dirigerades in på fälten som omgav Lagmanshult. Jag parkerade bredvid en röd ladugård byggd 1923 och gick över åkern mot byn. Torgstånden stod uppställda längs gatorna. En ung präst med blond hästsvans snurrade ett chokladhjul. Kyrkliga syföreningen sålde hembakade äppelpajer. Moderaterna bjöd på raggmunk och fläsk. Jag köpte rökt fisk och skrev på en lista för att bevara det svenska jordbruket. Det kändes som en av de sorgligaste listor jag undertecknat. I ändan av torggatan stod ett par välryktade svart-vita kor. De tuggade långsamt på höet som låg utspritt omkring dem. De skulle kunna vara hämtade från en reklam-film. Evenemang i Bregottfabriken. I en kätte stod ett par alpackor. De var nyklippta och hade nylongrimmor på sig. En grå traktor drog en kärra med passagerare över åkern. På tillbakavägen bjöd en man mig på miniatyrplommon. De var små och lite beska och han berättade att han brukade koka marmelad på den. Squashen han sålde var grov som kvinnolår.

Det var hunden där jag köpte ägg som fick mig att tänka om och minnas tavlan hemma. Den låg på bräddisken och såg sig intresserat omkring och nosade på förbipasserande som sträckte fram handen. Först trodde jag det var en schipperke, en belgisk skeppshund, eftersom den var liten och svart. På en lapp stod det att det var en norsk buhund som hette Diana. Jag köpte 35 bruna ägg och ett spräckligt och gick vidare, lugn efter att ha mött den där hunden. Ibland möter man djur, som är mer än djur, och bär på en speciell sorts vishet.

lördag 12 september 2015

Text till bild

När Sigge bjöd in mig till en weekend på familjegodset blev jag själaglad. Jag som knappt trodde på kärlek blev blixtförälskad vid första ögonkastet och åtrådde hans styva mustasch lika mycket som kan stickiga tweedkavaj. Hans magra kropp gjorde mig sjuk av åtrå och jag älskade att förlora mig i hans bleka ögon. I fantasin knäppte jag upp hans skjorta om och om igen eller blottade hans hals under den åtsmitande polokragen. Jag hoppades innerligt att Sigge var lika besatt som jag.

-Förvänta dig inte för mycket av herrgården, sa Sigge. Det är så kallt och dragigt att människor som bor där får kalla hjärtan. Vi har närt en förbaskat massa excentriker på det där stället. Morbror Klas fick vi stänga in efter kriget och Alice var någon slags djurrättsaktivist. Sigrid hängde sig av olycklig kärlek och Betty drunknade när hon försökte rädda sin knähund. Jag vill inte skrämma dig, men någon av dem går igen.

Inte ens det faktum att Sigges familj närde en kvadratmeterstor kombuchasvamp hemförd från missionsfälten i Kina i en specialtillverkad glasskål i matsalen gjorde mig särskilt orolig, inte heller det faktum att det mest spännande i min släkt var en snedseglad norsk fiskare som gjorde en förmögenhet på torkad fisk i Amerika. Han förlorade det mesta på poker och försvann sedan vid Kap Horn. Jag anade att Sigges familj räknade sina anor till före stormaktstiden.

På väderleksrapporten utfärdades klass 3 varning för stormen Stina och varning för höga vattenflöden. Vindrutetorkarna i min lilla Fiat kämpade för att hålla regnet borta. Grusvägen till herrgården kändes mjuk som en möglig skumgummimadrass. Bilen gnagde sig framåt meter för meter. Vågorna slog mot bilplåten. Efter en tvär kurva försvann vägen. En grå skepnad tornade upp sig framför mig.

torsdag 10 september 2015

Omfördela

Dörren till servicelägenheten slår igen bakom Sven. Jag sitter på yttersta kanten av fåtöljen och väntar. Mina händer känns kallsvettiga där de ligger knät. Sven hänger av sig jackan innan han hälsar.
-Det är väl lika bra att vi sätter igång.
Den kvardröjande doften av urin och rengöringsmedel får honom att rynka på näsan. Mammas saker ligger utspridda i lägenheten. Anita har hjälpt mig att plocka. Husgeråden ligger i ett par banankartonger i köket. Handdukar och lakan ligger i plastsäckar. Kläderna är väl lika bra att slänga, tyckte hon. Jag vet inte om vi kan skänka det. Överallt i lägenheten ligger inkontinensskydd staplade i sina förpackningar.

-Vem ska välja först? undrar Sven. Ska vi ta varsin sak tills vi blir nöjda och det blir rättvist?
Jag nickar.
-Vi singlar slant, fortsätter Sven. Krona eller klave?
-Vilket är vilket? Jag tar gubbe.

Sven vinner vadslagningen och bestämmer sig för kristallkronan. Det förvånar mig inte. Solveig har alltid haft ett gott öga till den.  Jag låter blicken glida över rummet. På något sätt har jag väntat på det här länge och funderat på vilka föremål som ska bli mina, vilka minnesskärvor av ett liv jag ska ta med mig. På bokhyllan står ett foto av mig och Sven. Vi leker i trädgården. Gungbrädan ligger över en sten. Sven var den äldre av oss och den som vägde mest. Med hårda nypor omfördelade han tyngden mellan oss, så gungbrädan vägde jämnt. Högt blodtryck och diabetes. Jag är fortfarande frisk. Det känns som balansen mellan oss förändras. När vi är klara kommer jag att få haka ner kristallkronan.

På väggen hänger tavlan Hanna alltid älskat. Eskil Lindell. Han har gått upp i pris det sista. Mammas smycken ligger på bordet. Jag föreställer mig Solveig bära dem. Anita har ärvt sin mors smycken. Jag tänker på min dotter, som läser till civilingenjör i Linköping och sa det var väntat med dov röst när hon fick dödsbudet, min mamma och min hustru och jag vet att jag måste välja ett föremål.



onsdag 9 september 2015

Vänder

Nyrenoverat
Hägrar, lockar
Anrikt, välgörande, vederkvickande
Vänder tillbaka, läser igen
Spabroschyr

En cinquian med anledning av att jag fick lite reklam från den lokala spa-anläggningen idag och kände mig så frestad av deras behandlingar från 1800-talet. :)

tisdag 8 september 2015

Irritation

-Vilken söt liten bebis. Vad kan en sådan liten raring heta?
-Henrik.
-Men nu blir jag irriterad. Hur ska barnet någonsin kunna lära sig vad som är rätt och fel om det heter Henrik. Det måste ju få vara en Honrik eller en Hanrik.

söndag 6 september 2015

Förvänta

Den där pratbubblan dyker upp när jag minst anar det. Senast jag såg den var när jag dammsög i sovrummet. Jag flyttade undan sängbordet och pratbubblan trillade ned. Den är tillverkad av figursågad plywood och bär texten Hur Kan Jag Älska Dig? När Du Inte Ligger Ner?. Bokstäverna är pastellfärgade och den ser barnsligt oförarglig ut. Jag fick den av Mats när vi var nykära och det var kanske inte den gåvan jag förväntat mig mest. Han hade hittat den i golvhöjd på Tingel och Timotej och valt mellan den och en lavendeltvål. Jag lade ovanpå Camilla Läckbergs Lejontämjaren och fortsatte dammsuga. Tids nog skulle pratbubblan dyka upp igen. När jag åkte finlandsbåt med Kicki och Bettan, så hittade jag den i min necessär.

lördag 5 september 2015

Behåll

En vindby mellan skurarna får Lions hoppborg att rista. Kommunen har arrangerat någon slag gemenskapsvecka. Representanter för kyrkorna och ett par av de politiska partierna hukar i sina kampanjtält. Man frestar med flygblad, ansiktsmålning och möjlighet att tillverka egna knappar av bilder klippta ur tidningar. Vädret får barnfamiljerna att hålla sig inne. En gång döptes torget till Hoppets Torg.

Mariette vinkar när hon ser mig på håll. Vi möts mitt på torget. Hon har sin hund med sig. Den sätter sig lydigt vid hennes sida och ser på mig med sina blekgula ögon. Jag böjer mig ner på knä och rufsar om hunden i pälsen. Dess brunrosa nos nuddar min kind. Den har ett klarblått halsband runt nacken.
-Jag klarar inte det här längre, säger hon. Jag har inte sovit i natt heller. Titta, jag är alldeles svart under ögonen. Det man ser på TV...Jag önskar att jag kunde hjälpa, att jag kunde göra mer. Hunden. Hästarna. Torpet. Allt kostar pengar. Hade jag inte det, skulle jag kunna göra mer, skänka mer pengar.

Jag vet att Mariette älskar sina djur. Hon tillbringar timmar på brukshundsklubben med hunden. Den är lydnadschampion och tävlar i rallylydnad. Ridtravaren rids i repgrimma. Shetlandsponnyn var gammal redan när hennes barn var små och verkar numera mest samla damm i sin raggiga päls. I vardagsrummet fladdrar ett par undulater runt i en voljär och i köket bor ett par kuttrande marsvin.
-Det är så lite man kan göra, så mycket man vill göra, säger jag och känner hur tomt det låter.
Mariette sväljer och jag ser att hon har tårar i ögonen.
-Jag vet att du vill behålla dina djur, säger jag. Gör det. Behåll dem. Jag vet hur mycket de betyder för dig. Man bidrar med det man kan.
Jag flackar med blicken. På en av stenpelarna som kantar torget har någon målat ett svart hakkors. En flicka med flätor går in genom porten bredvid färgaffären. Hon har jultidningskataloger i handen. Mariettes telefon ringer och jag ursäktar mig och går bort mot ICA.

En svart Mercedes nonchalerar väjningsplikten vid övergångsstället och tvingar mig att väja undan. Det hugger till i magen på mig. Tarmen vill tömma sig. Jag har ett sådant där skov igen och tänker på hur sårbar det gör mig, hur känslig jag är för vad jag äter. Till Mariette sa jag att hon skulle behålla sina djur. Ibland tror jag att det är våra egoistiska intressen som gör oss till människor, som håller oss uppe och får oss att sträva vidare. Omsorgen om ett djur. Husvagnen. Garnet till den fulländade spetssjalen. Kromet som blänker på veteranbilen. Den fyllda svampkorgen. Extasen på en konsert. Värmen i hjärtat när ungen spelar teater. Vi skulle kunna göra mer, men vad är rätt att göra?


fredag 4 september 2015

Not, ton, ont

Jag läste en bok igår. En parkbänkalkis hade slutat med spriten och skrivit en bok om sitt liv tillsammans med en journalist. Den gick snabbt att läsa, jag läste den på en kväll. Han berättade om sitt liv som elitidrottsman, den hårda träningen, hur han undgick dopingkontroller och hur han började dricka allt mer och använda amfetamin när kroppen pajade. En människa kan göra sig själv ont på samma många sätt. Det var en grabbig, men ändå ödmjuk ton i boken och texten kändes baserad på hans muntliga berättelse. Han berättar om de gator där jag själv går. När man vet och har en egen referensram blir allt mer påtagligt.

Till middag lagar jag husmanskost från medelhavet, lamm med vin och auberginer. Det känns vansinnigt i tider som denna, så många som flytt och lämnat just den sorters grytor bakom sig. Jag kan SMS:a 100 kr, mer kan jag inte göra.

Grubblar en del på vad som gör oss till de människor vi är, som skriver de noter vi följer. Arv och miljö och det eviga nötandet mot andra människor, som vi vore småsten och grus. Vad är det som skapar oss. Faktaresistens är ett nyord och inför den återstår bara ett känslomässigt virrvarr.

onsdag 2 september 2015

Stråla

Mormor lärde mig sy. Hon lärde mig en del annat också. Sticka. Virka. Fläta nyckelringar av mattrasor och plastband. Tålamod. Tystnad. När jag tänker tillbaks på henne, så vill jag minnas att det strålade kring henne. Kanske var det bara det yrvakna vårljuset som letade sig in genom trådgardinerna i HSB-lägenheten jag mindes. Den förgyllda klockan på väggen. Tick. Tack och hårda slag, varje hel- och halvtimme, som om hon hade en egen kyrkklocka på väggen som mätte ut hennes tid. Jag satt med armarna utsträckta. Hon nystade en härva. Garnet kliade mot mina handleder.

Farmor var av annat virke. Hon var med i Kvinnoklubben och läste Morgonbris, gick på möten och kokade kaffe på Första Maj. Nestlé skulle man bojkotta. De lurade fattiga mödrar i tredje världen att de skulle ge sina barn välling istället för att amma dem. Barnen dog av undernäring, diarréer och smutsigt vatten. Alla skulle få det lika bra som vi hade. Det var hennes självklara livsmål.

När jag sydde mitt senaste broderi lät jag dem smälta samman, utan att jag tänkte på det. Jag baserade broderiet på ett citat jag hört och lagt på minnet. I min bild satt tre män runt ett sammanträdesbord. De hade breda armar och uppkavlade ärmar och hade lossat på slipsarna. Med små tunna efterstygn återgav jag deras samtal.
-Varannan damernas i styrelserummen?
-Varför det? När vi kan hjälpa dem på plats?


tisdag 1 september 2015

Text till bild

Det var Marie som sa något om att Jonny förändrats när jag var borta. Hon drog mig åt sidan och grep tag i min arm i förtroende.
-Du vet. Jag vill inte göra dig upprörd och påminna dig om något, eller så. Men Jonny har förändrats. Han är inte alls samma kille som när du åkte till England som au-pair.

Jag ryckte på axlarna. Jonny och hans brorsa, en chalmerist med kvardröjande ungdomsacne, ville jag helst glömma. Marie var en nyckel tillbaka till hemstaden, en som stannat kvar och spunnit en skvallerväv omkring sig. Jag behövde henne för att komma tillbaks, en förtrogen, som jag kunde svika när det var dags att gå vidare och som jag kunde återvända till när det behövdes, en som var lätt att bli vän med.

Jonny tog min oskuld och på något sätt tycker jag han kunde vara nöjd med det. Vi låg med varandra i hans pojkrum, i en skranglig furusäng med skumgummimadrass och en fransig affisch med Kizz på väggen. Innan hade vi spelat tremanswhist med hans brorsa. Vi satt i köket på varsin grönlaserad pinnstol och slängde korten på en gulblommig vaxduk i ett spel utan vinnare. Innan spelat hade vi druckit kall O´boy och ätit limpmackor med hushållsost. Spader Knekt fick en fläck av Jonnys mjölkchoklad.  Jag hävdade att jag var den som vann flest omgångar. Jonny och hans chalmeristbrorsa påstod båda att de var överlägsna i kortspelet. Vi höll på i timmar. Vid ett tillfälle sa chalmeristbrorsan.
-Ser man en person i ögonen längre än sex sekunder vill man antingen ligga med den eller mörda den.
Jag stirrade på chalmeristbrorsan. Vid fem vek han undan med blicken.

Det tog slut mellan mig och Jonny i samband med studenten. Jag stack till London och Jonny blev kvar. I ögonvrån såg jag honom närma sig. Han hade rakat av sig håret och verkade ha tillbringat det sista året på gymmet. Jag mindes hans sista ord.
-Det kommer alltid vara du och jag, Louise. Jag kommer aldrig glömma dig, eller förlåta dig för det du gör. Kom ihåg att det är jag som lämnar dig och gör slut. Du kan aldrig lämna mig. Du är min, Louise.