lördag 31 december 2016

Gott Nytt År!

Gott Nytt År!

Hoppas ni får ett fint nyårsfirande.

Jag ömkar mig själv och önskar nyår all världens väg. Hunden har ännu inte visat några tecken på skotträdsla och jag hoppas det håller i sig. Det är mest jag som känner en vag obehagskänsla. I morse gick vi genom centrum. Det var jag, hunden och mjölkbilen. Utanför Wienerkonditoriet vankade en man i täckjacka av och an. Jag tror han hade cyklat dit, för det stod en olåst herrcykel lutad mot konditoriets trappräcke. På vägen hem skrämde hunden upp änderna, som vilade på gräsplanen vid dammen. Att inte jaga änder står på att göra listan, men inte idag. Smärta föds ur ingenting. Den när sig själv. Det känns som 2016 varit ett uselt år. Jag vet inte om det är sant eller om jag fångats i en bubbla med dimgrå väggar. Vi blir alla äldre. Tystnaden breder ut sig. Den är påträngande, inte rofylld.

fredag 30 december 2016

Slut

Året är snart slut
Klockorna kommer ringa ut
Det sista minut för minut
Till raketers tjut, precis som förut

Det sägs att det varit ett uselt år
Som gett minnen som värkande sår
Vi försöker trösta oss själva, så gott vi förmår
Trots att vi inte riktigt vet vad som pågår

Idolerna dör, en efter en
Cohen och Malmsten
Man ligger sorgsen och vaken
Tänker på dem som hotas av vapen

Politiken är ett skämt
Det känns mest obekvämt
Den som blivit kränkt skriker jämt
Liknar ett barn som blivit bortskämt

Vi går på minerad mark
Säger att ensam är stark
Mäktiga ser världen som sin lekpark
Lyckas vi ta nyår med en klackspark?

torsdag 29 december 2016

Positiv

Hans-Eric släktforskar. Vid släktsammankomster redogör han för kusingiften och dubbelkusiner på 1800-talets svenska landsbygd, unga män som försvunnit till Amerika och torparsöner som kommit upp sig inom stormaktstidens armé. Han är magerlagd och bär vanligtvis en hemstickad slipover. Struphuvudet är ovanligt stort och han har ludna handleder. Till yrket är han redovisningsekonom på kommunen och han förvarar sina forskningsresultat i blekgrå pärmar.

Till den här julen hade han låtit trycka upp böcker med färdiga frågeformulär där var och en i släkten, ingift eller inte, ska svara på frågor om sitt liv. Han vill att vi fylla i böckerna och berätta om våra barndomsminnen, fritidsintressen och yrkesliv. Hans fru Agneta hade slagit en böckerna julklappspapper och dekorerat paketen med konstgjorda julstjärnor. De överräcktes i samband med kaffet. Jag satt precis vid julgranen och kände dess milda doft av skog när jag fick mitt paket.
-Det var ju ett fantastiskt initiativ, sa min man. Man glömmer så mycket och tänk vad roligt de här kan bli för kommande generationer.
Jag lade boken i mitt knä. Omslaget var blekblått och prytt med en orange etikett med texten Mitt liv. Boken fick mig att tänka på en katt, ett djur som med osviklig känsla, placerar sig i närheten av den i sällskapet som är mest katträdd och allergisk. Har man inget positivt att säga, så kan man lika gärna vara tyst.

onsdag 28 december 2016

Inspirationsmening

Bakom krukorna med penslar låg ett gammalt metallskrin, där den blåa färgen var avskavd längs kanterna. 


Krukorna med penslar var mest stilleben numera. Det var länge sedan jag målade. Mårdhårspenslarna påminde om avlövade buketter där de stod på mitt arbetsbord. Skaftet och metallhylsan som fäste penselhåren mot träskaftet var fläckiga av färgstänk. Grönt var den dominerande nyansen. Bakom krukorna låg ett gammalt metallskrin, där den blå färgen var avskavd längs kanterna. Jag hade fått skrinet av Jens farmor vid ett besök i hennes ålderdomligt möblerade lägenhet. Hon bjöd på spröda kakor och vi satt på yttersta kanten av de hårt stoppade fåtöljerna klädda med lejongult sidentyg. En virkad duk täckte det utsirade bordet av mörkt trä.
När Jens ursäktade sig reste hon sig och gick några tunga steg fram till en chiffonjé med många lådor. Hon drog ut en av de mindre ovanför skrivklaffen och tog fram det nötta skrinet.
På mitt skrivbord låg mitt utskrivna manus. Pappersarken materialiserade mina drömmar och förhoppningar. Jag hade skrivit något som jag kallade en civilisationskritisk essä om sömn. Min grundtanke var att människor frivilligt valde bort sömn, för att kunna arbeta hårdare eller för att hänge sig åt olika förströelser. Jag hade följt sömnens historia och tänkte på människorna i de gamla bondesamhället som vilade tätt tillsammans och hur de störde varann med hostningar och kroppsläten och hur lössen bet i deras skinn. Kunde de ens sova en enda natt? Låg de i dvala om nätterna?
Min sömn blev förstörd när mitt och Jens förhållande tog slut. Så länge vi var ett älskande par sov jag tryggt vid hans sida. När jag blev ensam blev min sömn allt oroligare och mer fragmentarisk. Jag började skriva för att försöka förstå. En del forskare menar att sömnbrist permanent kan skada hjärnan. Det känns så skört. Min hjärna är ohjälpligt påverkad av det min oro utsatt den för.


-Jag vill att du ska ha det här, sa hon och lade det blå pennskrinet i mina händer. Det är för att du är en skapande människa. 
Skrinet var tomt, så när som på en bokmärkesängel. Jag lade det i min handväska och lät det förbli en hemlighet.


lördag 24 december 2016

fredag 23 december 2016

Julklappsrim

Jennifer smiter in i klädkammaren. Den flätade mangelkorgen är fylld med julklappar. Hon har slagit in de flesta. Pappret är tunt och går lätt sönder. Det pappret hon tycker bäst om har mörkblå botten och medaljonger med tomtemotiv. Tomten går bredvid en häst, spänd framför en timmersläde. Hästen är lätt som en nordsvensk, men ljust fuxfärgad på ardennerhästars vis. På något vis blev hon fäst vid det där paret med tomte och häst i snön när hon slog in julklappar.

Paketet från bokhandeln sticker ut där det ligger vid kanten på mangelkorgen. De har två sorters snören och stadigt papper i silverfärg med frostiga granar. Hon har önskat sig böcker i julklapp och hoppas att någon av de hon vill ha ligger i paketet. Julklapparna är inte rimmade i år heller. Det känns som om tiden och orken inte räcker till för det där livliga och spirituella. Mer än en gång har hon stannat upp under julförberedelserna och frågat sig för vems skull hon gör det. Fudgen åt hon upp nästan innan den blev färdig. Fudgens förbannelse. Hon tror inte någon kommer att sakna den. Hade hon glömt skumtomtarna däremot...

tisdag 20 december 2016

Ärligt talat

En vara beställdes via nätet. För att förstå vidden av det hela, så kan vi säga att det var en dyr julklapp. Jag kollade mailen vid lunchtid. Enligt postens spårningsfunktion skulle försändelsen anlänt till macken som fungerar som postutlämningsställe, så jag begav mig dit för att hämta varan. Där fick jag besked om att varan inte stod i mitt namn, utan aviseringen gjorts till en annan person med samma förnamn och samma gatuadress, men med ett annat efternamn.

Säljaren kontaktades. Jag ringde till posten för att få om jag kunde stoppa försändelsen. Posten hade telefonkö. Jag missade mitt samtal, eftersom hunden sökte kontakt just då, så jag fick ringa igen. Telefonkön tråkade ut mig. Enligt posten kunde jag inget göra, utan det var säljarens ansvar att stoppa försändelsen. Förhoppningsvis kommer säljaren att göra det. Jag ringde och skällde lite på mackpersonalen också, eller rättare sagt, jag frågade om de kontrollerar vem de lämnar ut en försändelse till.

Ärligt talat? Vad gör man åt sådant här? Behöver kvällstidningarna kontaktas? Förra året hämtade tonåringen ut en skär pyjamas på macken, som han inte beställt. Tonåringen skulle gått till tobaksaffären istället och hämtat sina varor. Jag sa till tonåringen att lämna tillbaks pyjamasen, vilket han också gjorde.

måndag 19 december 2016

Söka

Peter söker efter övergivna platser. Om helgerna tar vi bilen och åker bortom allfarvägarna. Vi har lärt att parkera vid vägbommar och gå längs skogsvägar med en grässträng i mitten för att komma fram till de obebodda husen. I början undrade vi hur man kunde låta så fina ställen stå tomma och förfalla och varför ingen ville bo där. Sen lärde vi oss att de små torpen köpts upp av större gårdar för markens skull. Att stycka av eller att ha hyresgäster var inte intressant, så husen fick stå öde.

Peter fotograferar och driver en blogg där han lägger ut sina bilder. Med tiden har det blivit så att mitt eget fotograferande för stå tillbaks för hans. Jag känner att jag har svårt att ta plats. Istället för att fotografera ställena vi besöker tar jag kort på honom när han söker efter någonting att dokumentera. Min kamera är fylld av bilder på en man i vandringskängor och gore-texjacka. På den senaste bilden jag tog står han på tå och kikar in genom ett fönster med sprucket glas. Väggen är väderbiten och urblekt röd och fönsterfodret har sedan länge förlorat sin färg och blivit väderbitet grått. Snön har gått hårt åt ladugården på andra sidan gårdsplanen och knäckt dess tak. Peter vill gärna gå in i stugan eller ladugården, men jag tvekar. Det är något med huset som gör mig rädd.

söndag 18 december 2016

Stirra

Kalle har en fotostudio i köket och en skänk full med porslin. Familjen brukar få vänta på sin mat, medan han pysslar med sina bilder och aptitretande uppläggningar. Han drömmer om att ge ut en kokbok och att få laga mat i TV.

Det dubbelmarinerade köttet vann en tävling i Allt om Mat på 1990-talet och känns en smula daterat. Originalet gjordes på oxfilé, men Kalle har valt fransyska. På Instagram kommer köttet vara närproducerat och kossorna ha haft KRAV på sitt bete. I verkligheten har Kalle köpt fransyskan på extrapris på ICA. Jordgubbspannacottan är redan upplagd och fotograferad. Kalle funderar febrilt på hur rotfruktsgratängen  ska presenteras på bästa sätt. Inte för föräldrarna som ska äta den, utan för för följarna på Instagram.

Mamma kommer att säga:
-Men Kalle. Gör du dig inte väl mycket besvär nu? Varför dessa ansträngningar för att främlingar ska stirra på dina bilder på nätet? Räcker det inte med att låta maten smaka?

lördag 17 december 2016

Fundera + sur

Mitt i skogen där elljusspåret svänger av åt höger och de blå, gröna och gula spåren fortsätter upp på åsen står en gran  omgiven av fjolårsgräs. Den är manshög och gles. Rimfrosten täcker dess grenar. Någon har pyntat den med röda kulor och virat en batteridriven ljusslinga runt grenvarven. Anette funderar på vem som klätt granen. Det går inte att vara sur när man ser något sådant. Hon bestämmer sig för att ta ett av de längre slingorna, istället för att pliktskyldigt ta sig runt elljusspåret.

torsdag 15 december 2016

Ord på B

Betty bakar. Hon provar en ny slags julknäcke. Det ska vara glutenfritt och därmed nyttigt. De beprövade recepten har hon i beredskap i en pärm på bänken i köket. Nyss frös hon in köttbullarna i påsar. Trots att hon bestämt sig för att hålla igen i år, så gör köttbullarna henne sugen på julmust. Hon ser en back fylld med glasflaskor framför sig och tänker på hur gott det smakar.

I bakgrunden hörs TV:n. Det är något program som sammanfattar lokala händelser. Hon ser programledaren framför sig. Han är rödhårig och brukar bära cardigan. Hade han inte haft så grova drag, så hade han liknat en räv. I direktsändning verkar han ofta stressad. En stor del av programmet handlar om väder. Människor från Blekinge i söder till Boden i norr skickar in bilder på landskap och väderfenonomen och får dem kommenterad av en meteorolog. Hamnen i Härnösand har frusit. Skånes fält ligger gröna.

Kvällens viktigaste nyhet handlar om ett kommunalråd som avgått. Han säger att han gör det för sina barn skull, för att skydda dem. Några har spraymålat nazistiska symboler på hans hus och bränt hans bil när den stod parkerad på garageuppfarten. Hoten mot hans familj får honom att avgå.

Det knyter sig i magen på Betty. Bengt är inte hemma. Han är på något möte. Det skulle kunna vara deras bil som brann, deras hus som förstörs. Våldet kryper närmare. Offret får ett ansikte. Förövarna gömmer sig i skuggorna. Bichonen Bertil ställer sig på bakbenen med framtassarna mot hennes knä.
-Din lilla bov, säger hon. Knäckebröd kan du väl ändå inte äta? Vill du ha ett ben?

Betty, bakar, beprövad, beredskap, bänken, bestämt, back, bakgrunden, bära, Blekinge, Boden, barn bränt, bil, Bengt, brann, bichonen, Bertil, bakbenen, bov, ben

måndag 12 december 2016

Hjärta

Stresshjärtat slår fort
Kämpar hårt i bröstkorgen
Längtar efter ro

söndag 11 december 2016

Beskylla

Vasen går sönder
Släktklenoden i skärvor
Kattungen beskylls
Platsen på hyllan ledig
Antikrundan uteblir

lördag 10 december 2016

Stram

I brevlådan två identiska försändelser. De var adresserade till tonåringen.
-Du har fått två likadana brev från Adlibris, sa jag.
-Jag har bara beställt en sak.
-De kan ha gjort fel. Sådant händer. Öppna och se efter.

Kartongen innehöll en bok, Villfarelser, med en samling av svartvita fotografier kompletterade med ironiska citat. Den ena var till tonåringen den andra var till en Agneta i Vännäs.
-Kontakta Adlibris, sa jag. Det måste vara synd om Agneta som sitter i Vännäs och väntar på en bok som inte kommer. Adlibris bryr jag mig inte så mycket om. De har säkert råd att göra fel. Men Agneta däremot...

När jag gick ut med hunden tänkte jag på Agneta. Jag föreställde mig att hon satt vid ett köksbord av furu och väntade på ett paket som inte kommit. Hon ville så gärna se bilder liknande denna. En man i stram överrock, står framför att skyltfönster tillsammans med sin son någon gång på 1950-talet. Gossen säger: Far var är vi? Fadern svarar: I julhelvetet.

Min kvällspromenad influerades av Villfarelser. Ute spanade jag både efter julhelvetet och Vita Hems-häxan som "Är ni inte snälla barn, så kommer Vita Hems-häxan och skriver Carpe Diem överallt i era rum". Jag såg ingen av dem. Det enda jag såg var en man med skägg som spelade fiol. Han stod i sitt vardagsrum framför en gammal skolplanch som föreställde det heliga landet. När vi kom in pratade vi om penntroll.

fredag 9 december 2016

Svepa

De möts utanför på gatan. På hennes jackärm sitter en grå reflex. Han är mörkklädd och bär rocken öppen. De talar om vädret, som är milt för årstiden och  tebutiken som ska slå igen. Vinden fångar deras ord och driver in dem i den övergivna lekparken. I rännstenen har någon tappat en hopknuten hundbajspåse. Han säger att gruset ligger tjockt. De är båda glada över att regnet tagit den ishalka som rådde under gårdagen. Hon tänker att hon borde köpa broddar. Det blir inte av. Sedan diskuterar de vad som är rimligt att ge i julklapp och hur mycket julklappar får kosta. De blir osams. De grälar. För att slippa se på honom låter hon blicken svepa över himlen. En stjärna faller över Lennartssons tak. Hon tänker att man ska önska. Låt 2017 bli bättre än 2016, bara det, begär hon.
-Jag såg ett stjärnfall, sa hon. Man ska önska sig något då.
-Jag såg ingen stjärna, säger han. Förresten är det inte stjärnor som faller. Det är någon slags rymdgrus. Ska du med in?
Hon svarar att hon tänker gå en promenad.

torsdag 8 december 2016

Text inspirerad av bild

Fotoalbumet
En uppskattad ägodel
Svartvita minnen
Bläddras varsamt varje jul
Hågkomster värmer hjärtat


söndag 4 december 2016

Ställa upp

Ställde upp en haiku
Om underkyld dimma
En tidig morgon
När allt var tyst
I ett fönster stod
En adventsljusstake
Den var tänd och formad som ett hjärta
Grannskapets enda ljuspunkt
På tre rader rymdes inte den scenen

torsdag 1 december 2016

Drömde hon om

Jag krypkör bilen förbi mormors hus. I syrenhäcken, som är tätad med kycklingnät, kivas en flock med pilfinkar. Finkar är vanligare än sparvar. På det sättet skiljer jag dem åt. Den rostiga grinden mot landsvägen är stängd. Det betyder att jag behöver köra runt, parkera nedanför huset och gå uppför den hala trädgårdstrappan i branten och öppna ytterligare en grind för att komma in i trädgården.

-Drömde hon om det här? tänker jag. När hon var ung.
Det rödmålade enplanshuset har falska fönsterluckor med platta gångjärn av smide. Det hukar i skumrasket. Mormor har satt prydnadsljung i lådan framför köksfönstret. Den spetsiga adventssljusstaken står redan på plats, trots att det är en vecka kvar till advent. Huset är byggt på 1970-talet på mark de ärvt från min morfars sida. Från början stod det ett äldre hus på tomten. De skulle byggt till och renoverat, men huset brann och de byggde nytt på brandtomten. Hon blev änka tidigt. Invändigt är huset slitet, men praktiskt.

Mormor tar hand om övergivna djur. Det är därför jag rest dit. Jag ska hämta ett par marsvin, som heter Olof och Frost, till mina barn. Hennes smalbenta spetshund snor sig kring mina ben. Den nosar på sockerkakan som min son har bakat till henne. Marsvinen bor i det rum som min mamma hade som barn. Det finns inte mycket kvar som påminner om hennes barndom. Den länken är bruten. Rummet till min morbror Ronnys rum är stängd. I sovrummet står dubbelsängen fortfarande kvar.

Marsvinens gallerbur står på golvet. Mormor tar upp den ena och placerar det i min famn.
-Det är är Frost, säger hon.
Marsvinet kuttrar och borrar in sig i min armhåla.  Den vita pälsen står rakt ut från kroppen. På bakkroppen har den en ljusbrun fläck.
-CH Teddy, säger mormor. Himla trevlig ras. Jag har badat dem och klippt klorna. Pälsen kommer bli bättre om ett par dagar, när den får tillbaks sin strävhet.
Det djur som heter Olof kikar fram ur en trälåda, ett litet marsvinshus som någon verkar ha gjort i slöjden. Han är brunsvart och har en brun tass.
-Förra ägarna blev allergiska. Det brukar heta så, säger mormor. Jag hittade dem på Blocket.
Ett gråblått marsvin tigger mat från en bur vid väggen.
Jag håller i  något som mest verkar bestå av en mage och fyra små tassar och tänker att jag upprätthåller något genom att föra intresset för djur vidare till mina barn.
-Vet du, säger jag till marsvinet och kliar det bakom örat. Jag ska ta hand om dig.





onsdag 30 november 2016

Text inspirerad av bild

Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Jonathan. När vi först träffades så verkade han så fin och förstående. Vi började göra saker tillsammans. Framför TV:n åt vi chips och pizza när vi tittade på sporten. Jag följde med honom på bio och såg actionkomedier med pålagda skratt och tjutande däck, fast jag hellre ville se romantiska komedier. När jag skulle handla något nytt att ha på mig till Jussans fest, så lovade han att följa med. Utbudet i shoppinggallerian var överväldigande och jag hade svårt att bestämma mig, så vi drev runt. En vindögd kvinna knuffade till honom och bad om ursäkt på ett främmande språk. När jag provade klänning nummer 37, den var röd och hade spetsinfällningar och var påfallande lik tio andra klänningar, bad Jonathan om ursäkt. Han raglade ut ur affären och när jag äntligen bestämt mig för vilka fyra klänningar och två toppar jag skulle ha var jag tvungen att leta efter honom. Han satt på en bänk och sov tillsammans med en annan kille. Jag försökte väcka honom, men hans kropp var slapp och han bara stönade. Hans plånbok var borta.

tisdag 29 november 2016

Påminnelser

Veckotidningen ligger hopslagen bredvid mig. Omslaget är skrynkligt och sidorna något nötta. Den är fortfarande hel. Några recept har inte rivits ur den. Framför tidningsstället sitter en hopsjunken man i rullstol. Han bär en nikotingul skjorta. Byxorna ligger löst över benen. Huden är gråaktig och djupt fårad. Det verkar som han sover. En sträng saliv rinner från mungipan. Jag kan inte lämna tillbaks tidningen med mindre än att jag flyttar på honom.

Veckotidningen innehåller påminnelser om det liv jag inte längre kan leva. Inte ens min sjukdomshistoria är veckotidningsmässig. Så lyckas du med din cyklamen står det på omslaget. I tidningen finns en artikel om en ung kvinna. Hon har fallit och rest sig igen. När hon var nitton dog hennes häst i hennes armar. Hon höll hästens huvud när slaktmasken placerades på dess panna. När hästen fallit drog hennes pappa henne därifrån för att hon inte skulle se när slaktaren skar upp dess strupe och tömde den på blod. Hon hade växt upp med hästen. Från det att hon var nio år var den hennes allt. Då hästen var borta började hon dricka och hade flera destruktiva relationer med olika män. Det var en gammal skäck, över trettio år gammal. Med hjälp av en sierska hade hon fått kontakt med hästens själ. Hon hade slutat dricka och missbruka sig själv och börjat plugga.

Jag minns scenen med nödslaktbilen. Bilen var ilsket orange och försedd med en kran. Tillsammans med Anna stod jag i skogsbrynet och såg ner över den steniga hagen. Vi vandrade en låglandsled genom småländska skogar då och stod stilla med ryggsäckarna på våra axlar. Jag hade en svart Haglöfs och Anna en blå Lundhags. Vi var båda barbenta. Anna bar hatt. Vi såg hur hästen nuddade med mulen vid flickans kind, innan det skedde och vi mindes hur hon skrek och att fadern drog henne med våld från den fallna hästkroppen. Anna är borta ur mitt liv nu. En talgoxe slår mot rutan. I väntrummet är jag den enda som lägger märke till den.


måndag 28 november 2016

söndag 27 november 2016

Ironi

Ironi säger högdraget och elegant
Jag är det svåraste som finns, det är sant
Förolämpa någon, gör den ledsen
Ursäkta dig lätt och säg sen
Det var ju bara ironiskt
Du överreagerar, det är så typiskt
På något sagt på ett skämtsamt sätt
Tvärtom ska det vara, det är lätt
Är klänningen snygg så är den ful
Regnar det i blåsten så är det kul

lördag 26 november 2016

Var inte sig själv

Gatlyktan spred sitt sken i en cirkel i skogsbrynet. Max stannade till. Ljuset såg så inbjudande ut. Mattan av bruna löv fick honom att tänka på en mjuk och inbjudande säng, av det slag man kan hitta på bättre hotell. Han lät läpparna nudda vid varandra och tänkte att han kysste en kvinna. Varmt, mjukt, avlägset.

Balkongdörren till huset närmast skogen stod på glänt. På håll syntes glöden från en cigarett. Garageporten stod något öppen. Garaget var fyllt av flyttkartonger. En smal gång ledde fram till en hyvelbänk. Ovanför den hängde en verktygstavla. I grannhuset tittade man på det TV-program Max gått ut för att slippa se. Skogen lockade med sitt mörker. Om han gick in skulle han aldrig komma åter. Just nu var han inte sig själv. Han kände det så tydligt. Det var bara biverkningar, av den nya medicinen. Det skulle bli bättre sen, hade doktorn lovat.

torsdag 24 november 2016

onsdag 23 november 2016

Närstående

Hur vet du
Att dina föräldrar
Älskar dig
Såg någon reklam
För SOS Barnbyar
Med just den texten
Och ett smutsigt barn
En fråga som gjorde ont
Barn utan närstående
Som bryr sig
Hur vet du att någon älskar dig?
Kan du svara på den frågan?

måndag 21 november 2016

Kom ihåg

På lågprisvaruhuset försökte jag komma ihåg att jag skulle köpa glödlampor till adventsljusstaken. Avdelningen med julpynt blockerades av två damer. Den ena var kortvuxen och av asiatiskt ursprung. Den andra stödde sig på sin rullator.
-Hur har det gått med de nya fönstren? frågade damen med rullatorn.
-Det är klart nu, svarade den andra kvinnan och drog ner täckkappans blixtlås, så hon kunde fladdra med framstyckena för att svalka sig. Men dyrt var det. Två hundra tusen. Men nu har vi varmt inne och betydligt tystare.
-Var han bra? Han från Mockfjärd som ni anlitade? Det finns ju billigare, men man vet ju inte om man kan lita på dem
-Vi har väldigt tyst inne nu.

Jag bad om ursäkt och trängde mig fram till glödlamporna. Den speciella sort jag behövde fanns inte. Stjärnorna med lampfot, som är så praktiska eftersom man kan använda vanliga glödlampor i dem, kostade 200 kr. Förra året kostade samma stjärna en femtio-lapp. Jag började misstänka en konspiration bland julpyntstillverkarna. Utan stjärna och utan glödlampor lämnade jag butiken. Jag måste fortfarande komma ihåg att köpa något till fönstret.

söndag 20 november 2016

Rytmisk

Rytmiska vingslag
Flyttfågelsträck mot söder
Novembermorgon
Snöbären täcker marken
Vintern har dragit sig bort

lördag 19 november 2016

Snabb

Besöket på julmarknaden var snabbt över. Vi körde fram till säteriet. Godsägaren själv dirigerade in bilarna på fältet som gjorts i ordning till parkering. Brända linjer och björkslanor markerade hur bilarna skulle ställas upp. Inför bekanta tog godsägaren av sig hatten och bugade djupt. Han hade välansat skägg och en fotsid oljerock, som bars öppen.

Julmarknaden hölls på logen. Vi betalde en slant i entré och fick en pappmugg med en bottenskyla tunn glögg. Vid bron till logen stod en smed med handdriven ässja. Från den gamla stalldelen, numera ombyggd till servering och bryggeri, hördes dragspelsmusik. Vi gick runt bland stånden på den svagt belysta logen, smakade på korv och köpte kött och öl. En ost tvättad med en speciell bakteriekultur fick också följa med hem. Jag har köpt den förut. Mejeristen behövde inte berätta om osten för mig. Jag sa att jag visste hur bra den är.

Förra året minns jag att snön låg djup. Nu var det barmarksvinter med blöta marker. Dimman steg upp från sjön. Vi handlade och gick sedan snabbt därifrån. Att besöket gick så snabbt, var lite av en antiklimax. Kanske hade jag förväntat mig mer.

Hem körde vi över fideikommisset. Det var en omväg. I vägrenen låg snön fortfarande kvar. Vid en bro väntade två jägare med gevär i famnen och orangea hörselskydd. De blängde på oss. I skogen stod lärkträden gula.
-Vi åkte alltid över fideikommisset hemma, när jag var barn sa jag. Som någon slags utflykt. Du är inte van vid sådant. De här stora gårdarna.

Vid riksvägen passerade vi ännu en skylt med texten Julmarknad. Vägen fram var knapp farbar. Vi avstod den. Jämfört med säteriet kändes gården på höjden så enkel.

lördag 12 november 2016

Ord på S

Stygn vid stygn
Nätta sömmar
Stillsamt skapande
Små kloka ord från förr
Röd lyser stugan bak hängbjörkars slöja
Ett hem om det är gott, är livets bästa lott
Kan ni tänka er köket utan fru, jag kan det inte
Verklig kärlek är att ömma, för båd fiende och vän, att förlåta och att glömma, för att offra sig igen
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne

Stygn, sömmar, stillsamt skapande, små, stugan, slöja, sol, sinne, sig

torsdag 10 november 2016

Flyttades

Det hade fallit fem centimeter snö, knappast mer. Först underkylt, sedan snöblandat, som frös på asfalten, innan snön slutligen kom. Det var inte plogat, inte sandat. Snön var bara tillkörd.

En beige Opel Rekord, lätt förklädd till rallybil med reklam för något nedlagt bensinmärke på dörrarna, sladdade runt gathörnet. För ett ögonblick flyttades jag till 1970-talet. Allvädersstövlar som fick tårna att kännas som isbitar. Blöt bävernylon. Nedvevade bilrutor för att det inte skulle bli imma på bilrutorna, imma som sedan blev till is. Baksäten så trånga att man knappt fick plats med benen bakom framsätena.

onsdag 9 november 2016

Mer

Igår kväll tittade jag på inspelningen av Michael Moores show på SVT Play. Moore eller More (mer) det kan kvitta. Han var klädd i reklamkeps, collegetröja och gymnastikskor samt bar glasögon. Jag utgick från att byxorna hade resår i midjan. Det feta håret räckte till axlarna. Under hakan hängde så mycket lös hud att skinnpåsen skulle kunna rymma ett marsvin. Han såg ut som en kvinna och jag blev allvarligt oroad över hans hälsa.

Allt i föreställningen kunde jag inte ta till mig. Det finns trots allt en del kulturella skillnader och olika referensramar och händelser som kanske inte uppmärksammats i det svenska nyhetsflödet, i alla fall inte av mig. De åhörare som hade mexikanskt eller latinamerikanskt ursprung eller var muslimer hade placerats på speciella platser i lokalen, åtskilda från de vita åhörarna. Jag vet inte om de var statister och införstådda med handlingen, men jag regerade starkt på det, eftersom det var så extremt tydligt. Han säger att 50.000 amerikaner dör varje år eftersom de inte har råd att söka läkare. Räknar man tillräckligt länge så blir det en miljon. Jag försöker föreställa mig att dö på det sättet. Jag kan inte föreställa mig det.

Valpen låg bredvid mig och sov när jag tittade på programmet. Valpen lever i nuet. Om inte nuet passar valpen skriker den eller hoppar högt. Den hoppar ungefär tre gånger sin egen mankhöjd. Jag försöker trösta mig med att dess förfäder överlevt två världskrig och en hel del annat också. Martin Luther kan ha haft en liknade som skrivbordsprydnad.

När jag sett programmet frågade jag tonåringen om hen sett det. Det hade inte tonåringen Däremot hade hen sett Filip och Fredrik resa i "Trumpland".
-West Virgina. Samhällen med nedlagda gruvor. De skulle rösta på Trump för att få jobben tillbaks. De som slet ut sig i gruvorna och dog unga av cancer. Kan du förstå varför de röstar som de gör?

Jag tänker på Isaacs syster i Philip Meyers roman, En amerikansk förlust (American Rust). Hon är smartast i hela delstaten och har gått på Yale. Hon återvänder till sin nedgångna hemstad för att få ligga. Vid något tillfälle säger hon:
-Antingen lever människor på socialbidrag eller också har de blivit jägare och samlare igen.
Det var några sådana killar med i filmen Wild. Den unga kvinnan som vandrade Pacific Trail, för att finna sig själv, mötte dem i vildmarken. De var rätt obehagliga.

Läser sakprosa istället för skönlitteratur. Jag borde läsa om en kvinnlig ornitolog som inventerar fågelbeståndet vid franska atlantkusten. Hon har rest dit för att glömma. Istället läser jag sakprosa. Läkare ifrågasätter den rådande medicinska ordningen. Om receptbelagda mediciner såldes receptfritt på apoteken skulle ingen ta dem, pga biverkningarna. Men tänker jag, människor mår ju dåligt...Vad finns kvar om man inte har några förhoppningar mer?

tisdag 8 november 2016

Pröva

Jag prövade sätta in en annons
För att se om jag fick någon respons
Väntade ivrigt på de svar jag skulle få
En kvinna i sina bästa år, hur skulle det gå?
En herre svarade: Mig måste du pröva
Jag har allt du skulle behöva
Mannens plats är i hemmet
Jag lagar mat som passar en gourmet
Jag kan både städa och stryka
Utan att du behöver biträda
Mannen är underordnad kvinnan
Hon är herre, hon är hjärnan
Vårt förhållande skulle bli jämlikt
Det är min absoluta avsikt
Alla kvinnors drömman, det är jag
Han fick mig att överväga ett avslag
Jag föreställde mig honom
Som liten och lönnfet alltigenom
En herre som helst ville vara naken
Bakom förklädet när han skötte disken
Tack, jag delar inte din syn på jämställdhet
Blev mitt besked, helt konkret

fredag 4 november 2016

Fler

Ska inte ha fler
Ska inte mer
Har ingen riktig pli
Det är svårt att låta bli
Så mycket som frestar
Oavsett vad det kostar
I pengar och vikt
Och brist på insikt
Man vill så ogärna
Vara smartare än sin hjärna

torsdag 3 november 2016

onsdag 2 november 2016

Försenad

Haiku

Tåget försenat
Regnet blandas med blöt snö
November igen

Försenad

Jag har åkt ut till torpet för att se till det inför vintern. Det känns som allting är försenat den här hösten. Vinterboningen har skjutits upp gång efter gång. Peter skulle följt med. Han fick ont i ryggen. En annan helg blev bilen kvar på verkstaden över helgen. Mamma bjöd på middag en helg och mötet med släkten sög fullständigt musten ur mig. Den helgen orkade jag inte åka ut till torpet.

Jag brukar alltid åka ut tidigare om hösten och samla ihop de äpplen som de knotiga träden givit och se om det finns några päron att koka in. I år hade frukten hunnit ruttna. Vi har pratat om att sälja, innan förfallet tar över, men jag vill behålla. Torpet har en oersättlig plats i mitt hjärta.

Över gårdsplanen passerar en vandringsled. Det är en låglandsled som löper genom länet och följer uråldriga färdvägar. På pumpen har jag satt upp en skylt. Vatten för vandrare. Jag fick idén när jag läste om en gammal kvinna någonstans längs Via de la Santiago de la Compostela. Hon hade gjort till sin livsuppgift att möta vandrare med värdighet. Min pump fick en skylt målad på en gammal bräda. Skylten hänger och slår från pumphandtaget. Hur många som faktiskt går leden och tar vatten från min brunn vet jag inte, men det känns som en värdig handling, att ge vatten till dem som behöver. Källor är sällsynta längs den här delen av leden och vatten väger tungt i en ryggsäck.

Jag räfsar löv ihop löv i en hög och tänker på igelkottar och ingenting. När jag sträcker på ryggen ser jag en ensam vandrare komma från skogsbrynet. Han bär slokhatt och har en vandringsstav i sin hand. Ryggsäcken är tungt lastad.

tisdag 1 november 2016

Göra

Nu ska ni få höra
Vad påven ville göra
Istället för en stund
Ett kort besök i Lund
Ville påven vara på Ven
För att slippa bli omskriven

måndag 31 oktober 2016

Visserligen

Restaurangen har en ny kock. Det känns på kryddningen. Den medelålders rödlätte mannen, som genomsvettig och utmattad, brukar  komma ut för att se till buffén är inte där. Han har en förmåga att göra rotmos och fläsklägg till en av de godaste rätter man ätit. Inte heller den bosniska servitrisen, som älskar hans osso buco, tjänstgör. Jag förstår att en kock inte kan tjänstgöra 7 dagar i veckan, 52 veckor om året, men jag saknar honom. Hur löser de saker och ting i ett restaurangkök?

På väggarna hänger nya amatörmålningar. Målningen närmast mig föreställer en kör, vars medlemmar påminner om vedträn med stora munnar. Körledaren ser ut som den halkat på en isfläck.
-Du har tur du, säger jag till sällskapet. Du kan titta på mig, istället för målningarna.
Sällskapet tittar på målningarna.
-Jag har svårt för det där kubistiska, säger sällskapet. Porträtt som består av räta linjer. Undrar om målningen av kyrkan ska vara realistisk eller inte. Ska det föreställa självporträtt? Blå man med hatt och skägg. Är det ens samma konstnär som målat vedträna som de andra tavlorna? De ser lite suddiga ut.
-Ligger man på mage framför en spegel och ser sig själv rakt in i ögonen så kanske man kan få till vinkeln på den vinröda målningen, under förutsättning att man har stora gula öron.

Gästerna vid bordet bredvid diskuterar materialval i en nybyggd lägenhet. Jag försöker lista ut deras förhållande till varandra och gissar på pojkvän och flickvän och en föräldrageneration. Både pojkvännen och flickvännen liknar den äldre mannen, men jag tror inte de är syskon. Jag tuggar på en bit fläskfilé. Enligt en skylt på buffén ska den vara baconlindad, men något bacon lyckas jag inte hitta.
-Vi åt en sådan god ost häromveckan, säger flickvännen.
-Det var verkligen en fantastik ost, säger pojkvännen.
-Tyvärr har vi glömt vad den hette, säger flickvännen.
-Men det var verkligen den godaste ost vi ätit.
-Nu är det visserligen flera veckor sedan ni köpte osten, säger mamman. Men om ni går tillbaks till affären och berättar om osten, så kan de säkert hjälpa er om osten nu var så fantastisk.
På mamman tallrik ligger en halvsmält brie.

söndag 30 oktober 2016

Text inspirerad av bok

Meningen Jag lyfte upp några teckningar och höll dem mot ljuset, kommer från en bok som heter Brottsjöar av Claudie Gallay. Jag har inte läst den. Boken stod på hyllan med bibliotekariens rekommendationer. Den verkar läsvärd.

Jag lyfte upp några teckningar och höll dem mot ljuset vid fönstret. Det var dunkelt i rummet. Lampskärmen av tyg dämpade ljuset från den svaga glödlampan. Äppelträdets fallna löv täckte gräsmattan. I år hade ingen tagit vara på frukten. Den låg och ruttnade i gräset. På fönsterbrädan låg lite jord som blivit kvar efter en undanplockad krukväxt. Det var 100-tals teckningar, som förvarats i en blank pappkartong med prickigt mönster. Fåglar mest. Jag såg en sidensvans och en nötväcka och något som liknade en ekorre. Ett band mellan en mormor och ett barnbarn. Hade hon sparat något från mig? Jag tror knappt det. Till deras hemliga värld hade jag aldrig haft tillträde.

fredag 28 oktober 2016

Salt

Jag går en sista vända genom hembygdsparken. Utställningen med glaskonst som visats under sommaren, ska plockas ner. Nästa gång den visas ska vara i Berlin. Konstnären är prisbelönt och upptäckte sin begåvning sent i livet. Jag läste om henne i tidningen och hennes livsöde grep tag i mig. Som nyfödd hade hon adopterats bort. Modern var en tonårig narkoman, som inte visste vem pappan till barnet var. Det var nära att flickan dog i samband med födelsen. Men, som hon sa till journalisten. Någon där uppe ville att jag skulle överleva. Fosterföräldrarna var kärleksfulla och hemmet generöst. Hon hade inte saknat något under uppväxten, berättar hon vidare.

En skolresorna hade gått till en glashytta. Hon hade smitit undan och fyllt fickorna med glasbitar från slagghögen, när klasskamraterna köpte små glasdjur i souvenirbutiken.  Några glasbitar hade hon fortfarande kvar. Genom livet hade de fått symbolisera hennes drömmar. På bilden i tidningen sitter hon tillsammans med sin man. Han är skallig, bär skinnjacka och har en ljus slokmustach. Tillsammans har de en vetefärgad terrier.

Skulpturerna står utspridda mellan de små omålade husen med gräs på taket. Jag tänker på de människor som levt där. Djur i ett rum och människor i ett annat. För att kunna se in genom fönstret av knöligt glas måste jag huka mig ner. På brädgolvet står en brunmålad vagga. Vid knuten står en av glaskonstnärens verk, en svart elgitarr formad som ett V. Längre bort står en segelbåt. Jag vet att verket heter Salt.

tisdag 25 oktober 2016

Var höll alla hus

Huset var mörkt när Lisen kom tillbaks från sin promenad. Någon nyckel hade hon inte tagit med sig, så hon letade rätt på extranyckeln under trappan. Den kändes trög i låset. Utan att tänka sig för hängde hon in den i nyckelskåpet och ställde undan gångstavarna. 
-Hallå! ropade hon. 
Var höll alla hus? Någon lapp eller något meddelande såg hon inte till. I köket stod de odiskade tallrikarna kvar på diskbänken. Julius hade byggt en pyramid av knäckesmulor framför sin tablett. Marsvinen stod med tassarna mot gallret och kvittrade. Trots att de hade fullt med mat i buren hoppades de på mer.

Lisen slog sig ner i vardagsrummet. Planlöst öppnade hon sin facebooksida och klickade på en länk som visade sig leda till en blogg. En frilansjournalist skrev om utbrändhet. Vi jobbar tre gånger så mycket i dag som vi gjorde på 80-talet. Då hann man det man hann. Nu blir vi aldrig färdiga. Nya måsten kommer till hela tiden. Meningslösa val. På 80-talet kunde mammorna ta en eftermiddag och bara läsa en roman. I blogginlägget syntes en bild på omslaget till Hästarnas Dal

Meningen om de läsande mammorna gjorde Lisen gråtfärdig. Hennes mamma läste aldrig. Hon stod alltid vid diskbänken. Enstaka stunder satt hon vid köksbordet med en strumpstickning eller en veckotidning hon fått av faster Anita. Lisen läste. Hennes pappa läste. Hon minns att han läste Fogelström och Linna och Alistar McLean. På kvällen låg han på den hårda sängen med överkast av sniljefrotté med en bok på bröstkorgen. Långsamt läste han. Inte som Lisen, som läste snabbast av alla i klassen. Hästarnas Dal läste hon i tonåren.
-Jag vill stanna tiden, tänkte hon. Låta allt bli som förr. Jag vill att det ska kännas som kvällen före julafton. Allt är förberett. Man bara väntar på själva firandet.

Hon hörde att dörren öppnades och ropar mot den.
-Är du redan hemma? säger Erik. Jag gick runt sjön för att genskjuta dig, men du hann visst hem innan. 
-Barnen? 
-De är väl hemma. Tror Julius spelar på sitt rum och Mika verkar ha somnat. Hon har så mycket i skolan nu. 

söndag 23 oktober 2016

Stöna

Jag hade lovat att mata min systers hästar. Hon har stallat upp dem på en gård ett par kilometer från stan. Ladugården byggdes om till stall redan på 1970-talet och det gröna vågen-par som flyttade ut då bor fortfarande kvar. Kvinnan sitter i rullstol och  har hemtjänst,  har min syster berättat. Hennes make ser hon sällan till.

Det skymmer när jag kommer till stallet och parkerar min bil på stallbacken. Boningshuset är nedsläckt. Ingen verkar vara hemma. Marken är lerig. En lampa ovanför dörren sprider ett svagt sken. Min syster har mätt upp de foder hästarna ska ha. Kraftfodret står i hinkar och höet ligger i blå IKEA-kassar framför varje hästbox. Jag behöver inte stanna, bara fodra och ge dem det som är uppmätt.

Skimmeln sträcker ut huvudet mot mig. Manen hänger ner efter halsen och dess näsborrar skälver. Den brune sparkar med framhoven i boxdörren. Lysröret i taket surrar. Min syster har berättat att skimmeln får trollflätor. Om natten flätar ett väsen som bor i stallet dess man. Ingen har flätat den brune, bara den grå som har lätt att bli halt.

När jag fodrat dröjer jag mig kvar och lyssnar på det lugnande ljudet från tuggande hästar. Det är min syster som är den modiga av oss två. Ridit på ponny har jag gjort, men jag var för rädd, för att kunna rida på allvar. Att förlora kontrollen och kastas av och kanske skadas skrämmer mig.

Jag flyttar tyngden från det ena benet till det andra. Leden i knät knakar. Det är dags att gå.
-Hejdå, hästarna, säger jag och söker efter handtaget på dörren.
Öppna först. Släcka sedan. Ljusknappen är rund och klumpig och har en synlig kabel täckt av flugbajs. Från rummet där kraftfodret förvaras hörs att stönande. Jag stelnar till. Ljudet hörs igen.
-Hallå, säger jag. Någon där?

Jag öppnar dörren till foderkammaren och trevar efter en ljusknapp. Ljuset går inte att tända.
-Hallå?
Jag går in i rummet och låter ögonen vänja sig vid dunklet. Det luktar sött från fodertunnorna. Sadlar och träns hänger på sina hängare. Hopvikta täcken. Extra stövlar. Något främmande ser jag inte.
-Nu går jag, säger jag till hästarna.

lördag 22 oktober 2016

Automatiskt

-Jag tror jag fick med mig fel te hem från tebutiken. Visst var det så att jag tänkt köpa rött te med smak av choklad? Istället fick jag Höstrusk med mig hem.
-Det blir lätt så. Det händer något automatiskt i lokalen när två personer som gått på högstadiedisco tillsammans möts igen.
-Så du menar att kvinnan som säljer lösviktste är din gamla flamma och att du distraherade henne så jag fick fel te?

fredag 21 oktober 2016

Dyrt

Radiorösten får mig att tänka på en orm. Lokalradions avslöjande rinner ur bilradion och lägger sig på konsolen mellan sätena. Det är en kort orm, med bländande vassa ögon. Så länge den ligger där, kan vi inte röra vare sig växelspak eller handbroms. En partikollega intervjuas. Hon låter uppenbart bestört.Hennes tankar går till Emil Martinssons familj och hon hänvisar till partiets värdegrund.
-Det blev dyrt för honom, säger Stefan.

Jag ser att hans händer kramar ratten, så hårt att knogarna vitnar. Han har tagit ledigt för att köra mig till tandläkaren. Min tandläkarskräck gör det omöjligt för mig att ta mig dit på egen hand. Ska det bli gjort, måste Stefan följa med. Vindrutetorkarna sveper över rutan. Himlen är så låg att den ligger på marken. Bildäcken pressar upp en kaskad av vatten ur en pöl. Jag sneglar på mina fötter. Tightsen räcker ner till anklarna. Skaftet på mina jodphurskängor glipar vid vristen. Jag har rosa sockor.

-Så köper han sex, säger Stefan. Rekordungt kommunalråd. En riksdagsplats inom räckhåll. Han har inte en chans att komma tillbaka. Hur kunde han?

Via radion får jag veta att han tagit en kvinna till ett hotellrum i residensstaden. Hon var i trettioårsåldern och hade arbetat på ekonomikontoret på en mellansvensk kommun. Martinsson var en av arton gripna i polisens razzia.

Stefan svänger in på folktandvårdens parkering. Det gamla vårdhemmet har fått ny fasad sedan jag var där sist. Numera är det ljusgult. För ett år sedan gråbrunt.
-Kan du gå in själv?
Jag skakar på huvudet.
-Om jag försöker kommer jag att svimma.

torsdag 20 oktober 2016

Text baserad på bok

Inspirationsmening: Jag visste inte att din farfar läste, hämtad ur  Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

Jag fick böckerna av farfar det år jag fyllde femton, en tid efter att jag konfirmerat mig. Han var med på konfirmationen. Jag lade inte märke till honom i kyrkan. Då tänkte jag mest på hur jag tog mig ut i den vita kåpan och på de repliker jag hade i den pjäs vi spelade upp. På något sätt tyckte jag det glättiga och moderna skar sig mot det högtidliga kyrkorummet. Jag hade föredragit ett gammaldags förhör. Från den efterföljande bjudningen minns jag att farfar satt ytterst på en köksstol, som tagits in för att komplettera mina föräldrars vitmålade matsalsmöblemang. Han åt smörgåstårta och hans hand darrade.
-Jag är ateist, sa han till mig. Men det vet du väl.
Ingen i min familj var framme vid nattvarden. Jag var den enda som tog den.  Inte heller deltog vi i psalmsången. Sång har aldrig varit vår starka sida.

Böckerna överlämnades hemma hos farfar. Vi besökte honom en grå och stilla sommardag. Dahliorna, som var hans stolthet, hade börjat blomma. Vanligtvis satt vi i köket när vi var där. Köket var litet och trångt. Det rymde knappt mer än en vedspis, en ho, ett litet köksbord och kattens skålar. Den här dagen visade han in oss i finrummet. Rummet stod svalt och stilla. Ljuset letade sig i genom trådgardinerna. Jag tittade i hemlighet på bröllopsfotot som hängde i guldram på väggen. Det finns så få bilder av min farmor. Hon dog ung.

Böckerna stod i en låg bokhylla bredvid dörren.
-De här ska grabben ha, sa han och började plocka över böckerna i en kartong. Läs innan du stelnar till man.
-Så många böcker, sa min mamma. Jag visste inte att farfar läste.

Det var Dan Anderssons skrifter, Selma Lagerlöf i skinnband, Nils Ferlin, Fröding och Harry Martinsson... När jag läste dem fann jag sedlar mellan sidorna, allt som allt tio tusen kronor.

onsdag 19 oktober 2016

Säkert

Annette har hittat en ny hälsoresa. Den här gången verkar hon mer övertygad. Tidigare har vi mest bläddrat i damtidningar och sett att man kan åka på livsstilsresor till Gran Canaria eller Dubai. Vi har sett bilder på solbrända deltagare från tidigare arrangemang och låtit det hela stanna där. Vid en dröm om något bättre.

Hon bad mig läsa prospektet. Retreaten omfattade tio dagars tystnad och meditation. Klockan fyra på morgonen ljöd gonggongen för väckning. Sedan följde meditation fram till klockan åtta då dagens enda måltid, en enkel vegetarisk rätt serverades. Ovana kunde få frukt, te och mjölk kl fem på eftermiddagen. Fasta och yoga var inte tillåtet och man fick bara kommunicera med ledaren. Deltagarna fick inte klä sig i utmanande kläder. Retreatgården låg dessutom i grannkommunen, så vi kunde inte skylla på att det var besvärligt att ta sig dit. I prospektet stod det att gården var en vallfartsort som lockade besökare och utövare från hela Norden. Jag hade aldrig hört talas om den.

Annette ville att jag skulle följa med som någon slags trygghet. Hon ville känna någon där, för att känna sig trygg, trots att vi bara skulle träna oss på att känna förnimmelser i våra egna kroppar och uthärda dem. På något sätt var det maten och bristen på sömn, som skrämde mig mest. Tystnad och tristess skulle jag säkert kunna uthärda. Jag hade ju trots allt vissa erfarenheter från mitt äktenskap. Men en allsmäktig ledare som rådde över mina kontakter med omvärlden och mer eller mindre höll mig fången i en ombyggd ladugård vid en gammal hednisk kultplats...

tisdag 18 oktober 2016

lördag 15 oktober 2016

Släpa

-Vad har du gjort?
-Jag har släpat med mig hunden runt elljusspåret.
-TV:n har visat ett program om vattnets betydelse för sjöfarten. Det har jag tittat på.
-Va? Driver du med mig?
-Det är sant. Klarälvens vattenstånd är rekordlågt. Vattenfall tappar Vänern via Göta Älv för saltvattnet inte ska gå upp i älven och medföra att Göteborg blir utan dricksvatten. När vattnet sjunker i Vänern, så blir påverkas sjöfarten, eftersom fartygen inte kan lastas lika tungt.Kan inte fartygen lastas ordentligt så får det ekonomiska konsekvenser för vänersjöfarten. Det tar minst två vintrar med normal nederbörd innan vattenståndet blir normalt.
-Och så klagar vi på att det regnar jämnt.

torsdag 13 oktober 2016

Skämtar

Jag skämtar inte
När jag säger
Jag har väntat på det där Nobelpriset
Sen jag var femton
Det känns egendomligt tomt nu
Jag har läst texterna som poesi
At Budokan köpte jag för texthäftet som följde med
Då hade vinylplattorna vita skyddsomslag av papper
Mockajackan, katten, VW-bussen
Jag köpte den för att kunna läsa
Biografierna har jag läst, så noga att jag känner mig som hemma
I Hibbing, Minnesota
Plattorna har jag lyssnat på, helst ska de höras i mörker
Jag har sett honom live, men det var länge sen nu
Påtänd, förvirrad
Gessle var där med sin tjej
Lundell skrev om det i någon av sina böcker
Han skriver gärna om Dylan, Lundell
På någon konsert regnade det
I´m back in the rain
Det kändes inte banalt alls
Rent fysiskt har jag rört mig hans texter
A blind man at the gate
Jag har sett tavlorna
Han målar kvinnor och interiörer
Kvinnobilderna är något jag måste förhålla mig till
Jag har druckit med männen som dyrkar honom
You gotta serve somebody, skrev någon på facebook
Kanske handlar allting om det
Jag letar efter texter och citat, men fastnar lätt i texter om svek
Forget the dead you left, the will not follow you
Jag slutar där
Det handlar om texter som mysticism, andlighet och något existentiellt ogripbart
Jag fattar varför Dylan fick det där Nobelpriset




onsdag 12 oktober 2016

Sittplats

Statyetten har sittplats i min bokhylla. Hon är tillverkad av smide och sitter käckt på rumpan med sprattlande ben. Rund om magen är hon också och lite lagom bystig. Hon är sinnebilden för mogna kvinnor som tar för sig och njuter av livet. Jag tror att statyetterna ser ut som de gör för att smeden hittat en köpstark målgrupp. Min statyett heter Sally. Jag brukar dammtorka henne ibland och tänka att jag borde vara mer som hon.

tisdag 11 oktober 2016

Misstag

Mitt i villaområdet låg en liten trädbevuxen ödetomt. Under grästovor och fallna löv anades fortfarande en husgrund. För det mesta brukar jag bara passera platsen, utan att reflektera närmare. I morse blev allt så påtagligt. Det lyste i tegelvillan bredvid. En flätad lampskärm lyste inbjudande i fönstret. På en skänk längre in i rummet stod en tänd strindbergslampa. Tujahäcken mot ödetomten dröp av fukt.

Jag tänkte på hon som bott i torpet som rivits och markerna som tagits i anspråk för att täcka den växande stadens behov. Hon hade dött där på torpet, hon och dottern, som bara var två. Ett familjedrama kallades det. Maken ansågs vara den skyldige. En grann karl, sades det, men som många i den släkten svår på spriten. Jag tänkte att hon gjort misstaget att älska fel man. Vi är många som gör det. För att hedra henne och barnet och för att stilla mitt inre beslutade jag att skaffa ett ljus för att ställa grunden och låta det brinna några timmar i mörkret.

måndag 10 oktober 2016

Ord som börjar på K

Kalle ser ut genom vardagsrumsfönstret. Han känner hur kaffet kallnat i muggen. Trots att rummet är sparsamt möblerat känns det alltid trångt. Den kan bero på den smala balkongdörren och cementplattan som ska föreställa hans uteplats, men bara rymmer en hopfällbar stol. Från lägenheten bredvid hörs en dammsugare. Kvinnan som bor där har katter och kelimmattor. För katternas skull har hon nätat in sin balkong. När katterna är ute tittar de konstigt på Kalle. Ibland hör han hur de skriker och klänger  .

Stadens ljus färgar himlen lila. Den skimrar trots att det regnar. På parkeringsplatsen ligger en man på knä framför en bil som liknar en jeep. Från karen i Kalles vardagsrum hör ett svagt ljud när pumparna får vattnet att cirkulera. Han har kampfisk och klotfisk. De är levande varelser som kräver hans omsorg. Det kallas för kar, inte akvarier, har Kalle lärt sig.

TV:n står på. Volymen är låg. Programmet handlar om någon som heter Karlsson och verkar ha snuskigt mycket pengar. Han har anlagt en damm, stor som en kommunal simbassäng på sin tomt, och besväras av att det simmar änder i den. Hans fru har spräckliga byxor, som hänger i grenen. Karlsson säger att de byxorna liknar gardiner. Om Kalle någon gång skulle få snuskigt mycket pengar skulle han köpa en skog för dem och bara låta den vara i vilt och ursprungligt skick för djuren och växternas skull.


Kalle, kaffet, kallnat, kvinnan, katter, kelimmattor, klänger, knä, karen, kampfisk, klotfisk, kräver, kallas, kommunal, köpa

lördag 8 oktober 2016

Välansad

Bron över strömmen vid hembygdsparken är riven och ersatt av en tillfällig träkonstruktion. Ur det forsande vattnet sticker brofundament av betong upp. På träbron ligger de tryckimpregnerade plankorna tätt ihop. Räcket är rött och tätt. Bron är smal, det går att mötas, men inte mer. Höjden och det forsande vattnet får det att svindla i magen.

Om sommaren är hembygdsparkens gräsmattor välansade. Nu växer gräset ojämnt under höstlöven. Gångvägen leder mellan faluröda byggnader. I vandrarhemmets entré sitter Biograf Sagas program anslaget. På baksidan tår trädgårdsmöblerna kvar. Bredvid paviljongen står ett utedass, som en i raden av de ditflyttade byggnaderna. På en plåtskylt står det. Hemlighus från Blåviks prästgård. Byggnaden är 200 år gammal. Jag undrar hur länge skylten suttit uppe. Utedasset har dörren på kortsidan.

Vid brofästet möter jag ett par, som går arm i arm. De har mörka ytterplagg och hukar mot det tilltagande duggregnet. Han nynnar på något från svensktoppen om ett one-night-stand i Köpenhamn. Från Wienerkonditoriet doftar det nybakat.

fredag 7 oktober 2016

Föräldrar + bevis

Bevis

I brist på bevis
Jagar deckaren kvinnor
Det går så där
De konverserar mest

Föräldrar

I sin bokhylla har Anni en familj av änglar. Änglarna är tillverkade av en lokal keramiker och tre till antalet. För henne symboliserar de den familj hon aldrig haft. Hon förlorade sina föräldrar när hon var tre och kom att växa upp som en skugga i en annans hem, alltid angelägen om att vara till lags.

måndag 3 oktober 2016

Skador

Det står koner utanför Kulturhuset för att markera skador i asfalten när Mimmi kommer tid. Vid entrén brinner två marschaller. Ett rökande par vänder ryggen mot vinden. Hennes kjol fladdrar. För ett ögonblick vänder mannen blicken mot himlen, innan han återvänder till sitt samtal med henne.

Mimmi tar den breda halvtrappan upp till foajén. Innerväggarna är målade i rödockra. Ljudet av hennes klackar mot det mörka stengolvet får henne att tänka på småspik. Urban och Anita har redan kommit. Hon ansluter till dem. Anita fäster upp sitt hår med en sköldpaddsfärgad klämma, ångrar sig och låter håret locka sig över axlarna. Vid dörrarna till hörsalen väntar två unga kvinnor med kornblått hår, lugg och fullklottrade canvasväskor.

-Jag ser fram mot att se Mariette Ahlin, säger Anita. Vi såg henne i somras, Urban och jag, och hon är verkligen fantastisk. Så jordnära och vilken röst hon har, så ung, men ändå så mogen i sitt uttryck.
-Jag har inte lyssnat speciellt mycket på henne, säger Mimmi. Förhoppningsvis är spelningen lågmäld nog.
-Hon står där borta, säger Urban. Har i sett att hon har Svenne Eriksson med sig?
-Min gamla tonårsidol, fnittrar Anita. Tänk att han håller på än.
-Vissa är dedikerade, säger Urban. Han håller på och jobbar med Mariettes kommande skiva. jag tror det kan bli riktigt bra.

Mimmi sneglar mot musikerparet. Mariette har en svart långklänning med slits upp till låret. På hjässan vilar en hatt med vida brätten. Det blonda håret räcker halvvägs ner på ryggen. När hon ler skymtar en glugg mellan framtänderna. Hon liknar ett gulligt litet troll, tycker Mimmi. Svenne står bredvid i urtvättade jeans, hawaiiskjorta och sliten kavaj. Det finns något varsamt i hans sätt att iaktta Mariette, som gör Mimmi varm i hjärtat.

söndag 2 oktober 2016

Överväger

Mimmi står framför spegeln i hallen. Alltid när hon blir stående så överväger hon att stanna hemma. Ett stänk av oro. Någon detalj i utseende. Formen på henne byst. Rynkorna längs mungipan. Det faktum att håret ligger riktigt som hon vill. Skärningen på klänningen. Hon prövar att drapera sjalen på ett annat sätt och granskar den kritiskt. Det är hennes älsklingssjal, en smal spetssjal handstickad i ett sidengarn som känns som papper. Hon har haft den länge. Det spelar ingen roll om det är middag, ett författarbesök på biblioteket eller en konsert hon ska gå på. Stänket av oro kommer och går. Hon liknar det vid en ovälkommen granne, med udda tider, slamrade dörrar och långkok på spisen.

fredag 30 september 2016

Buse

Buse

Håller valpen i famnen. Han spjärnar emot och har fyra tassar mot min bröstkorg.
-Din lilla buse, inte ska du skälla. Det är bara vinden som låter och ovädret som drar fram. Vinden blåser som den vill den.

Gratis och förutom

Jag köpte torpet för dörrens skull. Den bemålade spegeldörren mellan kammaren och rummet bakom köket. Wranger hade målat älskande par, i mörka toner, med hetsiga penseldrag. På det nedersta fältet stod en älg i månsken mot en blånande himmel. Någon gång hade jag läst om Wranger i lokaltidningen. Han var galen sades det och bodde i ett gårdshus på Sveagatan. Helst målade han döden. Nu fanns han på min dörr.

Förutom dörren så hade jag fastnat för altanen på baksidan. Det var något rörande med den rangliga konstruktionen och det räfflade plasttaket. En sådan stadig rödslammad byggnad behövde något bättre, tänkte jag. Altanen är fortfarande kvar.

Höns ville jag ha förstås. Egna ägg från lyckliga hönor. Jag fick tag på en besättnings Kindahöns med genbanksintyg. De blev gratis mat för räv och vråk. Några nya höns blev det inte att jag skaffade, trots att jag länge funderat på värphybrider och rehabiliterade hönserihöns.




tisdag 27 september 2016

Böckerna stod i en enda röra

Vi smög fram till ödetorpet. Mikael gick först. Han slog undan gräset med handen och trampade ner det med foten. Jag hade tvekat i skogsbrynet. Granskogen stod tung och fylld av oknytt bakom oss. Hade jag förlorat Mikael därinne hade det varit ute med mig. Jag försökte dra mig till minnes vad jag hört om att den som går vilse alltid går i cirklar och myrstackars läge. Ängen flimrade i sensommarhettan. Stugan saknade ett par takpannor fönstret på gaveln var täckt av en träskiva.
-Vi får väl inte gå fram? hade jag sagt.
-Vem bryr sig. Ernst har flyttat till hemmet och när han är borta kommer farsan köpa gården. Farsan eller någon annan. För skogens skull. Ingen kommer att bo här, begriper du väl.

Jag ställde mig på tå och kikade in genom fönstret till rummet. Där inne stod böckerna i en enda röra. En tegelröd fåtölj med träkarmar stod vid ett trebent bord med en broderad duk. Ernst hade läst tidningen Arbetet. Den låg under en pocketroman av Salje.
-Det är något märkligt med böckerna, sa jag. De verkar stå i en enda röra. Som om någon dragit ut dem och  hastigt ställt in dem igen. Han har så många böcker.
-Det kanske varit inbrott, sa Mikael. Nån som letat efter Ernst pengar. Det sägs att han har en del undanstoppat. De har satt en låsregel för dörren. Den fanns inte sist jag var här.

Jag vet inte riktigt varför Mikael tog sig an mig. Kanske var han uttråkad och såg en sommargäst som en lämplig förströelse. Mamma och  pappa hade hyrt en liten stuga nere vid sjön. Det fanns myggor och metspön och en gisten eka, vi inte riktigt vågade använda. Pappa skulle skriva, men jag märkte aldrig att han gjorde det. Mest vilade han. Mamma stickade en tröja, jag skulle ha till hösten. Jag var inte säker på om den skulle bli bra, men vågade inte säga något.

Sent en kväll tog Mikael med mig till kyrkogården. Vi skulle spana efter godsägaren Grip som sades gå igen. Han hade gjort en piga med barn och blivit dräpt av en dräng. Vart drängen tog vägen var det ingen som visste. Han bara försvann, liksom pigan och det oäkta barnet. Vi strök omkring mellan gravarna, mer rädda för kyrkogårdsvaktmästaren än gengångarna. Grips grav låg nära kyrkans ingång. En hög, svart sten omgavs av ett vasst järnstaket. Mikael kastade upp en näve grus och fick en fladdermus att dyka efter stenarna.
-Vi går, sa han. Här finns ingenting.
Jag följde efter honom. Vi klättrade över kyrkomuren och släntrade vidare längs grusvägen som ledde genom byn. Mikael hade fel när han sa att ingenting fanns på kyrkogården, men jag vågade inte säga något. Det fanns någonting där, något som lockade och drog i mig.

fredag 23 september 2016

Han föll för henne direkt

Han föll för henne direkt. Det är åtminstone det han intalar sig när han återberättar sin livsberättelse, tyst för sig själv. Han går längs järnvägen tillsammans med sin hund. Tågen dundrar fram. X2000 på väg norrut, lämnar ett ljusspår av upplysta vagnar. Vinddraget från godsvagnarna på väg söderut får honom nästan att lyfta. Enstaka arbetsvagnar och tomma lok passerar.

Första gången han blev varse hennes existens var när han läste om henne i tidningen. Det var Lena han drogs till, inte Liselotte som var dramats hjältinna. Flickornas skola hade begett sig till Lillsjön för den årliga kontrollen av simkunnigheten. Det var sista året som testet gjordes utomhus. Året därpå invigdes simhallen. Eleverna skulle simma runt sjön. De flesta höll sig en bit från land, en bit från de sanka stränderna. Tillsynsläraren och rektorn satt i en roddbåt mitt i sjön och två av fröknarna stod på berget och höll utkik över de simmande eleverna. Gymnastikdirektören stod på vid bryggan och prickade av eleverna allt eftersom de klarat att simma runt sjön. Lena fick kramp och var nära att drunkna. Hennes liv räddades av Liselotts rådiga ingripande, stod det i tidningen. Hon fick pris sen, Liselotte.

Det var Lena som fångade mitt intresse. Fotografen hade fångat de två flickorna utanför läroverket. Liselott stod rak i ryggen med framskjuten bröstkorg och håret kortklippt i en käck frisyr. Lena stod bredvid, undflyende och drömmande och inte riktigt närvarande. Under ett år var hon ständigt närvarande i mina drömmar. Till och med hennes namn väckte åtrå hos mig. Lena. Jag drömde att vi skulle bli ett par. Det blev vi aldrig. Hon lämnade stan så fort hon fick möjlighet och började läsa i Uppsala. Litteraturvetenskap sades det.

torsdag 22 september 2016

Behaglig

Det var på herrgårdshotellet jag drömde att jag hade sex med en kvinna. Jag har aldrig drömt så förut och aldrig haft sådana tankar i verkliga livet. Någonstans mellan dröm och vaken låg jag kvar i sängen uppfylld av en behaglig känsla. Gryningen letade sig in i rummet genom en springa mellan de tunga gardinerna. Tapeterna var mönstrade med rosor och sängen för bred för en ensam person och för smal för två. Mjuk var den och ytterst behaglig. Min kropp doftade fortfarande av den dyra tvål jag använt när jag duschade.

Jag hade kommit till hotellet sent igår kväll med taxi från Katrineholm och anvisades i ett rum i den byggnad som kallades Annexet. Förutom mitt rum fanns det ett konferensrum på övervåningen. Jag gick in och rundade det avlånga bordet. De svarta stolarna stod prydlig inskjutna och på ett sidobord stod en burk med pennor. Jag tog med mig några och försedde mig med en näve mintpastiller och en Ramlösa.

Under dagen skulle jag delta i en kurs med Claudius May. Jag hade vunnit den i en tävling i Psykologi.nu. Om May  eller någon av hans medhjälpare valt ut mig för min motivering  eller berättelsen om mitt liv eller bara dragit några slumpmässiga deltagare vet jag inte. Tävlingar brukar jag inte vinna och jag har sällan tur i lotterier, om det inte är av det oförargliga slag, som de som ordnas på kyrkas julbasar. May hade gett ut flera böcker på temat personlig utveckling och jag ägde dem alla. Först hade jag lånat dem på biblioteket, sedan hade jag köpt dem och läst om dem, antecknat och strukit under. Bäst tyckte jag om böckernas inledning. De kapitel som ställde krav och där May förväntade sig att läsaren skulle ta tag i sitt liv och göra förändringar var jag inte riktigt lika förtjust i.

onsdag 21 september 2016

Blåmärke

Det blev två stycken idag


Tjuvlyssnat

I grässlänten vid skolidrottsplatsen sitter en tonårstjej med sina pappa. Hon är träningsklädd och tar in löparbanorna med blicken. På låret har hon ett blåmärke. Pappan vänder sig om och talar med en bekant, som rastar sin råttbruna terrier.
-Jag har kollat på ironman Kalmar, säger han. Först simmar man 3,9 kilometer. Sen cyklar man 18 mil. Det är lika långt som vätternrundan. Efter det avslutar man med ett maratonlopp.
-Sugen?
-Bara anmälningsavgiften är på 5.000 spänn.
-Självplågeri.
-Det finns skäl till att det heter ironman. Att ligga på topp kostar.
Jag går vidare. Terriern nosar på en fläck och drar i kopplet. Dottern och pappan joggar ner på löparbanan. Jag ska plocka rönnbär och har en kasse i fickan.



Fläsklägg

Agneta skär upp plastpåsen och tar fram fläskläggen. Hon har tappat upp vatten i bytta. Köttbiten ska ligga i blöt en stund innan hon lagar till den för att bli mindre salt. Enligt de recept hon läst, ska det inte behövas. Hon rimmar alltid ur. Det gör hennes mamma också. Det är väl därifrån det kommer.

Köttstycket är rödbrunt till färgen. Svålen är tjock och det sitter några styva borst vid knäleden. När hon tar tag i köttbiten viker den sig på mitten. Hon rycker till. Benet är kluvet på mitten. Plötsligt tycker hon synd om grisen. Sågklingan som gått genom benet känns så överdrivet brutal, trots att det skett när grisen redan var död.

På köksbordet ligger senaste numret av Allers. På framsidan finns en bild på ett mönsterstickat set med mössa och vantar. Agneta har köpt tidningen för vantarnas skull. Vantarna är mönstrade i en ljuvlig gulgrön nyans. De är stickade i ett garn som är dyrt och svårt att få tag på. Hon vet med sig att hon aldrig kommer sticka dem. För ett ögonblick tillåter hon sig att njuta av fotot av vantarna

På armen har hon ett blåmärke. I veckotidningarna läser hon om människor som brutit upp ur misshandelsförhållanden. Berättelsen är välbekant. Det är en man som slår. Han kan vara framgångsrik företagare eller inte. Ofta dricker han. Till slut får hon nog och lämnar honom och blir lycklig sen. Agneta vet att man ska. Man ska inte acceptera att bli slagen. Men det är inte hennes man som slår. Det är hennes dotter.




söndag 18 september 2016

Blicken

Jag stickar strumpor på fyra stickor. Garnet är grått och strävt mot mina fingrar. Det känns gammaldags på något sätt. Så tjockt garn hade man inte förr. Då var garnet tunnare och stickorna fina som ståltråd. Hårdspunnet är det, precis som förr. Det gammaldags får mig att tänka på Emil i Lönneberga. De monotona rörelserna för mig till någon slags filmad Astrid Lindgrens-verklighet. Krösa-Maja. Emils mamma skriver dagbok vis sekretären och Emils pappa säger något i stil med "du är inte rädd för utgifter du" och menar att hon slösar papper och penna på att skriva sin dagbok. Alfred skär sig i fingret. En skräckscen från min barndom.

För lite sen var vi på Åsens By. Området kallas kulturreservat. Husen och odlingslandskapet ser ut som de gjorde i början av 1900-talet. Det är tillsnyggat, men ändå autentiskt. Luften står stilla i sensommarvärmen. Grisarna sover. De ligger på sidan i en hage där de bökat upp jorden. Valpen skäller på grisarna. Valpen skäller på hönsen. Vi är de enda besökarna, förutom en tysk familj. Kaffeserveringen har stängt för säsongen. Inga åldringar sitter vid caféborden och klagar inför de yngre släktingar som tagit med dem på utflykt. Fattigdom och elände. Vad är det att spara på?

På håll ser vi den tyska familjen. Det är mamma och pappa och tre barn. Den yngste har lederhausen. De två äldre har friluftsbyxor med många fickor. Ungarna kilar in i ladugården där konstnärligt snidade djur har tagit kreaturens plats. Familjens Land-Rover står på parkeringsplatsen. Det är svårt att släppa den med blicken. Fordonet är riggat för vildmarksexpeditionen. På taket sitter en fastsurrad duschsäck. Kan man duscha fem personer i 20 liter vatten?

Läser en bok där en präst citerar Dan Andersson. Citatet lyder: Jag blev vägd på livets våg och befunnen alltför lätt. När jag söker efter det, så verkar det vara något bibliskt från början.

fredag 16 september 2016

Memorera

Memorerat från skämtteckning på Facebook

Så fort jag går i pension, ska jag leva livet och göra slut på alla mina besparingar. Vad jag ska göra den andra dagen vet jag inte. 


torsdag 15 september 2016

Flytta

-Jag var så glad när vi fick flytta till lägenheten på Strömgatan, sa Linn. Ett gammalt hus, med nära till stadsparken och lugnt med trafik. Perfekt. Det är bara en sak som stör mig.
Linn blåste kaffet och drack lite grand ur den anonyma vita muggen. Det smakade säkert beskt eftersom hon gjorde en grimas. Hon ställde ner kaffemuggen och gjorde en hög av några brödsmulor som samlats på den vita laminatskivan.
-Det är faktiskt jättehemskt. Jag kan inte sova. Det är som det finns en efterhängsen ande i sovrummet. Den förföljer mig och klibbar sig fast vid mig på nätterna och vill inte släppa taget.

När kafferasten var över drog Pirjo mig åt sidan. Hon hade både musarm och tennisarmbåge. Armarna stöttades av skenor och hon höll armarna i vinkel framför sig för att jag inte skulle komma för nära.Ärmarna på den ceriserosa blusen var uppkavlade och en grå utväxt klamrade sig fast vid hjässan. Jag brukade försöka hålla mig väl med Pirjo. Hon höll mig informerad.

-Den där anden som Linn pratade om ger jag inte mycket för, sa hon. Har hon något kletigt i sängen så är ingen annan än hennes pojkvän. Maken till sliskig grabb har jag då inte sett. Petterson kanske går igen. Han bodde där, men det var många år sen och  han var förtjust i småpojkar han, så att han skulle ge sig på Linn som något slags spöke, det tror jag då rakt inte och förresten så tror jag de tog honom till St Sigfrids.

onsdag 14 september 2016

Förtjust

En ung kvinna jag framför mig på gångvägen längs med parken. Hon hade träningstights och turkosa skor med dämpande sulor och sköt en barnvagn framför sig. Det blonda håret var uppsatt i en hästsvans. Hennes mobiltelefon ringde. Jag hörde inte vad hon svarade, men hon lät glad. Strax därefter kom en man i röda shorts och yvigt skägg fram till henne. De log mot varann och han lade en hand på barnvagnens handtag. Tillsammans gick de vidare. Jag tog av åt ett annat håll och tänkte på hur lyckliga de verkade vara.

När jag gjort mitt ärende vände jag tillbaks hem. I viadukten under järnvägen mötte jag den skäggige mannen på nytt. Kanske hade han bara mött henne för en kort promenad under sin rast. Han log mot mig och jag log tillbaks.
-Vilken fin hund du har, sa han. Jag är förtjust i den rasen.

Från början hade jag tänkt att skriva om farbror Karl, som var förtjust i små flickor, men jag lämnade den tanken. Skäggiga män med charm är att föredra. 

tisdag 13 september 2016

Ruggigt

Gårdarna som jag minns hade inga namn. De kallades något, lätt att uttala för den som var uppvuxen med dialekten, men svårt att stava till. Larsesa. Mattesa. Smesa. Gårdsnamn fanns på lantmäteriets kartor och i de tjocka böckerna, Gods och gårdar, som låg i finrummen. Vi sade något annat och den som var infödd i trakten visste vilket ställe som avsågs.

Torkelsa minns jag som ett ruggigt ställe. När min syster köpte det blev jag förvånad, både över att hon valde att flytta tillbaks och över att hon köpte den nedgångna gården. Den låg i en kurva, precis där grusvägen, som knappt var mer än två hjulspår med gräs i mitten, svängde. En lönn skuggade det vita huset huset och gräset växte upp till fönsterkarmarna. Ladugården stod tom och en bandhund skällde från en koja vid knuten. För att ta oss till sjön var vi tvungna att gå förbi Torkelsa. Jag var alltid lika rädd. För hunden och för den gubbe som sades ligga i kökssoffan där inne. Kom han ut var han arg.

När vi blev äldre gick vi in på tomten. Jag följde med Nicke och Lasse in i ladugården, bara för att visa att jag var modig. Det var jag inte. Jag var livrädd.Nicke först. Jag sen och Lasse sist. Vi kröp in genom den murkna logdörren. Brädgolvet svajade under våra fötter när vi kom in på logen. Vid gaveln låg en stack av murket hö. Dammet kliade i näsan. Rader av hässjestörar stod lutade mot väggen.  En flik av himlen syntes genom det trasiga spåntaket. Nicke grep tag i mig och höll fast. Lasse tog i mig och rörde mig på ställen som jag inte ville att han skulle nudda. Minnet tar slut där. Jag var tolv. De var tretton.

Pappa sa att min syster köpt stället och gjort det så fint. Trädet var borta. Ladugården riven och ersatt av ett stall för hennes islandshästar. Runns gotlandsfår hade betat av markerna. De hade byggt en verkstad och ett garage de hade sin T-ford. Invändigt var allt målat vitt. Hon har känsla för sådant, min syster, diplomerad feng-shuikonsult konsult, som hon är. Jag visste att jag var tvungen att återvända hem, för hennes skull, eller för något annat.






lördag 10 september 2016

Ringa, inspirationsmening

Jag måste ringa mamma
Fast mig gör det detsamma
Idag fyller hon fyller år
Samtalet är det hon får
Vi byter några korta fraser
Om vardagliga händelser
Trots att vi har gemensamma gener
Kan vi aldrig bli vänner
Vi har våra hål i själen
Hon söker sig till felen
Det gör kanske jag med
Efter samtalet, vill jag vara ifred

fredag 9 september 2016

Tankspridd

Tankspridd glömmer bort
Avtalade sammankomster
Väcker ilska

Tankspridd glömmer bort
Det mesta som är viktigt
Det kan bli farligt

Tänk vad tankspridd glömt
Köpa mat, barn på dagis
Sitt personnummer


torsdag 8 september 2016

Ord som börjar på E

Emma sitter i vårdcentralens väntrum. Stolarna, som är klädda med grått tyg, står trångt. En äldre herre sitter bredvid henne och hon märker hur han försöker göra sig så smal som möjligt för att inte ta plats. På väggen bakom henne visar en plattskärms-TV en sjukhussåpa. Programmet är på engelska och text och bilder flimrar utan sammanhang. Från en förbipasserande sköterska får Elna veta att det snart är hennes tur. I hörnet med leksaker sitter en ettåring med envis snuva i knät på sin unga mamma. Hon har tights och läderstövlar med nitar och håller sitt barn i famnen.

Rastlöst bläddrar Emma i en veckotidning medan hon funderar på vad hon ska säga till läkaren, så han förstår vad det egentligen är med henne. Läkaren är försenad och hon har redan hunnit fram till läsarnas egna berättelser. Redan när Emma börjar läsa artikeln om Erika som jobbar som frisör på en elegant salong där hon får ta emot kundernas förtroenden anar Emma hur det ska gå. Tillitsfullt berättar Elisabeth att hon ska skiljas från Lars, som hon varit tillsammans med sedan ettan på gymnasiet. På en konferens på ett slott i Sörmland träffade Elisabeth en charmerande herre. De tillbringade natten tillsammans och beslöt att aldrig träffas mer. Var och en skulle återvända till sitt och när Elisabeth berättar om mannens kännetecken förstår frisören att det är hennes man kunden talar om.



Emma, en, engelska, Elna, ett-åring, envis, egentligen, egna, elegant, Erika, Elisabeth, ettan

onsdag 7 september 2016

Uppmärksam

En liten scen man ser, om man är uppmärksam

I fönstret till den gröna fyrtiotalsvillan
Sitter två kattungar
Den ena sitter stilla och kikar fram
Genom bladverket på en gullranka
Den andre, jag tänker mig att det är en kullbror
Leker i den andra fönsterhalvan
En ampel av makramé har fångat dess intresse
Först förstod jag inte att det var en katt
Som lekte i fönstret
Jag trodde det var ett marsvin först
Men marsvin brukar inte leka i fönster
Sedan tänkte jag på iller, eller en gigantisk sällskapsråtta
Det var först när jag kom närmare
Jag såg att det var en kattunge
Och  upptäckte kullsyskonet i gullrankan
Båda katterna bär spår av siames

söndag 4 september 2016

Sid 56

Inspirationsmeningen: Sista gången jag åt ute ensam var på en restaurang som jag hamnat på för att det inte fanns några alternativ, kommer från Lydia Davis bok Jag har det rätt bekvämt, men skulle kunna ha det lite bekvämare. 

Jag fastnar där, i Lydias Davis tankevärld. Berättarjaget äter en spjutfiskkotlett och redan där är jag förlorad. Spjutfisk har jag aldrig någonsin hört talas om. Servitrisen berättar att kocken gärna vill veta vad gästen tycker om fisken. Den är lite seg, men gästen berömmer örtsåsen och ber att få ta med sig grönsakerna som blivit över hem. På tallriken finns paprika och zucchini. Gästen får veta att få äter grönsakerna och tänker på kocken som gång efter gång sorgfälligt tillreder det som aldrig blir ätet.

Lydia Davis är inspirerande, men svåröverträffad. Jag försökte föreställa mig själv eller ett påhittat jag på en restaurang och ser landsortspizzerior och småstadens kinakrogar framför mig eller kanske ett snabbmatsställe längs motorvägen. Sist jag åt på ett ställe för att jag saknade alternativ, var på en pizzeria i Höör. Det var när vi hämtade valpen. Men då var jag inte ensam. Det var en familjeutflykt. Restaurangen var belägen i källaren på en äldre fastighet. I hörnet fanns en liten scen för en lokal trubadur. Vid bardisken satt en man, som skulle kunnat vara stilig. Han drack eftermiddagens första öl och personalen kände honom väl. Pizzan skulle jag inte rekommendera. Det finns säkert fler pizzerior i Höör. Vi hittade dem bara inte, just då.

lördag 3 september 2016

Beröring

Hon ser ut över gräsmattan. Morgonen är stilla och duggregnsgrå. Vädringsfönstret står öppet och hon känner den svala luften mot fingrarna. Han stället sig bakom henne och smeker henne lätt över armen, en stilla beröring.
-Det är fåglar på gräsmattan, säger hon. Björktrastar och någon liten spräcklig fågel, som jag inte vet vad det är. Kanske en unge. Den är under busken nu. Vyn påminner mig om en William Morris-gardin. Det kanske låter banalt, att likna världen vid ett tygtryck, men det handlar om att se det andra inte ser. Jag tror det är viktigt.

onsdag 31 augusti 2016

Ord som börjar på V

Vankelmodig velar
Vid vardagliga val
Varför välja?
Vrålar viljan
Willys väcker
Vrålhunger
Värmen väser
Vaniljglassens värde
Vattenhyllan vibrerar

måndag 29 augusti 2016

Nuet

Fågel

Morgonen möter med mörker och regn.
Jag tänker stilla att hösten är nära i nuet.
På fönsterblecket sitter en skata.
Den är tovig och blöt och ler med sin näbb,
innan den lyfter och flyger sin väg.

Vandring

Vandrar med stegen i nuet
Förbi nedlagda gårdar
Där stillheten vilar i fönstren
Bak försynta gardiner
Vägen är hjulspår med gräsrand i mitten
På gårdsplan efter gårdsplan står skyltar
Grannsamverkan mot inbrott
Ler och tänker det är långt mellan husen

tisdag 23 augusti 2016

Sluta sig

Sensommarpromenad
Ljummen, behaglig
Vederkvicker, stimulerar, rekreerar
Obetänksamt sluter sig armbågen
Getingstick

söndag 21 augusti 2016

Dovt

Kommunen har lagt ny gatsten. Den är mjukt rödbrun till färgen och dess yta sägs dämpa ljudet. Goretexkängorna låter dovt när jag trampar på den. I den stensatta rabatten där det är tänkt att växa härdiga buskar när anläggningsarbetet är avslutat ligger en ölburk och ett hopskrynklat cigarettpaket. Jens går ett halvt steg bakom mig, fritidsklädd i kängor och tålig jacka, han med.

-Teaffären verkar ha fått en ny sort, säger jag. Sencha. Undrar hur det smakar. 
Jens mumlar något. Han dricker kaffe. Det är jag som fyller köksskåpen med te. 
-Ska vi gå genom parken, eller ska vi fortsätta på stan? fortsätter jag. 
Han rycker på axlarna.
-Du gör som du vill.

Jag har på tungan att säga att vi behöver prata, men jag tvekar. Någonstans har jag läst att människor i rörelse talar med varandra. Befinner man sig i ett rum, så kan samtalet tystna och parterna låsa sig, utan möjlighet att komma vidare. Rörelse föder dynamik. Om det är sant vet jag inte. Jens sluter sig i sitt skal. Kan man bli förälskad på nytt i den man en gång blev kär i? Jag vill säga att jag saknar det vi har haft. Nyfikenheten, lekfullheten och de långa samtalen. 

lördag 20 augusti 2016

Baserad på

Louise rör sig fram och tillbaks på det trånga utrymmet mellan sängen och det smala skrivbordet av rödbrunt trä. En matta med orientaliskt mönster ligger på laminatgolvet. Öglorna är sträva mot fötterna. Hon är naken. Det är sällan hon tillåter sig att vara det. Här på hotellrummet tillåter hon sig att vara det. Gardinerna är fördragna. Igår kväll såg hon ut genom fönstret och noterade att utsikten var ett platt tak med ventilationskupor. Hennes hår är nytvättat och hänger blött efter ryggen. I spegeln ser hon sin höft.

Morgon-TV:n står på. Hemma tittar hon aldrig på morgon-TV. När hon bor på hotell är morgonsofforna en kär vän. Den kvinnliga programledaren intervjuar en man i hennes egen ålder. Polotröjan smiter åt runt hans överkropp och har glasögon med markerade bågar. Skägget på hans kinder får henne att tänka på en stillsam urskog. Han är psykolog nu och har skrivit en bok baserad på sitt liv. Som skuggor har de följts åt, från dagis, till grundskola och gymnasium. Under en stor del av hennes liv har han funnits i hennes närhet. När han berättar om sitt liv, så inser hon hur lite man vet om en annan människa.

torsdag 18 augusti 2016

Monoton

Det är inte det att kontorsarbetet är monotont, sådant kan jag leva med. Jag tänker att det handlar om att bli vuxen och någonstans därute finns en framtid och ett annat liv, något som är spännande och skimrar i en dagdröm. På rasterna pratar tanterna på jobbet om klimakteriebesvär och barnbarn. Lunchrummet i ligger i källaren. Taggbuskarna i rabatterna tar ljuset ur grådagern. Lysrören flimrar. Varje förmiddag äter vi knäckesmörgåsar med smör. Det händer sällan att någon bakat. De tänker på vikten, tanterna.

Det är inte monotonin i arbetsuppgifterna som skrämmer mig, det är värken i axlarna. Gittan, som jag vikarierar för, har förstörda axlar. Hon går hemma och kan inte göra någonting för värken, säger hon. Jag försöker föreställa mig att inte kunna göra någonting. Inom mig växer en revolution, som en maskros i asfalt, en tanke om tillvaron som den borde vara. Jag har fått det från Lasse. Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att via alla skulle arbeta maximalt, voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga - ja, vad ni vill. Frihet. Lasse spelar gitarr. Vi har hängt ihop sedan gymnasiet och vi har lovat varandra att inte bli som dom. Våra liv ska bli annorlunda.

Citatet kommer från Ernst Wigfors, ifall någon undrar.



onsdag 17 augusti 2016

Hänt

Mickan hade gått in för att förbereda kaffe och dessert. Jag och Therese satt kvar på uteplatsen. Mickans hus var nybyggt och vitt och låg på gammal åkermark omgivet av vita hus, som också låg på gammal åkermark. På garageuppfarterna stod firmabilar. På något sätt kändes huset bräckligt, trots att det var så nytt. När vi kom såg jag en död fink. Den låg på gruset bredvid en kruka med pelargoner. Grönglänsande insekter kröp hungrigt mellan dess fjädrar.

Vi hade sträckt ut oss i balkongmöblerna av konstrotting. Grillen värmde fortfarande och jag hade kvar smaken av sotig paprika och örtmarinerat kött i munnen. I grannträdgården stampade en kanin.
-Jag vet inte om jag ska berätta det här, sa jag.
-Inte?
Therese vek undan med blicken. Ett silversmycke vilade i urringningen på den turkosa tunikan. Hon var solbränd efter resan till Kreta. Therese och Tomas. Hennes kropp.
-Vad är det du inte vill berätta?
-Det är Mickan. Hon stjäl. Vi var på Maxi och handlade. Självscanning. Hon stal köttet och berättade det för mig i förbifarten. Vet du, Mia. Jag tog köttet utan att scanna det. Det är så enkelt. Hon sa det med ett skratt. Bara att ta och lägga i vagnen. Jag frågade om det hänt förut och hon svarade att hon inte gjorde det så ofta. Ett par gånger i månaden bara...
-Men herregud. Vad arg jag blir. Deras stölder drabbar ju oss. Vi som sköter oss får betala mer,bara för att vissa... Jag ska banne mig anmäla henne. Ta ett kort och skicka till personalen på ICA, så dom vet vad de ska spana efter. Vad är det för straff på sådant här? Hon stjäl säkert på jobbet också. Man skulle kanske prata med hennes chef...

Therese reste sig upp.
-Jag tar ut det här. Mickan behöver visst hjälp med att duka av.
Hon tog tag i en  ceriserosa skål med cole-slow. Salladsbesticken slamrade mot varandra.
-Drick inte upp allt vinet nu, är du snäll.

tisdag 16 augusti 2016

Köpa

-Lite nytt piggar alltid upp.
-Tycker du det? Jag har förlorat gnistan för det där, det är inte lika roligt längre. Tycker jag har så det räcker i garderoben. Jo, men förstås. Jag köpte ju två T-shirtar i våras, som jag inte använt än. Det kanske är dags att prova dem.
-Man samlar på sig. Har du tänkt hur svårt det är att äta ur frysen? Man sitter där med ICA:s reklamblad och funderar på vad man ska köpa och laga för gott.
-Frysen har jag inga problem med. Vet du vad Gittan gör? Hon bakar så mycket till jul att hon måste slänga det mesta fram i mars.

Personlig reflektion

Dialogen var faktiskt ett samtal jag hörde. Damerna var både kortvuxna och korpulenta. Den ena hade lapp för ögat och den andra söndervärkta händer. Båda vara klädda i gammalrosa plagg. Jag kunde inte låta bli att ta med mig deras samtal hem. Det kändes så typiskt på något sätt. Att vilja köpa eller inte. Köpbeslutet. Att köpa eller avstå. Den fyllda frysen. Behovet av att alltid köpa nytt, oavsett om det handlar om ett nytt klädesplagg, böcker eller veckans extrapriser. För ett ögonblick föreställde jag mig stan utan affärer. Inget fanns att köpa. Vad skulle hända? Det sägs att vi vara förberedda så vi klarar 72 timmar utan stöd från myndigheterna. Mat, värme, kommunikation, vatten, vila...Jag har ingen batteriradio för VMA och sällan så mycket vatten hemma. Inget flaskvatten och inga dunkar. Är det sådant man behöver köpa, för att överleva. Man ska ha nudlar, fruktkonserver, kex och varma koppen-soppor också. Det har jag inte heller och vad händer sen, efter 72 timmar?

måndag 15 augusti 2016

söndag 14 augusti 2016

Slå igen

Ytterdörren
Teakbrun, nött
Stängs, låses, försluts
Slår igen, utan återvändo
Framtidstro

lördag 13 augusti 2016

Olyckshändelse

Louise var hemma från USA. Hennes mamma hade stängt sin boutique en hel vecka för att riktigt få rå om sin dotter. Tillsammans gick de arm i arm längs torget för att köpa ekologiska grönsaker. Louises kalifornienbruna ben stack fram ur en höftlång kjol. Den chockrosa blusen vittnade om ett besök hos plastikkirurgen. En hatt med vida brätten skuggade hennes ansikte. De höga klackarna rörde sig utan problem över kullerstenen. Hade Louise varit gift kunde hon varit med i Svenska Hollywoodfruar på TV. Louises mamma påminde om en ekorre som skuttade bredvid en arabhäst

Lokaltidningsjournalisten såg ut genom fönstret och funderade febrilt på om han kunde skriva en artikel om Louise besök i barndomsstaden. De äldre herrarna som samlats på Konditori Kontinental för att avhandla livets väsentligheter tystnade för första gången på tio år. Sonja grep tag i Bertils arm för att förhindra en olyckshändelse. Hon hade noterat att Rolf, som kom körandes i sin Toyota, inte hade riktig koll på trafiken.

fredag 12 augusti 2016

Blickar

Tavlan var inte större än 30*30 cm. Ändå drog den blickarna till sig där den hängde på den perforerade masonitväggen i hörnet av Ståhls auktionshall.
-Den bjuder du inte på, sa en gråhårig kvinna i batikfärgad klänning.
-Rönn ligger inte särskilt högt i pris för närvarande, sa hennes man.
Glasögonen gled ner på näsan. Med händerna i fickan på oljerocken  stirrade på den nakna kroppen på oljemålningen. Hennes grekiska lädersandaler klapprade mot betonggolvet när hon drog maken åt sidan. Han påminde om en hund som tvingades överge en onosad kissfläck.

Jag stod och låtsades leta efter silverskedar i en låda med nysilver. Egentligen var jag inte särskilt angelägen om att hitta något silver. Det var tavlan, som intresserade mig och besticken gav mig en god anledning att dröja kvar vid den.

Två äldre herrar med slitna kavajer och skjortor där knappar saknades stannade till framför tavlan.
-Den blir inte lätt att få bud på, sa den ene.
-Vad menar du?
-Skulle du våga bjuda på den?
-Hon är grann. Med ett sådant fruntimmer på väggen skulle man aldrig få problem med potensen.
-Det hänger en annan Rönn bredvid. Med pelargoner på. Den kanske du kan ropa på och ge till Sonja.

Rönn var min farfar. Om kvinnan på tavlan var min farmor eller inte var jag inte säker på. Farfar hade haft ett visst rykte, om man säger så.

torsdag 11 augusti 2016

Grå

Det utlovas augustis stjärnfall
Men natten är gråkall och mörk
Så den som till meteorer vill önska
Får vänta och hoppas ändå, eller fuska
Stjärnorna faller bak molnen
Som de vill när timmen är sen
Regnet bär mer än aning om höst
Melankolin är dov, men bjuder ändå på tröst

onsdag 10 augusti 2016

Konstigare

Det är inte det att Marie-Louise inte klipper bra, för det gör hon. Hårsalongen har varit inredd med buddhistiska influenser de senaste 30 åren och gröna växter prunkar i fönstren. Damtidningar ligger strategiskt utspridda på hyllor i lokalen. Lotten går dit bara för att Gun klipper sig där och  för att hon inte vågar byta frisör. Det är bara det att samtalen börjar kännas allt konstigare. Marie-Louise kommenterar syrligt inskränktheten i kommunens småsamhällen, retar sig på den okontrollerade importen av insmugglade chihuahuaor och uttrycker sin avsky för kamphundar. Inget av det hon säger är kontroversiellt i sig, bara åsikter som många kan hålla med om. Hon nämner inget om flyktingsituationen eller den ekonomiska politiken. Kanske är det så att Lotten har svårt för både kallprat och damtidningar.

tisdag 9 augusti 2016

Högre

Högre makter har tagit över cruisingen till helgen*. På gaveln till hyreshuset vid frikyrkan hänger en banderoll.

  Välkommen till oss. 
Gospel. Elvis. Rock. Country
Hoppborg. Varmkorv. Fiskdamm
Motorbibel

Speciellt det sista lockar mig. Motorbibel. Jag föreställer mig att den innehåller praktiska råd a la Bosse Bildoktorn. Så justerar du din förgasare. Kyl din defekta tändspole. Knacka med hammaren på startmotorn. Ändras drevens läge fungerar den ett tag till. Res alltid i kläder du kan vränga. Man vet aldrig när vägrensmek blir aktuellt. Så håller du dina däcksidor vita. Behöver tändstiftet bytas? Jag kan väl aldrig  ha fel om den där motorbibeln?

*Cruisingen är ett slags arrangemang. Män med amerikanska bilar samlas. Först står de i en av stadens parker och tittar på varandras bilar. När skymningen faller kör de i procession genom stan. Processionen kan liknas vid en bilkö. Musik spelas. Öl dricks. Kvinnor, barn och hundar är också välkomna, under förutsättning att de gillar man som kör bil.

måndag 8 augusti 2016

Avsluta

Det känns så definitivt.
Avsluta.
Något går av. Klipps. Kapas. Sönder. Trasigt. I två delar.
Sen slut ovanpå det. Över. Aldrig mer.
En relation är över.
Kvar finns bara minnen.
Avslutat.
Det känns så definitivt.
Jag försöker tänka positivt.
Att avsluta något med glädje.
En stickad sjal t ex.
Avmaskad och klar att använda.
Kanske blir det en favorit, när den väl är avslutad.

söndag 7 augusti 2016

Inspirationsmening

Inspirationsmening: Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma colaglaset.

-Det är onekligen något visst med IKEA, sa jag.
Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset. Den svartfärgade luggen hängde ner över ögonen och hans beniga bröstkorg anades under den urringade T-shirten med en kinesisk drake på. Handlederna med snoddar av läderband runt vilade mot den vita bordsskivan.
-Du får ta mer dricka, fortsatte jag eftersom jag inte trodde att han skulle svara mig. Det ingår liksom i själva systemet.
Han vred sig på plaststolen och stirrade på brickvagnen som var fylld av självserveringsbrickor med halväten mat på repiga tallrikar. Sorlet i restaurangen lade sig som en blöt filt över våra tankar.
-Jag tycker det är så fascinerande att se alla dessa människor som försöker få struktur i sina liv. Allt på sin plats. IKEA har så många lösningar.
-Men mamma, sa Theodor. Fattar du inte hur lurad du är. Du kommer aldrig någonsin att få någon struktur i ditt liv genom att åka till IKEA. När du är här så kommer du köpa dubbelt så mycket som du tänkt dig. IKEA är kaos. Speciellt restaurangen är kaos. Som en jäkla skolbespisning. Allt för att kunna handla billigt och lura sådana som dig. Hur många blå IKEA-kassar har du egentligen hemma? Och hur är det med värmeljusen?

lördag 6 augusti 2016

Dyka upp

Götsamåla hembygdsförening hade bjudit in till hemvändardag. Besökare från när och fjärran strövade omkring i parken kring bygdegården. Hembygdsgården åldriga byggnader hade fallit offer för en pyroman 1971 och med förenade krafter hade bygdens folk byggt en föga charmerande, men handikappanpassad bygdegård i ett plan.

Johannes på Hult visade sina tändkulemotorer och lät barnen klättra på sin gamla, grå traktor. Bernt som hade bikupor som binäring sålde nyslungad honung. Gun förestod tombolan där man kunde vinna grytlappar med katter eller reklamryggsäckar från Asks mekaniska. Kaffe och hembakt serverades.

Bosse dök upp från ingenstans. Jag flämtade till av häpnad och grep tag i hinken som stod bredvid mig. Någon hade föreslagit att Götsamåla skulle ha en egen "ice bucket challange". Inslaget var föga uppmärksammat. Ingen hade tagit chansen att tömma en spann vatten över sig för att stödja hjärnforskningen. Götsamåla var trots allt en trakt där åldringarna traditionellt fick sitt första bad när de togs in på hemmet. Många dog av chocken och på så sätt höll sig äldreomsorgen inom ekonomiskt försvarbara gränser.

Jag hällde vattnet över Bosse. Med vattnet drypande från kläderna och håret i stripor blängde han på mig.
-Tjejernas omklädningsrum. Årskurs åtta, sa jag.

Lite senare hörde jag hur Bosse skröt för Steffe och Ladde om att han var den enda som vågat tömma den där hinken.
-Hur ska du kunna stödja hjärnforskningen? sa Steffe. Du har ju ingen hjärna.

fredag 5 augusti 2016

Möda

Syskonbarnen sålde av efter Torstenssons på auktion. Vallen var slagen och auktionsbesökarna parkerade sina bilar på den ojämna marken. Britta och Agne hade kaffekorgen med sig och Agne bar på picnicbord och stolar. Anita mätte en skänk med tumstock. Uppköparna i skitiga kläder stod och blängde i ett hörn av trädgården och gnabbades om vad som kunde tänkas klubbas till fyndpris. Utanför ladugården stod traktorerna, en Bolinder-Munktell utan hytt och en röd Volvo BM.

Brödernas samling av vapen tilldrog sig intresse. Pistoler och värjor fyllde ett bord. Lite längre bort, nära glasverandan visades husgeråden. I en brödback av papp, tillsammans med ett par glasvaser, stod en fyrkantig plåtburk. Den var prålig och grann och nästan alltför rosa. En besökare hade gläntat på locket och lämnat burken öppen. Den rymde sorgfälligt sorterade trådrullar av trä, extra hyskor till BH:n, resårband, ett par strumpfötter i nylon, stoppgarn och en samling stoppnålar i ett brunt tablettrör av glas. 
-Sådant här kallas kvinnomöda, sa Marie och slog igen locket. Hon såg ut över åkrarna. 
-Det har säkert tillhört Lisen, svarade Gun. Du vet, hon som dog ung och aldrig kom härifrån. Det var hon och bröderna. Ernst var den ende som kom upp sig. De andra blev kvar.  Han flyttade till Stockholm och läste på Hermods till ingenjör och jobbade på LM Ericsson. Det är hans barn som säljer av nu. 

torsdag 4 augusti 2016

Utan

-Vilka hade det sämst i det gamla bondesamhället?
-Jag vet inte. Barnen? Kvinnorna? Djuren? Statare?
-Gödselstackarna.
-Eh.
-Erkänn att du tyckte det var roligt. Det var inte utan att du drog på munnen.