fredag 31 juli 2015

Text till bild

Ulf och jag träffades i Grekland. Tillsammans med Maria hade jag tagit lokalbussen till en avskild strand. Bussen stank diesel och chauffören körde med dörren öppen. Två gummor med skrynkliga ansikten och svarta hucklen utgjorde de andra passagerarna. Busschauffören släppte av oss vid paradisstranden och skrek något åt oss på grekiska. Vi nickade och log åt honom.

Stranden var öde och täckt av ljusbruna stenar med vita strimmor. Det var bara jag och Maria och den vattenmelon vi tagit med oss. Vi gick upp för de fyrahundra trappstegen som ledde upp till vägen i god tid för att hinna med bussen. På vägräcket låg en man och sov. Vi slog oss ner bredvid honom, tysta, för att inte störa.

Jag tror vi satt närmare en timme och väntade på bussen innan mannen vaknade. När han satt sig upp började Maria prata med honom. Han båtluffade precis som vi och pluggade på Chalmers. Jag blev alltmer orolig för bussen som inte kom. När klockan började närma sig sju på kvällen gav vi upp och började vandra tillbaks till byn där vi hyrde rum.

Det tog tre timmar att gå tillbaks till byn. På fötterna hade vi mjuka badtofflor, som inte alls lämpade sig för vandring. Maria var den som kroknade först. Jag och Ulf stöttade henne i tyst samförstånd. När vi kom fram var vi utsvultna. Byns tavernor hade stängt. Alla var i grannbyn för att fira ett lokalt helgon.

Jag och Ulf höll kontakten och vi blev ett par. Förmågan att somna överallt har han burit med sig genom livet. Att han somnar framför TV:n kan jag leva med, men jag har fått väcka honom på pizzeria Mon Ami i Lidköping och jag har hittat honom sovande i en soffa på IKEA.

torsdag 30 juli 2015

Sparsam + skratta

Sparsamt

Himlen mörknar som ett vredgat öga.
Vi säger till varandra:
-Det har ändå åskat sparsamt, denna sommar.
Sedan kommer regnet, och någonstans skälver jorden. Men om det, vet vi ingenting om.

Skratta

Marita vandrar caminon. Om kvällen lägger hon upp bilder på spanska fasader på facebook. Jag ser fram mot hennes uppdateringar. Samtidigt hoppas jag att hon att hon ska sluta berätta för andra och bli absorberad av nuet de där tio dagarna hon vandrar ensam genom norra Spanien. Hade jag haft ett radband eller en frälsarkrans skulle jag räknat hennes infall på den. Raskatterna, islandshästen, akvarellkurserna, den oavslutade romanen... Ibland, när jag tänker på henne, så minns jag hur vi skrattade, de där åren runt trettio, när barnen var små.

tisdag 28 juli 2015

Text från bok

Stephen King 22/11 1963: Det var fredag kväll i Texas.

Det var fredag kväll i Texas. Hemma i den svenska villaidyllen slog sig familjen ner i skinnsoffan. Fredagsmyset bestod av en hembakad sockerkaka, uppskuren i tunna skivor. En skiva per person. Det var tidigt 80-tal och 70-talets gröna heltäckningsmatta dröjde sig kvar på golvet. Iittala-glasen skymtade i vitrinskåpet. Vinjetten till Dallas rullade ut från TV:n och Southfork Ranch närmade sig. JR lurade Cliff Barnes. Sue Ellen söp. Lucy flirtade med stalldrängen (var det Ray han hette?). Miss Ellie försökte hålla ihop familjen. Jock hade cowboyhatt. Varenda vecka. Någon som minns vad Bobby och Pam gjorde? Vad visades innan Dallas och efter?

måndag 27 juli 2015

Vina

Jag läste om Emil Edgren i Corren. En journalist hade sökt upp honom och beviljats en intervju. På 1980-talet hade en samlat en syntband omkring sig och döpt det efter sin initialer. EE var kritikerrosade och omgav sig med en arrogant skara fans. Jag förstod aldrig bandet och jag vill minnas att det var många som påstod att de hatade dem.

Bandet splittrades för länge sedan och Emils come-backturné för  ett par år sedan avbröts efter ett par spelningar.Officiellt var det på grund av sjukdom. Han hade dragit sig tillbaka nu och köpt en sekelskiftesvilla i ett litet samhälle på östgötaslätten. Trädgården var hans stora intresse. En ny kvinna fanns i hans liv, jämngammal med den dotter han förlorat kontakten med i samband med en vårdnadstvist. Varje dag brukade han äta på Labans matsalar, som numera drevs om av prisbelönt kock. Kocken var en av hans få nära vänner och det antyddes att han sällan satt i matsalen och åt. Han berättade om sin svårbehandlade diabetes och det helvetiska vinandet i öronen som aldrig tystnade.

Jag läste artikeln i samband med en hotellfrukost under en semesterresa längs Göta Kanal. Brickan med rester av vaniljyoghurt och söt müsli, ägg- och melonskal stod kvar på bordet. Jag hade en syrlig smak av apelsinjuice i munnen och läppjade på en kopp med påste. Hotellets matsal bar spår av för många tonårsdiscon och alltför många trötta handelsresande. En sötsur doft spred sig från den spräckliga heltäckningsmattan. På de vita mexitegelväggarna hängde foton av tulpaner i stark förstoring. Utanför fönstret såg jag en vanskött gräsmatta och några dåsiga bilar.

I slutet av intervjun sa han att han saknade det som varit, att festa under stjärnorna genom natten, att ta en oplanerad resa till Grekland, att besöka en musikfestival. Han sa att han inte orkade det längre. På den tiden trodde jag fortfarande på att det man ville var möjligt, att det handlade om att prioritera och framför allt att göra det som gjorde en lycklig. Att vara modig och kasta sig rakt ut i det okända var det bästa man kunde göra. Allt för att inte fastna i bitterhet.

Det var innan olyckan jag tänkte så. Ett rattfyllo på ett övergångsställe, en eftermiddag i november. Hon sa att hon bara skulle till Statoil och köpa lite mjölk, precis som om det var mitt fel att jag kom i vägen för henne. Jag blev sjuk då, skadad. En tid efter olyckan trodde jag fortfarande på möjligheter. Numera gör jag inte det. En värkande kropp kräver betalt. Olyckan lärde mig inget om livets skörhet och förgänglighet, hur ömtåligt allt är. Istället lärde jag mig något om seghet. Livet är segt och motsträvigt. En människa kan överleva under usla villkor. Om jag inte förstod Emil Edgrens pretentiösa pop när jag var tonårig, så förstår jag honom nu. Jag tänker ofta på den där tidningsartikeln och hur mitt jag kunde slå bort hans tankar då.

söndag 26 juli 2015

Strand

Martina vaknade i gråljuset. En rastlös strimma drog genom kroppen och höll henne vaken. Det droppade från kranen i badrummet och bäddmadrassen hade kanat på sned. Den röda lampan på TV:ns standby-läge stirrade på henne som ett blodsprängt öga. Jörgen sov med öppen mun och händerna stillsamt vilande på det blå-vitrutiga påslakanet. Hon satte sig på sängkanten och drog nattlinnet över huvudet. När hon såg sig själv naken i spegeln på det pärlgrå skåpet, vände hon bort huvudet.
-Det finns så lite kvar, tänkte hon. Av mig och av allt annat.

Försiktigt drog hon på sig shorts och och en långärmad tröja. Med kängorna i handen smög hon ut genom dörren. Golvbrädorna knarrade under hennes fötter. Spegeldörren ekade när hon slog igen den. Väckte hon inte Jörgen nu, skulle han vakna när hon kom tillbaks och låta surheten breda ut sig som en fläck i en svettig armhåla. Att gå genom hotellkorridoren kändes som att gå balansgång på ett rullande skeppsdäck. På väggarna hängde akvareller med motiv från trakten. Äppelträdet böljade utanför det spröjsade fönstret. En knotig rosengeranium stod placerad på en vitmålad pidestal. Hon drog fingrarna genom den och andades in den antiseptiska doften.

Från gårdsplanen ledde stigen ner genom trädgården ner mot udden. Det blåste hårt. Vågor med vita gäss bröts mot ångbåtsbryggan. En tärna kämpade mot vinden innan den dök mot en osynlig fisk. Två kanoter, till för att roa hotellgästerna, låg uppdragna på stranden. Deras skrov var täckta av gröna alger. Martina föll på knä och tog en av de runda stenarna. Med en snärtig knyck på handleden lät hon stenen studsa ut över vattnet. Tre ringar hann hon räkna till innan den sjönk.

Flytbryggan riste på vattnet. Hon gick ut på den och slog sig ner på bänken längst ut. I tanken försökte hon formulera sina tankar till en bön, men orden blev till rädsla och lervälling i huvudet. Länge satt hon så. Till slut infann sig någon slags ro. Trycket i bröstet lättade. Med dröjande steg gick hon tillbaks till pensionat Sjövillan. Kyparen från igår förberedde frukosten (tre eller fem rätter, tre räcker, Jörgen, jag vill inte äta för mycket, det vet du). Hon iakttog honom ett ögonblick. Hårpiskan i nacken vilade stadigt mot hans vita skjorta. Ryggens senor och muskler följde händernas rörelser likt en kattunge jagar en papperstuss i ett snöre. Igår när han serverade var hans ögon blanka och kinderna rosiga.

När de anlänt gick hon ut för att söka efter strövstigarna hon sett i Sjövillans reklambroschyr. Hon fann dem inte. Pilgrimskällan som skulle finnas på ägorna, förblev oupptäckt. Kyparen stod vid soptunnorna och kysste en ung kvinna mot shorts. När hon återvände efter en kortare promenad stod han kvar vid soptunnan. Kvinnan med shorts var borta. Han fimpade cigaretten och strök handen över slokmustaschen.

lördag 25 juli 2015

Ord på V

Vid, väg, ville, växthus, vetebullar

Vid landsvägen stod en handskriven skylt. Loppis. Café. Ägg. 700 meter. Avtagsvägen var bred som en handled och ledde ner i en ravin. Vi följde den. Bilen balanserade i hjulspåren och vi körde över en gårdsplan, innan vi fortsatte in bakom några buskar.

Att säga att hönsen sprang på vägen, var en överdrift. De gick snarast och filosoferade, fullständigt ovetande om att någon ville komma fram. När vi fick en lucka i hönsflocken körde vi in på gårdsplanen. En kvinna i 70-årsåldern klädd i brun, crepad tunika stod och plockade upp en kaffeservis ur en papperspåse. Hon kom fram och hälsade med ett brett leende. Jag frågade efter ägg och hon sa att hennes väninna tänkt köpa de sista, men att hon kunde vänta, så jag kunde få mina ägg. När hon gick iväg frågade hon om jag inte ville ha nyslungad honung också och det ville jag förstås.

Medan jag väntade såg jag mig omkring i trädgården. Två killar i 20- årsåldern letade efter begagnade kläder och hittade en träningsoverall. Överallt vandrade hönorna omkring, en del bruna och en del vita, vanliga värphöns. De hade grävt en stor grop runt rötterna på äppelträdet. En höna hade lagt sig på sidan utanför växthuset. Den såg medvetslös ut.

När affären var avslutad bjöd hon på fika (avrundat uppåt), nybakt sockarkaka, vetebullar och hemgjord flädersaft. Vi slog oss ner i trädgårdsmöbeln och fick sällskap av hennes magre make. Jag frågade hur många höns de hade och han sa att han skulle räkna dem någon dag. Gissningsvis var de femtio till antalet. Katten, som förresten hette Morris, hoppade upp och lade sig att sova med huvudet i mitt knä.

Det sista vi såg innan vi åkte var tuppen. Han var på väg in bakom hönshuset omgiven om sju-åtta hönor. De skulle göra något av yttersta vikt.

onsdag 22 juli 2015

Text till bild

Pensionärsliv med solen i ögonen. Villan är bytt mot en husbil och friheten känns total. Hemifrån skvallrar Ulla-Gittan att de nya ägarna till huset jagar mördarsniglar i trädgården. De har skridskor på fötterna och gångstavar i händerna och knallar runt på gräsmattan och klyver sniglar.

tisdag 21 juli 2015

Resa + ensam

En kille och en tjej sitter på räcket vid cykelstället utanför biblioteket med knäna vända mot gatan. Båda har knälånga kortbyxor och ljusgröna tröjor på sig och de ser nyfiket avspända ut, trots att de spanar efter någon som går ensam.

Killen får ögonkontakt med mig och glider ner från räcket. Han ler brett och drar handen genom det blonda håret. Samtidigt som han ställer sig framför mig och blockerar min väg, ber han om ursäkt för att han vill ta min tid i anspråk. Vi småpratar obekymrat med varandra, om vädret och staden, som om vi vore främlingar som mötts på ett tåg eller två som drabbats av kärlek vid första ögonkastet på ett café och trevande försöker forma bubblet i magen till handfast verklighet.

Sen kommer broschyrerna fram. Han frågar om jag känner till Oxfam och det gör jag förstås, för jag minns deras secondhandbutiker i engelska småstäder, från en semesterresa för många år sedan. Att Oxfam är världens tredje störta biståndsorganisation får jag veta, liksom att de borrar brunnar och arbetar för att höja kvinnors status. Han vill att jag ska bli månadsgivare, men jag tackar nej.
-Jag föredrar att gynna de välgörenhetsorganisationer som verkar i närområdet, säger jag. Röda Korset. Erikshjälpen. Hjärta till hjärta. Vänner emellan.

Jag slinker in på ICA. Bland myllret av störtskyltade varor (vi köper svenskt kött, för vi månar om djuren, men struntar i grönsaksplockarnas villkor) försöker jag samla mig. Trots att det handlade om en värvningskampanj berördes jag av mötet. Den unge mannen föreföll så dedikerad för sin uppgift. Jag inbillar mig att han fascineras av de människor han träffar och bär med sig varje möte som ett dyrbart minne, en frälsare i försäljarkåpa.

söndag 19 juli 2015

Omgärda

Under busken vid staketet som omgärdade lekparken låg en hopkrupen kanin. Den var viltfärgad och relativt stor för att vara en sällskapskanin. Jag böjde mig fram och lockade på den. Kaninens nos vibrerade. När den inte rörde sig ut fläcken, tog jag istället ett kort på den med mobilen.

Hemma lade jag ut en bild på kaninen i facebookgruppen Svinarps anslagstavla och skrev "Någon som saknar en kanin? Den ligger under en buske på Svinängens lekpark". Kommentarerna lät inte vänta på sig.
Jag ser ingenting. Bilden är för suddig.
Angelica Lundmark? Är den din?
Är det verkligen en kanin? Jag tycker det ser ut som ett vildsvin.
Det är inget vildsvin. Det är en apa, din idiot.
Apa? Det finns väl inga apor i Svinarp?
Någon som saknar en apa?
Det är en hare, ingen kanin. Harar finns vilda i Sverige och man ska inte röra vid dem.

onsdag 15 juli 2015

Liv

Jörgen och Anna halvligger i varsin vardagsrumsmöbel. Han ligger i divansoffan och hon har lagt beslag på fåtöljen med fotpall. Trots mängden av TV-kanaler och Jörgens förmåga att snabbt manövrera mellan dem med hjälp av fjärrkontrollen är det svårt för dem att hitta ett TV-program som kan fånga deras intresse. Till slut fastnar de för dokusåpan Ullared.

Varuhusets VD trasslar in sig i godissnören, när han ska inviga lösgodisavdelningen (samma sort som de har på ICA konstaterar Jörgen, lite billigare bara). Två killar ur personalen åker på dans. Det går sådär. Dansbandet är okänt och dansladan är folktom. Ett par gifter sig på campingplatsen efter att ha handlat engångsbesticken till bröllopsmiddagen på varuhuset. De har Ullared som hobby och åker dit med husvagnen flera gånger per år. Ett annat par firar silverbröllop i en av gångarna. En man ska bjuda sin sambo på överraskningsmiddag i husvagnen. Hon får sitta i bilen och vänta medan han fixar med hämtkebab och Zingo. Det ösregnar.

När en medelålders man med ölmage köper chips och Zingo för 200 spänn stönar Jörgen högt.
-Chips och läsk kan jag köpa på macken. Vad är det för mening med att åka till Ullared för att köpa sådant?
-De verkar trots allt väldigt tillfreds med sina liv, säger Anna. Enkla nöjen...
-Och du menar att du inte är tillfreds med ditt liv?
-Jag tar hand om svärmors katt när hon åker in och ut på sjukhus. Du klipper hennes gräsmatta fastän du är allergisk. Ärligt talat så skulle jag vilja göra något, innan tillvaron förtvinar och krymper ihop.
-Men hämtkebab, Anna...Du som är så road av matlagning.  Hur kan du ens tänka på hämtmat?

tisdag 14 juli 2015

Påträngande

-När jag kom runt hörnet hörde jag ett ljud från körsbärsträdet. Det var inte påträngande, snarare hjälpsökande. Jag stannade till och försökte lokalisera ljudet. Ett par grenar rörde sig. Sen såg jag ett par bara fötter i vita gymnastikskor. Tösen klättrade ner från trädet. Med katten i famnen försvann hon genom ett hål i häcken. Söt flicka. Blond. Med håret i hästsvans.
-Katten?
-En brunstrimmig rackare. Den ligger på våra trädgårdsmöbler ibland. Vad den hade i trädet att göra vet jag inte. Körsbären är ju inte mogna än.
-Vad säger Greta?
-Greta ja, hon var inne i köket och bakade hallongrottor. Det är min favoritkaka. Tror det är bäst att hon inget får veta, hon är ju så allergisk.

fredag 10 juli 2015

torsdag 9 juli 2015

Ord på U

Ulrika, undrar, utanför, uteveranda, underlig

Ulrika och Annika möts av en slump utanför Åhlens. De famnar varandra och fnittrar och förefaller glada över att ses. Annika har fyndat på rean och öppnar påsen för Ulrika. Tunna tunikor och åtsmitande linnen slingar sig runt varandra i kassen. Överst ligger ett per neongröna grytlappar i silicon. Ulrika berömmer Annikas inköp, men undrar samtidigt om Annika kan ana hur tom hon känner sig inombords, om oro om sådant man inte kan rå på letar sig ut genom huden. Kan hon ana att Ulrika tänker på Grekland och räds fattigdom, halvsvält, medicinbrist och matköer (och vad sådant gör med en människa). Afrika är en främmande, underlig kontinent, Grekland lika välbekant som gatstenen utanför järnvägsstationen.

På håll ser Ulrika Urban. Han står vid statyn i den grönskande lilla parken i hörnet och fingrar på sin mobiltelefon. Den svarta plattan glänser i hans hand.De ska äta lunch på stadshotellets uteveranda och hon anar att hon redan är sen, så hon ursäktar sig, trots att hon egentligen velat stanna längre och småprata, omfamnad av Annikas ärliga omtänksamhet och förmåga att se det lustiga i alla situationer.

söndag 5 juli 2015

Vanlig

På  trottoaren ligger en nedriven lapp
En katt har försvunnit
Det är en vanlig katt
Som heter Missan
Den är svart utan fläckar och
Har rött halsband
Older: 6 år
Hopas du har sett henne

lördag 4 juli 2015

Text från bok

Inspirationsmening hämtad från en kokbok:
En dl sås sätter stuns på det hela.

När jag står vid spisen eller rör mig längs diskbänken och tvekar mellan haricots verts och brysselkål händer det att min skyddsängel kommer på besök. Ängeln är korpsvart och sätter sig på min axel. Jag känner dess klor mot nyckelbenet och vet att dess fötter är gula och är ledade på samma sätt som en daggmask. Varelsen skuggar mitt öra. Dess fjäderdräkt är kall och fyller mina lungor. Dess näbb söker sig mot mitt hjärta.

-Allt är meningslöst, säger den. Men var inte rädd, jag ska skydda dig mot det onda.
I kastrullen puttrar såsen, den lilla mängd som ska sätta stuns på det hela, och få köttet som får sin färg av hetta och gjutjärn att bli något extra och utsökt.
-Ta inte maten ifrån mig, säger jag. Du vet att jag behöver äta. Grädden och spriten som kokar ihop fanns ändå hemma.
Den slår sig ner i min mage och begär en fasta och jag lovar den till hösten.

torsdag 2 juli 2015

Droppa

I våras annonserade en mäklarfirma ut Sveriges billigaste hus, en länga med affärslokaler, byggd i slutet av 1800-talet. Fastigheten hade inrymt urmakeri eller klockaffär, hattaffär och charkuteri. Ett hus med potential, för den som ser bortom vattenskador, mögel och det faktum att huset måste stått obebott i årtionden. Aftonbladet och Expressen skrev om Sveriges billigaste hus och mäklarannonsen delades i sociala medier.

Huset såldes, inte som Sveriges billigaste, utan till ett pris som var rimligt för orten och husets skick. Idag, i samband med samhällets årliga knallemarknad, sålde de nya ägarna ut inventarierna. En del av lösöret låg på bord eller på marken utanför, annat som högar av gamla frottehanddukar och konfektionssydda bomullslakan och herrundertröjor, låg kvar inomhus. En trälår var fylld av stora glasburkar på 6-8 liter. Locken var täckta med brunt omslagspapper. Konserverna måste ha gjorts under kriget. Någon gång i början på 1950-talet fick innehållet sin slutgiltiga form.

Utanför det som varit charkbutik låg en hög träklubbor och en armslång bräda med en bult tjock som ett finger i ändan. Jag tappade räkningen på hur många män i sjuttioårsåldern som lyfte brädan och sa:
-Den satte man bakom örat på grisen.

Trots att det fanns en del tjejgrejor i form av gamla trälådor (bra som bokhyllor) och zinkhinkar kunde jag inte förmå mig att köpa något, trots att priserna var låga. I stället droppade jag av till knallemarknaden och köpte honung, ost och korv. Det kändes bättre.