måndag 22 januari 2018

Drar

-Vilken stilig mössa, säger Anja till mannen som står framför henne i kassakön.
Han har vänt sig om för att rätta till köpinnen. Hon har lagt den längs med kassabandet, istället för tvärs över som brukligt är.
-Den måste vara hemstickad, fortsätter hon.
Han drar lite i mösskanten och petar upp glasögonen som kasat ner på näsan. Den andra handen känner instinktivt att plånboken ligger kvar i innerfickan. På sig har han en jacka som gör att bäraren nästan ser fyrkantig ut. Bakstycket är fyrkantigt. De utanpåliggande fickorna är fyrkantiga. Det ser ut som den är gjort av bävernylon, som brukar användas till dagisbarns overaller.
-Jag har stickat den själv, säger han. Efter irländska mönster. Jag var på Aranöarna för många år sedan och försöker upprätthålla något av det där. Det irländska kynnet, du vet. Garnet jag använder kommer från upprepade tröjor som jag hittar begagnade. Herrtröjor är bäst. De är störst och ger mest garn. Fast det är svårt att hitta. Det måste vara ull. Akryl går inte alls. Nästa vecka kommer Hemmets Journal och gör en artikel om mig och mina mössor. Tänk om jag kan få vara med på TV också. Män som stickar är inte så vanliga. Hade det varit en kvinna som gjort samma sak, så vet jag knappt om någon brytt sig.

söndag 21 januari 2018

Hånfull + glimra

Skarsnön glimrar på fälten. Trött på vinter, grusiga stadsgator och nedstämda villakvarter har Mimmi valt att ta bilen upp till Ullsjön. Dag efter dag har hon passerat en vit Opel där någon ritat en sur gubbe i snön som täcker rutorna. Vintern har lagt sig i lager efter lager runt bilen. Det syns att den inte startar. Att köra upp till skogen är en chansning, men hon är less på att inte komma ut ordentligt. Det är något med skogen som drar. Innan hon svänger in på skogsvägen till friluftsområdet vet hon inte om det är möjligt att köra ända upp. Skidklubben brukar spåra elljusspåret närmare stan, men här finns bara några skyltade leder. 

Parkeringsplatsen är tom så när som på ett par bilar. En man med rutig keps ropar åt en kvinna med anorak att hon glömt skidorna.
-Tok heller, säger hon. Det är varit modernt med stavgång i tjugo år nu. Har du inget lärt dig?
De låter inte hånfulla på rösten, snarast vänligt skämtsamma. Mimmi tänker att hon borde ta upp det där med stavgång igen. Det ger en annan rörelse, något som är bra för axlarna. 

Stigarna hon väljer är tilltrampade, men snön är mjuk och inte svårgådd. Bitvis har träden och vinden lämnat marken bar. Från en buske hörs en talgoxe. Bergväggarna genom ravinen täcks av is. När hon var liten kallade hon dem isfall, vattenfall av is.

Från höjden på åsen ser hon ner till parkeringsplatsen. Backen ner är brant och hon börjar gå. Försiktigt på tvären, steg för steg. Det finns människor som åker till fjällen, som älskar skidor. Själv tycker hon mest att vintern är ett påhäng. Den begränsar henne. I fjällen är det en annan slags vinter, har hon fått lära sig. En vinter att njuta av. Kanske om man inte är mamma och måste laga mat för en vecka, trösta och städa en stuga...

Livet passerar inte i revy när hon halkar, men hon hinner tänka att hon är klumpig och att mobiltelefonen ligger kvar hemma. Friheten att slippa kunna bli nådd gör henne ansvarslös. Blir hon liggande så kan det dröja innan någon kommer. 

Det är först när hon stannar till vid Coop på hemväg och ska betala för ärtor och mjölk hon inser att plånboken är försvunnen. 

fredag 19 januari 2018

En massa saker

Vet ni, ni har skrivit en massa starka saker idag. Jag kapitulerar fullständigt, helt tagen av era texter och vill bara säga det.

torsdag 18 januari 2018

Text inspirerad av bild

Jag vet inte varför mamma var så förtjust i den bilden. Hon lät rama in den och ställde den på bokhyllan bredvid sitt bröllopsfoto. Skolfotografens porträttfoton kom senare och ställdes på samma hylla. Bilden från ponnyridningen var tagen någon gång när vi var på utflykt till 4H-gården i grannkommunen. Kompositionen var rörig och bilden var fylld av främlingar. Lillebror satt på en shetlandsponny. Ponnyns runda mage fick hans ben att spreta rakt ut. Han klamrade sig fast i sadelns framvalv En ledare lunkade bredvid ponnyn.

I bakgrunden på bilden kan jag skymta mig själv. Jag väntar på min tur på ponnyridningen och är i hemlighet glad över att jag slipper shetlandsponnyn, utan får rida på den större ponnyn, Rosita. På den tiden älskade jag hästar. Urskillningslöst. Jag läste allt om hästar och kunde alla hästraser. Lipizzianerhästarnas stamhingstar. De tre arabhingstar som låg till grund för aveln av engelska fullblod. Myterna om de spanska stridshingstarna som tog sig i land på Connemara på Irlands västkust. Olika sorters betsel. I teorin förstås. Att börja på ridskola var det inte tal om.  På något sätt är det typiskt att min bror hamnar i centrum på en bild för mitt intresse. Hon kunde valt en annan bild. Den där vi matar marsvin med maskrosor till exempel.


onsdag 17 januari 2018

Glidit

Jag kunde inte sluta att tänka på det där huset som jag såg utannonserat. Det var en enkel stuga, byggd på plintar, kanske någon gång på 60-talet. Skogen hade krupit närmare och den hade vad man kallar naturtomt. Skogsmark. Dass eller mulltoa. Laserad fasad. Utan att jag kunde precisera det närmare, så påminde den mig om min barndom. Jag ville tycka om huset. Bry mig om det.

Peter satt i andra ändan av soffan och fingrade på sin nya mobiltelefon. Själv hade jag bytt ner mig till enklast tänkbara modell för att slippa distraktioner. Jag funderade på att nämna huset för honom, men föreställde mig att han skulle säga att det är ett ruckel och att det säkert är byggt på ofri grund, ett arrende som snart löper ut och ingenting att ha och hur passar en sommarstuga in i dina idéer om down-sizing? Du har väl alltid avskytt sommarstugor?

Jag sökte ögonkontakt med honom, men hans blick är fixerad vid telefonen. Igår visade han mig ett klipp från Antikrundan. En gammal flaska var värd en smärre förmögenhet. Vem betalar 50.000 för en gammal flaska? Jag låtsades vara intresserad, men rastlösheten kröp som en ofrivillig muskelryckning i mig. Vi har glidit ifrån varandra, vill jag skrika. Se mig. Närma dig. Egentligen vet jag inte vem som är mest skyldig till tomheten jag känner.

-Det är svartmåne nu, säger jag.
-Svartmåne?
-Ja, det är när månen är som minst. Svartmåne kallas det. Vet du. Jag far så illa av det här vädret. Snö och tö om vartannat. Hala gator med isfläckar som gör det svårt att gå. Jag räknar dagarna till något bättre, men det verkar inte komma.

söndag 14 januari 2018

Något man inte har

Igår morse låg en död fågel på gatan. Hunden fann den och tänkte äta upp den. Jag tog fågeln hur hundens mun och kastade bort den (det låter lite brutalt, men hunden har känslig mage). Trots kylan hade inte fågelkroppen hunnit stelna. Den var fortfarande mjuk. Fjädrarna kändes lena mot min hand. Beröringen skapade ett kroppsminne. Hud och död fågel. Hunden fann ett spår och drog vidare i sin värld av dofter. Jag tvättade mig noga när vi kom in.

I morse satt en fågel på gräsmattan. Det kunde varit en fink eller en sparv. Den satt oroväckande stilla och lyfte först när vi var en halvmeter från den. Med tunga vingslag flög den in i en buske och sökte skydd. Jag fick en känsla av att den satt på gräsmattan för att dö. Är det något jag inte har så är det vetskap om varför fåglarna dör. Det är vinter. Temperaturen håller sig runt noll grader. Dagarna ljusnar inte riktigt. Grådagern håller i sig. I trädgårdarna finns gott om foder. På något sätt önskar jag att en fågel ska sätta sig på fönsterblecket under dagen och knacka på rutan med näbben för att säga att allt är bra. En talgoxe blir bra, en talgoxe, som säger att att allt är väl.

lördag 13 januari 2018

Blick, klick, fick

Porslinstomten trodde det sa klick
När han mötte min blick
Men allt han fick
Var ett papper runt sin kropp
Ner i en kartong, med ett hopp
Om att få komma fram till nästa jul
Som en del av en befrielseklausul