tisdag 19 september 2017

Obegripligt

På villagatan som leder ut mot skogen blir jag upphunnen av en joggare. Hunden står och nosar på en fläck och påminner mest om en dränkt råtta.
-Hej, säger joggaren. Vilken härlig morgon. Visst är det obegripligt att det kan regna så mycket som det gör.
Jag ler och ser honom försvinna bort längs vägen. Vindoverallen är säkert 20 år gammal och han har svarta joggingskor. Han springer lätt och taktfast och verkar ha ett fantastiskt löpsteg, helt utan påverkan av sneda fötter eller ömma knän. Kunde han verkligen vara närmare 80?

Jag tar den knöliga stigen längs sjön. Bryggan är regnvåt och hal. Skogen speglar sig i vattenytan och gör den gråtmild och grön. På håll hör jag Jörgenssons tupp. Den låter gammal och hes, som den behöver harkla sig först, innan den gal. Vad gör man med en gammal tupp? Nackar den? Låter den dö av ålderdom? Vid stigen växer några Karl-Johansvampar. Jag ber hunden leta efter dem.
-Var är svampen? Kan du hitta svampen?
Hunden letar rätt på dem med hjälp av nosen och får hundgodis som belöning. Svampen är anlupen. Jag låter den stå kvar.

lördag 16 september 2017

Viktiga

För ett par år sedan så skrev jag morgonsidor regelbundet. Det var något jag läst att man skulle göra enligt någon amerikansk kreativitetscoach. Tre handskrivna sidor eller 20 minuter varje dag, direkt på morgonen så fort man vaknade helt utan krav på att det man skrev skulle vara meningsfullt, grammatiskt korrekt eller ens läsligt. Sedan slutade jag. Varför vet jag inte riktigt. Kanske tröttnade jag på dumheterna jag skrev och att jag ständigt upprepade mig. Vi skaffade en ny hund och en valp som behöver ut så fort den vaknar och helst innan dess tillåter inte riktigt att man mornar sig med en anteckningsbok. Pennor tuggar den sönder så fort den får en chans.  I morse kände jag att jag saknade de där morgonsidorna. De kanske var viktiga på sitt sätt?

fredag 15 september 2017

Klänning

Jag har varken klänning eller högklackade skor på mig idag. Det slår mig när jag träffar kusinerna. Sofia har en klänning i lager på lager med siden och spetsar och högklackade sandaler snörda runt vristen. Till och med handväskan är elegant. Agneta är klädd i en svart fodralklänning. Över har hon en limegrön poncho. Till det har hon valt stövlar med höga klackar.

Jag svär för mig själv när jag ser dem och jämför deras plagg med mina. Var de handlar sina kläder vet jag inte, men det är inte hos någon av de stora kedjorna i alla fall. Garderobsångest är något jag försökt rationalisera bort. Jag valde mellan en prickig tunika från Gudrun Sjödén och en svart damkostym, plagg som har ett par år på nacken, men kan räknas som klassiska och tidlösa. Stöttepelare i garderoben. När jag stod framför spegeln i hallen så märkte jag att passformen på kostymen inte var vad den varit. Kroppen hade förändrats de senaste åren och det verkade inte som jag kunde trolla med figurformande underkläder längre. Det skulle behövas en lyftkran för att få ordning på saker och ting. Inte för att jag är den som skämtar om tyngdlag och tantighet.

Vi kramades när vi träffades, uppriktigt glada över att se varandra och vi talade om sådant som vi ansåg passande. Agnetas son går en spetsutbildning på gymnasiet. Sofia hade varit på Kreta. De är duktiga på att prata om sig själva båda två. Jag satt mest tyst, med en gröt av barndomsminnen i huvudet. Mina föräldrar. Deras föräldrar. Skillnader. Likheter. Jag kommer aldrig att bli klar med mig själv. Nå den där insikten och försoningen som man borde. 

torsdag 14 september 2017

Klockan

Någon gång i vuxen ålder
Slutade jag bära klocka
Tiden upphörde att existera
I den formen
Men fanns fortfarande kvar
Det finns väl ingen som bär
Armbandsur numera, säger Hasse
Alla vet väl vad klockan är
När man har klocka på mobilen
Säg inte det, säger jag
Armbandsuret är en statussymbol
Ett smycke för män
Något som man inte behöver
Som visar att man har råd

tisdag 12 september 2017

M-ord

Vi stannande till vid en mack mellan Borås och Alingsås. En man i manchesterkostym tankade en Mitsubischi. Han hade ett cigarettpaket i bröstfickan och fingrade rastlöst på pumphandtaget. Bakom macken låg ett gatukök inrymt i en rödmålad barack. Raggarköket stod det på en skylt. Hemlagat mos. Dagens 65 kr. Jag svär på att folk faktiskt stannar till för att fotografera det där. Utanför stod två amerikanska bilar, en mörkgrön och en metallicblå. Inredningen gick i amerikansk 50-talsstil, rutigt golv, krom och stoppade galonmöbler. En kille i 35-årsåldern klädd i svarta arbetsshorts satt med särade ben vid ett av borden och slickade på en mjukglass. Vi åt aldrig där. Sedan fick vi höra av Mimmi att Mattias och Marina åkte dit ibland och att de faktiskt hade god mat. Vi kanske har missat något?



Mack, mellan, man, manchesterkostym, Mitsubischi, mörkgrön, metallicblå, mjukglass, Mimmi, Mattias och Marina, mat, missat

måndag 11 september 2017

lördag 9 september 2017

Dröjde

Kyrkan hade familjedag med förtidsröstning till kyrkovalet, loppmarknad och servering. Jag gick dit för att rösta. Partigrupperna stod utanför församlingshemmet. Sverigedemokraterna bjöd på engelsk konfekt med illblått strössel. Karamellerna såg inte aptitliga ut. Centerpartisten diskuterade prisutvecklingen på skogsfastigheter med någon som inte var med i det partiet. Socialdemokraterna pratade om hundar. Från serveringen luktade det kaffe och grillkorv. Försäljarna på loppmarknaden hade täckt sina bord med plast och paraplyer till skydd mot duggregnet. Det dröjde innan jag fick gå in på pastorsexpeditionen och lämna mitt röstkort och mina röstsedlar. Paret innan mig fumlade med röstsedlar och letade efter sina glasögon. De slog mig att de ändå var varsamma mot varandra. Kanske har de rösterna jag lämnade någon betydelse.