lördag 18 november 2017

Hur vet du det?

Det har snöat i natt
Hur vet du det
Det låg snö på hygget
Snö som först fallit
Sedan tinat och frusit igen
Pölarna på stigen var frusna
Varför går du där uppe
Jag tycker om det
Skogen tränger sig inte på
Det är ungskog nu, inte riktigt hygge längre
Fast det är fortfarande svårt att gå, stigen är ojämn
På något sätt är det rogivande, skogen tar om hand
Vill du ha en kopp te
Nej, jag tar varm choklad idag
Det är en sådan ruggig dag

onsdag 15 november 2017

Konditori

Det stod i lokaltidningen att Gamla Konditoriet stängt. Ulla-Britta hade haft öppet sista gången i lördags. Lokaltidningen hade varit där och och fotograferat henne. Hon stod utanför med armarna korsade över barmen. Novemberdiset fuktade det kruspermanentade håret. Konditoriet låg lite avsides till och Mimmi hade aldrig varit där och fikat. Lastbilschaffiserna hade minskat i antal sedan förbifarten byggdes och nu bestod gästerna mest av hantverkade och avsigkomna. Ulla-Brittas hembakade småkakor och köttbullssmörgåsar kunde inte konkurrera med det mer fashionabla Royal i centrum, som omnämndes i White Guide, eller prisnivån i serveringen i ICA:s slamriga förbutik. Neonskylten tillhörde fastighetsägaren, berättade Ulla-Britta i artikeln. Det var många som kommit in och velat köpa den. 

Någon gång hade Mimmi varit och tittat på en lägenhet i huset där Gamla Konditoriet låg. Hon mindes att lägenheten var hemtrevlig och hade 3 rok, men hon valde bort drömmen om ett kombinerat arbetsrum och bibliotek, för en mindre och billigare lägenhet. Det var på den tiden man kunde välja, då det fanns gott om lägenheter att hyra. Man kunde välja... Det är inte som idag, när föräldrarna förväntas köpa bostadsrätter till sina barn. 

I en annan artikel står det att Internationella skolan har ekonomiska problem. Hennes kusins barn går där och Mimmi har fått höra både en och två gånger att "det är minsann vanliga barn som går där, ungdomar som vill satsa och tänker på sin framtid". Anton har jobbat på Snickargårdens äldreboende, avdelning Hammaren, sedan han tog studenten och verkar nöjd med det. Högre studier är inget som verkar locka honom och Mimmi rycker på axlarna. Han ser bara nackdelarna. Amanda...Mimmi vet inte. Ibland känns det som vakna, äta, gå till skolan, borsta tänderna känns övermäktigt för flickan. Att busspendla 1,5 timme enkel resa varje dag för att gå på en högstatusskola "för ungdomar som satsar på sina studier och tänker på sin framtid" verkar inte finnas på kartan vare sig för henne eller någon av de ungdomar hon växt upp med. Mimmi tänker på sig själv. Hade man själv gjort det valet när man var 15-16 år?

I grannhuset lyser en trekantig advenstsljusstake fastän det är två veckor kvar till advent. Människor som julpyntar tidigt sägs vara lyckligare. De bejakar sitt inre barn. Kanske är det en god idé att vara ute i god tid och slippa hålla på med det helgen när allt ska fram och man alltid verkar ha magsjuka, feber eller influensa eller åtminstone ingen lust?

måndag 13 november 2017

När de gått + singel

När de gått känner jag hur ensam jag är. De har stängt den repiga gabondörren mot trapphuset. Jag hörde stegen eka mot stengolvet och de stänkmålade väggarna och föreställde mig att de tog stöd mot den svarta ledstången för att inte förlora balansen. När de gick ut genom porten med det trasiga kodlåset stod jag i vardagsrumsfönstret och såg dem gå längs gatan. Det hade fallit snöblandat regn tidigare under kvällen. Nu verkade det ha frusit på. Annika halkade i sina tunna stövlar och stödde sig mot Tord.

I köket står disken travad på diskbänken. Resterna av gratängen har bränt fast i formen. Någon gång i vuxen ålder har jag lärt mig att värma broccoli genom att läsa på påsen. Koka upp vattnet. Lägg i den frysta broccolin. Salta. Koka 3 minuter. På soffbordet står ett halvdrucket glas. Soffan har ändrat form. Filten ligger annorlunda. Prydnadskudden i yllebroderi ligger i fåtöljen istället för soffhörnet. Min kropp är ett skal utan innehåll. Det svarta i mitt inre blåser runt som en ovädersvind, nålvass och kall. För att förhöja min tragik föredrar jag att kalla mig själv ensamstående, istället för det glammiga och livsglada singel.

lördag 11 november 2017

Knäppa

Morgonpromenad
Tidig, novembermörk
Kämpig, ansträngade, mödosam
Hundägare måste vara knäppa
Snöblandat

fredag 10 november 2017

Text inspirerad av bild

Jag hittar fotot när jag döstädar. Ledsamt ord, som antyder att det är snart är över. Jag har gjort mitt och plockar undan av någon slags hänsyn till mina efterlevande. Det ska vara så lätt som möjligt för dem. Mina bekanta döstädar och jag har läst om det i veckotidningarna. Enklast är om man inte tänker, utan bara bestämmer sig för att slänga, oavsett om det kan vara värdefullt eller intressant.

Den svartvita bilden hittar jag i ett kuvert. Jag sitter i soffhörnet med en stickning. Det är en ljusgul babykofta jag stickar. Egentligen stickar jag inte. Jag bara sitter med stickningen i händerna och sneglar mot fotografen. Han har synpunkter på hur jag ska sitta och hur jag ska vända mig mot kameran och rättar till mina armar och ben. Händerna dröjer sig kvar på min kropp och han försöker möta min blick. Tungspetsen fuktar läpparna. Han doftar rakvatten. Efteråt vill han stanna kvar på kaffe. Jag protesterar och säger att jag inte har något doppa. En slät kopp går bra, säger han. Journalisten som är med på uppdraget säger att de har fler att besöka. Röker gör de också, trots att vare sig jag eller Henrik röker och inte ens har askfat framme. De stänger den tunna gabondörren mot trapphuset och jag hör deras tunga steg eka när de fortsätter en våning upp i huskroppen av tegel som ligger utslängd på den leriga, gamla åkermarken. Utanför hör jag två barn. De verkar leka tafatt.

Bilden hamnade på första sidan i lokaltidningen. Vi var en av de första som flyttat in i de nya husen på Ängshagen. Henrik hade ett litet arv, som räckte till möblerna hos Bohmans, så vi slapp ta dem på avbetalning. Jag hade nyss varit hos Gittan på hörnet och fått håret lagt. På något sätt var det en befrielse när det blev 70-tal och det räckte att knyta en snusnäsduk över håret. Idag kan jag sakna det där, att bara bli omhändertagen och få håret i ordning. Men då... Det skvallrades mest. Henrik beställde bilden från tidningen och sa att jag var så fin på den. Jag var aldrig särskilt förtjust i den. Det var något med fotografen och den klibbiga känslan av att jag var smutsig han lämnade efter sig.

onsdag 8 november 2017

Inte exakt

Jag såg din lapp på en lyktstolpe i gamla stan i Eksjö, strax bakom Lennarts konditori. I kyrkan pågick ett bröllop. Gästerna stod samlade på torget färdiga för avfärd. Kanske skulle de till Ullinge Värdshus för att äta bröllopsmiddag. Din vision och dina drömmar och förhoppningar fångade mig. Du skrev att du sett ett hus i en dröm och beskrev det noggrant. Fram till huset ledde en liten körväg med en grässträng i mitten. Huset var falurött och vitmålat invändigt. I fönstren stod Mårbackapelargoner i lerkrukor. Det hade vedspis i köket och väggar av spånt i farstun. Huset låg nära en sjö. Du undrade om någon hade din drömhus att sälja.

Jag rev av en av lapparna med kontaktuppgifter och sparade den i plånboken. Pappa låg inlagd på sjukhuset och jag hade tagit en promenad för att få lite ro. Torpet, sommarstugan, deras livsverk är till salu nu. För en del tar det tid... Det där med att gå bort. Huset kommer att lämnas till mäklare. Det är inte exakt vad du letar efter. Till sjön är det en bit, men det går att cykla och några pelargoner står knappast i fönstren. Jag trodde jag var förberedd på det här, men vissa saker tvingas man bara att göra mekaniskt. Möjligen är det ditt drömhus. Du kanske har spridit dina lappar från Sörmland ner till skånska gränsen och redan funnit din dröm. Jag fann din lapp och berördes av den.

måndag 6 november 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Det blev känt som Gråstensfärger, är hämtad från Axtelius Tyger vi minns från 1960 och 70-talen.

-Hoppas du uppskattar boken. Du brukar ju tycka om textil.
-Den är jättefin. Det är lite märkligt att se det man växte upp med, som sedan blev omodernt, samlat i bokform. Nästan upphöjt till konst. Påslakan som man använde tills de var utslitna. En del mönster fanns säkert på tapeter också. John Blund vet jag att jag hade som påslakan när jag var liten. Tror jag valde det för den illgröna färgens skull. Sådant som man vant sig vid att det är gammalt och fult och omodern är supertrendigt nu. Teakmöbler. Plastburkar för kaffe. De här tygerna. Jag tror det är en annan generation som tar det till sig. De som är 20-30 år gamla kanske. Viola Gråsten. Moster hade en orange filt, som hon var så stolt över. Den låg över armstödet på soffan. Jag tror hon använde den en hel del. Hon pratade alltid om Gråstensfärger och kunde inte förstå hur en vanlig sten kunde vara orange. Tygavdelningen fanns i källaren på Domus. Jag tror det fanns tre tygaffärer i stan när jag var liten. Vad finns det kvar nu? En gardinaffär? Det är knappt någon som syr längre.