lördag 21 oktober 2017

Andra ändan

Meterologen försökte förklara fenomenet stående våg för mig. Eller ja, han var inte meterolog då, bara Jonas som gick natur och drömde om att bli meterolog. Vi var två tonåringar som ansträngde oss för att bli förälskade i varandra. Den stående vågen hade bildats i Bråviken. Han liknade den vid det som händer när man skvimpar vatten i ett badkar från ena ändan till andra ändan. Jag förstod ändå inte. Min familj hade inte ens kommit sig för att åka till Kolmården, trots att jag hade en bok med foton därifrån och tjatade till jag blev för gammal för det. Boken blev sönderläst med nötta pärmar. Jag har en tydlig minnesbild av några chimpanser runt en stubbe. Jonas familj åkte skidor i Österrike på sportlovet och bilade i Europa på somrarna.

fredag 20 oktober 2017

Obekymrad

Uttern
Fångar fisk
I elverkets damm
Orsakar en massa uppståndelse
Obekymrad

En liten text med anledning av att det lär finnas utter i centrum av stan. Ingen verkar har sett uttern, men det har kommit upp en varningsskylt, så inga bilar ska köra på den. Jag har en hemlig dröm om att få se en utter. 

European Otter

torsdag 19 oktober 2017

Textinspirerad av bok

Inspirationsmening: Men det mest märkliga stället i huset var ändå familjens stora klädkammare. Meningen är hämtad från Lannge - Budbärare från det okända

Jag lekte i Villa Solviken ibland som barn. Flickan som bodde där hette Elizabeth och var ett år äldre än jag. Mamma körde mig dit i vår giftgröna folkvagn. Huset var grått och klätt med sådana där grå plattor som jag lärt mig var giftiga. Större delen av huset var tillstängt. Vi fick vistas i köket och Elizabeths rum och den där klädkammaren.

Klädkammaren hade blekgrå väggar och kallt grått golv. I mitten stod ett gammalt bord täckt med en träskiva. Ovanpå den hade Elizabeth byggt en stad av lego som hon härskade över. Hon lät mig leka där på nåder. Jag fattade inte hur någon kunde ha så mycket lego. Jag hade knappt så det räckte till ett hus.

Det är först i vuxen ålder det slagit mig hur märklig den där klädkammaren var. Vi stängdes in där i det kalla och gråa med en oändlig mängd legobitar för att forma en värld efter Elizabeths huvud. Hennes mamma var som min, ofta sängliggande med huvudvärk.

Huset var annonserades ut på Hemnet och jag gick in på mäklarens hemsida. Det hade renoverats i svart och vitt och mäklaren hade slarvat med att plocka bort inför visningen. Under en säng låg en udda strumpa och det satt vykort och  barnteckningar på kylskåpet. Det var bara klädkammaren som var sig lik. Grå, kall och kal.

Jag nämnde husförsäljningen och klädkammaren när jag var hemma. Vi drack te ur benfärgade muggar med äppelmotiv och jag föreställde mig hur hemnetknarkare skulle irritera sig på kökets furumöbler om huset kom ut till försäljning (jag fasade för den dagen).
-Villa Solviken, sa min bror. Klädkammaren? Det bodde någon gubbe där på 30-talet ihop med sin mamma. Torsten hette han visst. De sa att han var nazist och  hängde sig strax efter kriget. Jag har hört att han går igen. Mamman dog i samma veva och det fanns visst en undangömd syster, som togs till nåt hem också.

tisdag 17 oktober 2017

5 minuter i fred

Har man ens fem minuter i fred
När man har internet ständigt tillgängligt
Möjligheten att se om det hänt något
Något att kommentera
Eller förfasa sig över
Känslan av tomhet
När man bara blir irriterad
På sig själv
Man tror man vilar, kopplar av
Fast hjärnan bara grötar ihop sig
Metoo
Skriv det i sociala medier
Om du varit sexuellt trakasserad
Jag vet att jag borde bli upprörd
Ta tag i det
Kräva förändring
Men jag blir bara ledsen
Så många
Främlingar och sådana jag håller av

söndag 15 oktober 2017

Meterolog, lyster, längtan

Dammtrasan gör sig över lysterskålen jag fått efter mormor. Det är en orange glasskål. Ytan ger ett oljeskimrande intryck. När jag var barn var skålen magisk, fylld av hårda karameller eller en peng att ta vara på. Nu känns den hopplös omodern. Ändå har jag den framme. Min bokhylla är sådan. Ett masoleum över tankar jag en gång tänkt och minnen jag längtat efter att vidröra. Jag vet inte vad jag skulle ha istället. En tom vägg som det står Carpe Diem på? Eller en fondvägg med någon stormönstrad tapet?

I bakgrunden står TV:n på med väderrapporten. Idag har meterologen en röd skjorta under en tweedkavaj. När jag var i tonåren hånglade jag med meterologen. Han kunde inte kyssas, men var rätt rolig. Det slår mig att jag inte reagerar på honom längre. I åratal har jag ryckt till när jag sett honom på TV. Tankarna har dragit upp min tonårskropp och slängt den över mig. Nu bryr jag föga om honom, än mindre om det han säger. Vädret blir som det blir ändå och det brukar hinna ändra sig innan det blir dags för nästa prognos.

Jag lyfter skålen och håller den i händerna. Den känns tung och den oljiga ytan känns flottig. Det syns ett tydligt märke på bokhyllan där den har stått. Kanske är det dags att ställa undan skålen? I köksskåpet högst upp? Som jag måste ha stegpall för att räcka.

lördag 14 oktober 2017

Andas

Strandängarna vid Tåkern betas av kor för att hålla landskapet öppet. Vi såg dem på håll när vi gick och följde spången som markerade vandringsleden. Det blåste. Folk och fåglar lyste med sin frånvaro. Vi såg inte en människa när vi gick där ute i grådagern. När vi gick tillbaks hade korna flyttat på sig. Flocken om 40 djur stod på varsin sida av spången. De var bruna och vita och hade lockig päls i pannan.
-Nu går vi, sa jag. Har man fullt med kossor i ett naturreservat där det går folk så är de säkert snälla.
-Jag undrar vilken rubrik Aftonbladet skulle välja? Turister attackerade av kor? Fågelskådare attackerade av kor? Vandrare attackerade av kor? Turister låter mest allmänt. Vem som helst kan identifiera sig med turister.
-Fågelskådare låter mer extremt. Du har kikare. Vi ser ut som fågelskådare. Nu går vi.
Halvvägs genom koflocken, när ett av kreaturen sparkade bakut och galopperade iväg, insåg jag att jag slutat andas.

torsdag 12 oktober 2017

Barnen står tätt tillsammans

Barnen står tätt tillsammans under kastanjeträdet. De har händerna fulla med blänkande, rödbruna kastanjer de plockat på marken. Trädet står i Lövgrens trädgård. Grenarna sträcker sig över nätstaketet och in på bostadsrättsföreningens mark. Barnen har galonbyxor och stövlar och färgglada jackor i turkos och cerise. Kastanjerna är magiska så här års, blanka och hårda, skönhet man vill bevara i evighet. Framåt vintern kommer de att skrumpna ihop och börja likna knöliga valnötter. Jag vet. Jag minns de kastanjer jag plockade som barn och sorgen när samlingen försvann ner i papperskorgen under mammas vakande öga.

Lokalradion sänder ett inslag om Lisbeth. Hon har 149 saltkar i ett vitrinskåp och ska sälja samlingen för att inte bli, som hennes dotter uttryckt det "hemtjänstens skräck". Jag funderar på om lokalradion har nyhetstorka och varför Lisbeths saltkar är värda ett inslag. Det måste väl finnas värre saker att lämna efter sig än några små skålar i pressglas, som vardera rymmer ett par skedar salt. Böcker, tavlor, halvfärdiga handarbeten, stenar från någon grekisk strand... Jag ligger i riskzonen.

Bostadsrättsföreningens ordförande kommer ut från sin port. Han har keps och täckjacka och ställer sig framför en buske. Ett efter ett plockar han av de gulnade löven och lägger dem på marken. Jag funderar på att sätta på en någon skiva, bara för att slippa tänka på Lisbeth och hennes saltkar och bostadsrättsföreningens ordförandes intressen för löv, men tvekar. Många har gjort sig av med sina skivor och lyssnar bara via streamingtjänster. Min samling står kvar som någon slags souvenir över gamla minnen. Det blir något från YouTube istället. Townes van Zandt. Jag såg en dokumentär om honom för något halvår sedan och lade namnet på minnet. I en kommentar till videon har någon skrivit townes saved me one bad day.