fredag 18 augusti 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Att jag inte har några pengar just nu, är hämtad från Hur ska det gå för Pinnebergs av Hans Fallada.

Jag läser Hur ska det gå för Pinnebergs och det känns motigt att läsa om deras liv i 1930-talets Tyskland. Hon blir gravid och de tvingas gifta sig, något som inte ses med blida ögon av hennes föräldrar. De skulle hellre se att hon gifte sig med en arbetare och inte en som är anställd, som det heter i boken om en som är kontorstjänsteman eller försäljare och därmed går sin arbetsgivares ärenden, men ändå är näst intill rättslös inför arbetsgivaren. Företaget går dåligt. Tre lata tjänstemän kan bli två flitiga. En ska bort. Man ställs mot man.

Tillsammans försöker det unga paret göra upp en budget. Allting kostar, mer än vad de har råd med, inser de. Hon kan inte laga mat. Hennes mamma har aldrig lärt henne det. Att inte ha några pengar ekar genom boken och den lämnar mig ingen ro.

De hyr möblerat och gör visit hos hyresvärdinnan. Den gamla damen gråter varje kväll. Hon sörjer sin döde make. De hade 50000 mark Nu kostar ett halvt kilo smör 3000 mark. Hon förstår inte vem som lurar henne, hon som är så noga och alltid för bok över hushållets utgifter.

Människan ställs mot samhället, mals ner i kampen för tillvaron och som sagt. Boken lämnar mig ingen ro. Hur långt har vi egentligen kommit sedan Tyskland och 30-talet och det som ledde till krig?


lördag 12 augusti 2017

Vidare

Ett kändispar från Stockholm hade köpt ett gammalt tingshus på landet och renoverat det under tio års tid. Nu skulle resultatet visas för allmänheten med loppmarknad och tårtkalas för att finansiera renoveringen av fängelset. Redan en halvtimme innan det öppnade köade ett par hundra personer utanför. Damer i klänning och herrar i skjorta och shorts sträckte spanade in över syrenhäcken för att få syn på någon av kändisarna i trädgården. Kändisarna var inte så kända att gemene man kände till dem, det var mest att det stått  lokaltidningen att de var kändisar. Den prisbelönte konditorn med café på Kungsholmen hastade förbi på väg mot tårtserveringen som för tillfället inrymts i ett rödmålat trädgårdsskjul. Radiorösten, som kanske varit med i Bolibompa, stod på trappan och försökte uppmana till lugn genom att ropa i en minimal megafon. Kändisarna hade identiska vita skjortor, solbränna och snäva jeans av något märke som inte var känt utanför Stockholms innerstad.

När grinden öppnades rusade besökarna mot tårtserveringen och bildade en lång kö. Radiorösten försökte styra upp dem som ville gå på visning i huvudbyggnaden.
-Om vi kliver över staketet till kohagen så kan vi ta oss härifrån utan att bli nedtrampade, sa Mimmi.
-Är du säker på att du vill gå? sa Peter. Jag hade ingen aning om att folk var så intresserade av byggnadsvård.
-Jag har sett tillräckligt. De har ett gammalt slagbord med en ostindisk terrin på i salen. Det såg jag genom fönstret.
-Det kanske inte var någon vidare utflykt det här?
-Jodå. Bokbordet på loppisen räddade min dag. Där finns både Schlagerbögen med glittrigt rosa omslag och en bok som hette Att komma ut.

fredag 11 augusti 2017

Kan

Läser i tidningen
Att stjärnfall kan ses i afton
Om inte himlen är mulen
Och moln skymmer sikten
Tid att önska och drömma
Att samla sig inför hösten
En kväll när himlen är nära

torsdag 10 augusti 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Ellen hade det krulliga håret uppsatt i en stor knut mitt på huvudet och ögonen var markerade med tunn, svart eyeliner, är hämtad från boken Offermossen av Susanne Jansson.

Ellen hade det krulliga håret uppsatt i en stor knut mitt på huvudet och ögonen var markerade med tunn, svart eyeliner. Där hon stod mitt på perrongen vid regionaltågets stationsläge påminde hon om en uråldrig kalkstensklippa, en rauk, i ett upprört hav. Hon var klädd i lager på lager av dyrbara linnekläder, klänningar och förkläden med asymmetriska fickor. På fötterna hade hon knubbiga gröna läderskor. Jag reste mig upp och krånglade in armarna i ryggsäckens bärremmar. Tåget krängde över en växel och den äldre kvinnan som ställt sig bredvid mig tappade balansen och tog stöd mot mig.

Ellen kom mig till mötes. Vi famnade varann.
-Vad fin du är, sa jag. Men jag trodde vi skulle åka ut till någon av naturreservaten och vandra.
-Nej, sa hon. Vi bestämde fika och länsmuseumet. Har du glömt det?


onsdag 9 augusti 2017

Visar sig vara

Månsson på Runstensvägen 8 har hängt upp ett skelett i sitt äppelträd. På överkroppen har skelettet en mossgrön T-shirt hopknuten i midjan på sig. När det blåser skrapar dess fötter mot Månssons nybyggda trädäck. Han har byggt det själv av tryckimpregnerat virke, med bara ögonmåttet till hjälp. Något vattenpass kom aldrig till användning. Trädäcket ger upphov till sjösjuka i grannskapet. Polisen kommer och monterar ner skelettet och för bort Månsson med handfängsel. Det visar sig vara något helt annat än den skämtartikel från Buttericks grannarna först trodde.

Nu är jag tillbaks igen förresten. Jag hade lite problem med internet pga åska. 

torsdag 3 augusti 2017

onsdag 2 augusti 2017

Symboliskt

I Kjell Westös Hägring 38, lånad från biblioteket, låg ett vykort på sidan 110. Det var inköpt på västkusten och föreställde en svart hummer på havsbotten. På baksidan stod det; Vissa människor kommer återfödas... Jag anar att det var något symboliskt med det hela.