tisdag 31 december 2013

Gott Nytt År!

Familjen febrig
Förkylningen frodas
Fyrverkeriers frestelser falnar
Framför feberhallucinationerna
Fryst fläskfilé förbereds
Fin fruktsallad föreslås
Fyllan fånförvandlar folk
Fy för firandet
Falska föresatser fördöms
Fin framtid förväntas
För framtidsförvägrade finns få förhoppningar

Gott Nytt år, skrivarvänner! Ha en fin nyårsafton!


måndag 30 december 2013

Flerordspuff

Formlös ovanför kullen anas solen. Fågelsången tystas av dess blekhet. I  nätets kollektiva, näst intill olästa brevväxling har en vän skrivit att under året har han sett en räv på isen. Solen sliter isär min jacka och blottar min bröstkorg. Kom, säger jag. Följ mig in. Värm mig där, men vad du än gör. Dölj mina skitiga fönster. Vi kan dricka te tillsammans.

I minnet ligger vännen på golvet. Han är ett barn i en solkatt. Trasmattan bildar veck under hans knän. Fingrarna följer inslagen av klänning och skjorttyg. Farmor säger hårt om den bredaste randen. Det där är ett gammalt lakan bara. Vid vedspisen står kattens fat. Dess föda har torkat fast längs fatets urblekta bård av skära rosor. Min vän kväljs av kattmatens lukt. Han föreställer sig att han är en katt, den grårandige jägaren på flykt undan den tunga kängan som måttar mot revbenen, den som ger musen nåd och blir dess kamrat i logens virvlande ljus.

Den gångna vintern gick räven sedd över isen. Klorna gav fäste i frosten. Under det frusna sjöng det svartaste djup. Jag vill vara den räven, sedd av min vän, i min ensamhet, trasmattetolkaren. Vi båda har stått inför fågelmålarens öga. När vi möts skälver vi. Genomskinliga andas vi död och liv i samma andetag.


Formlös, oläst, räv, minne, ana

söndag 29 december 2013

Gräs

-Vad gör du?
-Jag statusuppdaterar på Facebook.
-Jag ser det. Varför tittar du inte på TV med mig?
-Men det gör jag ju. Jag sitter ju här i soffan.
-Det känns lite frånvarande när du inte bryr dig om mig.
-Men jag bryr mig. TV-programmen är så...Antingen är det Lasse Åberg eller också är det kungafamiljen.
-Men nu är det faktiskt Patrik Sjöberg på TV. Han har stoppat ner ansiktet i en genomskinlig plastback. Man ska se hur länge han kan hålla andan under vattnet. Vad skriver du på facebook?

-Jag sitter här med världens inte-finaste och njuter av det som är kvar av julen.
-Ischokladen förstår jag, men det andra...
-Men det är ju så. Bara för att du är den finaste som finns för mig,  så är det ju inte så för andra. De tycker något annat.
-Lite som att gräset inte är grönare på andra sidan?
-Så kan man se det.
-Ska du posta den där statusraden?

-Nej,  jag har redan raderat den. Jag gör så ibland. Skriver ner insiktsfulla saker på facebook, som jag raderar utan att posta. Lägg undan det där trasslet och kom hit nu.
-Det är inget trassel. Det är en julkula som jag stickar.
-Men vi har ju ingen gran.
-Jag tänkte lägga dem i en glasskål på bordet nästa jul.
-Du tänker alltså sticka flera?

fredag 27 december 2013

Konstigt

Asfalten fjädrar under fötterna. Det myckna regnandet har gjort marken porös. Granrötterna klamrar sig fast i rasbrantens moränjord. Ger de upp faller sluttningen ner över fyrtiotalsvillorna och tar husen med sig. Två män kommer ut ur dimman. Deras tunga steg får marken att vibrera. De går med öppna rockar och bär flaskor i händerna och andas med flämtande andetag.
"Kapar man bort delar blir figurerna snabbare", säger den ene. Trots att orden kommer stötvis verkar det som de är inbegripna i ett långvarigt samtal.

Jag noterar att den som går närmast trottoarkanten verkar ha rödblonda polisonger. På något konstigt sätt slår det mig att jag är ett uselt vittne. Det enda jag med säkerhet kan redogöra för är den egendomliga repliken och det faktum att dimmans små vattendroppar verkar dansa i det cirkelformade ljuset under gatlyktan. Deras yttre signalement är fördolt. Hunden iaktar dem med spetsade öron. En blank hinna täcker hennes ögon. Hon får beröm för sin ignorans, det att hon går rakt fram vid min sida. I rännstenen ligger en docksko av korallrött gummi och en daggmask som döden gjort svullen och blek.

torsdag 26 december 2013

B-ord

Begravning
Bettlare
Blommor
Begåvning
Brand

Radion på hyrbilen är kopplad till tändningslåset. När jag vrider om nyckeln startar radion. Det är inget jag bett om. Som förstenad stirrar jag på rödgraniten framför mig. Muren runt begravningsplatsen är ormatät och djävlahög. Alltid är det någon som säger det. Korsa oss kan vi inte göra. Några besvärjelser har vi inte. Jag har tagit farväl och sagt att jag har långt att resa. Äta kan jag göra på vägen. Det går bra. Alltid hittar jag något.

I ljusa kappor och rockar står de sista begravningsgästerna kvar på parkeringsplatsen. Att samlingen upplöses vid graven är inte sant. Den upplöses på parkeringsplatsen. Blodsbanden tunnas ut i duggregnet. Frånvarande lägger jag i backväxeln och vänder bilen på parkeringsplatsen. Utanför synfältet klibbar ett lönnlöv mot rutan. Fortfarande spelas Dan Anderssons "Kring tiggaren från Loussa" på radion. Jag vet att den börjar med bettlare och vägmän och underbara ting. Längtan bort föds i den och lydigt har jag svarat på dess frågor under flimrande lysrör i en skolsal på gymnasiet.

En sten väntar på datum och namn. Kistan av furu ligger i öppen jord med blomsterkransar och handbuketter. Ett liv. Min kusin. Jag lämnade. Han stannade. När det började gå fel vet jag inte riktigt. Studenten tog han aldrig. När vi var barn vred han runt skinnet på min handled i tusen nålar. Jag lärde mig att inte gråta. Lärarna sa jag var begåvad. Det var min räddning trodde jag då, min längtan bort. Den som en gång gått, kan aldrig vända åter. Jag går från en begravning över en parkeringsplats och  kör ovan i kroppen tillbaks mot Stockholm. Min kusin stannade, i den tacksammaste, ovärdigaste formen. Hemma.

En traktor kör långsamt på länsvägen. Jag tvingas sakta ner och följa dess tempo. Orvar cyklar mellan mig och traktorn. Han är naken så när som på ett par blanka Adidasshorts och ett par gröna gummistövlar. Musklerna ligger som plank längs ryggraden. Huden blänker i rött, svettig och fuktig av regn. Hans borstiga hår har hunnit bli grått. Nacken är stel som en flaska. Hans mor har en gård någonstans och han bor väl där. Dagarna tillbringas på cykeln.

Jag kör om och vidare. Orvar trampar om på traktorns insida. Begravningen kostade mig en semesterdag. En gång ville jag hjälpa. Nu administrerar jag och bevakar. Samhällets grindvakt. Paragrafryttare. Jag förtränger. Varje dag på väg till jobbet passerar jag migranternas tältläger. Jag läser om fattiga amerikaner på nätet och ser tiggarnas skyltar. Vredens Druvor kan jag inte läsa utan att börja gråta. Vad skiljer mig från Sarons Ros? Lokalradion sänder ett önskeprogram. Bertil vill höra De sista ljuva åren. Vem som tolkade Dan Andersson fick jag aldrig, inte heller vem som önskade. Jag stänger av radion.

onsdag 25 december 2013

tisdag 24 december 2013

God Jul!

Julstrumpan är en trevlig tradition. Den rymmer lite godis, en peng eller lott eller något annat smått. I år fick jag en stoppsvamp. Stoppsvampen är ett hjälpmedel avsett att underlätta strumpstoppning. Den ser ut som en svarvad träsvamp. Den här stoppsvampen var dekorerad med två handmålade flugsvampar och texten: Norge. Stopp hans hoser så strör han roser. Gör man ett bildsök på google på ordet hoser, för att bekräfta sin uppfattning om hemmafruar och tacksamma makar med blomsterbuketter i händerna, så får man upp bilder på män med ormar runt halsen.

God Jul, kära skrivarvänner. Jag är glad över min stoppsvamp.

söndag 22 december 2013

Klä

Jag tillbringade större delen av kvällen i en Carl Malmsten-soffa klädd med rosa tyg tillsammans med en man som hette Ove. Ove spillde vin på mig. Jag utgick från att jag hade en trevlig kväll. När vi hittade Ulf Lundells "Preskriberade romanser" i en back med vinylskivor blev jag sentimental på riktigt. Det var nog först då jag verkligen förstod vad Ove ville. Ove ville klä av mig.



lördag 21 december 2013

Längd och stimulera

På torget mätte den fryntlige, men ack så lomhörde charkuteristen upp längd efter längd med prinskorv. Lappen "åter i februari" fladdrade till i den jolmiga decembervinden. En vindögd schäferhund nosade på campingbordet med beställda skinkor. Tråg med julkorv av kundkretsen att döma speciellt avsedd för äldre damer med lurviga baskrar fyllde torgvagnens skyltdisk. Utan att lyckas försökte jag tänka något snuskigt om julkorven. Storleken och formen till trots såg den helt enkelt ut som gråblek korv med blankt, fuktigt skinn. Inte ens tanken på missfärgade aluminiumkastruller med skeva lock, skrynkliga ärtor och skalpotatis kunde få mig ur balans. Tålmodigt köpte jag min prinskorv och med den 2 hg kalvsylta.

Senare i TV-soffan funderade jag på om jag skulle berätta om mina tankar kring julkorven, men jag avstod. Det var något hypnotiserande med Svenska Akademins talrika avslutning inför en galaklädd kungafamilj som kämpade för att hålla sig vaken.

-Jag köpte prinskorv på torget idag, sa jag. Det var väldigt lång kö.
-Kunde du inte väntat med att köpa korv tills vi ska handla maten på Konsum? De har väl fin prinskorv där?Då hade du sluppit att köa.
-Jag har köpt kalvsylta också. Den var väldig köttig och jag fick den inslagen i brunt omslagspapper.
-Stämmer det att råsaftcentrifugen är årets julklapp?
-Mm, jag tror det. Vem köper en sådan? Jag vill inte stimulera den ekonomiska tillväxten genom att skaffa en råsaftcentrifug.
-Mina föräldrar köpte en bakmaskin 1988. Den blev aldrig använd.
-Man lär av sina misstag. Vem köper årets julklapp?
-Du.
-Sluta.
-Du köpte en mössa 2003 och jag kan svära på att du köpte en CD-skiva 1995.

Från TV:n  får jag veta att måsfinken förädlat sin sång i fångenskap. Burfågeln sjunger vackrare än sin vilde artfrände. I trygg fångenskap har den kunnat förfina sina kulturella egenskaper. Jag tänker fortfarande på julkorven och grubblar på vad själva fastigheten till julkrubban tagit vägen. Den borde finnas i källaren.

torsdag 19 december 2013

Välja bort

Margareta står bakom disken på VSH, Välgörenhet Som Hjälpers loppmarknad i lagerlokalen på Södra Industriområdet. Birgitta har lämnat en kasse med malmljusstakar, salladsskålar och inramade vykort. I förtroende har hon sagt att man samlar på sig så mycket och att det känns fint att kunna hjälpa. Hennes man som är läkare jobbar extra på vårdcentralen, trots att han gått i  pension. Över julen kommer barn och barnbarn hem från Kungsholmen och Lerum. Margareta vänder sig till nästa besökare.

Han knölar ner mössan i fickan på täckjackan som så uppenbart är köpt på VSH och böjer på nacken.
-Jag ha bord, säger han och ser ner på disken. Vill lämna bord.
-Jaha. Vad för bord? Nya?
-Begagnade.
-Är de använda?
-Ja.
-Var kommer de ifrån?
-Ett har jag köpt på loppis.
-Vi kan inte ta emot...
-Ni ta ju emot saker och vill ha och kan hämta. Stå så på lappen.
-Men det måste ni väl förstå att vi inte kan ta emot vad som helst. Hur skulle det se ut? Det får inte bli för fullt i butikslokalen och vi har inget lager. Gamla saker...Det måste vara fint här.
-Det andra bordet är nytt.
-Jaha.
-Det komma från JYSK. Kosta 8000. Nytt. Fint bord.
-Jag får väl prata med Göran då. Han kanske kan hämta det ena, men det är verkligen inget vi vill göra. Det gamla får du slänga.

Mannen som försökt skänka varor går ut genom dörren. En poster med ett afrikanskt barn fladdrar till i vinddraget. Ge med glädje står det på affischen. Margareta tar tacksamt emot en kasse med bokklubbsböcker av en kvinna i päls. Lysrörsbelysningen får deras diamantringar att skimra.

(en text på temat - välja bort)

onsdag 18 december 2013

Suger, tanka

Gulgrön spökmåne
Böjer sig mot marken
Andas på grenar
Suger på molntrasorna
Månskenet varslar illa

(jag är inte riktigt vän med den där himlakroppen, full gör den mina nattdrömmar till mardrömmar)










tisdag 17 december 2013

Platta

Löpsedeln 2, fortsätter gårdagens bildpuff. Kan läsas fristående.

Efter stigningarna i skogen och den branta nedförslöpan ner mot vägen leder löpspåret in på det platta partiet genom Ebbarps dubbelgård och fram till idrottsplatsen. Trots att vi inte sprungit mer än 2,5 kilometer har jag blodsmak i munnen. Benen är stumma av mjölksyra. Knät värker. Strax innan målfållan ser jag Jakob och Tobias. De är på väg åt fel håll, bort från idrottsplatsen, upp mot den övergivna jordkällaren i skogsdungen. Tobias kastar en urdrucken Festis-förpackning på marken.
-Man får inte skräpa ner, säger Jakob med överlägsen röst och sparkar till kartongen. Kom igen, då. Dribbla.
De fatjas till Jakob vinner eller ledsnar och fortsätter upp mot kullen.

Jakob går ett halvt steg före Tobias. Han är lång och välbyggd och nästan ett helt huvud längre än mig. De flesta lärarna brukar dra sig för att säga till honom. På något sätt lyckas han alltid slingra sig undan. Han spelar hockey och tränar med de som är äldre än honom. Ett löfte sägs det. Pappan är bankdirektör och Jakob verkar vara van att få det han pekar på. Tobias vet jag inte mycket om. Bollkille han också. På något sätt känner jag på mig att något är fel, men jag är för trött efter språngmarschen, för att följa efter dem upp på kullen. Jag låtsas som ingenting och nålar av mig min begagnade nummerlapp och lägger den i en låda, innan jag går bort till korvståndet.

Lina dyker inte upp i skolan efter helgen och inte heller veckan därpå. Trots att hon inte gör mycket väsen av sig så är det en elev som jag fäst mig vid. Hon bryr sig och försöker och kämpar verkligen med sina stickade vantar. Jag får höra att hon varit sjuk och tydligen varit inlagd. Någon gång i december skymtar jag henne i korridoren. Sen flyttar hon till sin pappa i en annan stad. Vi får dödsbudet på planeringsdagen, första dagen efter julledigheten. Hon dog den 26. Mamman önskar att vi inte nämner något i skolan.

måndag 16 december 2013

Text till bild

Pernilla står vid startfållan och delar ut nummerlappar. Hon slätar ut dem med handen och fäster dem med säkerhetsnålar. Nummerlapparna kommer ursprungligen från en nedlagd orienteringstävling. Göran har sparat dem år efter år, för att använda i samband med Löpsedeln,skolan årliga välgörenhetsjogging. Margareta har samlat in våra startavgifter, 100 kr för varje lärare och tjugo kronor från varje elev, för att skänka dem till något behjärtansvärt ändamål, Rädda Barnen, cancerforskningen eller någon nyligen inträffad katastrof. Det känns aldrig bekvämt för mig att lämna pengar till välgörenhet. Jag köper mig fri med en dålig smak i munnen.

Wilmer har gjort en knut i varje hörn på sin nummerlapp och trätt den på huvudet. Han står framför mig tillsammans med Milena, som bär Jugoslaviens sönderfall mellan sina sammanbitna käkar och Hilda som för tillfället har färgat håret blått. De väntar på att Göran ska sjasa ut dem i spåret runt Stamsjögölen. Ingen av dem har bytt om till träningskläder. De har jeans och huvtröjor och Conversekängor på fötterna. Göran skruvar på sig när han ser Wilmers hopskrynklade nummerlapp.

-Det är otäckt i skogen, säger Wilmer och slingrar sig som en maktfullkomlig reptil framför Göran.
-Jag är rädd, fortsätter han med barnslig pojkröst.
Sedan svarar han sig själv man en grov manlig stämma:
-Du ska inte vara rädd. Tänk på mig som får ge hem från skogen ensam efteråt. Det behöver inte du göra.
-Dina peddoskämt, fnittrar Hilda. Du är inte klok, Wilmer.
-Ta på nummerlappen nu, säger Göran.
-Nej, jag vill ha den så här. Jag behöver den som skydd mot vildsvinen.
-Men här finns väl inga vildsvin?
-Nej, där ser du.

Pernilla skickar iväg Wilmer, Milena och Hilda. Till min förvåning så joggar de faktiskt ett stycke. Göran stryker svetten ur pannan och torkar av händerna på sina gröna prasselbyxor. Som sista lärare ger mig ut i skogen tillsammans med Marita och Jörgen. Löpsedeln lockar alltid fram något aggressivt inom lärarkåren. Trots att det sägs att alla ska vara med på sina egna villkor finns det en nervärderande ton kollegerna emellan, där var och en ska framhäva sig själv. Jag skulle vilja springa och löpträna med maraton som mål. Tro mig det finns inget som jag hellre skulle vilja än att vara lång, blond och vältränad och rusa omkring i tajt trikå med en vippande hästsvans i nacken. Nu är jag liten och mörklockig och har problem med knäna. Springa går inte alls.

Wilmers skämt får  mig att känna mig obehaglig till mods. Han för krig mot lärarna och gymnastikläraren Göran är den som hamnat i skottlinjen. Wilmer går på hans lektioner, men vägrar byta om och säger att det är av solidaritet med de barn som inte har råd med idrottsutrustning. Vi kommer aldrig i kapp Wilmer och hans tjejkompisar i skogen. Jag gissar att de tagit en genväg ner mot målet för att slippa hela rundan.

söndag 15 december 2013

P-ord

Ord

Puss
Panna
Pepparkaka
Ponny
Pepparmint

Mening

Petra pussade plötsligt ponnyn Pepparmints panna.

Dikt

Läpparna nuddar pannan
En puss som smakar pepparkaka
Själens tomrum söker närhet
I beröring
I förening
Tomheten begär att fyllas ut


fredag 13 december 2013

Lapp

  1. Googla igenom hela internet på jakt efter ett recept
  2. Fundera på om du överhuvudtaget ska baka just den sorten
  3. Inse att receptet inte verkar finnas på internet
  4. Ta fram den flottiga lådan med receptlappar
  5. Bläddra förbi absurditeter som "Jannnes mormors julkorv", Pepparkakshjärtan med lagom mycket mjöl och en gratäng som uppenbarligen innehåller allt, köttfärs, potatischips, fett, kolhydrater och E-nummer (när, när jag ens på idén att jag skulle vilja laga den?)
  6. Hitta receptet och inse att kakan  inte alls heter Sockerkringlor, Smålandskringlor eller ens Kringlor. Sockerringar heter den. I ingressen står det t om en typisk västgötakaka. Det ante mig. En smålänning skulle aldrig komma på att blanda vetemjöl och grädde på det sättet. Sockerringar från Västergötland. Jag svär på att de smälter i munnen, men ska jag baka dem? Räcker det inte med...?
  7. Den som söker har finnar. http://www.hittarecept.se/r/sockerringar-11844620.html Kakan smakar utkylda finrum, tunna kaffekoppar och hemkokt saft.
  8. Även den nämnda julkorven kan hittas med hjälp av Google. 

torsdag 12 december 2013

Lös

Fortsätter ett par tidigare puffar, bör kunna läsas fristående. I de första delarna ska några estetelever göra en musikvideo.

Marja har dragit Emil och Allan intill sig. De kryper runt i soffans dubbelsängsbreda divandel. Med ett skratt lånar hon Emils glasögon de stora bågarna får henne att likna en sekreterare i en amerikansk film, familjeflickan som blir vild och vacker, så fort hon släpper lös håret och sätter på sig kontaktlinser. Emil ler och trär sin mössa över hennes panna. Trots att han är varsam med Marja kan han inte släppa Allan med blicken.

Jag sitter tillsammans med Julian i den del av sittgruppen som faktiskt liknar en soffa. Vi har ställt våra vinglas på soffbordet. Det ser ut som en stor porslinsskål med trälock. Jag undrar om locket går att lyfta av och om Marjas familj gömt något i bordet. Marjas sätt får mig att skaka på huvudet. Förstår hon inte hur det är ställt med Emil och Allan? Fast de har tjejer, så dras de ändå till varann. Jag känner mig så hjälplös inför dem. Det verkar bara som det är jag som fattar. Mina tankar skvätter som lösgrus mot revbenen. Det är klart att människor ska få älska vem de vill. Jag bryr mig om torterade bögar i Ryssland och hotade afrikanska homosexuella och vet att vår samhällslärare är...Det stör mig inte. Emil och Allan får mig att känna mig som jag drunknar i cylinderformat akvarium på en turistanläggning där ingen ser mig. Jag har åsikter som jag inte får ha och känner mig liten och tillintetgjord, dömd att alltid vara i underläge.

Julian reser sig upp och går bort till matsalsmöblemanget i burspråket. Jag ser att hälarna på hans strumpor är nötta. Han tar gitarren och sätter sig vänd mot fönstret. Den tilltagande skymningen får fönstren att bilda en spegel runt honom. Jag följer efter. Vare sig Emil, Allan eller Marja bryr sig om att vi går. Kamerautrustningen står kvar sen inspelningen. Vi åt och började dricka och ingen brydde sig om att ta vara på sakerna. På bordet står en kandelaber med tända ljus. Jag sätter mig vid Julians fötter och borrar ner händerna i mattan. Den handknuten och rutig som ett lapptäcke. Garnet skimrar som ett mosiakfönster. Jag känner igen hans sånger, Running out of time och  Black Dog. Gitarrspelet blir enklare nu, sprödare och mer avskalat, när han inte har tillgång till någon förstärkare och några pedaler som kan påverka ljudet. Tekniken sitter i hans fingrar. Framför mig blir han ett med det han gör.

I stan och på skolan säger alla att Julian kommer vara med i Idol, men inte vinna. Någon av platserna två till fem är vikta för honom, placeringarna för dem som ska satsa på sin musik och kommer slå igenom på sikt. Jag känner mig sorgsen där jag sitter hos honom. Kanske vill jag ha honom så, hos mig, slippa dela honom med 1209 visningar på You-tube och en olöst kyrkogårdsscen i vår amatörvideo.

-Nora, säger han. Du är fantastisk på att lyssna. Vet du det?
Han ställer undan den svarta akustiska gitarren och reser sig upp.
-Kom.
Jag ställer mig mitt emot honom.
-Är jag dum nu? Får jag? säger han och drar mig intill sig.
Jag ser hans  ögon som jag aldrig sett ett par ögon förut. De är gröna som mossa och fyllda av svarta stavar. Blodådrorna bildar ett nät under den tunna huden på kinderna. Hans läppar är smala och jordgubbsröda. Jag trär in händerna under hans second-handkavaj och känner ryggmusklerna mot min handflata. Tjejer jag pratar med brukar säga att han är lite för knubbig, lite för kort och satt, men nu, nu är han nära mig och hans hand smeker min nacke...


tisdag 10 december 2013

Varm

Ett par estetelever håller på och gör en musikvideo, forts två tidigare puffar, bör kunna läsas fristående.

Jag tassar runt i huset när Emil och Allan filmar Marja på hennes rum, som är stramt geometriskt och inrett i svart- och vitt. Någonstans i det eleganta kommer det att rinna teaterblod från hennes handflata och bilda ett sorgset budskap till Julians sång, Running out of time. Jag dröjer mig kvar i badrummet. Golvvärmen får det grå skiffergolvet att hetta under mina fötter, så varmt är det. Tjocka frottéhanddukar hänger över en handdukstork. Jag lyfter en parfymflaska som står på en hylla bredvid den vägghängda toalettstolen och väger flaskan i handen. En säregen doft av blommor, mysk och vanilj vidgar mina näsborrar. Det är den parfym som Marja brukar bära. På henne luktar den sött, som karameller. Ett ögonblick funderar jag på att låta den midnattsblå flaskan falla mot golvet, bara för att se vad som händer, men jag besinnar mig och stänger locket. Kristallerna på flaskhalsen glittrar mot mig. Jag fingrar på spegeln till badrumsskåpet och undrar om människor brukar rota efter hemligheter och mediciner i andras skåp eller om det bara är en myt att det sker. Vill man veta om sömntabletter, antidepressiva och starka värktabletter eller ens om ens klasskompisar tar P-piller?

Marjas mamma står i köket och lagar mat till oss. Den vida polokragen på kashmirtröjan ligger draperad på hennes nyckelben. Hon har knutit ett förkläde sytt av ett tyg med stiliserade konturer av äpplen runt midjan. I äpplet som hamnat ovanför naveln huserar en mask. Jag har svårt att släppa den med blicken. Kycklingfiléerna ser dödsbleka ut mot det svarta kaklet. De flottiga baconskivorna ringlar sig över skärbrädan. Tyskölen står på kylning i det rostfria kylskåpet. Jag handhälsar och niger nästan och sväljer rimordet på mitt namn, det förhatliga från högstadietiden och säger:
-Nora.
Resten kommer nästan automatiskt, fast jag får kramp i magen och mina drömmar känns allt mer ihåliga. Jag vet inte ens om det är mina drömmar eller någon annan som pratar genom min mun. Efter studenten ska jag till Norge för att jobba och sen ska jag söka till scenskolan.
-Marja har också funderat på Norge, säger hennes mamma. Ni kanske kan göra sällskap? Sen funderar hon på att läsa konstvetenskap så hon kan jobba som värderare på Bukowskis. Mäklare är en annan dröm hon har. Att kombinera heminredning med mäklaruppdrag. Hon har sådan fallenhet för det vackra.
Jag vill inte säga att jag har en farsa som stuckit till Tromsö och att jag tittar på svartvita bilder på nätet för att få en skymt av Cora Sandel, eller att jag har en jämngammal halvbror som överlevt.

Julian har satt sig i vardagsrummet. Han har dragit fram en stol från matsalsmöblemanget och satt sig i burspråket med gitarren. Sjön och himlen utanför sluter sig runt honom. Jag ställer mig vid bordskanten och ser på honom.
-Jag skulle vilja filma i en lite ruffigare miljö, säger han. Det är så perfekt här. En barscen eller en tunnelbaneperrong, kanske. Men det här blir nog bra. Har du sett den här kåken?
Han plockar fram sin surfplatta och jag ställer mig bakom honom. Hans fingrar smeker fram bilder på ett gult hus i Falköping. Inredningen är så plottrig att varje bildpunkt verkar bestå av ett prydnadsföremål. Under bordet i hallen sitter en samling stentroll i ett röse. Köksluckorna har dekorerats med uppklistrade pizzakartonger.
-Det verkar vara mycket kärlek i det huset, säger jag.
Julian rodnar.
-Faktiskt. Fast det ser så märkligt ut, fortsätter jag.
-Eller en sådan där gillestuga från 70-talet med träfärgade väggar och grön heltäckningsmatta. Det skulle vara fräckt. Ibland finns sådana hus till salu. Det skulle vara kul att filma i ett sådant. Göra en video. Vet du om Emil och Allan löst kyrkogårdscenen?

måndag 9 december 2013

Rik

Fortsättning från igår. Ett par estetelever ska göra en musikvideo. 

Vi står på den cirkelrunda stenplätten utanför Behållaren och väntar. Det utanpåliggande trapphuset utanför Real kallas så. In- och utvändigt får ytterst lite ändras i den anrika byggnaden. Några samhällsvetare i första årskursen släntrar ner genom spiraltrappan. En papperssvala dalar ner mot taket på den sällan använda handikapphissen i trappans centrum. Vi ska hem till Marja för att fortsätta med videon till Julians låt. Det är Marjas idé att vi ska vara hos henne. Jag hade tänkt mig en mörkare och mer mystisk miljö, men förlorade mina tankar till Allan och Emil, som regisserar videon. Julian har en akustisk gitarr med sig och ska filmas med den. Min svarta spetsklänning ligger nedknölad i ryggsäcken tillsammans med timglaset och en petflaska California White som jag tappat ur boxen hemma. Vi säger inget om det, vare sig jag eller mamma. En halvliter är inte mycket, jag får dricka snabbt om jag ska fyllna till, men mer vågar jag inte ta.

Moa och Greta från ettan på Samhäll-Natur kommer ut genom behållarens automatiska dörr. Greta ger Allan en kram och han kråmar sig framför henne.
-Kom nu, säger Moa och drar i sitt lockade hår. Jag fryser.
Hon börjar gå därifrån och Greta småspringer efter med flätan dunkande mot ryggen som ett litet hjärtslag.
-Hur länge var du och Moa ihop? frågar jag Emil.
Emil granskar mig. Han tiger alltid en stund innan han svarar. Det verkar som han funderar på om det är värt att svara på min fråga eller inte. Väntan skaver i munnen på mig. Det känns som käften är fylld med metallskrot som häftar vid tänderna och skaver mot kinderna.
-Ett tag. Det är bra nu. Med henne också. Vi är vänner.
Han tittar på Allan istället för mig när han pratar om Moa och Allan möter honom med värme i blicken.

Emils syster kör oss och utrustningen hem till Marja. Hon bor på Norrby Udde, det område som förr kallades Skuldkusten, men nu får oss att tiga eller använda dess rätta namn, Sjövägen på Norrby Udde.. Efter filmningen ska vi festa, är det sagt. Jag är med och jag kommer stanna kvar, fast det är långt att gå från Norrby Udde in till stan. Den svagt upplysta gångvägen får mig att tro att jag kommer möta en galning som mördar och våldtar och lämnar mig skändad att dö i en snödriva, trots att det fortfarande är barmark. Stannar jag kvar och sover över på festen för att gå hem i dagsljus finns alltid risken att någon lägger sig hos mig och gör sin berusade kropp till sin vare sig jag vill eller inte. Man blir kallad hora sen och polisen eller de man tror är ens vänner vill veta av en mardrömmar och ångest. Jag har ingen mamma som sover lätt, de nätter jag är ute, för att vakna och hämta. Någon bil har vi inte.

söndag 8 december 2013

Text till bild

Vi får vara i den gamla bibliotekstrappan. Den blev kvar när skolan byggdes om och mynnar mot en blinddörr bakom en bokhylla i biblioteket. På väggarna i trapphuset finns sådant som inte får röras och ska bevaras i all framtid, Hilding Hermanssons bleksiktiga målningar av blomster och unga från 1907.  Jag står med ett timglas i handen och huttrar i min svarta spetsklänning, köpt på Erikshjälpen för sjuttio kronor. Utgifter är något som jag hatar. Sjuttio spänn för en klänning. Tjugotvå för en kopp kaffe. Pengar jag betalar för att få vara med. Allan flyttar runt spotlightarna, som ska riktas mot min kropp och Emil följer med cirkelrund skärm som hänger på ett stativ. Filmkameran står uppställd och väntar. Både Emil och Allan har tunna toppluvor och snäva, rutiga skjortor. Emils stålbågade glasögon  räcker ner på halva kinden. Allans vaxade skägg som får honom att se vuxen ut. Jag väntar och ser sanden rinna ner i genom timglaset. Den påminner mig om malda ben och trasiga tänder. Det var den julen, sa mamma. Ska jag till tandläkaren blir det inte pengar till annat. Vi satt och glodde på något poänglöst TV-program som sänkte vårt IQ till 30 när hon bet av tanden. Framför oss på soffbordet stod en bunke med lösgodis, Willys billiga. Hon tog ett gult tennisrack och bet av skaftet. Skaft, slagyta och blod. Jag gillar ju inte ens den sorten, konstaterade hon.

-Hur går det? frågar jag Emil och Allan, för att slippa säga, jag som valde estet för att jag trodde det skulle vara kul, men nu får jag ju bara stå här och vänta.
-Bra, svarar de till slut. Kan du låta bli att rotera timglaset. Vi vill se hur sanden rinner ut och behöver göra många tagningar.
-Jag låter bara sanden rinna, säger jag. Hur lång tid tar det? En timme?
-Det heter ju timglas? säger Emil.
-Fast min farmor har ett med rosa sand som man kan koka ägg efter, säger Allan och drar handen över sin skäggiga haka.
-Rosa sand, som rinner, säger Emil och fnissar. Har hon det i sommarhuset? I Mollösund?
Allan lägger sin hand på Emils armbåge och jag känner mig ännu obehagligare i min spetsklänning.
-Hur vill du ha dina frukostägg? Kokta, stekta eller befruktade? säger Allan och ser Emil djupt in i ögonen.      
Vi ska göra en musikvideo till Julians band. Låten heter Running out of time och det är väl där jag kommer in, med timglaset. Jag satt med när de skrev manus till videon. Vi höll till på Café Skafferi med kaffe och idéer på bordet. Julian kallade mig Magica de Hex och jag vet inte om det var vänligt menat, om han tycker att hon är god eller ond, eller mest ser ut som ett skämt. Jag sa att vår tid rinner ut och om vi ska göra avtryck är det nästan försent. Livet tar slut vid tjugo. Överallt på skolan hänger planscher med lyckade elever. Lina läser till civilekonom i Skövde. Patricia ska bli socionom. Alva jobbar på reklambyrå. Patrik har egen byggfirma. Som en extrahälsning till oss esteter; Martin spelar i musikalen Fame. Det går att lyckas. Krille som går på soc får ingen poster. Det finns ingen plats för honom i vår skolanda.

Julian sa att hans sound är unikt. Han vill ha fram en känsla av en svensk vårbäck som porlar fram över den amerikanska prärien. Orden fick mig att tänka på dränkta smågnagare och lera. Running out of time handlar om en ung kvinna som skriver med blod från sin handflata, sa jag och såg mig själv i den rollen. Allan, eller om det var Emil, tog min idé och gav rollen till Marja. En blondin med hjärtformat ansikte ska rista med blod. De fattar inte hur orimligt det är. En blondin med hjärtformat ansikte kan inte bära den rollen. Hon är för vacker för att behöva blöda.

lördag 7 december 2013

Blå

Jag tappade bort min blå hemstickade mössa. När jag återfann den, vilade den trädd över en upp- och nedvänd blomkruka på Röda Korsets Julbasar. Någon av frivilligarbetarna hade försett den öronlappar av gamla grytlappar delade på mitten och prytt den med röda tofsar. Jag köpte inte tillbaks mössan. Av någon anledning vill jag minnas att den kliade.

onsdag 4 december 2013

Dagens

Varje dag satte den duktiga tanten en ära i att vara riktigt kreativ. Så gick det som det gick. Hon efterlämnade flera kartonger med styvstärkta virkade svanar, skålar och ljusmanchetter. Vid ett tillfälle hade hennes alster uppmärksammats i en tävling i en veckotidning. Där fick hennes virkade kaffekoppar tröstpris. Tanten hade sparat flera nummer av tidningen.


Ord: duktig, tant, ära, kreativ, redig

tisdag 3 december 2013

Klaga

Det var jag som fick farmor Gretas syskrin. Det var kurbitsmålat för att se gammalt ut och stod på svarvade ben. Greta hade det alltid i köket, som jag minns från de gånger vi där. Änkepension och hemsömnad, så länge det fanns något att sy åt Kratz Herrkonfektion. Vi fick nöja oss med hembakat, sa hon och vi fick sitta stilla i det grå köket. Köksluckorna var grå och  försedda med snabellås. Linoleumgolvet var hårt och kallt och mönstrat med vita linjer. Hon hade kallskafferi, fast hon bodde i lägenhet. På botten stod en läskback där vi fick välja mellan Pommac och Loranga. Det sades sällan mycket de gånger vi var där.

Jag ställde undan syskrinet nästan så fort jag fått det. Bland bråten i det fanns några trådrullar av trä och ett par sockskaft stickade av hårda små maskor. Fötterna var utslitna och bortklippta. Jag funderade på att använda dem som handledsvärmare och bära dem som något slags tecken på att jag var jag och en del i en kedja som löpte från generation till generation. Det blev aldrig av att jag använde dem. Kanske var jag rädd att tappa bort dem, eller helt enkelt rädd för att få frågor.

På jakt efter en stoppnål öppnade jag skrinet. Att stoppa strumpor var något jag fått för mig att jag skulle lära mig. Jag började rota runt. De gulnade notisen från tidningen där det stod att hon gift sig kände jag igen sedan tidigare. Att pappa var född fyra månader för tidigt var lätt att räkna ut. Det var sådant som vi aldrig pratade om i vår familj. Jag hittade ett nålbrev med stoppnålar och lade det på källargolvet bredvid skrinet. I glipan mellan botten och skrinets bakvägg satt ett annat tidningsurklipp. Jag kilade loss det sköra pappret. Det verkade komma från en veckotidning. Att klaga är som att sitta i gungstol, man har något att göra, men man kommer ingenstans, stod det. Ovanför texten fanns en skämtteckning på en vildsint stickande gumma och de handskrivna orden Gungstolen hjälper mot yrsel, borta bra men hemma bäst, vad ska man bort att göra?



måndag 2 december 2013

Ses

Jonathan och Ellinor (del 6)

Jonathan ligger nära mig och smeker mig i sitt sökande efter försoning. Han har frågat om tavlan, en fullständigt rimlig fråga, eftersom jag placerat den i vårt sovrum. Inom mig samsas två berättelser, två skilda svar. Det enkla sannolika och det som kanske hänt. För att vinna tid trycker jag skinkorna närmare hans skrev.

Jag hittade tavlan på innergård. Den stod lutad mot en sopcontainer. De putsade fasaderna med sina oregelbundna fönster och utanpåliggande trapphus slöt sig kring mig som en ask. Från en öppet fönster hörde jag en melodislinga där en hes röst förkunnade att "Nobody sings the blues like Blind Wille McTell". Jag lyfte upp tavlan och höll den i händerna. Handflatorna vilade mot de synliga penseldragen på duken. Fingrarna greppade runt spännramens hyvlade virke. Jag stod där och tvekade. Mitt hjärta bultade i takt med målningens energi.
-Förlåt.
Någon har ställt sig bakom mig och lagt sitt pekfinger på mitt skulderblad.
-Förlåt, svarade jag och vände mig om. Den bara stod här. Jag såg den från gatan.
-Den är min.
-Jag tycker om den, ska inte ta den. Men varför står den här?

Mannen som stod framför mig ryckte på axlarna. Han var kortvuxen, tjugofem, trettio, någonting, yngre än jag och klädd i en blå grötjacka och en färgfläckig T-shirt. Näsan var krokig och ringlade som en grusväg genom ansiktet. Ögonen satt tätt ihop. Trots att han iaktog mig finns det något slutet hos honom. Jag kom att tänka på en hare som löper i skogsbrynet längs en ogallrad granskog.
-Jag är glad att du tycker om den, sa han. Vi går och tar en öl. En kompis har ett källarförråd här och jag tillgång till det. Jag ska bara ställa undan tavlan så går vi sen.
Han lyfte tavlan ur mina händer och försvann med den. Jag stor kvar, förstenad och väntande.

Vi beställde stora stark för fyrtio kronor på ett ställe som kallade sig Mala Strana och slog oss ner under en väggmålning som föreställde Chateau Chillon. En tung man med rastaflätor följde sin egen rytm och slog takten mot bardisken. När han vände sig mot mig såg jag att han var sminkad som en katt. Jag drack mig rusig och orädd och fingrade på gummibandet som höll samman min nye väns flätade bockskägg. Han krafsade på min bröstkorg och sa att allt finns inom dig och att han måste bort. Han lärde mig meditera utan att tänka och svor på att tomheten var det eftersträvansvärda, trots att andlighet var ett opium för folket. Hans sätt och andas och rysningen som gick genom hans kropp inför ordet opium, fick mig att tro att han ägde kännedom om olika droger och behärskade dem på samma sätt som en ormtjusare behärskar en reptil. Vi skildes åt utanför krogen, jag och han som lärt mig vikten av att kunna famna ett träd och se havet genom att andas det, utan löften om att ses. Våra kyssar var innerliga och skygga och han tunga och händer mot min rygg, blev ett minne att hungra över.

Lägenheten var tom när jag kom hem. Jonathan jobbade över. Han gjorde ofta det. Jag antog att det var Gaby han träffade, fast han inte ville erkänna det. Jonathan kom in från en joggingrunda strax efter att jag lagt mig och låtsades sova. Han duschade länge innan han kröp ner hos mig. Berusningen hade släppt mina hämningar och vi låg med varann, och jag bad om det som jag inte alltid begär, det förbjudna, som jag måste straffas för.

Tavlan kom sen. Jag fick den med posten och hämtade ut den i en rörig ICA-butik. Det låg ett brev i försändelsen. Någon som hette Kim berättade att han var bättre nu och var på Gotland en tid, men inte hade några pengar. Det fanns ett kontonummer i brevet och en begäran om femtonhundra - tvåtusen kronor. Jag vet inte om det var tavlan jag funnit på gården jag fått, eller om det var en snarlik, men den bar mitt namn nu, som en rebus. L i NOR.

Jonathan smeker mina bröst. Jag känner hand glida längs det glansiga tyget på BH:n. Bröstvårtan styvnar under vadden och längtar efter hans hand och mun. Han har frågat om tavlan. Jag lägger mig på rygg för att vända mig mot honom innan jag svarar:
-Tavlan? Jag har hittat den på Myrorna. Jag tyckte den var fin. Fyrtio kronor. Det kan den väl vara värd?

SLUT

söndag 1 december 2013

Klättra och två

Ellinor och Jonathan (del 5)

-Får jag lägga mig bredvid dig, Ellinor, säger jag. Krypa intill dig. Känna att det är vi två.
Hon ligger med ryggen mot mitten av dubbelsängen och svarar inte. Jag klättrar runt henne och lägger mig tätt intill henne med näsan mot hennes nacke. Hästtaglet i madrassen formar sig efter min höft. Hon ligger med uppdragna ben och jag föser mina knän i hennes knäveck. Värmen från hennes kropp för min lem att styvna. Jag vet inte om hon märker det.
-Älskade lilla människa, säger jag. Förlåt. Jag menade inget illa.
Hon svarar fortfarande inte, men jag känner att hon slappnar av.

Det känns som om jag skulle vilja se oss så, nära, försonade, tillitsfulla. Jag skulle vilja lyfta som en ängel, se oss lite från ovan och stryka en tröstande hand över paret som ligger stilla i dubbelsängen. Vi har inte ens spegel i sovrummet. Jag föreslog det en gång, men Ellinor vägrade.
-Inte så, sa hon. Det går inte att sova då.  Om det fanns en spegel skulle jag aldrig kunna. Mina föräldrar hade. Det är hemskt...
Jag skulle vilja se oss framför en spegel. Hon på alla fyra, hopkrupen som ett liten djur, med ansiktet vänt mot mig eller spegeln. Min kropp mot hennes. Hon gränsle över mig. Fullständigt fri. Det späda mot det resliga. Nu har hon ställt en tavla på byrån i vårt sovrum. Jag frågar försiktigt:
-Vad är det där för tavla? Var kommer den ifrån?


fredag 29 november 2013

Grundlig

Ellinor och Jonathan (del 4)

Jonathan har lagt märke till tavlan som jag ställt på byrån mellan våra garderobsskåp. I ett försök att trösta och släta över det faktum att han gjort mig ledsen, så har han kommenterat den. Hans tonfall var neutralt och frågan oskyldig. Han undrade var jag skulle placera den, om den skulle hängas på väggen eller stå på byrån bakom mina smycken.

Jag brukar vara grundlig i det jag gör. Min basgarderob är genomtänkt och jag jämför alltid priser innan jag gör en större affär. Frågan som ibland ställs i veckotidningar, "vilket är ditt sämsta köp", skulle jag inte kunna svara på, eftersom jag inte gör några dumma inköp. Tavlan är jag men ändå inte. Den passar inte riktigt in i sovrummet. Väggarna, med undantag av fondväggen, är mildgrå och prydd med en ramad affisch, ett svartvitt foto av några släta stenar på en strand. Med sitt mörker, sin ojämna struktur och spräcklighet bryter tavlan mot det vi har, den inredning vi valt ut tillsammans. Den är jag, men ändå inte. Jag har flyttat den från garderoben där jag haft den dold en tid, till byrån. Om Jonathan frågar var tavlan kommer ifrån vet jag inte vad jag ska säga. Myrorna vid Järntorget är en enkel lögn, som kan fungera som sanning. Ett pris måste jag också hitta på. Fyrtio kronor kanske. Den är trots allt inte ramad, bara fasthäftad på en spännram. Vi kan hänga den som den är. En krok under trälisten bara. Eller ställa den på en tavellist från IKEA.

Sanningen krälar som en orm längs min ryggrad. Tavlan är jag, men ändå inte. När jag rör vid dess yta ryser jag. Mina fingertoppar snuddar vid någon annans skapande. Det finns en overklighet i det. I minnet återupprepar jag händelserna. Av oklara skäl tog jag en annan väg hem från jobbet. Tavla stod lutad mot en sopcontainer på en innergård. Jag gick in genom portvalvet. Min kropp speglades i de lågt placerade fönstren. Mitt ansikte såg sargat ut. Jag gick från det offentliga, objuden i det privata rummet, den kullerstenstäckta innergården och tog tavlan i mina händer.

torsdag 28 november 2013

Bildtext

Ellinor och Jonathan, del 3

Ellinor har vänt sig bort från mig. Hon ligger på sidan nu istället för på magen. Det slår mig hur skör hon är, blek, liksom genomskinlig. Tuffheten under skinnjackan som lockade mig när vi först möttes är som bortblåst. Hon har blivit tunnare och svartare under ögonen. Nu är hon lika förgänglig som andedräkten en vinterdag, lika ogripbar som den förnimmelse av evighet man kan känna i närheten av vatten. En gång visste hon vad hon ville. Ingenting var omöjligt. Nu  kan hon gråta över en ojämn tapetskarv och skrika att den sänker värdet på lägenheten.  Bara för att bråka har hon rivit omkull den snidade getabocken hon givit mig i present. Jag stannar till vid tröskeln och låter handen vila på dimmern till taklampan. Den har samma form som en konservburk med tonfisk och är klädd med konstgjort gräs. I botten av lampan ligger några döda flugor som ingen av oss förmått oss att avlägsna. Jag avstår från att tända och sätter mig på sängkanten bredvid henne.

-Ellinor, säger jag tafatt. Jag menade inget illa. Ville berätta lite om jobbet bara.
-Du behöver inte prata om henne. Gaby. Tror du inte jag vet.
-Det är inget mellan oss. Har aldrig varit.
-Du har sovit över hos henne.
-Efter en personalfest.
-Efter en personalfest. Jag sov på soffan.
-Du kunde ha kommit hem.
-Det hände absolut ingenting. Snälla, rara, Ellinor.
-Du vill ha någon annan. Du vill inte ha mig längre.
-Vi har pratat om det där. Klart att jag vill ha dig. Det finns ingen så fin som du. Vi kan göra massor med saker tillsammans. Resa. Gå ut och äta. Vi behöver inte. Samhället. Det blir bara hårdare. All miljöförstöring. Så viktigt är det inte med barn. Det är ett sådant stort ansvar.
-Du har sagt att du ville.

Jag stryker henne över kinden. Hon låter det ske och tar emot trösten från min hand. Bakom plåtträdet där hon förvarar sina smycken har hon ställt en tavla. Jag undrar hur länge den stått där, om den är ny, som jag tror eller om det är något slags test på hur uppmärksam jag är. Den är 35*35 och  utförd i någon slags blandteknik. Ett hjärta ser jag och sådant som ser ut som droppar i mörker. Kanske föreställer den en gata i mörker där neonljuset färgsätter regnet runt det ansikte som finns i en ljusblå cirkel. Ytan verkar täckt av sand. Ellinor har ställt den tvärs över hörnet på den låga byrån mellan garderoberna. Ett hörn vilar mot klädskåpets ljusa eklaminat. Det andra lutar sig mot väggen där tapetens limegröna blomslingor vrider sig över en silvergrå bakgrund..
-Ska tavlan stå där eller ska du hänga upp den?

onsdag 27 november 2013

Samla och ramla

Rim

Innan vi blir gamla
Måste vi sluta samla
För att inte ramla
På en massa saker
Vi knappast behöver

Annan text (fortsätter i förrgår)

Jag hör att Jonathan knackar. Hans lätt knutna hand med öppen tumme bultar lätt mot dörren. Ljudet dämpas av hans mörkblå plyschmorgonrock. Den hänger som en molntrasa runt en silvermåne och sväljer ljudet av honom. Han har haft den så länge vi varit tillsammans. Det är ett sådant plagg som man borrat in näsan i för att känna hans lukt, det rena, lite fuktiga och nyrakade. Ett plagg som en gång överväldigat en och fyllt en med saknad och längtan, ett plagg man söker sig till för att få vara nära. Nu hänger morgonrocken på en krok över sovrumsdörren. Den är stor och fyller rummet med sin otymplighet. Han knackar igen.
-Ellinor.
Jag svarar inte.
-Ellinor. Jag hör hur du gråter. Förlåt. Det var inte meningen att göra dig ledsen. Får jag komma in?
Det är hans rum lika mycket som mitt. Ändå frågar han om lov.
-I helvete, svär jag mellan tårarna. Låt mig vara.
Han öppnar dörren och  föser undan morgonrocken. Halljuset kommer i rummet och bildar en halvcirkel innanför dörren. Trägolvet knarrar till under hans fötter. Han ställer sig vid fönstret utan att se på mig.
-Har du ramlat din stackare? säger han. Du ska ju stå här bredvid Phalenopsisen.
Jag hör hur han ställer den snidade träbocken tillrätta på fönsterbrädan. Han har fått den i present av mig, en symbol för att man ska tro på sina drömmar. Vi kan fortfarande skratta åt den, men vi har slutat att räkna på vad drömmarna kostar. Jag hittade den på allmänhetens loppmarknad på Heden en blåsig septemberdag när jag var på väg till bokmässan. En gåva till honom från mig, för att vi drömde om en getfarm, en gård på landet där vi kunde ha småskalig tillverkning av världens bästa getost. Jag vänder på huvudet, inte mot hans håll, utan åt det andra. Tavlan står bakom smycketrädet av vitlackad plåt där jag samlat mina smycken från Baglady och Snö of Sweden. Dubbelsängens grå överkast är blött av tårar. Getabocken har ramlat för att jag slagit omkull den.

tisdag 26 november 2013

Bildtext

Med händerna på elementet
Och ljuslyktorna tända
Ser jag regnet mot rutan
Och vet att det är underkylt ikväll
Ensam söker jag hopp
I ett skimrande hjärta
Fast jag vet, det bara är
Grannens nya  fönsterlampa

måndag 25 november 2013

Komplettera

Från början trodde jag Ellinors naglar var helt naturliga, jämnvita, raklippta och försedda med varsin formfulländad halvmåne vid nagelbandet. Sen lärde jag mig att de kompletterade hennes naturliga look och lätta make-up. Jag hade alltid trott att män attraherades av röda naglar och röda läppar och att jag ville ha någon som var lång. 1,75 minst, gärna 1,78, för att inte bli för kort till mina 1,92. Ellinor är 1,63. De blonda längderna faller fram över ansiktet. Hon gömmer sig bakom muggen med rött te och  färsk ingefära. Jag brer ekologiskt smör från Emåmejeriet på surdegsbrödet. Det där brödet är vårt gemensamma projekt. Bröd. Slow food. Pulled Pork med whiskeysås. Ellinor har tänt stearinljus. Samma ljus som gör oss glåmiga på mornarna och  förstärker tröttheten sveper nu in köket i ett milt halvmörker med varma skuggor.

-Gaby har ett nytt projekt på gång, säger jag.
-Jaha. Ni arbetar ju i projektform. Det har ni ju alltid gjort.
-Det är inte jobbet, det är något annat. Hon har börjat virka.
-Ska jag ta efter? Börja virka?
-Det är livmödrar hon virkar.
Jag ser de köttfärgade små kuddarna i naturlig storlek framför mig. De ligger i en rostfri Alessiskål på hennes skrivbord och är fem till antalet. Den vita stoppningen från en slaktad IKEA-kudde sticker fram mellan de knöliga maskorna.250 kr styck tar hon för dem. Hon iaktar mig med sina svarta ögon och  förväntar sig att jag ska köpa en. Kavajen smiter åt över bysten. Hon har en turkos top och push-up BH.
-Det var då själva fan.
-Hon virkar till välgörenhet. Pengarna går till Musikhjälpen för att minska mödradödligheten i världen. Förra året gjorde hon sockor till hemlösa. Hon gör sådana saker. Lugna dig nu. Stanna kvar här nu. Sätt dig.
-I helvete.
-Men gråt inte nu. Jag berättade bara lite om jobbet. Det är väl inte så farligt.
-Du vet ju att jag inte kan. Så kommer du med dina plumpa skämt. Vi ska ju inte ha barn. Men det är ju lätt för dig att säga. Du  kan ju dra vidare när som helst. Träffa någon ny. Någon som kan. Som du kan...

söndag 24 november 2013

Konstatera

Redan när jag närmade mig bokhandeln i köpcentret konstaterade jag hur bristfälliga förberedelserna verkade vara. Arrangemanget var knappt annonserat. En nött gatupratare utanför butiken med statsministerns bild på affischen var det enda som berättade att något var på gång. Inne i bokhandeln var kommersen i full gång. Människor som dolde sina ansikten valde mellan de störtskyltade titlarna av erotisk litteratur i olika nyanser. Klädbutiken vägg i vägg satsade hårt på att lansera julens frestelser till tonerna av Nasty, naughty boy och You kan leave your hat on. Bland barnböckerna försökte småbarnsföräldrar med dödsbleka ansikten lägga beslag på attraktiva titlar innan de såldes till rosenkindade far- och morföräldrar.
-Den där ska du inte lägga vantarna på, sa en herre med grånad mustasch.
-Dagis har sagt att jag måste köpa nya vantar, snyftade en kvinna klädd i kappa sydd av en geometrisk mönstrad retrofilt. Månstråle kan inte ha mina hemstickade vantar av ekologisk växtfärgad ull. Hennes händer blir så kalla då, säger personalen.

Statsministerns kritikerhyllade prosalyrik låg på ett bord längst in vid ingången till lagret. Ett upptejpat A4-ark visade vägen till statsministerns föreläsning. Jag gick nerför spiraltrappan och  fortsatte genom kulverterna som var fyllda av gamla böcker. Statsministerns föreläsning skulle hållas i ett uttjänt cirkustält, som slagits upp på åkern bakom köpcentret. En yngling i blå tröja röja rev min biljett. Jag hade tvekat när jag köpt den. Kultur kan jag stötta. Kulturutövare måste få leva de också och de lever på mig. Det är lite som att ha en fästing eller ett myggbett på armen. Att stötta ett politiskt parti kändes inte lika självklart. Jag bestämde mig för att statsministern trots allt var en författare. I en rad montrar såldes vykort och fransiga affischer. På marken låg drivor av urdruckna pappmuggar. En kvinna vars ansikte doldes bakom en rosa tuggummibubbla stack till mig ett orange flygblad om SCUM-manifestet.

Jag tog plats på en av plaststolarna högt upp på läktaren. Cirkustältet var fyllt till hälften av svartklädda människor. Det slog mig hur obefintliga säkerhetsåtgärderna verkade vara. En bomb, en prickskytt, en brand eller ett gisslandrama...Jag gick igenom scenario efter scenario och förstod att jag var illa ute. På stolsraden bakom mig sa en man med fyrkantigt skägg:
-USA:s president har kommit. Statsministern kommer att berätta om deras relation. Det som antyds på sidan 115 och  framåt.

lördag 23 november 2013

Bildtext

Pär kramar läderratten hårdare. Lugna favoriter hörs från bilradion. Vägen framför honom är avstängd. Räddningstjänsten röjer efter en bilolycka. Körbanan är helt blockerad och trafiken leds omväxlande i vardera riktningen. I-paden ligger mellan sätena. Han funderar på att ta upp den och gå igenom förutsättningarna inför kundmötet. Elaine från Lyxkonsumenten har nyss ringt. Han gav henne det hon ville ha. Förutsättningarna för bra TV. Han bjöd på sig själv, skruvade tills den tuffa bruden började stamma och bad att få återkomma efter att ha checkat med sina chefer. Hon fick mer än hon var van vid. Lyxkrogar och attraktiva kvinnor istället för chips och coca-cola. Whiskey och vinkällare istället för hämtpizza och cigaretter. En son som går på Handels istället för en snorig tre-åring med egen TV. Italiensk Natuzzi-soffa i vitt läder (ett hot om att sälja den på Blocket, soffan var ändå tio år gammal, men det skulle Elaine aldrig fatta) istället för en vinglig tygsoffa från Jysk. Äkta konst, ärvda tavlor,  istället för Carpe Diem-skyltar i imiterat trä på väggarna. Klass, van att jobba hårt. Kristallkrona i köket.

Elaine sa något om att han skulle få möta en psykolog i programmet. Det ingår i programidén. Han måste lära sig sätta gränser för sina barn. Golf. Stureplan. Båstad. Stockholmsveckan. Grabben går på Handels. Han bryr sig om sina ungar. Investerar i deras kontaktnät och karriär. Han är ingen jäkla curlingfarsa. Inte som sin morsa och farsan som bara stack. Livet handlar om att sälja. Toppsäljare. Firman skulle gå under utan honom. Han skulle kunna sälja månen till den där Elaine. Eifeltornet. Få henne att lägga sig naken på den Natuzzi-soffan. Dotterns bröst är betalda med lånade pengar. En resa till Thailand. Hem lite snyggare. Hon har ett bra jobb på ett event-bolag. Det är lättare för snygga tjejer att få jobb och hon ville ju så gärna ha dem.

Hämtmat? nämnde Elaine försiktigt. Klart han äter hämtmat. Han lever ju på krogen. Van vid att äta gott. Man har bara ett liv. Något måste man ju få unna sig. Hämtmat och flottiga pizzakartonger ingår i Lyxkonsumentens koncept. Har ni någon aning om hur mycket pizza ni äter på ett helt år? Pizzakartonger under ett lastbilskapell. Chockerade programdeltagare. Inte han inte.

Det gör så ont i magen att det svartnar för ögonen. Han hade ekonomin under kontroll. Allt ordnade sig. Det var bara att jobba lite hårdare. Sen kom de där böterna. Fittsnutarna. Hade Natalie läckt? En affärsöverenskommelse dem emellan. Fräsch brud, åtminstone i början. Läkarstudent. Han får det han vill ha. Snabbt. Hon gillar det. Inget fjäsk med middagar och presenter. Har snuten inget annat att göra än att förfölja hederliga medborgare? Folk som jobbar hårt. Böter för att köpa sig fri, slippa hamna i offentliga register. Han har inte tid med någon rättegång. Men sextiotusen i böter. En fullständigt orimlig summa. Sextiotusen för ett litet nyp. Mördare och knarkare och pedofiler ska det daltas med i all oändlighet. Skatteskuld, sa Elaine. Vi får kalla det skatteskuld om vi ens ska nämna det i programmet.

fredag 22 november 2013

Dal

Min bror har lagt ut två muggar till försäljning på Tradera. Han har ställt dem på diskbänken och fotograferar dem med det vita kökskaklet i bakgrunden. Båda muggarna är tillverkade av brun emalj och står med handtagen åt samma håll. Den ena är dekorerad med ett rött hjärta, den andra med ett gult. Hjärtana är suddiga i konturerna och flyter ihop med det omgivande bruna. Den med rött hjärta var min. Jag vill minnas att vi fick dem i julklapp något år och att de var invirade i tidningspapper. Gammelfaster Greta tog snabbt undan dem för att diska dem rena från trycksvärtan, som hon sa innehöll farliga ämnen, som vi inte skulle få i oss. Mamma var glad för vår skull. Muggarna var så praktiska och de kom till användning. Vi hade dem hemma och slamrade med dem mot köksbordet. På utflykter lades de i en ask i ryggsäcken, invirade i hushållspapper för att de inte skulle få nagg.

Muggarna får mig att komma ihåg en utflykt. Jag minns att det är november och vi går i skogen. Pappa har tagit oss med. Mamma ska städa eller vila, jag vet inte riktigt. Vi går i skogen. Den har stillnat och börjat frysa. Det är snårskog och hyggesmark där vi går och vi ser det stormfällda som är ligger kvar sen -69. Bitvis är sluttningen så brant att vi får klättra på alla fyra. Gummistövlarna som vi tvingas bära ifall det är blött i skogen tjippar och skaver på våra kalla fötter. I en glänta på krönet får vi vår belöning. Pappa öppnar ryggsäcken och häller upp gul saft i våra muggar. Vi får varsin bulle. Mamma lägger vaniljkräm istället för kanel i när hon bakar. Hon är den enda som gör det, säger hon. Pappa ser ut över dalen. Själva utsikten är vår belöning. Vi ska förundras över att bilarna där på vägen där nere är små som leksaksbilar. På de där utflykterna lär jag att bita ihop och inte gråta eller visa mig svag.

Nu säljer min bror våra muggar på Tradera. En bit av vår barndom ska inbringa några tior. Jag bryr mig inte. Besväret med att ta betalt och packa och skicka är inte värt pengarna. Själv skulle jag slängt dem eller lämnat dem till Erikshjälpen, aldrig sålt dem. Hade han inte lagt ut dem på Tradera och delat annonsen på facebook, skulle jag aldrig kommit att tänka på dem.


torsdag 21 november 2013

Märke

Läser en bok från biblioteket
Utan hundöron och märken
I den reduceras kärleken
Till kemiska signalsubstanser
Något naturvetenskapligt
Jag känner mig bedragen
Lurad på det magiska
Vad finns kvar om allt
Förklaras så?








onsdag 20 november 2013

Text till bild

Japanspetsen vänder huvudet mot mig. Hennes mörka ögon skimrar inne i den vita pälsen. Jag jollrar mot henne innan vi fortsätter. Hennes lätta tassar nuddar knappt backen. Marksmuts och väta stöts bort från hennes päls. Hon är alltid lika skinande vit. Först trodde jag hon var en samojedvalp, sen fick jag höra att det var en japansk spets, en ny, ovanlig ras. Vi har gått långt och följer vänstervarvet på den gula slingan genom naturvårdsreservatet. Skogen öppnar upp mot ängarna ner mot sjön. En dimbank följer bäcken över maderna. Den anlagda stigen leder fram mot en stege över gärdesgården och fortsätter med en rad spångar över sankmarken. Jag stannar till. Höstfärgerna är så intensiva att de överväldigar mig.

Martina har cyklat till jobbet på gruppbostaden. Hon börjar klockan ett. Innan de boende kommer från dagcentret ska hon städa och kanske handla till middagen. Jag vet inte om hon ska jobba med Martin, som är 25 och spelar i band, eller med Birgitta, som är 57 och har barnbarn eller med någon tjej i vår egen ålder. Mina böcker i statskunskap ligger på hennes IKEA-skrivbord med bruna hurtsar och handflatestora knoppar av furu. Sverige efter 1900, Vår författning, Utländska politiska system och från Platon till Reagan samsas med mina föreläsningsanteckningar. Ibland sneglar jag på hennes skissblock. Hon ritar ansikten, som hon helst inte vill visa. Jag borde plugga inför tentan, men istället är jag ute med hennes mammas hund.

Nattens dröm vill inte riktigt släppa. Jag sov med Martina i hennes nittio-säng från Hästens. Den har tillhört hennes mormor. När hon dog fick Martina ärva sängen. Ja, hon dog ju inte i sängen förstås, säger Martina med ett snett leende. Hon låg på sjukhus då. Trots Martinas ord kan jag känna en förnimmelse av gumman när jag ligger där, en utmärglad kropp, blåådrig och genomskinlig, kött och sköra ben i ett alltför stort skinn, ett välbehag som frodas under nattlinnet inför taglet och resårfjädrarna. För mig som växt upp med skumgummimadrasser på spånskivebotten och fått höra att det duger för på natten sover man och märker inget ändå, vilar det något egendomligt sinnligt i Martinas mormors val av madrass.

Drömmen skrämde mig. Jag drog Martina intill mig och viskade:
-Jag drömde så otäckt om ormar.
Hon smekte min rygg och jag tog hennes bröstvårta i min mun samtidigt som jag särade på hennes ben med handen. Hårt drog hon mig intill sig och lade sig tillrätta under mig. Hon somnade om sen och min arm domnade under hennes skuldror. Vid frukostbordet lät vi oss vara barn igen när vi dukade med kall O´boy och rostat bröd. Jag försökte berätta om min dröm, om ormarna som fyllde sängen och sökte efter blottor på min kropp, bar hud där de kunde hugga.
-Sen tog jag Misty, din mammas hund, och gick ut, sa jag, men hon började slåss med en orm och blev biten i benet för att hon inte lydde mig.
Det sista i drömmen ville jag inte berätta, det att jag satt vid ett skrivbord fyllt av krälande ormar och min penna förvandlades till en orm den med. Jag teg om det för det kändes så naket, som om den bok jag skrev på i hemlighet, en ny På drift, bara var en bluff och jag saknade den talang som krävdes, och det flyt jag kände i vissa stunder bara var inbillning.
-Ormar, sa Martina och kisade under sin blonda lugg. Jag tror det är något arketypiskt.
Hon uttalade ordet med två e i mitten och tog en tugga av sitt rostade bröd. Bordsmargarinet hade smält genom brödskivan och lämnat en flottfläck på vaxduken. Hennes läppar blev söta av marmelad.
-Som Askleipion, du vet, fortsatte hon. Läkekonstens gud. Han bodde på Kos i Grekland. Ormen som någon slags cirkel för liv och död. En månfas. Förändring. Svek? Eller som en symbol för något helt annat. Något bra fast man är rädd för den?
Jag kände hennes hand på mitt bara lår under bordet och spände lårmuskeln mot hennes handflata.
-Hunden då? Som inte lyder? Din mammas hund.
-Misty är min hund också.

tisdag 19 november 2013

Lucka

Krister står i kassakön på apoteket. Det är tisdag och apotekskedjan lockar med 20 % rabatt för alla pensionärer, så det är trångt mellan hyllor och butiksgondoler. En klarröd ask med Pamol dallrar som en skallra i hans hand. Han vänder sig om och börjar prata med kvinnan som står bakom honom. Hennes parkas med pälskantad kapuschong har sugit åt sig duggregnet. Luggen ligger platt mot pannan. Han vänder sig mot henne.
-Det här är bra grejer, säger han.
-Samma som Alvedon?
-Fast billigare. Två sådana här och en starköl är det enda som hjälper mot huvudvärk. Att skölja ner med vatten är ingen idé. Det måste vara öl, annars biter det inte.
Hon försöker låtsas som om hon inte är tvungen att andas genom munnen. Han luktar fränt av gammal fylla och sluddrar på talet.
-Men det är väl inte bra för levern? säger hon stilla. Det kanske finns annat som är bättre?
-Levern? säger han och tittar på henne. Levern? Ja, herregud, levern.
-Jag har köpt flourtabletter. Grabbens tandläkare har sagt att han ska ta det för att inte få hål i tänderna.
-Tandläkaren, ja...Det var längesen.
Han blottar underkäken i ett grin. Två framtänder saknas och bildar en svart lucka. Det gråsprängda skägget lockar sig inåt i små J-formade krokar. De noppiga mjukisbyxorna hänger löst från hans magra höfter. Den ljusbruna täckjackan är trettio år gammal. På höger lillfinger skramlar en klackring i silver. Han betalar sina huvudvärkstabletter med kort och fumlar med fingrarna över kortläsaren. Hon funderar på att sticka åt honom ett par tior för att komma därifrån, när han får en hundralapp i växel.
-Nu är det Er tur, snälla fru doktorn, säger han.
Den skäggige ynglingen i kassan skakar lätt på huvudet och tar betalt för flourtabletterna med citronsmak.

Lucka

Louise
Undviker
Cecilia
Kanske för
All framtid

måndag 18 november 2013

Bild

Konstnären Reidar Redes organiska tolkning av nutidsmänniskans utsatthet inför naturen bredde ut sig runt mig. Troppan studsade omkring bland vernisagebesökarna iförd kortkort sjuksköterskeuniform. Hon hade en literstor spruta i handen och skvätte vatten omkring sig. Reidar Rede lade sitt baskerklädda huvud på sned och tvinnande sitt flätade bockskägg runt fingret.
-Förtjusande, kära Troppan, sa han. Du är verkligen så förtjusande lekfull.

Med vinblossande kinder hade Troppan hade försäkrat mig om att hon och Reidar Rede bara var vänner och inget annat alls. När de hälsade knådade hans beniga fingrar hennes skinkor. Mig mötte han med handen i vinkel framför den insjunkna bröstkorgen och pipig röst.
-Men Kalle Kanin. Vad gör mig den äran. Dina handflator är alldeles håriga. Så ljuvligt ludna.

Jag satte mig ner på den trästock av plast Reidar släpat in i utställningshallen och sträckte ut benen framför mig. Kanindräkten var fläckig av snömodd långt upp på benen. Pälsen hade blivit alldeles blöt. Akrylen svettklibbade mot ryggen. Den skotskrutiga rosetten hotade att kväva mig. Flera av besökarna berömde mig och Reidar Redes känsla för det visuella. De trodde att jag ingick i utställningen.
-Maskeraden, kved jag när Troppan hoppade förbi. När ska vi gå?
-Har du inte roligt på vernissagen? Titta vad fint Reidar gjort med tomtarna i stocken. Han har, vad heter det, kilat in trätomtar i stocken. Det är så finkänsligt utfört. Tycker du inte?

Vi lämnade vernissagen och begav oss till maskeraden i Engelska Villan. Bland marschallerna som lyste upp trädgårdsgången stod festklädda par och  rökte. Jag tog tag i Troppans Röda Korsbindel.
-Har vi kommit rätt? väste jag. Ingen annan verkar vara utklädd.
-Det är klart vi kommit rätt. Är det maskerad i Engelska Villan så är det.
Troppan skuttade upp för granittrappan och  hoppade jämfota in över tröskeln.
Troppans väninna Gussan mötte i entrén. De kindpussades och Gussan sa:
-Förlåt, men de är nästa vecka. Vill du låna en klänning av mig? Morbror Ernst är ju här och du vet ju hur han är med sjukvårdspersonal.
-Men jag då?
-Du är väl söt i din kanindräkt? Vi ska ju leka den stora, stygga kaninfarbrorn möter liten kaninflicka sen. Vet du Gussan? Han har bara kalsonger under dräkten. Illblå kalsonger.


söndag 17 november 2013

Rick Titrö 2

Rick Titrö

Ågatan 38 Linköpin

November till trots är uteserveringen på baren Ågatan 38 fullsatt redan tidigt på kvällen. Ett par pelare av brunt tegel skärmar skapar rumskänsla i förhållande till gågatan. Inomhus står ett tjugotal bord uppställda i vinkel runt den generöst tilltagna bardisken. Fondväggen längst in i lokalen skimrar i grönt och silver. Cylinderformade lampor, varav några klädda med imiterat gräs, sprider ett behagligt ljus. Publiken är blandad, både till ålder och utseende. Stamgäster känns lika välkomna som nykomlingar. Det trivsamma bakgrundssorlet fyller luften. Stämningen känns som hämtad från en härlig amerikansk feel-goodkomedi. Innan Rick Titrös spelning träffas vi för en pratstund.

Rick berättar att han fyller 25 i februari. Han kommer ursprungligen från Skåne och går för närvarande andra året på Visskolan i Västervik. Namnet Rick Titrö är ett artistnamn som härstammar från högstadietiden och punkbandet Förortsbarn. Inspirerad av bl a Kal P Dal och Dag Vag hittade han på artistnamn till medlemmarna i bandet.
-Katta Strof fick det klart bästa namnet, men hon var inte med så länge, säger han med ett leende.
Han gick en gick en musikutbildning på gymnasiet och sökte sedan till en utbildning i scenproduktion på högskolan i Malmö, bl a för att han var trött på musikutbildningar.
-Musikutbildningen på gymnasiet handlade mycket om spelteknik, säger han. Visst är det viktigt, men känslan får inte försvinna. Speltekniken är ett verktyg för att få fram känslan och budskapet. Den får inte bli överordnad känslan.

Omkring 1/3 av eleverna på visskolan fortsätter andra året. Första året är undervisningen inriktad på ensamblespel, låtskrivning och vistolkning. Man behöver inte skriva egna låtar, men många gör det. Andra året är undervisningen mer självständig. Eleverna har tillgång till lärarstöd och ska kunna arbeta som frilansmusiker under studietiden. Jämfört med visskolan på folkhögskolan i Kungälv så anses utbildningen i Västervik vara mer utåtriktad då eleverna bl a får göra fler konserter. Spelningar på Visarkivet i Västervik är  t ex ett återkommande evenemang. Rick har också startat upp en visklubb, som fått det tvetydiga och Kjell Höglundska namnet Hotell Intim, på Stadshotellet i Västervik. Tanken är att varje kväll ska ge utrymme både för oetablerade och välkända artister.
-Det är svårt för okända artister att få spelningar, konstaterar Rick. Bokarna väljer helst kända namn och det är ännu tuffare för tjejer än för killar.
För att marknadsföra sig själv och sitt artisteri är han aktiv på sociala medier. Han håller kontakt med sin publik via Facebook och lägger ut videoklipp från spelningar på You-tube. Det är ett sätt att visa vad man håller på med utan att ha en stor marknadsföringsapparat bakom sig. Genom att vara kompis med sin publik och ha direktkontakt med den undviker han att det bildas en hierki, där någon "där uppe" bara charmar. Ibland lägger han ut utkast till sångtexter på facebook för att få respons på dem och på så sätt få dem ännu bättre. Nyskrivna Du behöver någon som värmer dig i natt är en text som han delat på facebook.

Du behöver någon som värmer dig i natt
När vinden blåser in från norr
När just ingenting utom halsen är torr
Och när inget längre spelar någon roll

Och du vaknar mitt i natten av att kudden är våt
Det var den värsta mardröm du någonsin haft
Och sen somnar du om i en lugnande gråt
Allt du behöver är nån som värmer dig i natt

Men trots att allt känns dystert och svart
Så vet du någonstans att våren kommer någon dag
Men du behöver någon som värmer dig i natt
Ja du behöver nån som värmer dig i natt

Rick har sina egna musikaliska rötter i punken, som han upptäckte på högstadiet, och har lyssnat mycket på skandinavisk musik, bl a en hel del danskt, eftersom hans pappa kommer från Danmark. Texterna har stor betydelse i hans lyssnande.
-Vad som är visa är en definitionsfråga, säger han. En del tänker bara på Taube när de hör ordet visa, men egentligen är all textbaserad musik visa. Visa är visa även om det kanske inte låter så. Winnerbäck, Thåström, Laleh, Timbuktu, Håkan Hellström. Arrangemang och melodier spelar inte så stor roll, det är visa i ändå. På 1950-talet var visan mossig och finkulturell. Den moderna visan började som ett avståndstagande mot den visa som satts på piedestal i finrummet. Bellman var punk. Punk är egentligen ingen genre, utan mer en inställning och en attityd, snarare än ett sound. Att vara punk är att vara antietablissemanget. All textbaserad musik kräver en lyssnande publik. Hur visans framtid ser ut är svårt att svara på. Det har alltid funnits människor som har något att säga och vill förmedla det. Musik är ett sätt att få fram ett budskap. Sång och gitarr är en enkel form. Om det spelas i radio eller inte beror på hur farligt det är. TV säljer tvättmedel istället för folkbildning. Public Service måste följa med för att inte hamna utanför. Det är bara de största som syns i TV, sådant som är tillräckligt ofarligt för att visas på bästa sändningstid. All musik blir bättre med direktkontakt. Fast det är klart, plattor är också bra. Man kan granska texter och läsa vem som spelar vad.

När Rick gick på mellanstadiet började han göra egna texter. Han skriver samhällskritiskt och texter om människor som kommit i skymundan och varvar humor och svartsynthet.
-En trubadur är någon som skriver egna låtar och kommenterar samtiden. När folk börjar lyssna ska man ha något att säga. Det kan vara samhällskritiskt, filosofiskt, psykologiskt eller naturvetenskapligt. Att sprida glädje är också att säga något. Kulturens uppgift är inte bara att göra människor glada, utan även att göra människor medvetna och fungera som tröstare. I mina egna sånger vill jag inte vara alltför självutlämnande när det gäller kärlek, fast det är klart jag skriver lite om ensamhet också, förstås.
I sitt textskapande inspireras han bl a av Loke Nyberg och Roger Karlsson. Han vill gärna ha långa, ordtäta textrader och använda inrim. De flesta sångerna skriver han klart ganska snabbt, för att de inte ska bli liggande. Krogvisa för vit kränkt man tog dock lite längre tid att skriva, av den enkla anledningen att det finns många historier om kränkta vita män. Inspirationen från texterna kommer från allt möjligt. Den kan komma från vardagen och sådant man tänker på. Man kan ha hört någon rolig fras eller fastnat för något i en låttext, bok eller film. Under sina spelningar framför han i huvudsak eget material. Av kvällens 18 planerade låtar är 16 egna. Låg är en Winnerbäck-cover och En sorts väntan är skriven av Roger Karlsson.

Rick har försörjt sig som gatumusikant på järnvägsstationen i Lund. Ett par artister brukade turas om och dela på passen. De flesta blir glada över att musikerna står där och ägarna till stationsbyggnaden tycker att musikernas närvaro är positiv. En del kommer fram och vill snacka och önska låtar. Trasiga människor behöver berätta om sitt liv. Ibland får han ta en paus i sången, spela gitarr och bara snacka med någon som kommer förbi. De flesta som vill prata brukar vänta tills han tar paus mellan två låtar. Vid ett tillfälle fick han en lapp med texten "sådana som du gör världen till en gladare plats" undertecknat, en medmänniska. Han har skrivit en låt om det.
-Att spela som gatumusikant innebär att föra ut kultur till folks vardag och dela det kulturella kapitalet, menar Rick. Alla går inte på konserter eller har möjlighet att göra det.
Efter visskolan kommer han förmodligen att flytta tillbaks till Malmö. Målsättningen är att kunna försörja sig på bokade spelningar, istället för att spela tio timmar i sträck som gatumusikant.
-Jag vill kunna leva på musiken och ja, jag har jag har gjort det förut, när jag jobbat som gatumusikant.

I sången Hollywood möter Rick en äldre kvinna på bussen. Hon berättar för honom att hon kommer från Hollywood. Han undrar om han sett någon av hennes filmer, men det visar sig att hon växt upp i trähusbarackerna i Östra Sorgenfri. Kvarteren kallades Hollywood och barnen från de mer välbeställda familjerna i grannskapet var förbjudna att leka med ungarna i Hollywoods kåkar.

Och så slog det mig att det inte hänt så mycket sedan dess
Att det bara bytt namn och uttryck och skepnad och adress
För Hollywood har blivit Rosengård, Gula Faran Sevedsplan
Och det är samma dåliga människor, i samma gamla stad

Sången Laglös är delvis självbiografisk, delvis symbolisk. Rick förlorade sitt pass och  var en tid utan legitimation och identitetshandling. Han säger själv att den kan tolkas på olika sätt och att den är diffus, men tydlig.

Jag smyger runt på nätterna utan anletsdrag och  namn
Jag flyger över slätterna med hela världen i min famn
Jag spatserar över kullarna, jag har inte någon klass
Jag passerar alla tullarna, utan ID-kort och pass
En bastard bland andra, en främling allas vän
En nomad som aldrig stannar men som alltid hittar hem

Innan hans spelning börjar visar han mig texten till Festival - en verkstadsarbetares dagdröm. Den är för lång för att spela. Texten omfattar tre A4-sidor. 13 festivalerH, och 43 artister nämns. Holmön, Fänneslunda, Urkult, Peace & Love, Staffan Hellstrand, Eldkvarn, Perssons Pack, Asta Kask, Coca Carola, Loke Nyberg, Thåström, Demian, Säkert, Stefan Sundström, Syster Sol, Branchen...
-Det är någon slags drömfestival, säger han, när jag pekar på textrader som skildrar visscenens välbevarade hemligheter

För vad gör det när vi har varann och en trevlig kväll
och kysser varann till tonerna av Christina Kjellsson och Ola Aurell

och det som fler varit med om

Och du var vacker impulsiv och du var på fyllan
När du kysste mig till tonerna av Håkan Hellström och Bob Dylan

Munspel och gitarr. En ung man i jeans och T-shirt. Empati och medmänsklighet. Texter som betyder något. En spelning - ett människomöte.  En låtlista där redan titlarna har mycket att säga Entantens hymn,  Ett långfinger i luften åt allt etablissemang, Livet före detta, Förortsbarn, Hollywood, Nu väljer vi med fötterna igen, Krogvisa för vit kränkt man, Laglös,  Jag bjuder hela laget, Du behöver någon som värmer dig i natt, Så där som jag lett dig förr, Härligt lulliga, Människan börjar minnas människan igen, Jag blir äcklad av människor som du,  Låg (Winnerbäck), Minnen av en chans, En sorts väntan (Roger Karlsson), Bar Clochard. En generös bar med tända ljus på väggarna. Ett smeksamt novembermörker fyllt av allvar och mänsklig värme.
















Rak och brak

Pufftema

När jag vaknar ligger jag rak
Förlamad från bröstet och ner
Rummet är mörkt, inget jag ser
Stormbyn har väckt mig med ett brak

Jag hade en dröm om svarta ormar
Som fyllt upp hela min bädd
Sömndrucken och yr är jag rädd
För det svarta som krälar

De har fem centimeter tjocka kroppar
Ormarna som slingrar omkring och väser
I drömmen ser jag mig där jag ligger
Hos dem som söker det jag blottar

För att bli fri tar tar jag hunden med ut
Men det lurar en vit orm i snåren
Den börjar slåss med hunden
Jag grät det, ormbettet blev hundens slut

Om jag skriver blir nog allting bra
Men skrivbordet myllrar av ormar
Knubbiga, feta reptiler som bråkar
Min penna blir en orm, jag kan inte skriva

Låter fullmånen lysa och trösta
I väntan på att jag ska vakna till
För att googla på vad drömmen vill
Och få veta varför jag drömt detta

Konsekvensen av att drömtyda med hjälp av google

Att drömma om ormar betyder otur, förtal eller att någon är elak mot en. Drömmarna kan också anspela på sexualdriften. Ormen kan symbolisera godhet. Den är en av de starkaste arketypiska symbolerna som finns och symboliserar livet och döden, på samma sätt som månen. Den som drömmer om ormar genomgår någon slags tillväxtfas i sitt medvetande. Bits ormen så spjärnar man emot den nödvändiga utvecklingen. Död i drömmar symboliserar pånyttfödelse och  förändring. Har drömmaren en tillgiven hund är drömmaren i harmoni med sig själv. Går hunden till anfall så tyder det på inre obalans. Att drömma om papper är ett gott omen. Är pappret rent och vitt så kommer jag lyckas i affärer, gifta mig med den jag älskar, få fina barn och bli mycket lycklig.

lördag 16 november 2013

fredag 15 november 2013

G-ord

Glömma
Glimma
Glittra
Gosa
Generöst

Asfalten glittrar av regn. I fönstret glimmar advent från en sjuarmad stake i V-form. Ljusmanchetterna ska likna barr, men ser mest ut som åldrad plast. Små spröt sticker ut från manschetterna där de silverfärgade kottarna lossnat. Hon brukar tända och släcka genom att vrida på en glödlampa. Han säger det är farligt. Ljusstaken kan börja brinna. Man ska sätta i och ur kontakten eller ha en strömbrytare på sladden. Hon rör vid sladden som försvinner in bakom den glesvävda orangea gardinen. Plasthöljet känns knöligt över kopparkablarna. Nyss har de skrattat åt en dålig vits. Första advent är blottarnas högtid. Det står stakar i alla fönster. En rödhårig kille med glasögon och glest mellan tänderna stod i korridorköket och rörde i något som luktade generöst av curry med en stekspade och skämtade för att få henne att skratta. Plötsligt var hon inte sugen på te längre, utan gick in på rummet igen. Där ställde hon sig vid fönstet med händerna på elementet och revbenen mot ljusstaken.

-Kom nu, säger han. Sätt dig hos mig här på sängen, så gosar vi lite.
Hon sätter sig hos honom och lägger handen på hans lår. Handflatan känns fortfarande sträv och varm, efter att hon värmt den på elementet.
-Låt mig glömma, viskar hon med näsan mot hans hals.
Hans kortsnaggade hår kittlar hennes nästipp. Hon skälver till  och andas in hans doft. Han luktar tvål och rakvatten, på ett sätt som får henne att börja tänka på akvariefiskar, gyllene små fläckar i som far runt i en atmosfär av blått och grönt i närheten av ett sjunket piratskepp.
-Vad vill du glömma?
-Allt utom dig.

torsdag 14 november 2013

ONÖDIGT


Omtanke
Närhet
Ömsint
Direktkontakt
Innerligt
Generositet
Tillsammans


(onödigt, nej inte alls)

onsdag 13 november 2013

Bildtext

Vi reser hem över alla-helgona. Någonstans halvvägs brukar vi stanna och ta en längre rast. Medevi. Forsvik. Någon sluss vid Göta Kanal. Vi stannar för att få sträcka på benen och försöker välja en vacker plats, för att få, som vi säger "uppleva något efter vägen". Det kanske är för min skull vi gör det. Jag vet inte riktigt. Kanske tvingar jag fram något när jag ber att vi ska söka oss till de mindre vägarna. Jörgen vill nå målet. När han kör har han förstfödslorätt till en plats i ytterfilen. Adrenalinfylld bevakar han sin rätt mellan fladdrande lastbilskapell och svarta Audis. Koncentrationen är på topp. Han låter mig veta att han är en mycket skicklig bilförare.

Vi parkerar vid kanalen. Så fort bilen stannar börjar tollaren yla från nätburen i bagageutrymmet. Jag går ur bilen och kopplar upp hunden, som ivrigt snor runt mina ben. Jörgen sitter kvar. Bilradion står på. Vi har lyssnat på lokalradion. Reportrar med sävlig dialekt visar någon slags omsorg i skildrandet av ett gräl som slutat i misshandel och förberedelser inför en teateruppsättning i Vedlunda bygdegård. När Jörgen hörde om grälet sa han tungt att det säkert var missbrukare som bråkat.
-Ska du med? frågar jag. Gå en sväng med Tolstoj? Ner mot vattnet?
Från radion hörs en sång som jag vagt känner igen som "One of us must know". Dylan? Neil Young? Jag är inte riktigt säker, men jag bestämmer mig för att det är en Dylan-låt.
-Du låter inte Tolstoj bada, va? Det blir så blött i bilen då.
Tolstoj lystrar till ordet bada och ser bedjande på mig. Jag ler mot hans bärnstensfärgade ögon.
-Det är klart att Tolstoj inte ska bada. Kommer du?
Jörgen skakar på huvudet.
-Jag stannar kvar i bilen och vilar. Känner mig trött.
-Hur är det med huvudvärken?
-Den är bättre. Det är bara på morgonen det gör riktigt ont. Nu är det ingen större fara.
Jag har på tungan att han ska söka för det, men tiger.

Tolstoj drar i flexikopplet när vi går ner mot vattnet. Hans gyllenbruna pälsen blir fuktig av dimman. Han kör ner den skära nosen i en lövhög och viftar på svansen och  rusar vidare. I grannskapet eldar någon med ved. Dimman pressar ner den sura röken mot marken. Jag sparkar upp några löv. Ett lönnlöv fastnar på goretexkängan. Jag viker in på gångstigen genom parken. Sanden fjädrar under mina fötter. Direktör Ekegrens ångslup från 1898 ligger upplagd under ett skärmtak. I småbåtshamnen hemma blev jag kysst första gången. Vi gömde oss bakom ett skrov som stod uppställt i skogsbrynet. Stöttorna hade ruttnat och båten låg på sidan. Niklas hette han. Hans tunga kändes som en rå varmkorv. Jag fick tårar i ögonen och trodde han skulle kväva mig. Våra föräldrar höll på med båtarna. Vårrustade. Niklas farsa hade en Albin 25. Vi hade en träsnipa.

Jörgen sitter kvar i bilen när jag kommer tillbaka. Jag har sett tablettkartorna hemma. Han laborerar med receptfria värktabletter. Läkare vill han inte söka. Huvudvärken är värst på morgonen. Han kan inte vara borta från jobbet. Det ryktas om privatisering av tekniska förvaltningen och jag känner snaran dras åt. Villan är belånad med Sannas etta i Majorna. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Huvudvärken är värst på morgonen. Vi reser genom landet till ett hem som varit hans. För varje år blir hans föräldrar lite gråare och hemmet lite brunare. Jag stannar i köket och förbereder middagen när de åker till kyrkogården och tänder ljus för människor jag aldrig känt.

tisdag 12 november 2013

Hat

I regnet faller
Det sista av björkens löv
Tungt mot skarven
Mellan asfalt och gräs
Om natten växer månen sig till
Den ligger på rygg, tuggar sig full
Rispad av moln, styva som is
Ovan gator och  hjärtan
Där hatet bor
(det är så kallt nu, snaran dras åt, hör marschen från kängorna, hat vill se blod, hat vill se lydnad)

måndag 11 november 2013

Bär

-Det bär mig emot att säga det här, men vad är det där för tingest?
-Jag har köpt den.
-Jo, jag förstår det.
-Den är säkert väldigt ovanlig. Etiketten med bruksanvisningen finns t om kvar, så den måste vara oanvänd. Den är säkert från 1950-talet. Rött svarvat träskaft, metallbyglar och två rullar med styva borst. Kvalitet rakt igenom.
-En kam-rensare? Hur använder man den? Man ska alltså dra kammen mot rullarna för att rensa den från hår?
-Eller också ska man ta bort håren först och sedan använda kamrensaren för att avlägsna mjäll som fastnat i kammen.
-Intressant teori med mjällen. Borde det inte vara lättare att tvätta kammen? Hur gör man ren rullarna på kamrensaren?
-Jag funderar på att sälja den på Tradera. Den kanske tilltalar någon samlare?
-Du tror alltså det finns människor som efterfrågar kamremsare?





En mindre sofistikerad variant av kamrensare finns på bild i Corren 

söndag 10 november 2013

Bildtext

Jag står med väggen mot stationshuset och stirrar ut över bussplanen. Buss 17 har tolv evighetslånga minuter till avgång. De små ljuspunkterna som bildar siffror och bokstäver ändras inte oavsett hur länge jag stirrar på dem. På övergångsstället ser jag Lydia. Hon går framåtböjd med slängiga steg och händerna nedkörda i fickorna på den tunna täckjackan. Conversekängorna med de virkade snörena är grå av smuts. Sulan håller på och släpper från tyget. Hon speglar sig i fönstret till Järnvägscaféet som stängt för kvällen och rättar till gummibandet som håller samman det blonda håret i nacken. Det verkar som hon tar ett par djupa andetag innan hon försvinner in runt hörnet på järnvägsstationen med sänkt huvud. Mig har hon inte lagt märke till.

Anna, Juliette och Steffe sitter på en bänk bakom stationsbyggnaden. Genom novembermörkret hör jag dem där jag står och väntar. Tjejerna sitter på varsin sida om Steffe. Båda har skinnjackor som är så korta att de visar magen.och platåstövletter av mocka som de knappt kan gå i. Klackarna är så höga att vristerna böjs framåt över foten. Annas stövlar är lila och Juliettes är guldfärgade. Stefan har dragit upp tröjans huva över kepsen. Mösskärmen skuggar hans ansikte så det knappt syns. Jag såg dem när jag kom ner till busshållplatsen, men låtsades inte lägga märke till dem. Juliette hostar på ett stönande sätt, öh, öh, öh. Cigarettröken hon andas ut bildar rökringar.
-Asså, nice, asså, skrattar hon.
-Snyggt, säger Steffe. Som Gandalf.
-Är du en sån där Tolkien-nörd? Som hon. Lydia?
-Han är grym. Filmerna är grymt välgjorda. Men böckerna suger.
-Men där är ju Lydia, säger Anna. Du får inte plats att sitta här. Det fattar du va?
-Häng inte på mig, Anna, säger Steffe. Du är så fetto.
-Mina naglar skrämmer mig, säger hon. Steffe. Kolla det var inte länge sedan jag klippte dem. De bara växer, asså. Jag har ingen kontroll över dem. Det är som de växer av sig själva.
-De glittrar, säger Steffe, Har du läppglans på dem?

Buss 17 kommer in före utsatt tid. Den niger vid hållplatsen och släpper av sin ende passagerare, en man med rutig keps och  repiga glasögon. Han haltar upp mot centrum. Jag går på bussen, sätter mig på ett av de blårandiga sätena mitt i bussen och ställer fiollådan bredvid mig. Tandställningen speglar sig i bussfönstret. Metallen glittrar under gummibanden som ska forma mina tänder. Lydia går ombord. Hon sätter sig snett framför mig. Jag vill prata med henne. Om Tolkien, böckerna och filmerna.

Ett berättarhen. Ska jag vara tydligare?

lördag 9 november 2013

Bildtext

Skrivkurseleverna går ner för Studieförbundets granittrappa och sprider ut sig i den omgivande mljön. Några går runt i den parkliknande trädgården. Andra går över gatan och fortsätter in på parkeringsplatsen vid idrottshallen. Jag står villrådigt kvar och lutar mig mot räcket till handikapprampen.

Skrivkursläraren har uppmanat oss att gå ut och  samla intryck. Hon stod med skinkorna lutade mot konferansbordet och såg ut över oss. Några vita hundhår hade fastnat på hennes knälånga kjol. Läderstövlarnas blixtlås gick inte att stänga ända upp. Tofsen på den gråsprängda flätan formade en solfjäder över bröstvårtan. Konturerna av den vadderade BH:n anades under den svarta polotröjan. Inspiration och intryck är livsviktigt för att kunna skapa, sa hon, innan hon skickade ut oss. Hon har skrivit tre romaner, men inte fått något utgivet på de senaste tio åren. Annat har kommit emellan. Den senaste var en surrealistisk under-huden berättelse som utspelades på ett sjukhus. Jag har inte läst den. Bara titeln "Svanktatuerad ryggrad" gör mig nervös.

Henrik, kursens ende manlige deltagare går med bestämda steg bort mot det smala skogspartiet som delar parkeringsplatsen i två delar. Det växer en sällsynt svamp där, som bildar någon slags ögonformade häxringar. Konflikten kring svampen  klöv kommunförvaltningen i två delar. De som ville bevara svampen och  de som ville asfaltera bort den. Han jobbar som försäljningschef och har en bakgrund som yrkesmilitär. Upplevelserna under kriget i forna Jugoslavien ska ligga till grund för hans bok.
-Det är inte klokt vad människor kan göra med varandra, säger han och Maria som alltid sätter sig bredvid honom lägger handen på hans arm.
Han kommer garanterat hitta ett lik under krypenen.

När tiden nästan är ute och jag fortfarande är tom på intryck att återberätta, en grabb med innebandyklubba som sparkade på bakdäcket till sin pappas Audi och en gröngöling i en björk känns inte särskilt märkvärdiga, kommer Henrik fram till mig.
-Jag har hittat något där borta, under de låga buskarna, säger han. Du måste titta. Det ligger i en papperspåse.
-Va?
-Det är något djur. Hamstrar eller något. Så här stora.
Han måttar 2 decimeter med händerna.
-Hamstrar är inte så stora, säger jag. Det måste vara något annat. Marsvin kanske.
-Kan de ha rymt?
-Det tror jag inte. Förmodligen har någon tröttnat på dem och bara släppt ut dem.
-Är de farliga?
-Mm. De kan ha ringorm. Det smittar från djur till människa och är mycket svårt att bli av med.






fredag 8 november 2013

Klippa

Uppgiven inför verkligheten
Chanslös inför tystnaden
Fast i rutinerna
Fasaden krackelerar
Inifrån och ut
Utifrån och in
Ingen ser mina tankar
Mörkret sluter sig
Kylan kramar mina handleder
Tystnaden är en del av vardagen
Vi vill inte tynga varann
Med vår hemlösa oro
Vänta lite
Jag ska bara
Köttfärs
Lök
Vitlök
Frysta wokgrönsaker
Sweet chilisås
Ris
Jag är en klippa
När det gäller att få mat på bordet
Ni kan ta soya på riset om ni vill






torsdag 7 november 2013

Nästa

På IKEA:s textilavdelning
Hade tre unga män kuddkrig
Nästa gång jag såg dem
Var när de kommit fram till kassan
De hade valt ut varsin krukväxt
Och stod med de skäggiga hakorna
Nedborrade i plantornas bladverk
Jag stod med Ramen Ribba i hand
Och ville rama in dem
De var så surrealistiskt vackra

onsdag 6 november 2013

Samla

Famnar dig
Vilar i dina armar
Med kinden mot dina andetag
Håll mig så
Ännu en stund
Samla mig
Så jag kan möta livet





tisdag 5 november 2013

Text till bild

Jag vet att jag sett dig
Rört dig
Berört dig
Snuddat vid dina hemliga skrymslen
Din kropps mest undanskymda veck
Kärlek
Kär lek
Vi gömde oss för varann
I vår påstådda öppenhet
Fanns det sargade
Bakom ansiktet
Bakom masken
Ohelbara
Odelbara
I badrummet
Gömde sig tårarna
Bakom parfymflaskan
I det sidenklädda schatullet
Blå droppar, som av glas
Hänsynsfulla
Hänsynslösa
Från mörket stiga vi mot ljuset
Från ljuset falla vi mot mörkret
I mörkret blir vi kvar
Bländade av dåligt solljus
Hungriga
Omätta, omättliga
Vi kysser inte varandras ärr längre





måndag 4 november 2013

Tillbaka

Inte nog med att formen var konkret. Den var både prisbelönt, nyskapande och därtill utställd i gymnastiksalen till Svinarps nedlagda och delvis nedbrända mellanstadieskola. Kommunalrådet rörde sig mellan installationerna. På en dataskärm upphängd på en av ribbstolarna visades en I-pad, som i sin tur innehöll en rad avbildade målningar med titeln "Mås möter".  En hand svepte över skärmen för att byta bild. Flera av besökarna hade rört vid skärmen i tron att de själva kunde påverka konstverket. De kunde de inte. Bilderna byttes med någon slags automatik. Förmodligen visades en film som förställde en I-pad.

Mitt i lokalen stod en svart pulverlackad ställning. På den hängde tre lampor av borstad aluminium, var och en utrustad med en sinnrik anordning för att alstra elström. Kommunalrådet prövade en av dem. Genom att häftigt klämma på en gummiblåsa klädd med konstmocka lyckades han alstra en svag strimma ljus i en av lamporna.
-Så genialt, kvittrade konstföreningens ordförande. Ljus helt utan elström. Tänk att vara så oberoende.
Hon svepte vidare och  kastade sig över en leksakrullstol av plywood. Den svarta broderade yllekappan stod som en sky kring henne. Doften av Chanel 5 från hennes underarmar dränkte de kvardröjande odörerna av svettig gymnastiksal och brandrök.

Lampan slocknade. Kommunalrådet skakade på huvudet. Visst gick det att alstra ljus utan elström, men det krävdes ändå lampor av borstad aluminium, glödlampor och sladdar med koppartråd. Han förstod inte riktigt vitsen och  bestämde sig för att gå tillbaka till drinkbordet, en installation i sig skapad av gymnastiksalens kvarlämnade bänkar.
-Blir det några inköp? frågade Form Konkrets representant.
Hon var helt klädd i svart, hade glasögon med fyra centimeter breda perforerade skalmar och håret klippt i en silverfärgad page.
-Du förstår, fortsatte hon. Det är så angeläget för oss att föra ut Formen i Landet. Att människor ska kunna möta Form i sin vardag. Vi har en sådan snedrekrytering till Designhögskolorna. Det är bara unga med formgivare och  konstnärer i släkten som söker. Vi behöver in nya friska idéer.
-Den cirkulära litteraturen fascinerar mig, sa kommunalrådet. Den är så konkret. Ett klot med bokstäver. Man kan färga in det och rulla det över papper och på så sätt skapa nya konstverk. Meningslösa ord. Något för biblioteket kanske?
-Levande stad är speciellt framtagen för att få en levande stadsmiljö. Varningsskyltar som fått en organisk form och texten "Levande stad". Man kan t ex ha dem vid infarten till ett bostadsområde.
-Den kanske passar bäst i nybyggda storstadsområden?
-Grön betong? Man kombinerar stensättning och torktåliga växter för att få en mer grönskande stadsmiljö.
-Det gör vi redan. Gatukontoret har fått halverade anslag till ogräsbekämpning. Naturen kommer tillbaka på ett mycket konkret sätt.