söndag 28 februari 2016

Sliten

Visdomsord

I presentbutikens skyltfönster
En tavla
Slitet trä, tunt målat i vitt
Schablontryckt text
Fatta inga beslut när du är ledsen

Auktion

Stina ville att bohaget skulle följa gården. Allmänna arvsfonden tar inga sådana hänsyn. Lösöret efter Stina och systrarna gick på auktion. Det sades att de inrett sitt hem som ett museum. Silvret var stämplat med årsbokstav A. De svartmålade rokokostolarna hade sliten sits. Bakom dem, på en enkel hylla, stod en trumma. Cylinderformad, kornblå och dekorerad med gult. Kanske var den från karolinsk tid, kanske något senare. Under gården hade de funnits ett soldattorp. Sällsynt och egendomlig väckte trumman känslor där den stod. Det var som att betrakta en sällspord fågel. Att gå i döden till dess rytm.

torsdag 25 februari 2016

Yttre

I livsmedelsaffärens entré strök en försäljare omkring. Yttre kännetecken: 197 cm lång, svart huvtröja med företagslogo, nordafrikanskt ursprung, jeansstorlek 28 tum.
-Hej! Har du X? sa han till mig.
Jag svarade ja och trodde det var ett klokt svar.
-Vad bra! Då ska du få en present av mig.

I förhoppning att få en dysfunktionell bläckpenna med gummerat grepp eller ett nyckelband att lägga i översta kökslådan följde jag med till hans stånd. För att kontrollera att jag verkligen var kund bad han att få min legitimation. Jag räckte fram körkortet. På bilden är jag orange. Han kontrollerade mina abonnemang. Min telefon är en sådan man kan ringa från och på det viset kunde det inte fortsätta.

20 minuter senare gick jag därifrån med en ny telefon och kände mig som en idiot, inte skinnad, men ändå obekväm med situationen. Försäljaren sa att telefonen var jättefin och att jag skulle bli nöjd med den. Man kan ringa gratis med den till olika myndigheter. Timslånga telefonköer, bara för att det är gratis. Låter det inte härligt?Affären  kändes ungefär som att ha blivit blåst av en svartväxlare. Nu ska jag läsa telefonmanual eller hemförsäljningslagen. Vet inte riktigt vilket jag ska börja med. Eller också ska jag analysera varför jag sa ja och inte nej. Fick ni också sådana där frågor, som man inte kan svara rätt på, när ni var barn? Är du PK? Min gamla telefon var faktiskt en del av min identitet. Dessutom gillar jag mitt telefonnummer. Tänker jag på låten Summer of 69 så kommer jag ihåg det. Presenten då? Ja, det var en extra laddare och en väska till den där telefonen.

onsdag 24 februari 2016

Upprörd

Hageby gård hade öppet hus och jag och Niklas åkte dit på en söndagsuflykt. Gården drivs som ett rehabiliteringsprojekt med ekologisk inriktning. Vi strövade runt bland odlingsbäddarna och så morötter växa bakom staket av pil. En enorm pumpa frodas på en komposthög. Under ett träd stod en raggig shetlandsponny och dåsade. På en skylt stod det att den var 30 år gammal och hade räddats från slakt.

Grisarna fängslade mig. Jag rev av lite gräs och matade en av suggorna. Det såg ut som den log åt mig. Grisens tryne lämnade leriga fläckar på mina händer. Glesa borst stack ut från dess blekrosa skinn. Jag sneglade på Niklas och tänkte att det är ytterst lite som skiljer en manskropp från en gris.

Vi beställde morotskaka och Fair Trade-kaffe i caféet. En flicka med kornblått hår serverade oss på udda porslin. Vi satt ute. En ekorre iakttog oss från grannbordet och en gråsparv hoppade runt stolarna på jakt efter smulor. Jag öppnade kartongen med ekologiska ägg jag köpt och tittade på dem. Skalen var knottriga och ojämna, inte alls lika släta som hos de ägg man köper i affären. Niklas bläddrade i en folder med gårdens produkter.
-Man kan beställa lådor med ekologisk gris, sa han. Det kanske vi skulle göra?
Jag rynkade på näsan.
-Det finns billiga lådor med detaljer, fortsatte han. Grisfötter, knorrar, lägg och tunga.
-Nä, vet du vad?
-Det finns väl ingen anledning att blir upprörd. Vi måste bli bättre på att ta tillvara på kött.
-Men grisfötter? Grisen går i lera och gödsel med sina små tassar. Tror du verkligen att de kan bli tillräckligt rena, så man kan äta dem?

tisdag 23 februari 2016

Vemodig

Jag stannar till i backen och ser ut över hamnen. En främmande kvinna håller en spetshund i koppel. Hunden går när bryggkanten. Den rör sig snabbt, som om den följer ett spår. Pettersson rätar på sig och masserar korsryggen innan han böjer sig ner över snipans inombordsmotor. Bakom Idas akter simmar ett par änder. En hastig solglimt får vattnet att glittra. När jag står där känner jag mig alltid lite vemodig. Jag tänker på pappa, som tog mig med ut på sjön och lärde mig hantera en båt. Mamma var ofta sjuklig och sängliggande. Pappa fick ta hand om mig, för att mamma skulle vila.

Ida är min båt, en P28, som är den vackraste båten i hamnen. Jag känner henne utan och innan. Hon är en del av min själ och min kropp. I båtklubben är vi bara två kvinnor med egna båtar, jag och Mariette. Vanligtvis seglar vi ensamma och vi sköter våra båtar på egen hand.

lördag 20 februari 2016

Lika lätt

Så kommer det sig att man tittar på en video med en munk. Han har rakad hjässa och randig tröja och sitter på ett podium i en aprikosrosa konferanslokal. Vid sin sida har han en buddhafigur och ett blomsterarrangemang. Med behaglig stämma talar han om Buddha och möjligheten att uppnå frid. Hans engelska är utan brytning. Någonting med munken väcker tankar på om munken alltid varit munk eller om munken haft ett förflutet som inte varit lika lätt. Det är sådant man gör, när man lika gärna kunde göra annat, som smulpaj till exempel.

fredag 19 februari 2016

Vädret hjälpte inte

Vädret hjälpte inte Sofia att känna sig bättre till mods. Trots att vindrutetorkarna svepte på högsta hastighet över rutan, så var det som att dra en sked genom vatten. På vägbanan stod regnvattnet decimeterhögt. Bilen skakade när en mötande långtradare med fladdrande kapell drog upp en störtskur över henne. Hon föreställde sig att bilen kördes av en ansiktslös mördare. Katter, kvinnor...Skit samma, bara han fick döda. Greppet om ratten fick fingrar och handleder att värka. Senorna i axlarna kändes som torrt läder, så skört att det snart skulle brista. Mest av allt ville hon stanna bilen i vägrenen och skrika ut sin rädsla.

Hamburgerkedjans gulröda skylt kom som en befrielse. Hon körde in på parkeringsplatsen. En metalliclackad bil med spoilers och breda alumiumfälgar och avbruten radioantenn stod närmast entrén. I only support gay marriage if both chicks are hot, stod det på en dekal i bakrutan. Vid parkeringen sytterkant stod en bullig veteranbil med konservburkstunn plåt på en kärra dragen av en överdimensionerad pick-up. Ekipaget verkade vara från Skåne. De hade långt att resa.

Sofia tog sin beställning och slog sig ner vid ett av de obekväma plastborden med väggfasta bänkar. Det flimrande ljuset bländade henne.  Hon åt utan tugga ordentligt. Fingrarna blev kladdiga av frityrolja och hamburgerdressing. Maten mättade inte. När hon ätit färdigt kände hon sig bara mer hungrig.

Hon letade fram ett papper och en penna ur handväskan. Fan, skrev hon och upprepade svordomen tre gånger. Jag har fått ett dödsbud. En kväll då jag borde vara lycklig kommer död och oväder till mig.

torsdag 18 februari 2016

Skärpa

Snöplogen kämpar
Himmel helt utan skärpa
Oväntat snöfall
Halkar omkull på gatan
Handleden håller, skönt nog

tisdag 16 februari 2016

Vision

Botvid hade alltid haft en vision om det storslagna. Det började redan med graffitin i tonåren. Järnvägsvagnar, industrilokaler och bostadshus täcktes av hans initialer i småstaden vid järnvägen. Stadsbussen körde längs Storgatan täckt av hans färger. Han älskade det väsande ljudet från sprayburken och den fräna doften av lösningsmedel. Koncentrationen på arbetet och risken att bli avslöjad gjorde honom euforisk. Kanske var det Marta som fick honom att sluta, hon eller det faktum att han fick ett pris på sitt huvud. Fastighetsägarföreningen och länstrafiken utfäste en belöning på 100.000 kr till den som kunde få fast skadegöraren.  Han slutade med sprayfärgerna. Marta fick honom lugn. Utbildningen till ljustekniker kom som en skänk från ovan. Han hyllades i tysthet som ljussättare på teatrar och arenakonserter. Parker och skyskrapor mötte sin själ i hans visioner. Hans skapande var förgänglighet och beständighet i ett.

Det var bara en sak som tyngde honom. Hans första tag. Den hade aldrig tagits bort. Han hade gjort inbrott på Lunds mekaniska verkstäder för att få måla i fred. En flaska svart sprayfärg och en tång till staketet hade en stulit från pappans garage. Klottret hade gjort honom exalterad. Den spraymålade erektionen täckte en hel vägg. Med tiden kom den nedlagda mekaniska verkstaden att locka äventyrare och fotografer. De fotograferade hans målning. Omdömet fick honom att rodna. Bristande anatomiska kunskaper. Måste vara målat av en kvinna, som inte vet hur en man ser ut.

måndag 15 februari 2016

Tillit

Det ljumma vattnet sluter sig kring Erikas kropp. Inom sig skälver hon av välbehag. Hon tar ett par simtag och vänder sig på rygg. Några stilla rörelser håller henne flytande. En blåmålad turistbåt passerar utanför viken. En doft av vild timjan och kungsmynta fyller luften.  På andra sidan finns en grotta. Kritklipporna skuggar grottöppningen. Hon anar att vattnet i grottan är mörkt och kallt där solen inte når. På bergssidan klättrar ett par getter. En av dem bär en bjällra runt halsen.

Andreas har stannat kvar på vägbanken. Den grå hyrbilen står med dörrarna öppna mot hettan. Hon ser att Andreas fotograferar och är tacksam över det. Han sparar ögonblicket åt henne. Hon funderar hon på att skriva hem till föräldrarna och berätta, ett vykort åtminstone, men hon vet att det är bäst att avstå. De skulle mala sönder hennes minnen till inget och kritisera hennes val, av stränder, bilhyra, utflyktsmål, restauranger, Andreas... Någon tillit finns inte mellan dem.

fredag 12 februari 2016

Ord på F + välfylld

Glåmiga besökare rörde sig mellan apotekets välfyllda hyllor. En äldre herre tappade sin käpp när ha satte sig på besöksstolen för att få ut sina receptbelagda mediciner. Ett uppslaget exemplar av lokaltidningen fångade en hostattack.

Filippa stannade framför hyllan märkt ögon. Det fanns åtskilliga ögondroppar som skulle motverka torra ögon. De flesta var förpackade i exklusiva pappkartonger. Utbudet fick Filippa att tveka. Skilde sig innehållet åt mellan de olika sorterna eller var det bara de fluorescerande  förpackningarna som var olika? Skulle man välja grönt, blått eller orange? Filippa bestämde sig för en liten flaska i halvgenomskinlig grå plast. Den var billig och kostade mindre än en femtiolapp. Sorterna med fina förpackningarna kostade det tredubbla. Hon betalade och stoppade flaskan i fickan.

När hon kom hem droppade hon vätskan i ögonen. Ögongloberna slog volter av glädje över den konstgjorda tårvätskan. Utan tvekan hjälpte det mot hennes besvär. Kvar fanns bara en molande känsla av någon av de dyrare skulle varit ännu bättre.

fångade, Filippa, förpackade,  fluorescerande, förpackningarna, flaska, femtiolapp, fin, förpackningar, ficka, fanns

söndag 7 februari 2016

Förnuftig

-Vad gör du?
-Läser kontaktannonser. Jag försöker hitta någon som verkar förnuftig. Vad tror du om den här?

Egen företagare. 
56 år. 
Fördelaktigt yttre. 
Ordnade förhållanden.
 Söker kärleksfull kvinna, som uppskattar lång varig älskog.

lördag 6 februari 2016

Tåget saktade in och stannade

Regionaltåget saktade in och stannade. Annika hängde handväskan över axeln och drog på sig handskarna. Lädret smet åt runt fingrarna. Det var nästan som det behövde töjas ut varje gång hon tog på sig dem.  Hon gick ut i gången och trängdes med de andra passagerarna. Framför henne jamade en katt i en transportbur. Den äldre herren bakom henne snörvlade. En skock baciller åkte upp och ner i hans kraftiga näsa.

Hon tvingade sig att andas lugnt. Att resa ensam var viktigt för henne. Ett par timmar bara. En utställning på länsmuseet och tillhörande lunch på museets restaurang. Soppa eller sallad och surdegsbröd till. En promenad genom en främmande park. Ensamhet som skärper tankarna bortom dammsugning och tvätthögar.

Folkmassan rör sig över perrongen. Hon tar sikte på stationshusets entrédörr. Den automatiska dörren glider upp. Det är smutsigt på stengolvet innanför. Hon känner en hand mot sin armbåge och hör en mansröst.
-Men Annika. Jag tänkte att det var du. Vad roligt att träffas. Vi måste ta en fika. Jag har lite tid över. Vi går till Nordhälls.

onsdag 3 februari 2016

Text inspirerad av bild

Ute är snöblandat regn. Molnen drar in ett mörker som lovar mer. Februari och mars är tunga månader. TV visar ett inslag om den kommande influensan. Fokus ligger på bilder av vaccin i laboratoriemiljö. Den kommer vara att vara svårare än på flera år. Årets influensa är en form av svininfluensa. Kerstin Thorvall liv ska bli film. Trailern visar ett guppande mansstjärt i ett filmiskt urblekt sovrum. Det antyds att mannen är otrogen. Scenen känns naturalistisk och ger åskådaren ett intryck av att den sett något den inte borde sett. Mina axlar är så spända att  inte ens massage kan få musklerna att slappna av och vila. Det gör ont. Ständigt. Värken gör mig glåmig och frånvarande.

tisdag 2 februari 2016

Läkande

Ibland får jag följa med Janne och Helena på utflykt. Vi brukar åka till något naturvårdsområde med gångar och spänger anpassade till funktionshindrade. De skjuter mig framför sig i rullstolen och brukar säga att det är läkande för mig att vistas i naturen. Själv vet jag att Janne och Helena tittar på fåglar. När de tagit mig runt slingan fikar vi på parkeringen. Jag brukar få varm saft och skorpor som Helena bakat.

måndag 1 februari 2016

Fysiskt

Som vuxen minns Sofia barndomens middagar, med någon slags fysisk skärpa. Minnena sitter i kroppen, snarare än hjärnan. Näsan fylls av en förnimmelse av olja och järn, som pappa tagit med sig från verkstaden. Stekoset har bildat en hinna på kaklet bakom spisen. Hon äter annorlunda nu. Maten är inte samma som när hon är barn. Ändå känner hon sig inte avspänd när hon sitter till bords. Stekfläsk, ärtsoppa och blodmat ratar hon.

Sofias pappa satt alltid på kökssoffan. Sofia hade slagit sig ner  på en pinnstol vid bordets kortända. Jens plats var mittemot pappa och han åt med god aptit. Han krånglade aldrig med maten och var aldrig kinkig. Mamma satt sällan med vid bordet. Hon stod lutat mot diskbänken och vakade över dem. Passade upp, som hon sa. Hungrig var hon sällan.

Utanför fönstret stod ett fågelbord i form av en röd liten stuga, som balanserade på en hässjestör. Det var alltid pappa som gav fåglarna mat och bekymrade sig över priset på solrosfrön och om han kunde komma över havre hos Ströms till gulsparvarna. De hängde upp talg i ett nät och det satt ofta talgoxar och blåmesar och pickade i fettet.

-Det handlar bara om vilja, sa pappa och spände blicken i Sofia.
Hon föste omkring maten på tallriken. Skalpotatisen smakade jordkällare trots att hon skalat den. Köttbullarna var brända på undersidan. Med gaffeln mosade hon en mjölklump i såsen.
-Vilja?
Hon ställde i från sig glaset. Mjölken såg blåaktig ut och hon kände att datumet gått ut.
-Det handlar om vilja. Det är därför de vinner Vasaloppet. För att de vill någonting.
-Ska jag åka Vasaloppet nu också?
-Du rör för lite på dig. Din mamma vägde mindre än dig när hon var i din ålder.
-Då ska jag väl inte äta då.