fredag 29 november 2013

Grundlig

Ellinor och Jonathan (del 4)

Jonathan har lagt märke till tavlan som jag ställt på byrån mellan våra garderobsskåp. I ett försök att trösta och släta över det faktum att han gjort mig ledsen, så har han kommenterat den. Hans tonfall var neutralt och frågan oskyldig. Han undrade var jag skulle placera den, om den skulle hängas på väggen eller stå på byrån bakom mina smycken.

Jag brukar vara grundlig i det jag gör. Min basgarderob är genomtänkt och jag jämför alltid priser innan jag gör en större affär. Frågan som ibland ställs i veckotidningar, "vilket är ditt sämsta köp", skulle jag inte kunna svara på, eftersom jag inte gör några dumma inköp. Tavlan är jag men ändå inte. Den passar inte riktigt in i sovrummet. Väggarna, med undantag av fondväggen, är mildgrå och prydd med en ramad affisch, ett svartvitt foto av några släta stenar på en strand. Med sitt mörker, sin ojämna struktur och spräcklighet bryter tavlan mot det vi har, den inredning vi valt ut tillsammans. Den är jag, men ändå inte. Jag har flyttat den från garderoben där jag haft den dold en tid, till byrån. Om Jonathan frågar var tavlan kommer ifrån vet jag inte vad jag ska säga. Myrorna vid Järntorget är en enkel lögn, som kan fungera som sanning. Ett pris måste jag också hitta på. Fyrtio kronor kanske. Den är trots allt inte ramad, bara fasthäftad på en spännram. Vi kan hänga den som den är. En krok under trälisten bara. Eller ställa den på en tavellist från IKEA.

Sanningen krälar som en orm längs min ryggrad. Tavlan är jag, men ändå inte. När jag rör vid dess yta ryser jag. Mina fingertoppar snuddar vid någon annans skapande. Det finns en overklighet i det. I minnet återupprepar jag händelserna. Av oklara skäl tog jag en annan väg hem från jobbet. Tavla stod lutad mot en sopcontainer på en innergård. Jag gick in genom portvalvet. Min kropp speglades i de lågt placerade fönstren. Mitt ansikte såg sargat ut. Jag gick från det offentliga, objuden i det privata rummet, den kullerstenstäckta innergården och tog tavlan i mina händer.

torsdag 28 november 2013

Bildtext

Ellinor och Jonathan, del 3

Ellinor har vänt sig bort från mig. Hon ligger på sidan nu istället för på magen. Det slår mig hur skör hon är, blek, liksom genomskinlig. Tuffheten under skinnjackan som lockade mig när vi först möttes är som bortblåst. Hon har blivit tunnare och svartare under ögonen. Nu är hon lika förgänglig som andedräkten en vinterdag, lika ogripbar som den förnimmelse av evighet man kan känna i närheten av vatten. En gång visste hon vad hon ville. Ingenting var omöjligt. Nu  kan hon gråta över en ojämn tapetskarv och skrika att den sänker värdet på lägenheten.  Bara för att bråka har hon rivit omkull den snidade getabocken hon givit mig i present. Jag stannar till vid tröskeln och låter handen vila på dimmern till taklampan. Den har samma form som en konservburk med tonfisk och är klädd med konstgjort gräs. I botten av lampan ligger några döda flugor som ingen av oss förmått oss att avlägsna. Jag avstår från att tända och sätter mig på sängkanten bredvid henne.

-Ellinor, säger jag tafatt. Jag menade inget illa. Ville berätta lite om jobbet bara.
-Du behöver inte prata om henne. Gaby. Tror du inte jag vet.
-Det är inget mellan oss. Har aldrig varit.
-Du har sovit över hos henne.
-Efter en personalfest.
-Efter en personalfest. Jag sov på soffan.
-Du kunde ha kommit hem.
-Det hände absolut ingenting. Snälla, rara, Ellinor.
-Du vill ha någon annan. Du vill inte ha mig längre.
-Vi har pratat om det där. Klart att jag vill ha dig. Det finns ingen så fin som du. Vi kan göra massor med saker tillsammans. Resa. Gå ut och äta. Vi behöver inte. Samhället. Det blir bara hårdare. All miljöförstöring. Så viktigt är det inte med barn. Det är ett sådant stort ansvar.
-Du har sagt att du ville.

Jag stryker henne över kinden. Hon låter det ske och tar emot trösten från min hand. Bakom plåtträdet där hon förvarar sina smycken har hon ställt en tavla. Jag undrar hur länge den stått där, om den är ny, som jag tror eller om det är något slags test på hur uppmärksam jag är. Den är 35*35 och  utförd i någon slags blandteknik. Ett hjärta ser jag och sådant som ser ut som droppar i mörker. Kanske föreställer den en gata i mörker där neonljuset färgsätter regnet runt det ansikte som finns i en ljusblå cirkel. Ytan verkar täckt av sand. Ellinor har ställt den tvärs över hörnet på den låga byrån mellan garderoberna. Ett hörn vilar mot klädskåpets ljusa eklaminat. Det andra lutar sig mot väggen där tapetens limegröna blomslingor vrider sig över en silvergrå bakgrund..
-Ska tavlan stå där eller ska du hänga upp den?

onsdag 27 november 2013

Samla och ramla

Rim

Innan vi blir gamla
Måste vi sluta samla
För att inte ramla
På en massa saker
Vi knappast behöver

Annan text (fortsätter i förrgår)

Jag hör att Jonathan knackar. Hans lätt knutna hand med öppen tumme bultar lätt mot dörren. Ljudet dämpas av hans mörkblå plyschmorgonrock. Den hänger som en molntrasa runt en silvermåne och sväljer ljudet av honom. Han har haft den så länge vi varit tillsammans. Det är ett sådant plagg som man borrat in näsan i för att känna hans lukt, det rena, lite fuktiga och nyrakade. Ett plagg som en gång överväldigat en och fyllt en med saknad och längtan, ett plagg man söker sig till för att få vara nära. Nu hänger morgonrocken på en krok över sovrumsdörren. Den är stor och fyller rummet med sin otymplighet. Han knackar igen.
-Ellinor.
Jag svarar inte.
-Ellinor. Jag hör hur du gråter. Förlåt. Det var inte meningen att göra dig ledsen. Får jag komma in?
Det är hans rum lika mycket som mitt. Ändå frågar han om lov.
-I helvete, svär jag mellan tårarna. Låt mig vara.
Han öppnar dörren och  föser undan morgonrocken. Halljuset kommer i rummet och bildar en halvcirkel innanför dörren. Trägolvet knarrar till under hans fötter. Han ställer sig vid fönstret utan att se på mig.
-Har du ramlat din stackare? säger han. Du ska ju stå här bredvid Phalenopsisen.
Jag hör hur han ställer den snidade träbocken tillrätta på fönsterbrädan. Han har fått den i present av mig, en symbol för att man ska tro på sina drömmar. Vi kan fortfarande skratta åt den, men vi har slutat att räkna på vad drömmarna kostar. Jag hittade den på allmänhetens loppmarknad på Heden en blåsig septemberdag när jag var på väg till bokmässan. En gåva till honom från mig, för att vi drömde om en getfarm, en gård på landet där vi kunde ha småskalig tillverkning av världens bästa getost. Jag vänder på huvudet, inte mot hans håll, utan åt det andra. Tavlan står bakom smycketrädet av vitlackad plåt där jag samlat mina smycken från Baglady och Snö of Sweden. Dubbelsängens grå överkast är blött av tårar. Getabocken har ramlat för att jag slagit omkull den.

tisdag 26 november 2013

Bildtext

Med händerna på elementet
Och ljuslyktorna tända
Ser jag regnet mot rutan
Och vet att det är underkylt ikväll
Ensam söker jag hopp
I ett skimrande hjärta
Fast jag vet, det bara är
Grannens nya  fönsterlampa

måndag 25 november 2013

Komplettera

Från början trodde jag Ellinors naglar var helt naturliga, jämnvita, raklippta och försedda med varsin formfulländad halvmåne vid nagelbandet. Sen lärde jag mig att de kompletterade hennes naturliga look och lätta make-up. Jag hade alltid trott att män attraherades av röda naglar och röda läppar och att jag ville ha någon som var lång. 1,75 minst, gärna 1,78, för att inte bli för kort till mina 1,92. Ellinor är 1,63. De blonda längderna faller fram över ansiktet. Hon gömmer sig bakom muggen med rött te och  färsk ingefära. Jag brer ekologiskt smör från Emåmejeriet på surdegsbrödet. Det där brödet är vårt gemensamma projekt. Bröd. Slow food. Pulled Pork med whiskeysås. Ellinor har tänt stearinljus. Samma ljus som gör oss glåmiga på mornarna och  förstärker tröttheten sveper nu in köket i ett milt halvmörker med varma skuggor.

-Gaby har ett nytt projekt på gång, säger jag.
-Jaha. Ni arbetar ju i projektform. Det har ni ju alltid gjort.
-Det är inte jobbet, det är något annat. Hon har börjat virka.
-Ska jag ta efter? Börja virka?
-Det är livmödrar hon virkar.
Jag ser de köttfärgade små kuddarna i naturlig storlek framför mig. De ligger i en rostfri Alessiskål på hennes skrivbord och är fem till antalet. Den vita stoppningen från en slaktad IKEA-kudde sticker fram mellan de knöliga maskorna.250 kr styck tar hon för dem. Hon iaktar mig med sina svarta ögon och  förväntar sig att jag ska köpa en. Kavajen smiter åt över bysten. Hon har en turkos top och push-up BH.
-Det var då själva fan.
-Hon virkar till välgörenhet. Pengarna går till Musikhjälpen för att minska mödradödligheten i världen. Förra året gjorde hon sockor till hemlösa. Hon gör sådana saker. Lugna dig nu. Stanna kvar här nu. Sätt dig.
-I helvete.
-Men gråt inte nu. Jag berättade bara lite om jobbet. Det är väl inte så farligt.
-Du vet ju att jag inte kan. Så kommer du med dina plumpa skämt. Vi ska ju inte ha barn. Men det är ju lätt för dig att säga. Du  kan ju dra vidare när som helst. Träffa någon ny. Någon som kan. Som du kan...

söndag 24 november 2013

Konstatera

Redan när jag närmade mig bokhandeln i köpcentret konstaterade jag hur bristfälliga förberedelserna verkade vara. Arrangemanget var knappt annonserat. En nött gatupratare utanför butiken med statsministerns bild på affischen var det enda som berättade att något var på gång. Inne i bokhandeln var kommersen i full gång. Människor som dolde sina ansikten valde mellan de störtskyltade titlarna av erotisk litteratur i olika nyanser. Klädbutiken vägg i vägg satsade hårt på att lansera julens frestelser till tonerna av Nasty, naughty boy och You kan leave your hat on. Bland barnböckerna försökte småbarnsföräldrar med dödsbleka ansikten lägga beslag på attraktiva titlar innan de såldes till rosenkindade far- och morföräldrar.
-Den där ska du inte lägga vantarna på, sa en herre med grånad mustasch.
-Dagis har sagt att jag måste köpa nya vantar, snyftade en kvinna klädd i kappa sydd av en geometrisk mönstrad retrofilt. Månstråle kan inte ha mina hemstickade vantar av ekologisk växtfärgad ull. Hennes händer blir så kalla då, säger personalen.

Statsministerns kritikerhyllade prosalyrik låg på ett bord längst in vid ingången till lagret. Ett upptejpat A4-ark visade vägen till statsministerns föreläsning. Jag gick nerför spiraltrappan och  fortsatte genom kulverterna som var fyllda av gamla böcker. Statsministerns föreläsning skulle hållas i ett uttjänt cirkustält, som slagits upp på åkern bakom köpcentret. En yngling i blå tröja röja rev min biljett. Jag hade tvekat när jag köpt den. Kultur kan jag stötta. Kulturutövare måste få leva de också och de lever på mig. Det är lite som att ha en fästing eller ett myggbett på armen. Att stötta ett politiskt parti kändes inte lika självklart. Jag bestämde mig för att statsministern trots allt var en författare. I en rad montrar såldes vykort och fransiga affischer. På marken låg drivor av urdruckna pappmuggar. En kvinna vars ansikte doldes bakom en rosa tuggummibubbla stack till mig ett orange flygblad om SCUM-manifestet.

Jag tog plats på en av plaststolarna högt upp på läktaren. Cirkustältet var fyllt till hälften av svartklädda människor. Det slog mig hur obefintliga säkerhetsåtgärderna verkade vara. En bomb, en prickskytt, en brand eller ett gisslandrama...Jag gick igenom scenario efter scenario och förstod att jag var illa ute. På stolsraden bakom mig sa en man med fyrkantigt skägg:
-USA:s president har kommit. Statsministern kommer att berätta om deras relation. Det som antyds på sidan 115 och  framåt.

lördag 23 november 2013

Bildtext

Pär kramar läderratten hårdare. Lugna favoriter hörs från bilradion. Vägen framför honom är avstängd. Räddningstjänsten röjer efter en bilolycka. Körbanan är helt blockerad och trafiken leds omväxlande i vardera riktningen. I-paden ligger mellan sätena. Han funderar på att ta upp den och gå igenom förutsättningarna inför kundmötet. Elaine från Lyxkonsumenten har nyss ringt. Han gav henne det hon ville ha. Förutsättningarna för bra TV. Han bjöd på sig själv, skruvade tills den tuffa bruden började stamma och bad att få återkomma efter att ha checkat med sina chefer. Hon fick mer än hon var van vid. Lyxkrogar och attraktiva kvinnor istället för chips och coca-cola. Whiskey och vinkällare istället för hämtpizza och cigaretter. En son som går på Handels istället för en snorig tre-åring med egen TV. Italiensk Natuzzi-soffa i vitt läder (ett hot om att sälja den på Blocket, soffan var ändå tio år gammal, men det skulle Elaine aldrig fatta) istället för en vinglig tygsoffa från Jysk. Äkta konst, ärvda tavlor,  istället för Carpe Diem-skyltar i imiterat trä på väggarna. Klass, van att jobba hårt. Kristallkrona i köket.

Elaine sa något om att han skulle få möta en psykolog i programmet. Det ingår i programidén. Han måste lära sig sätta gränser för sina barn. Golf. Stureplan. Båstad. Stockholmsveckan. Grabben går på Handels. Han bryr sig om sina ungar. Investerar i deras kontaktnät och karriär. Han är ingen jäkla curlingfarsa. Inte som sin morsa och farsan som bara stack. Livet handlar om att sälja. Toppsäljare. Firman skulle gå under utan honom. Han skulle kunna sälja månen till den där Elaine. Eifeltornet. Få henne att lägga sig naken på den Natuzzi-soffan. Dotterns bröst är betalda med lånade pengar. En resa till Thailand. Hem lite snyggare. Hon har ett bra jobb på ett event-bolag. Det är lättare för snygga tjejer att få jobb och hon ville ju så gärna ha dem.

Hämtmat? nämnde Elaine försiktigt. Klart han äter hämtmat. Han lever ju på krogen. Van vid att äta gott. Man har bara ett liv. Något måste man ju få unna sig. Hämtmat och flottiga pizzakartonger ingår i Lyxkonsumentens koncept. Har ni någon aning om hur mycket pizza ni äter på ett helt år? Pizzakartonger under ett lastbilskapell. Chockerade programdeltagare. Inte han inte.

Det gör så ont i magen att det svartnar för ögonen. Han hade ekonomin under kontroll. Allt ordnade sig. Det var bara att jobba lite hårdare. Sen kom de där böterna. Fittsnutarna. Hade Natalie läckt? En affärsöverenskommelse dem emellan. Fräsch brud, åtminstone i början. Läkarstudent. Han får det han vill ha. Snabbt. Hon gillar det. Inget fjäsk med middagar och presenter. Har snuten inget annat att göra än att förfölja hederliga medborgare? Folk som jobbar hårt. Böter för att köpa sig fri, slippa hamna i offentliga register. Han har inte tid med någon rättegång. Men sextiotusen i böter. En fullständigt orimlig summa. Sextiotusen för ett litet nyp. Mördare och knarkare och pedofiler ska det daltas med i all oändlighet. Skatteskuld, sa Elaine. Vi får kalla det skatteskuld om vi ens ska nämna det i programmet.

fredag 22 november 2013

Dal

Min bror har lagt ut två muggar till försäljning på Tradera. Han har ställt dem på diskbänken och fotograferar dem med det vita kökskaklet i bakgrunden. Båda muggarna är tillverkade av brun emalj och står med handtagen åt samma håll. Den ena är dekorerad med ett rött hjärta, den andra med ett gult. Hjärtana är suddiga i konturerna och flyter ihop med det omgivande bruna. Den med rött hjärta var min. Jag vill minnas att vi fick dem i julklapp något år och att de var invirade i tidningspapper. Gammelfaster Greta tog snabbt undan dem för att diska dem rena från trycksvärtan, som hon sa innehöll farliga ämnen, som vi inte skulle få i oss. Mamma var glad för vår skull. Muggarna var så praktiska och de kom till användning. Vi hade dem hemma och slamrade med dem mot köksbordet. På utflykter lades de i en ask i ryggsäcken, invirade i hushållspapper för att de inte skulle få nagg.

Muggarna får mig att komma ihåg en utflykt. Jag minns att det är november och vi går i skogen. Pappa har tagit oss med. Mamma ska städa eller vila, jag vet inte riktigt. Vi går i skogen. Den har stillnat och börjat frysa. Det är snårskog och hyggesmark där vi går och vi ser det stormfällda som är ligger kvar sen -69. Bitvis är sluttningen så brant att vi får klättra på alla fyra. Gummistövlarna som vi tvingas bära ifall det är blött i skogen tjippar och skaver på våra kalla fötter. I en glänta på krönet får vi vår belöning. Pappa öppnar ryggsäcken och häller upp gul saft i våra muggar. Vi får varsin bulle. Mamma lägger vaniljkräm istället för kanel i när hon bakar. Hon är den enda som gör det, säger hon. Pappa ser ut över dalen. Själva utsikten är vår belöning. Vi ska förundras över att bilarna där på vägen där nere är små som leksaksbilar. På de där utflykterna lär jag att bita ihop och inte gråta eller visa mig svag.

Nu säljer min bror våra muggar på Tradera. En bit av vår barndom ska inbringa några tior. Jag bryr mig inte. Besväret med att ta betalt och packa och skicka är inte värt pengarna. Själv skulle jag slängt dem eller lämnat dem till Erikshjälpen, aldrig sålt dem. Hade han inte lagt ut dem på Tradera och delat annonsen på facebook, skulle jag aldrig kommit att tänka på dem.


torsdag 21 november 2013

Märke

Läser en bok från biblioteket
Utan hundöron och märken
I den reduceras kärleken
Till kemiska signalsubstanser
Något naturvetenskapligt
Jag känner mig bedragen
Lurad på det magiska
Vad finns kvar om allt
Förklaras så?








onsdag 20 november 2013

Text till bild

Japanspetsen vänder huvudet mot mig. Hennes mörka ögon skimrar inne i den vita pälsen. Jag jollrar mot henne innan vi fortsätter. Hennes lätta tassar nuddar knappt backen. Marksmuts och väta stöts bort från hennes päls. Hon är alltid lika skinande vit. Först trodde jag hon var en samojedvalp, sen fick jag höra att det var en japansk spets, en ny, ovanlig ras. Vi har gått långt och följer vänstervarvet på den gula slingan genom naturvårdsreservatet. Skogen öppnar upp mot ängarna ner mot sjön. En dimbank följer bäcken över maderna. Den anlagda stigen leder fram mot en stege över gärdesgården och fortsätter med en rad spångar över sankmarken. Jag stannar till. Höstfärgerna är så intensiva att de överväldigar mig.

Martina har cyklat till jobbet på gruppbostaden. Hon börjar klockan ett. Innan de boende kommer från dagcentret ska hon städa och kanske handla till middagen. Jag vet inte om hon ska jobba med Martin, som är 25 och spelar i band, eller med Birgitta, som är 57 och har barnbarn eller med någon tjej i vår egen ålder. Mina böcker i statskunskap ligger på hennes IKEA-skrivbord med bruna hurtsar och handflatestora knoppar av furu. Sverige efter 1900, Vår författning, Utländska politiska system och från Platon till Reagan samsas med mina föreläsningsanteckningar. Ibland sneglar jag på hennes skissblock. Hon ritar ansikten, som hon helst inte vill visa. Jag borde plugga inför tentan, men istället är jag ute med hennes mammas hund.

Nattens dröm vill inte riktigt släppa. Jag sov med Martina i hennes nittio-säng från Hästens. Den har tillhört hennes mormor. När hon dog fick Martina ärva sängen. Ja, hon dog ju inte i sängen förstås, säger Martina med ett snett leende. Hon låg på sjukhus då. Trots Martinas ord kan jag känna en förnimmelse av gumman när jag ligger där, en utmärglad kropp, blåådrig och genomskinlig, kött och sköra ben i ett alltför stort skinn, ett välbehag som frodas under nattlinnet inför taglet och resårfjädrarna. För mig som växt upp med skumgummimadrasser på spånskivebotten och fått höra att det duger för på natten sover man och märker inget ändå, vilar det något egendomligt sinnligt i Martinas mormors val av madrass.

Drömmen skrämde mig. Jag drog Martina intill mig och viskade:
-Jag drömde så otäckt om ormar.
Hon smekte min rygg och jag tog hennes bröstvårta i min mun samtidigt som jag särade på hennes ben med handen. Hårt drog hon mig intill sig och lade sig tillrätta under mig. Hon somnade om sen och min arm domnade under hennes skuldror. Vid frukostbordet lät vi oss vara barn igen när vi dukade med kall O´boy och rostat bröd. Jag försökte berätta om min dröm, om ormarna som fyllde sängen och sökte efter blottor på min kropp, bar hud där de kunde hugga.
-Sen tog jag Misty, din mammas hund, och gick ut, sa jag, men hon började slåss med en orm och blev biten i benet för att hon inte lydde mig.
Det sista i drömmen ville jag inte berätta, det att jag satt vid ett skrivbord fyllt av krälande ormar och min penna förvandlades till en orm den med. Jag teg om det för det kändes så naket, som om den bok jag skrev på i hemlighet, en ny På drift, bara var en bluff och jag saknade den talang som krävdes, och det flyt jag kände i vissa stunder bara var inbillning.
-Ormar, sa Martina och kisade under sin blonda lugg. Jag tror det är något arketypiskt.
Hon uttalade ordet med två e i mitten och tog en tugga av sitt rostade bröd. Bordsmargarinet hade smält genom brödskivan och lämnat en flottfläck på vaxduken. Hennes läppar blev söta av marmelad.
-Som Askleipion, du vet, fortsatte hon. Läkekonstens gud. Han bodde på Kos i Grekland. Ormen som någon slags cirkel för liv och död. En månfas. Förändring. Svek? Eller som en symbol för något helt annat. Något bra fast man är rädd för den?
Jag kände hennes hand på mitt bara lår under bordet och spände lårmuskeln mot hennes handflata.
-Hunden då? Som inte lyder? Din mammas hund.
-Misty är min hund också.

tisdag 19 november 2013

Lucka

Krister står i kassakön på apoteket. Det är tisdag och apotekskedjan lockar med 20 % rabatt för alla pensionärer, så det är trångt mellan hyllor och butiksgondoler. En klarröd ask med Pamol dallrar som en skallra i hans hand. Han vänder sig om och börjar prata med kvinnan som står bakom honom. Hennes parkas med pälskantad kapuschong har sugit åt sig duggregnet. Luggen ligger platt mot pannan. Han vänder sig mot henne.
-Det här är bra grejer, säger han.
-Samma som Alvedon?
-Fast billigare. Två sådana här och en starköl är det enda som hjälper mot huvudvärk. Att skölja ner med vatten är ingen idé. Det måste vara öl, annars biter det inte.
Hon försöker låtsas som om hon inte är tvungen att andas genom munnen. Han luktar fränt av gammal fylla och sluddrar på talet.
-Men det är väl inte bra för levern? säger hon stilla. Det kanske finns annat som är bättre?
-Levern? säger han och tittar på henne. Levern? Ja, herregud, levern.
-Jag har köpt flourtabletter. Grabbens tandläkare har sagt att han ska ta det för att inte få hål i tänderna.
-Tandläkaren, ja...Det var längesen.
Han blottar underkäken i ett grin. Två framtänder saknas och bildar en svart lucka. Det gråsprängda skägget lockar sig inåt i små J-formade krokar. De noppiga mjukisbyxorna hänger löst från hans magra höfter. Den ljusbruna täckjackan är trettio år gammal. På höger lillfinger skramlar en klackring i silver. Han betalar sina huvudvärkstabletter med kort och fumlar med fingrarna över kortläsaren. Hon funderar på att sticka åt honom ett par tior för att komma därifrån, när han får en hundralapp i växel.
-Nu är det Er tur, snälla fru doktorn, säger han.
Den skäggige ynglingen i kassan skakar lätt på huvudet och tar betalt för flourtabletterna med citronsmak.

Lucka

Louise
Undviker
Cecilia
Kanske för
All framtid

måndag 18 november 2013

Bild

Konstnären Reidar Redes organiska tolkning av nutidsmänniskans utsatthet inför naturen bredde ut sig runt mig. Troppan studsade omkring bland vernisagebesökarna iförd kortkort sjuksköterskeuniform. Hon hade en literstor spruta i handen och skvätte vatten omkring sig. Reidar Rede lade sitt baskerklädda huvud på sned och tvinnande sitt flätade bockskägg runt fingret.
-Förtjusande, kära Troppan, sa han. Du är verkligen så förtjusande lekfull.

Med vinblossande kinder hade Troppan hade försäkrat mig om att hon och Reidar Rede bara var vänner och inget annat alls. När de hälsade knådade hans beniga fingrar hennes skinkor. Mig mötte han med handen i vinkel framför den insjunkna bröstkorgen och pipig röst.
-Men Kalle Kanin. Vad gör mig den äran. Dina handflator är alldeles håriga. Så ljuvligt ludna.

Jag satte mig ner på den trästock av plast Reidar släpat in i utställningshallen och sträckte ut benen framför mig. Kanindräkten var fläckig av snömodd långt upp på benen. Pälsen hade blivit alldeles blöt. Akrylen svettklibbade mot ryggen. Den skotskrutiga rosetten hotade att kväva mig. Flera av besökarna berömde mig och Reidar Redes känsla för det visuella. De trodde att jag ingick i utställningen.
-Maskeraden, kved jag när Troppan hoppade förbi. När ska vi gå?
-Har du inte roligt på vernissagen? Titta vad fint Reidar gjort med tomtarna i stocken. Han har, vad heter det, kilat in trätomtar i stocken. Det är så finkänsligt utfört. Tycker du inte?

Vi lämnade vernissagen och begav oss till maskeraden i Engelska Villan. Bland marschallerna som lyste upp trädgårdsgången stod festklädda par och  rökte. Jag tog tag i Troppans Röda Korsbindel.
-Har vi kommit rätt? väste jag. Ingen annan verkar vara utklädd.
-Det är klart vi kommit rätt. Är det maskerad i Engelska Villan så är det.
Troppan skuttade upp för granittrappan och  hoppade jämfota in över tröskeln.
Troppans väninna Gussan mötte i entrén. De kindpussades och Gussan sa:
-Förlåt, men de är nästa vecka. Vill du låna en klänning av mig? Morbror Ernst är ju här och du vet ju hur han är med sjukvårdspersonal.
-Men jag då?
-Du är väl söt i din kanindräkt? Vi ska ju leka den stora, stygga kaninfarbrorn möter liten kaninflicka sen. Vet du Gussan? Han har bara kalsonger under dräkten. Illblå kalsonger.


söndag 17 november 2013

Rick Titrö 2

Rick Titrö

Ågatan 38 Linköpin

November till trots är uteserveringen på baren Ågatan 38 fullsatt redan tidigt på kvällen. Ett par pelare av brunt tegel skärmar skapar rumskänsla i förhållande till gågatan. Inomhus står ett tjugotal bord uppställda i vinkel runt den generöst tilltagna bardisken. Fondväggen längst in i lokalen skimrar i grönt och silver. Cylinderformade lampor, varav några klädda med imiterat gräs, sprider ett behagligt ljus. Publiken är blandad, både till ålder och utseende. Stamgäster känns lika välkomna som nykomlingar. Det trivsamma bakgrundssorlet fyller luften. Stämningen känns som hämtad från en härlig amerikansk feel-goodkomedi. Innan Rick Titrös spelning träffas vi för en pratstund.

Rick berättar att han fyller 25 i februari. Han kommer ursprungligen från Skåne och går för närvarande andra året på Visskolan i Västervik. Namnet Rick Titrö är ett artistnamn som härstammar från högstadietiden och punkbandet Förortsbarn. Inspirerad av bl a Kal P Dal och Dag Vag hittade han på artistnamn till medlemmarna i bandet.
-Katta Strof fick det klart bästa namnet, men hon var inte med så länge, säger han med ett leende.
Han gick en gick en musikutbildning på gymnasiet och sökte sedan till en utbildning i scenproduktion på högskolan i Malmö, bl a för att han var trött på musikutbildningar.
-Musikutbildningen på gymnasiet handlade mycket om spelteknik, säger han. Visst är det viktigt, men känslan får inte försvinna. Speltekniken är ett verktyg för att få fram känslan och budskapet. Den får inte bli överordnad känslan.

Omkring 1/3 av eleverna på visskolan fortsätter andra året. Första året är undervisningen inriktad på ensamblespel, låtskrivning och vistolkning. Man behöver inte skriva egna låtar, men många gör det. Andra året är undervisningen mer självständig. Eleverna har tillgång till lärarstöd och ska kunna arbeta som frilansmusiker under studietiden. Jämfört med visskolan på folkhögskolan i Kungälv så anses utbildningen i Västervik vara mer utåtriktad då eleverna bl a får göra fler konserter. Spelningar på Visarkivet i Västervik är  t ex ett återkommande evenemang. Rick har också startat upp en visklubb, som fått det tvetydiga och Kjell Höglundska namnet Hotell Intim, på Stadshotellet i Västervik. Tanken är att varje kväll ska ge utrymme både för oetablerade och välkända artister.
-Det är svårt för okända artister att få spelningar, konstaterar Rick. Bokarna väljer helst kända namn och det är ännu tuffare för tjejer än för killar.
För att marknadsföra sig själv och sitt artisteri är han aktiv på sociala medier. Han håller kontakt med sin publik via Facebook och lägger ut videoklipp från spelningar på You-tube. Det är ett sätt att visa vad man håller på med utan att ha en stor marknadsföringsapparat bakom sig. Genom att vara kompis med sin publik och ha direktkontakt med den undviker han att det bildas en hierki, där någon "där uppe" bara charmar. Ibland lägger han ut utkast till sångtexter på facebook för att få respons på dem och på så sätt få dem ännu bättre. Nyskrivna Du behöver någon som värmer dig i natt är en text som han delat på facebook.

Du behöver någon som värmer dig i natt
När vinden blåser in från norr
När just ingenting utom halsen är torr
Och när inget längre spelar någon roll

Och du vaknar mitt i natten av att kudden är våt
Det var den värsta mardröm du någonsin haft
Och sen somnar du om i en lugnande gråt
Allt du behöver är nån som värmer dig i natt

Men trots att allt känns dystert och svart
Så vet du någonstans att våren kommer någon dag
Men du behöver någon som värmer dig i natt
Ja du behöver nån som värmer dig i natt

Rick har sina egna musikaliska rötter i punken, som han upptäckte på högstadiet, och har lyssnat mycket på skandinavisk musik, bl a en hel del danskt, eftersom hans pappa kommer från Danmark. Texterna har stor betydelse i hans lyssnande.
-Vad som är visa är en definitionsfråga, säger han. En del tänker bara på Taube när de hör ordet visa, men egentligen är all textbaserad musik visa. Visa är visa även om det kanske inte låter så. Winnerbäck, Thåström, Laleh, Timbuktu, Håkan Hellström. Arrangemang och melodier spelar inte så stor roll, det är visa i ändå. På 1950-talet var visan mossig och finkulturell. Den moderna visan började som ett avståndstagande mot den visa som satts på piedestal i finrummet. Bellman var punk. Punk är egentligen ingen genre, utan mer en inställning och en attityd, snarare än ett sound. Att vara punk är att vara antietablissemanget. All textbaserad musik kräver en lyssnande publik. Hur visans framtid ser ut är svårt att svara på. Det har alltid funnits människor som har något att säga och vill förmedla det. Musik är ett sätt att få fram ett budskap. Sång och gitarr är en enkel form. Om det spelas i radio eller inte beror på hur farligt det är. TV säljer tvättmedel istället för folkbildning. Public Service måste följa med för att inte hamna utanför. Det är bara de största som syns i TV, sådant som är tillräckligt ofarligt för att visas på bästa sändningstid. All musik blir bättre med direktkontakt. Fast det är klart, plattor är också bra. Man kan granska texter och läsa vem som spelar vad.

När Rick gick på mellanstadiet började han göra egna texter. Han skriver samhällskritiskt och texter om människor som kommit i skymundan och varvar humor och svartsynthet.
-En trubadur är någon som skriver egna låtar och kommenterar samtiden. När folk börjar lyssna ska man ha något att säga. Det kan vara samhällskritiskt, filosofiskt, psykologiskt eller naturvetenskapligt. Att sprida glädje är också att säga något. Kulturens uppgift är inte bara att göra människor glada, utan även att göra människor medvetna och fungera som tröstare. I mina egna sånger vill jag inte vara alltför självutlämnande när det gäller kärlek, fast det är klart jag skriver lite om ensamhet också, förstås.
I sitt textskapande inspireras han bl a av Loke Nyberg och Roger Karlsson. Han vill gärna ha långa, ordtäta textrader och använda inrim. De flesta sångerna skriver han klart ganska snabbt, för att de inte ska bli liggande. Krogvisa för vit kränkt man tog dock lite längre tid att skriva, av den enkla anledningen att det finns många historier om kränkta vita män. Inspirationen från texterna kommer från allt möjligt. Den kan komma från vardagen och sådant man tänker på. Man kan ha hört någon rolig fras eller fastnat för något i en låttext, bok eller film. Under sina spelningar framför han i huvudsak eget material. Av kvällens 18 planerade låtar är 16 egna. Låg är en Winnerbäck-cover och En sorts väntan är skriven av Roger Karlsson.

Rick har försörjt sig som gatumusikant på järnvägsstationen i Lund. Ett par artister brukade turas om och dela på passen. De flesta blir glada över att musikerna står där och ägarna till stationsbyggnaden tycker att musikernas närvaro är positiv. En del kommer fram och vill snacka och önska låtar. Trasiga människor behöver berätta om sitt liv. Ibland får han ta en paus i sången, spela gitarr och bara snacka med någon som kommer förbi. De flesta som vill prata brukar vänta tills han tar paus mellan två låtar. Vid ett tillfälle fick han en lapp med texten "sådana som du gör världen till en gladare plats" undertecknat, en medmänniska. Han har skrivit en låt om det.
-Att spela som gatumusikant innebär att föra ut kultur till folks vardag och dela det kulturella kapitalet, menar Rick. Alla går inte på konserter eller har möjlighet att göra det.
Efter visskolan kommer han förmodligen att flytta tillbaks till Malmö. Målsättningen är att kunna försörja sig på bokade spelningar, istället för att spela tio timmar i sträck som gatumusikant.
-Jag vill kunna leva på musiken och ja, jag har jag har gjort det förut, när jag jobbat som gatumusikant.

I sången Hollywood möter Rick en äldre kvinna på bussen. Hon berättar för honom att hon kommer från Hollywood. Han undrar om han sett någon av hennes filmer, men det visar sig att hon växt upp i trähusbarackerna i Östra Sorgenfri. Kvarteren kallades Hollywood och barnen från de mer välbeställda familjerna i grannskapet var förbjudna att leka med ungarna i Hollywoods kåkar.

Och så slog det mig att det inte hänt så mycket sedan dess
Att det bara bytt namn och uttryck och skepnad och adress
För Hollywood har blivit Rosengård, Gula Faran Sevedsplan
Och det är samma dåliga människor, i samma gamla stad

Sången Laglös är delvis självbiografisk, delvis symbolisk. Rick förlorade sitt pass och  var en tid utan legitimation och identitetshandling. Han säger själv att den kan tolkas på olika sätt och att den är diffus, men tydlig.

Jag smyger runt på nätterna utan anletsdrag och  namn
Jag flyger över slätterna med hela världen i min famn
Jag spatserar över kullarna, jag har inte någon klass
Jag passerar alla tullarna, utan ID-kort och pass
En bastard bland andra, en främling allas vän
En nomad som aldrig stannar men som alltid hittar hem

Innan hans spelning börjar visar han mig texten till Festival - en verkstadsarbetares dagdröm. Den är för lång för att spela. Texten omfattar tre A4-sidor. 13 festivalerH, och 43 artister nämns. Holmön, Fänneslunda, Urkult, Peace & Love, Staffan Hellstrand, Eldkvarn, Perssons Pack, Asta Kask, Coca Carola, Loke Nyberg, Thåström, Demian, Säkert, Stefan Sundström, Syster Sol, Branchen...
-Det är någon slags drömfestival, säger han, när jag pekar på textrader som skildrar visscenens välbevarade hemligheter

För vad gör det när vi har varann och en trevlig kväll
och kysser varann till tonerna av Christina Kjellsson och Ola Aurell

och det som fler varit med om

Och du var vacker impulsiv och du var på fyllan
När du kysste mig till tonerna av Håkan Hellström och Bob Dylan

Munspel och gitarr. En ung man i jeans och T-shirt. Empati och medmänsklighet. Texter som betyder något. En spelning - ett människomöte.  En låtlista där redan titlarna har mycket att säga Entantens hymn,  Ett långfinger i luften åt allt etablissemang, Livet före detta, Förortsbarn, Hollywood, Nu väljer vi med fötterna igen, Krogvisa för vit kränkt man, Laglös,  Jag bjuder hela laget, Du behöver någon som värmer dig i natt, Så där som jag lett dig förr, Härligt lulliga, Människan börjar minnas människan igen, Jag blir äcklad av människor som du,  Låg (Winnerbäck), Minnen av en chans, En sorts väntan (Roger Karlsson), Bar Clochard. En generös bar med tända ljus på väggarna. Ett smeksamt novembermörker fyllt av allvar och mänsklig värme.
















Rak och brak

Pufftema

När jag vaknar ligger jag rak
Förlamad från bröstet och ner
Rummet är mörkt, inget jag ser
Stormbyn har väckt mig med ett brak

Jag hade en dröm om svarta ormar
Som fyllt upp hela min bädd
Sömndrucken och yr är jag rädd
För det svarta som krälar

De har fem centimeter tjocka kroppar
Ormarna som slingrar omkring och väser
I drömmen ser jag mig där jag ligger
Hos dem som söker det jag blottar

För att bli fri tar tar jag hunden med ut
Men det lurar en vit orm i snåren
Den börjar slåss med hunden
Jag grät det, ormbettet blev hundens slut

Om jag skriver blir nog allting bra
Men skrivbordet myllrar av ormar
Knubbiga, feta reptiler som bråkar
Min penna blir en orm, jag kan inte skriva

Låter fullmånen lysa och trösta
I väntan på att jag ska vakna till
För att googla på vad drömmen vill
Och få veta varför jag drömt detta

Konsekvensen av att drömtyda med hjälp av google

Att drömma om ormar betyder otur, förtal eller att någon är elak mot en. Drömmarna kan också anspela på sexualdriften. Ormen kan symbolisera godhet. Den är en av de starkaste arketypiska symbolerna som finns och symboliserar livet och döden, på samma sätt som månen. Den som drömmer om ormar genomgår någon slags tillväxtfas i sitt medvetande. Bits ormen så spjärnar man emot den nödvändiga utvecklingen. Död i drömmar symboliserar pånyttfödelse och  förändring. Har drömmaren en tillgiven hund är drömmaren i harmoni med sig själv. Går hunden till anfall så tyder det på inre obalans. Att drömma om papper är ett gott omen. Är pappret rent och vitt så kommer jag lyckas i affärer, gifta mig med den jag älskar, få fina barn och bli mycket lycklig.

lördag 16 november 2013

fredag 15 november 2013

G-ord

Glömma
Glimma
Glittra
Gosa
Generöst

Asfalten glittrar av regn. I fönstret glimmar advent från en sjuarmad stake i V-form. Ljusmanchetterna ska likna barr, men ser mest ut som åldrad plast. Små spröt sticker ut från manschetterna där de silverfärgade kottarna lossnat. Hon brukar tända och släcka genom att vrida på en glödlampa. Han säger det är farligt. Ljusstaken kan börja brinna. Man ska sätta i och ur kontakten eller ha en strömbrytare på sladden. Hon rör vid sladden som försvinner in bakom den glesvävda orangea gardinen. Plasthöljet känns knöligt över kopparkablarna. Nyss har de skrattat åt en dålig vits. Första advent är blottarnas högtid. Det står stakar i alla fönster. En rödhårig kille med glasögon och glest mellan tänderna stod i korridorköket och rörde i något som luktade generöst av curry med en stekspade och skämtade för att få henne att skratta. Plötsligt var hon inte sugen på te längre, utan gick in på rummet igen. Där ställde hon sig vid fönstet med händerna på elementet och revbenen mot ljusstaken.

-Kom nu, säger han. Sätt dig hos mig här på sängen, så gosar vi lite.
Hon sätter sig hos honom och lägger handen på hans lår. Handflatan känns fortfarande sträv och varm, efter att hon värmt den på elementet.
-Låt mig glömma, viskar hon med näsan mot hans hals.
Hans kortsnaggade hår kittlar hennes nästipp. Hon skälver till  och andas in hans doft. Han luktar tvål och rakvatten, på ett sätt som får henne att börja tänka på akvariefiskar, gyllene små fläckar i som far runt i en atmosfär av blått och grönt i närheten av ett sjunket piratskepp.
-Vad vill du glömma?
-Allt utom dig.

torsdag 14 november 2013

ONÖDIGT


Omtanke
Närhet
Ömsint
Direktkontakt
Innerligt
Generositet
Tillsammans


(onödigt, nej inte alls)

onsdag 13 november 2013

Bildtext

Vi reser hem över alla-helgona. Någonstans halvvägs brukar vi stanna och ta en längre rast. Medevi. Forsvik. Någon sluss vid Göta Kanal. Vi stannar för att få sträcka på benen och försöker välja en vacker plats, för att få, som vi säger "uppleva något efter vägen". Det kanske är för min skull vi gör det. Jag vet inte riktigt. Kanske tvingar jag fram något när jag ber att vi ska söka oss till de mindre vägarna. Jörgen vill nå målet. När han kör har han förstfödslorätt till en plats i ytterfilen. Adrenalinfylld bevakar han sin rätt mellan fladdrande lastbilskapell och svarta Audis. Koncentrationen är på topp. Han låter mig veta att han är en mycket skicklig bilförare.

Vi parkerar vid kanalen. Så fort bilen stannar börjar tollaren yla från nätburen i bagageutrymmet. Jag går ur bilen och kopplar upp hunden, som ivrigt snor runt mina ben. Jörgen sitter kvar. Bilradion står på. Vi har lyssnat på lokalradion. Reportrar med sävlig dialekt visar någon slags omsorg i skildrandet av ett gräl som slutat i misshandel och förberedelser inför en teateruppsättning i Vedlunda bygdegård. När Jörgen hörde om grälet sa han tungt att det säkert var missbrukare som bråkat.
-Ska du med? frågar jag. Gå en sväng med Tolstoj? Ner mot vattnet?
Från radion hörs en sång som jag vagt känner igen som "One of us must know". Dylan? Neil Young? Jag är inte riktigt säker, men jag bestämmer mig för att det är en Dylan-låt.
-Du låter inte Tolstoj bada, va? Det blir så blött i bilen då.
Tolstoj lystrar till ordet bada och ser bedjande på mig. Jag ler mot hans bärnstensfärgade ögon.
-Det är klart att Tolstoj inte ska bada. Kommer du?
Jörgen skakar på huvudet.
-Jag stannar kvar i bilen och vilar. Känner mig trött.
-Hur är det med huvudvärken?
-Den är bättre. Det är bara på morgonen det gör riktigt ont. Nu är det ingen större fara.
Jag har på tungan att han ska söka för det, men tiger.

Tolstoj drar i flexikopplet när vi går ner mot vattnet. Hans gyllenbruna pälsen blir fuktig av dimman. Han kör ner den skära nosen i en lövhög och viftar på svansen och  rusar vidare. I grannskapet eldar någon med ved. Dimman pressar ner den sura röken mot marken. Jag sparkar upp några löv. Ett lönnlöv fastnar på goretexkängan. Jag viker in på gångstigen genom parken. Sanden fjädrar under mina fötter. Direktör Ekegrens ångslup från 1898 ligger upplagd under ett skärmtak. I småbåtshamnen hemma blev jag kysst första gången. Vi gömde oss bakom ett skrov som stod uppställt i skogsbrynet. Stöttorna hade ruttnat och båten låg på sidan. Niklas hette han. Hans tunga kändes som en rå varmkorv. Jag fick tårar i ögonen och trodde han skulle kväva mig. Våra föräldrar höll på med båtarna. Vårrustade. Niklas farsa hade en Albin 25. Vi hade en träsnipa.

Jörgen sitter kvar i bilen när jag kommer tillbaka. Jag har sett tablettkartorna hemma. Han laborerar med receptfria värktabletter. Läkare vill han inte söka. Huvudvärken är värst på morgonen. Han kan inte vara borta från jobbet. Det ryktas om privatisering av tekniska förvaltningen och jag känner snaran dras åt. Villan är belånad med Sannas etta i Majorna. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Huvudvärken är värst på morgonen. Vi reser genom landet till ett hem som varit hans. För varje år blir hans föräldrar lite gråare och hemmet lite brunare. Jag stannar i köket och förbereder middagen när de åker till kyrkogården och tänder ljus för människor jag aldrig känt.

tisdag 12 november 2013

Hat

I regnet faller
Det sista av björkens löv
Tungt mot skarven
Mellan asfalt och gräs
Om natten växer månen sig till
Den ligger på rygg, tuggar sig full
Rispad av moln, styva som is
Ovan gator och  hjärtan
Där hatet bor
(det är så kallt nu, snaran dras åt, hör marschen från kängorna, hat vill se blod, hat vill se lydnad)

måndag 11 november 2013

Bär

-Det bär mig emot att säga det här, men vad är det där för tingest?
-Jag har köpt den.
-Jo, jag förstår det.
-Den är säkert väldigt ovanlig. Etiketten med bruksanvisningen finns t om kvar, så den måste vara oanvänd. Den är säkert från 1950-talet. Rött svarvat träskaft, metallbyglar och två rullar med styva borst. Kvalitet rakt igenom.
-En kam-rensare? Hur använder man den? Man ska alltså dra kammen mot rullarna för att rensa den från hår?
-Eller också ska man ta bort håren först och sedan använda kamrensaren för att avlägsna mjäll som fastnat i kammen.
-Intressant teori med mjällen. Borde det inte vara lättare att tvätta kammen? Hur gör man ren rullarna på kamrensaren?
-Jag funderar på att sälja den på Tradera. Den kanske tilltalar någon samlare?
-Du tror alltså det finns människor som efterfrågar kamremsare?





En mindre sofistikerad variant av kamrensare finns på bild i Corren 

söndag 10 november 2013

Bildtext

Jag står med väggen mot stationshuset och stirrar ut över bussplanen. Buss 17 har tolv evighetslånga minuter till avgång. De små ljuspunkterna som bildar siffror och bokstäver ändras inte oavsett hur länge jag stirrar på dem. På övergångsstället ser jag Lydia. Hon går framåtböjd med slängiga steg och händerna nedkörda i fickorna på den tunna täckjackan. Conversekängorna med de virkade snörena är grå av smuts. Sulan håller på och släpper från tyget. Hon speglar sig i fönstret till Järnvägscaféet som stängt för kvällen och rättar till gummibandet som håller samman det blonda håret i nacken. Det verkar som hon tar ett par djupa andetag innan hon försvinner in runt hörnet på järnvägsstationen med sänkt huvud. Mig har hon inte lagt märke till.

Anna, Juliette och Steffe sitter på en bänk bakom stationsbyggnaden. Genom novembermörkret hör jag dem där jag står och väntar. Tjejerna sitter på varsin sida om Steffe. Båda har skinnjackor som är så korta att de visar magen.och platåstövletter av mocka som de knappt kan gå i. Klackarna är så höga att vristerna böjs framåt över foten. Annas stövlar är lila och Juliettes är guldfärgade. Stefan har dragit upp tröjans huva över kepsen. Mösskärmen skuggar hans ansikte så det knappt syns. Jag såg dem när jag kom ner till busshållplatsen, men låtsades inte lägga märke till dem. Juliette hostar på ett stönande sätt, öh, öh, öh. Cigarettröken hon andas ut bildar rökringar.
-Asså, nice, asså, skrattar hon.
-Snyggt, säger Steffe. Som Gandalf.
-Är du en sån där Tolkien-nörd? Som hon. Lydia?
-Han är grym. Filmerna är grymt välgjorda. Men böckerna suger.
-Men där är ju Lydia, säger Anna. Du får inte plats att sitta här. Det fattar du va?
-Häng inte på mig, Anna, säger Steffe. Du är så fetto.
-Mina naglar skrämmer mig, säger hon. Steffe. Kolla det var inte länge sedan jag klippte dem. De bara växer, asså. Jag har ingen kontroll över dem. Det är som de växer av sig själva.
-De glittrar, säger Steffe, Har du läppglans på dem?

Buss 17 kommer in före utsatt tid. Den niger vid hållplatsen och släpper av sin ende passagerare, en man med rutig keps och  repiga glasögon. Han haltar upp mot centrum. Jag går på bussen, sätter mig på ett av de blårandiga sätena mitt i bussen och ställer fiollådan bredvid mig. Tandställningen speglar sig i bussfönstret. Metallen glittrar under gummibanden som ska forma mina tänder. Lydia går ombord. Hon sätter sig snett framför mig. Jag vill prata med henne. Om Tolkien, böckerna och filmerna.

Ett berättarhen. Ska jag vara tydligare?

lördag 9 november 2013

Bildtext

Skrivkurseleverna går ner för Studieförbundets granittrappa och sprider ut sig i den omgivande mljön. Några går runt i den parkliknande trädgården. Andra går över gatan och fortsätter in på parkeringsplatsen vid idrottshallen. Jag står villrådigt kvar och lutar mig mot räcket till handikapprampen.

Skrivkursläraren har uppmanat oss att gå ut och  samla intryck. Hon stod med skinkorna lutade mot konferansbordet och såg ut över oss. Några vita hundhår hade fastnat på hennes knälånga kjol. Läderstövlarnas blixtlås gick inte att stänga ända upp. Tofsen på den gråsprängda flätan formade en solfjäder över bröstvårtan. Konturerna av den vadderade BH:n anades under den svarta polotröjan. Inspiration och intryck är livsviktigt för att kunna skapa, sa hon, innan hon skickade ut oss. Hon har skrivit tre romaner, men inte fått något utgivet på de senaste tio åren. Annat har kommit emellan. Den senaste var en surrealistisk under-huden berättelse som utspelades på ett sjukhus. Jag har inte läst den. Bara titeln "Svanktatuerad ryggrad" gör mig nervös.

Henrik, kursens ende manlige deltagare går med bestämda steg bort mot det smala skogspartiet som delar parkeringsplatsen i två delar. Det växer en sällsynt svamp där, som bildar någon slags ögonformade häxringar. Konflikten kring svampen  klöv kommunförvaltningen i två delar. De som ville bevara svampen och  de som ville asfaltera bort den. Han jobbar som försäljningschef och har en bakgrund som yrkesmilitär. Upplevelserna under kriget i forna Jugoslavien ska ligga till grund för hans bok.
-Det är inte klokt vad människor kan göra med varandra, säger han och Maria som alltid sätter sig bredvid honom lägger handen på hans arm.
Han kommer garanterat hitta ett lik under krypenen.

När tiden nästan är ute och jag fortfarande är tom på intryck att återberätta, en grabb med innebandyklubba som sparkade på bakdäcket till sin pappas Audi och en gröngöling i en björk känns inte särskilt märkvärdiga, kommer Henrik fram till mig.
-Jag har hittat något där borta, under de låga buskarna, säger han. Du måste titta. Det ligger i en papperspåse.
-Va?
-Det är något djur. Hamstrar eller något. Så här stora.
Han måttar 2 decimeter med händerna.
-Hamstrar är inte så stora, säger jag. Det måste vara något annat. Marsvin kanske.
-Kan de ha rymt?
-Det tror jag inte. Förmodligen har någon tröttnat på dem och bara släppt ut dem.
-Är de farliga?
-Mm. De kan ha ringorm. Det smittar från djur till människa och är mycket svårt att bli av med.






fredag 8 november 2013

Klippa

Uppgiven inför verkligheten
Chanslös inför tystnaden
Fast i rutinerna
Fasaden krackelerar
Inifrån och ut
Utifrån och in
Ingen ser mina tankar
Mörkret sluter sig
Kylan kramar mina handleder
Tystnaden är en del av vardagen
Vi vill inte tynga varann
Med vår hemlösa oro
Vänta lite
Jag ska bara
Köttfärs
Lök
Vitlök
Frysta wokgrönsaker
Sweet chilisås
Ris
Jag är en klippa
När det gäller att få mat på bordet
Ni kan ta soya på riset om ni vill






torsdag 7 november 2013

Nästa

På IKEA:s textilavdelning
Hade tre unga män kuddkrig
Nästa gång jag såg dem
Var när de kommit fram till kassan
De hade valt ut varsin krukväxt
Och stod med de skäggiga hakorna
Nedborrade i plantornas bladverk
Jag stod med Ramen Ribba i hand
Och ville rama in dem
De var så surrealistiskt vackra

onsdag 6 november 2013

Samla

Famnar dig
Vilar i dina armar
Med kinden mot dina andetag
Håll mig så
Ännu en stund
Samla mig
Så jag kan möta livet





tisdag 5 november 2013

Text till bild

Jag vet att jag sett dig
Rört dig
Berört dig
Snuddat vid dina hemliga skrymslen
Din kropps mest undanskymda veck
Kärlek
Kär lek
Vi gömde oss för varann
I vår påstådda öppenhet
Fanns det sargade
Bakom ansiktet
Bakom masken
Ohelbara
Odelbara
I badrummet
Gömde sig tårarna
Bakom parfymflaskan
I det sidenklädda schatullet
Blå droppar, som av glas
Hänsynsfulla
Hänsynslösa
Från mörket stiga vi mot ljuset
Från ljuset falla vi mot mörkret
I mörkret blir vi kvar
Bländade av dåligt solljus
Hungriga
Omätta, omättliga
Vi kysser inte varandras ärr längre





måndag 4 november 2013

Tillbaka

Inte nog med att formen var konkret. Den var både prisbelönt, nyskapande och därtill utställd i gymnastiksalen till Svinarps nedlagda och delvis nedbrända mellanstadieskola. Kommunalrådet rörde sig mellan installationerna. På en dataskärm upphängd på en av ribbstolarna visades en I-pad, som i sin tur innehöll en rad avbildade målningar med titeln "Mås möter".  En hand svepte över skärmen för att byta bild. Flera av besökarna hade rört vid skärmen i tron att de själva kunde påverka konstverket. De kunde de inte. Bilderna byttes med någon slags automatik. Förmodligen visades en film som förställde en I-pad.

Mitt i lokalen stod en svart pulverlackad ställning. På den hängde tre lampor av borstad aluminium, var och en utrustad med en sinnrik anordning för att alstra elström. Kommunalrådet prövade en av dem. Genom att häftigt klämma på en gummiblåsa klädd med konstmocka lyckades han alstra en svag strimma ljus i en av lamporna.
-Så genialt, kvittrade konstföreningens ordförande. Ljus helt utan elström. Tänk att vara så oberoende.
Hon svepte vidare och  kastade sig över en leksakrullstol av plywood. Den svarta broderade yllekappan stod som en sky kring henne. Doften av Chanel 5 från hennes underarmar dränkte de kvardröjande odörerna av svettig gymnastiksal och brandrök.

Lampan slocknade. Kommunalrådet skakade på huvudet. Visst gick det att alstra ljus utan elström, men det krävdes ändå lampor av borstad aluminium, glödlampor och sladdar med koppartråd. Han förstod inte riktigt vitsen och  bestämde sig för att gå tillbaka till drinkbordet, en installation i sig skapad av gymnastiksalens kvarlämnade bänkar.
-Blir det några inköp? frågade Form Konkrets representant.
Hon var helt klädd i svart, hade glasögon med fyra centimeter breda perforerade skalmar och håret klippt i en silverfärgad page.
-Du förstår, fortsatte hon. Det är så angeläget för oss att föra ut Formen i Landet. Att människor ska kunna möta Form i sin vardag. Vi har en sådan snedrekrytering till Designhögskolorna. Det är bara unga med formgivare och  konstnärer i släkten som söker. Vi behöver in nya friska idéer.
-Den cirkulära litteraturen fascinerar mig, sa kommunalrådet. Den är så konkret. Ett klot med bokstäver. Man kan färga in det och rulla det över papper och på så sätt skapa nya konstverk. Meningslösa ord. Något för biblioteket kanske?
-Levande stad är speciellt framtagen för att få en levande stadsmiljö. Varningsskyltar som fått en organisk form och texten "Levande stad". Man kan t ex ha dem vid infarten till ett bostadsområde.
-Den kanske passar bäst i nybyggda storstadsområden?
-Grön betong? Man kombinerar stensättning och torktåliga växter för att få en mer grönskande stadsmiljö.
-Det gör vi redan. Gatukontoret har fått halverade anslag till ogräsbekämpning. Naturen kommer tillbaka på ett mycket konkret sätt.

söndag 3 november 2013

Skåda

En tryckimpregnerad trappa leder upp från gångstigen till parkeringsplatsen. Han stannar till vid trappräcket och grabbar tag i det, släpper det sedan och väljer att gå i leran bredvid den hala trappan. På krönet stannar han till och ser ut över sjön. Dimman ligger tung över den stilla vattenytan. Han letar i fickan efter bilnyckeln. Ansiktet blir allt mer bekymrat när han inte hittar den, vare sig i jackans framfickor eller någon av jeansfickorna. När han hittar nyckeln i jackans bröstficka skrattar han till och skakar på huvudet. Billyktorna blinkar till när han låser upp bilen med hjälp av fjärrkontrollen. Han lyfter ut en ryggsäck ur bilens baklucka och ställer den på rastplatsbordet framför mig.
-Är det ledigt här?
-Jag ska strax gå.
-Det är ingen fara, sitt kvar du.

Han öppnar ryggsäcken och plockar fram en ståltermos. Med långsamma rörelser öppnar han termosen och häller upp rött te i muggen som fungerar som lock. Två skivor surdegsbröd ligger i en plastask. Runt halsen bär han en camoflagegrön kikare.
-Har du sett något? frågar jag.
-Ett par korpar. En kungsfågel. Det är inte rätt årstid att skåda nu. I november finns inte särskilt mycket fågel i markerna. Det är mest skönt att komma ut.
-Det är sant, man behöver komma ut. Få luft. Röra på sig. Jag har gått runt sjön.

Han blåser på teet för att få det att svalna innan han dricker. Ett par smulor av brödet fastnar i hans yviga skägg. Så ung och så skäggig.
-Jag var uppe vid kvarnen, säger han, för att se om det fanns några strömstarar. Men jag såg inga. Inte idag.
-Jag går sällan dit.
-Inte? Det är vackert där uppe. En speciell atmosfär. Tycker du det är långt?
Jag skakar på huvudet.
-Dom hittade en flicka där. Jag hade henne i skolan. Åtta år. Nio kanske. Det var på sommaren. Andra året jag jobbade. Så det är länge sen. Hennes bror hade jag också. Han hade det, ja, jag vet inte...Man kanske inte ska prata om sådant.
-Jag kommer ju inte härifrån.
-De fick aldrig tag på han som gjort det. Men folk vet. Dom pratar.
-Jo, dom gör det, säger han tungt.

Vi blir tysta. Han dricker sitt te och äter sitt bröd. Halvvanten glider ner och blottar fingerlederna. Över vänster ringfinger löper en vit strimma.
-Det är dags för mig att resa nu, säger han. Tack för sällskapet.
-Tack själv. Fina muddar.
-Jag har stickat dem själv. Min tjej lärde mig. Det skingrar faktiskt tankarna.

lördag 2 november 2013

Hjärta

I tidningskorgen bredvid fåtöljen ligger flera nummer av den åtråvärda tidningen. Ingrid böjer sig fram och snuddar vid den tidning som ligger överst. Det gulaktiga pappret känns strävt mot fingrarna. På omslaget sneglar en fuxfärgad ridhäst med randigt pannband  mot horisonten. En leende kvinna lutar bakhuvudet mot hästens hals och  håller den i tygeln. Hennes läppar är klarröda och liksom ditmålade i efterhand. Betslet skär in i hästens mungipor. Den dreglar. Tränset verkar skava på dess huvud. Kim Anderson i riddräkt står det blå bokstäver och Bli en Femme Fatale med röda.

-Får jag låna en tidning, moster? frågar Ingrid.
-Är det Damernas hon vill läsa?
-Ja, om jag får för moster.

I Förtroendevrån ger fru Gerd Ribbing läsarna råd. Spalten på sidan tre och slingrar sig fram genom tidningen. När Ingrid inte hittar det hon söker, lägger hon undan tidningen och tar upp nästa nummer ur korgen. När hon ser signaturen Undrande, 17 år skälver hon till. Hon sväljer och låter tidningen vila i knät. Fjädrarna i den rostbruna fåtöljen knarrar till under henne när hon sätter sig tillrätta för att läsa.

Undrande, 17 år

En snäll och präktig pojke tycker om er och ni har varit mycket tillsammans med honom. Men ni lyssnar också på en annan pojke när han säger att han vill vara med er. Nu ska nummer ett ge sig i väg på en utbildningkurs som tar fyra år.  "Gör jag orätt om jag sällskapar med nummer 2 under tiden? " frågar ni.

-Erik, som ska bli ingenjör, tänker hon. Fabian, som spelar dragspel och inte kan leva utan henne. Mor som inte tål Fabian och hånar honom. Erik som läser dikter för henne. Disponentvillan som är för fin för henne. Hans mor som säger välkommen, bjuder på skorpor och låter henne förstå att hon är viktig för Erik.

Det märks på allt vad ni skriver, att ni är alldeles för ung, att lova en pojke någonting, och ni ska inte binda er själv, för ni vet inget om livet och kärleken, vilket är alldeles naturligt vid er ålder. Svara pojken nummer 1, att ni inte vet själv vad ni känner och inge honom inte någon slags förhoppningar, när ni redan funderar på att roa er tillsammans med en annan då han är borta.

Fru Gerd Ribbings svar hugger tag i hjärtat på Ingrid. Ögonen tåras. Hon känner hur hon rodnar.Händerna kramar fåtöljens lackade björkhandtag. Ingen vet att hon är dum, att hon skrivit i smyg till en tidning. Hon rodnar och vänder blad i tidningen.
-Har moster provat den här rödbetssoppan? säger hon. Man ska mala vitkål och  rödbetor och koka med lite ättika i vattnet. Man kan visst göra pepparrotsgrädde med vatten och mjöl bara och ha till. Ingen riktigt grädde behövs. Då blir det väl kupongfritt?


fredag 1 november 2013

Bildtext

Det är något min syster har börjat med. Hon scannar in bilder. Tar de urblekta fotona från familjealbumet och skapar nya album på facebook. Jag trycker på gilla, som någon slags social plikt. För att visa att jag finns för henne, eller för att andra ska se. Jag vet inte. Minnena har förlorat sin färg. Vi kunde åka tio mil på en utflykt. Rumskullaeken. Hotell Högland i Nässjö. Bara för att stå utanför och glo. Bli förundrade. Någon gång tog utflykterna slut. Det pratades om oljekris och bensinransonering. Bensinen blev för dyr sen. Allting stelnade till. Mammas huvudvärk. Pappa drog sig undan. Min syster hängde i stallet, fast jag tror att hon egentligen var rädd för hästar. Jag spelade fotboll, vänster mittfält, i ett lag där allting styrdes åt planens andra sida, mot Jörgen och Mattias. Jörgen brände en avgörande straff. Jag minns att han klådde upp mig sen. Man måste passa in. Jag ser på bilden på facebook igen. Vi är hela familjen på bilden. Någon måste lånat vår kamera och fotograferat oss. En filmrulle räckte från jul till jul. En man i överrock som berömde pappas bil och frågade om han fick låna kameran. Han sa att han var fotograf och hade jobbat för Se. Mamma pratade om det efteråt. Tänk om han stulit kameran för oss.