lördag 31 december 2016

Gott Nytt År!

Gott Nytt År!

Hoppas ni får ett fint nyårsfirande.

Jag ömkar mig själv och önskar nyår all världens väg. Hunden har ännu inte visat några tecken på skotträdsla och jag hoppas det håller i sig. Det är mest jag som känner en vag obehagskänsla. I morse gick vi genom centrum. Det var jag, hunden och mjölkbilen. Utanför Wienerkonditoriet vankade en man i täckjacka av och an. Jag tror han hade cyklat dit, för det stod en olåst herrcykel lutad mot konditoriets trappräcke. På vägen hem skrämde hunden upp änderna, som vilade på gräsplanen vid dammen. Att inte jaga änder står på att göra listan, men inte idag. Smärta föds ur ingenting. Den när sig själv. Det känns som 2016 varit ett uselt år. Jag vet inte om det är sant eller om jag fångats i en bubbla med dimgrå väggar. Vi blir alla äldre. Tystnaden breder ut sig. Den är påträngande, inte rofylld.

fredag 30 december 2016

Slut

Året är snart slut
Klockorna kommer ringa ut
Det sista minut för minut
Till raketers tjut, precis som förut

Det sägs att det varit ett uselt år
Som gett minnen som värkande sår
Vi försöker trösta oss själva, så gott vi förmår
Trots att vi inte riktigt vet vad som pågår

Idolerna dör, en efter en
Cohen och Malmsten
Man ligger sorgsen och vaken
Tänker på dem som hotas av vapen

Politiken är ett skämt
Det känns mest obekvämt
Den som blivit kränkt skriker jämt
Liknar ett barn som blivit bortskämt

Vi går på minerad mark
Säger att ensam är stark
Mäktiga ser världen som sin lekpark
Lyckas vi ta nyår med en klackspark?

torsdag 29 december 2016

Positiv

Hans-Eric släktforskar. Vid släktsammankomster redogör han för kusingiften och dubbelkusiner på 1800-talets svenska landsbygd, unga män som försvunnit till Amerika och torparsöner som kommit upp sig inom stormaktstidens armé. Han är magerlagd och bär vanligtvis en hemstickad slipover. Struphuvudet är ovanligt stort och han har ludna handleder. Till yrket är han redovisningsekonom på kommunen och han förvarar sina forskningsresultat i blekgrå pärmar.

Till den här julen hade han låtit trycka upp böcker med färdiga frågeformulär där var och en i släkten, ingift eller inte, ska svara på frågor om sitt liv. Han vill att vi fylla i böckerna och berätta om våra barndomsminnen, fritidsintressen och yrkesliv. Hans fru Agneta hade slagit en böckerna julklappspapper och dekorerat paketen med konstgjorda julstjärnor. De överräcktes i samband med kaffet. Jag satt precis vid julgranen och kände dess milda doft av skog när jag fick mitt paket.
-Det var ju ett fantastiskt initiativ, sa min man. Man glömmer så mycket och tänk vad roligt de här kan bli för kommande generationer.
Jag lade boken i mitt knä. Omslaget var blekblått och prytt med en orange etikett med texten Mitt liv. Boken fick mig att tänka på en katt, ett djur som med osviklig känsla, placerar sig i närheten av den i sällskapet som är mest katträdd och allergisk. Har man inget positivt att säga, så kan man lika gärna vara tyst.

onsdag 28 december 2016

Inspirationsmening

Bakom krukorna med penslar låg ett gammalt metallskrin, där den blåa färgen var avskavd längs kanterna. 


Krukorna med penslar var mest stilleben numera. Det var länge sedan jag målade. Mårdhårspenslarna påminde om avlövade buketter där de stod på mitt arbetsbord. Skaftet och metallhylsan som fäste penselhåren mot träskaftet var fläckiga av färgstänk. Grönt var den dominerande nyansen. Bakom krukorna låg ett gammalt metallskrin, där den blå färgen var avskavd längs kanterna. Jag hade fått skrinet av Jens farmor vid ett besök i hennes ålderdomligt möblerade lägenhet. Hon bjöd på spröda kakor och vi satt på yttersta kanten av de hårt stoppade fåtöljerna klädda med lejongult sidentyg. En virkad duk täckte det utsirade bordet av mörkt trä.
När Jens ursäktade sig reste hon sig och gick några tunga steg fram till en chiffonjé med många lådor. Hon drog ut en av de mindre ovanför skrivklaffen och tog fram det nötta skrinet.
På mitt skrivbord låg mitt utskrivna manus. Pappersarken materialiserade mina drömmar och förhoppningar. Jag hade skrivit något som jag kallade en civilisationskritisk essä om sömn. Min grundtanke var att människor frivilligt valde bort sömn, för att kunna arbeta hårdare eller för att hänge sig åt olika förströelser. Jag hade följt sömnens historia och tänkte på människorna i de gamla bondesamhället som vilade tätt tillsammans och hur de störde varann med hostningar och kroppsläten och hur lössen bet i deras skinn. Kunde de ens sova en enda natt? Låg de i dvala om nätterna?
Min sömn blev förstörd när mitt och Jens förhållande tog slut. Så länge vi var ett älskande par sov jag tryggt vid hans sida. När jag blev ensam blev min sömn allt oroligare och mer fragmentarisk. Jag började skriva för att försöka förstå. En del forskare menar att sömnbrist permanent kan skada hjärnan. Det känns så skört. Min hjärna är ohjälpligt påverkad av det min oro utsatt den för.


-Jag vill att du ska ha det här, sa hon och lade det blå pennskrinet i mina händer. Det är för att du är en skapande människa. 
Skrinet var tomt, så när som på en bokmärkesängel. Jag lade det i min handväska och lät det förbli en hemlighet.


lördag 24 december 2016

fredag 23 december 2016

Julklappsrim

Jennifer smiter in i klädkammaren. Den flätade mangelkorgen är fylld med julklappar. Hon har slagit in de flesta. Pappret är tunt och går lätt sönder. Det pappret hon tycker bäst om har mörkblå botten och medaljonger med tomtemotiv. Tomten går bredvid en häst, spänd framför en timmersläde. Hästen är lätt som en nordsvensk, men ljust fuxfärgad på ardennerhästars vis. På något vis blev hon fäst vid det där paret med tomte och häst i snön när hon slog in julklappar.

Paketet från bokhandeln sticker ut där det ligger vid kanten på mangelkorgen. De har två sorters snören och stadigt papper i silverfärg med frostiga granar. Hon har önskat sig böcker i julklapp och hoppas att någon av de hon vill ha ligger i paketet. Julklapparna är inte rimmade i år heller. Det känns som om tiden och orken inte räcker till för det där livliga och spirituella. Mer än en gång har hon stannat upp under julförberedelserna och frågat sig för vems skull hon gör det. Fudgen åt hon upp nästan innan den blev färdig. Fudgens förbannelse. Hon tror inte någon kommer att sakna den. Hade hon glömt skumtomtarna däremot...

tisdag 20 december 2016

Ärligt talat

En vara beställdes via nätet. För att förstå vidden av det hela, så kan vi säga att det var en dyr julklapp. Jag kollade mailen vid lunchtid. Enligt postens spårningsfunktion skulle försändelsen anlänt till macken som fungerar som postutlämningsställe, så jag begav mig dit för att hämta varan. Där fick jag besked om att varan inte stod i mitt namn, utan aviseringen gjorts till en annan person med samma förnamn och samma gatuadress, men med ett annat efternamn.

Säljaren kontaktades. Jag ringde till posten för att få om jag kunde stoppa försändelsen. Posten hade telefonkö. Jag missade mitt samtal, eftersom hunden sökte kontakt just då, så jag fick ringa igen. Telefonkön tråkade ut mig. Enligt posten kunde jag inget göra, utan det var säljarens ansvar att stoppa försändelsen. Förhoppningsvis kommer säljaren att göra det. Jag ringde och skällde lite på mackpersonalen också, eller rättare sagt, jag frågade om de kontrollerar vem de lämnar ut en försändelse till.

Ärligt talat? Vad gör man åt sådant här? Behöver kvällstidningarna kontaktas? Förra året hämtade tonåringen ut en skär pyjamas på macken, som han inte beställt. Tonåringen skulle gått till tobaksaffären istället och hämtat sina varor. Jag sa till tonåringen att lämna tillbaks pyjamasen, vilket han också gjorde.

måndag 19 december 2016

Söka

Peter söker efter övergivna platser. Om helgerna tar vi bilen och åker bortom allfarvägarna. Vi har lärt att parkera vid vägbommar och gå längs skogsvägar med en grässträng i mitten för att komma fram till de obebodda husen. I början undrade vi hur man kunde låta så fina ställen stå tomma och förfalla och varför ingen ville bo där. Sen lärde vi oss att de små torpen köpts upp av större gårdar för markens skull. Att stycka av eller att ha hyresgäster var inte intressant, så husen fick stå öde.

Peter fotograferar och driver en blogg där han lägger ut sina bilder. Med tiden har det blivit så att mitt eget fotograferande för stå tillbaks för hans. Jag känner att jag har svårt att ta plats. Istället för att fotografera ställena vi besöker tar jag kort på honom när han söker efter någonting att dokumentera. Min kamera är fylld av bilder på en man i vandringskängor och gore-texjacka. På den senaste bilden jag tog står han på tå och kikar in genom ett fönster med sprucket glas. Väggen är väderbiten och urblekt röd och fönsterfodret har sedan länge förlorat sin färg och blivit väderbitet grått. Snön har gått hårt åt ladugården på andra sidan gårdsplanen och knäckt dess tak. Peter vill gärna gå in i stugan eller ladugården, men jag tvekar. Det är något med huset som gör mig rädd.

söndag 18 december 2016

Stirra

Kalle har en fotostudio i köket och en skänk full med porslin. Familjen brukar få vänta på sin mat, medan han pysslar med sina bilder och aptitretande uppläggningar. Han drömmer om att ge ut en kokbok och att få laga mat i TV.

Det dubbelmarinerade köttet vann en tävling i Allt om Mat på 1990-talet och känns en smula daterat. Originalet gjordes på oxfilé, men Kalle har valt fransyska. På Instagram kommer köttet vara närproducerat och kossorna ha haft KRAV på sitt bete. I verkligheten har Kalle köpt fransyskan på extrapris på ICA. Jordgubbspannacottan är redan upplagd och fotograferad. Kalle funderar febrilt på hur rotfruktsgratängen  ska presenteras på bästa sätt. Inte för föräldrarna som ska äta den, utan för för följarna på Instagram.

Mamma kommer att säga:
-Men Kalle. Gör du dig inte väl mycket besvär nu? Varför dessa ansträngningar för att främlingar ska stirra på dina bilder på nätet? Räcker det inte med att låta maten smaka?

lördag 17 december 2016

Fundera + sur

Mitt i skogen där elljusspåret svänger av åt höger och de blå, gröna och gula spåren fortsätter upp på åsen står en gran  omgiven av fjolårsgräs. Den är manshög och gles. Rimfrosten täcker dess grenar. Någon har pyntat den med röda kulor och virat en batteridriven ljusslinga runt grenvarven. Anette funderar på vem som klätt granen. Det går inte att vara sur när man ser något sådant. Hon bestämmer sig för att ta ett av de längre slingorna, istället för att pliktskyldigt ta sig runt elljusspåret.

torsdag 15 december 2016

Ord på B

Betty bakar. Hon provar en ny slags julknäcke. Det ska vara glutenfritt och därmed nyttigt. De beprövade recepten har hon i beredskap i en pärm på bänken i köket. Nyss frös hon in köttbullarna i påsar. Trots att hon bestämt sig för att hålla igen i år, så gör köttbullarna henne sugen på julmust. Hon ser en back fylld med glasflaskor framför sig och tänker på hur gott det smakar.

I bakgrunden hörs TV:n. Det är något program som sammanfattar lokala händelser. Hon ser programledaren framför sig. Han är rödhårig och brukar bära cardigan. Hade han inte haft så grova drag, så hade han liknat en räv. I direktsändning verkar han ofta stressad. En stor del av programmet handlar om väder. Människor från Blekinge i söder till Boden i norr skickar in bilder på landskap och väderfenonomen och får dem kommenterad av en meteorolog. Hamnen i Härnösand har frusit. Skånes fält ligger gröna.

Kvällens viktigaste nyhet handlar om ett kommunalråd som avgått. Han säger att han gör det för sina barn skull, för att skydda dem. Några har spraymålat nazistiska symboler på hans hus och bränt hans bil när den stod parkerad på garageuppfarten. Hoten mot hans familj får honom att avgå.

Det knyter sig i magen på Betty. Bengt är inte hemma. Han är på något möte. Det skulle kunna vara deras bil som brann, deras hus som förstörs. Våldet kryper närmare. Offret får ett ansikte. Förövarna gömmer sig i skuggorna. Bichonen Bertil ställer sig på bakbenen med framtassarna mot hennes knä.
-Din lilla bov, säger hon. Knäckebröd kan du väl ändå inte äta? Vill du ha ett ben?

Betty, bakar, beprövad, beredskap, bänken, bestämt, back, bakgrunden, bära, Blekinge, Boden, barn bränt, bil, Bengt, brann, bichonen, Bertil, bakbenen, bov, ben

måndag 12 december 2016

Hjärta

Stresshjärtat slår fort
Kämpar hårt i bröstkorgen
Längtar efter ro

söndag 11 december 2016

Beskylla

Vasen går sönder
Släktklenoden i skärvor
Kattungen beskylls
Platsen på hyllan ledig
Antikrundan uteblir

lördag 10 december 2016

Stram

I brevlådan två identiska försändelser. De var adresserade till tonåringen.
-Du har fått två likadana brev från Adlibris, sa jag.
-Jag har bara beställt en sak.
-De kan ha gjort fel. Sådant händer. Öppna och se efter.

Kartongen innehöll en bok, Villfarelser, med en samling av svartvita fotografier kompletterade med ironiska citat. Den ena var till tonåringen den andra var till en Agneta i Vännäs.
-Kontakta Adlibris, sa jag. Det måste vara synd om Agneta som sitter i Vännäs och väntar på en bok som inte kommer. Adlibris bryr jag mig inte så mycket om. De har säkert råd att göra fel. Men Agneta däremot...

När jag gick ut med hunden tänkte jag på Agneta. Jag föreställde mig att hon satt vid ett köksbord av furu och väntade på ett paket som inte kommit. Hon ville så gärna se bilder liknande denna. En man i stram överrock, står framför att skyltfönster tillsammans med sin son någon gång på 1950-talet. Gossen säger: Far var är vi? Fadern svarar: I julhelvetet.

Min kvällspromenad influerades av Villfarelser. Ute spanade jag både efter julhelvetet och Vita Hems-häxan som "Är ni inte snälla barn, så kommer Vita Hems-häxan och skriver Carpe Diem överallt i era rum". Jag såg ingen av dem. Det enda jag såg var en man med skägg som spelade fiol. Han stod i sitt vardagsrum framför en gammal skolplanch som föreställde det heliga landet. När vi kom in pratade vi om penntroll.

fredag 9 december 2016

Svepa

De möts utanför på gatan. På hennes jackärm sitter en grå reflex. Han är mörkklädd och bär rocken öppen. De talar om vädret, som är milt för årstiden och  tebutiken som ska slå igen. Vinden fångar deras ord och driver in dem i den övergivna lekparken. I rännstenen har någon tappat en hopknuten hundbajspåse. Han säger att gruset ligger tjockt. De är båda glada över att regnet tagit den ishalka som rådde under gårdagen. Hon tänker att hon borde köpa broddar. Det blir inte av. Sedan diskuterar de vad som är rimligt att ge i julklapp och hur mycket julklappar får kosta. De blir osams. De grälar. För att slippa se på honom låter hon blicken svepa över himlen. En stjärna faller över Lennartssons tak. Hon tänker att man ska önska. Låt 2017 bli bättre än 2016, bara det, begär hon.
-Jag såg ett stjärnfall, sa hon. Man ska önska sig något då.
-Jag såg ingen stjärna, säger han. Förresten är det inte stjärnor som faller. Det är någon slags rymdgrus. Ska du med in?
Hon svarar att hon tänker gå en promenad.

torsdag 8 december 2016

Text inspirerad av bild

Fotoalbumet
En uppskattad ägodel
Svartvita minnen
Bläddras varsamt varje jul
Hågkomster värmer hjärtat


söndag 4 december 2016

Ställa upp

Ställde upp en haiku
Om underkyld dimma
En tidig morgon
När allt var tyst
I ett fönster stod
En adventsljusstake
Den var tänd och formad som ett hjärta
Grannskapets enda ljuspunkt
På tre rader rymdes inte den scenen

torsdag 1 december 2016

Drömde hon om

Jag krypkör bilen förbi mormors hus. I syrenhäcken, som är tätad med kycklingnät, kivas en flock med pilfinkar. Finkar är vanligare än sparvar. På det sättet skiljer jag dem åt. Den rostiga grinden mot landsvägen är stängd. Det betyder att jag behöver köra runt, parkera nedanför huset och gå uppför den hala trädgårdstrappan i branten och öppna ytterligare en grind för att komma in i trädgården.

-Drömde hon om det här? tänker jag. När hon var ung.
Det rödmålade enplanshuset har falska fönsterluckor med platta gångjärn av smide. Det hukar i skumrasket. Mormor har satt prydnadsljung i lådan framför köksfönstret. Den spetsiga adventssljusstaken står redan på plats, trots att det är en vecka kvar till advent. Huset är byggt på 1970-talet på mark de ärvt från min morfars sida. Från början stod det ett äldre hus på tomten. De skulle byggt till och renoverat, men huset brann och de byggde nytt på brandtomten. Hon blev änka tidigt. Invändigt är huset slitet, men praktiskt.

Mormor tar hand om övergivna djur. Det är därför jag rest dit. Jag ska hämta ett par marsvin, som heter Olof och Frost, till mina barn. Hennes smalbenta spetshund snor sig kring mina ben. Den nosar på sockerkakan som min son har bakat till henne. Marsvinen bor i det rum som min mamma hade som barn. Det finns inte mycket kvar som påminner om hennes barndom. Den länken är bruten. Rummet till min morbror Ronnys rum är stängd. I sovrummet står dubbelsängen fortfarande kvar.

Marsvinens gallerbur står på golvet. Mormor tar upp den ena och placerar det i min famn.
-Det är är Frost, säger hon.
Marsvinet kuttrar och borrar in sig i min armhåla.  Den vita pälsen står rakt ut från kroppen. På bakkroppen har den en ljusbrun fläck.
-CH Teddy, säger mormor. Himla trevlig ras. Jag har badat dem och klippt klorna. Pälsen kommer bli bättre om ett par dagar, när den får tillbaks sin strävhet.
Det djur som heter Olof kikar fram ur en trälåda, ett litet marsvinshus som någon verkar ha gjort i slöjden. Han är brunsvart och har en brun tass.
-Förra ägarna blev allergiska. Det brukar heta så, säger mormor. Jag hittade dem på Blocket.
Ett gråblått marsvin tigger mat från en bur vid väggen.
Jag håller i  något som mest verkar bestå av en mage och fyra små tassar och tänker att jag upprätthåller något genom att föra intresset för djur vidare till mina barn.
-Vet du, säger jag till marsvinet och kliar det bakom örat. Jag ska ta hand om dig.