måndag 11 december 2017

Ord som börjar på P

Petronella satt hopkrupen under klaffen på skåpet i sovrummet. Det var ett gammalt skåp som hon ärvt. Underst fanns tre lådor, som på en byrå, sedan fanns klaffen som man kunde fälla ut och ett utrymme med ett antal smålådor och högst upp ett skåp med hyllor. Som barn hade hon ofta suttit under klaffen och låtit den vara taket på en koja. Nu satt hon där, fast det både var trångt och obekvämt och golvet faktiskt var lite dammigt. I handen hade hon en penna. En uppslagen anteckningsbok som hon köpt på bokmässan i Göteborg för flera år sedan vilade mot knäna.
-Vad håller du på med? sa Peter.
-Skriver.

Peter flackade med blicken. På väggen hängde en broderad tavla med en påfågel. Fågelns fjäderdräkt utgjordes av tusentals små, pedantiska stygn. Petronella hade fått tavlan av sin faster och var mycket fäst vid den. Som barn hade Peter blivit skrämd av en påfågels parningsläte när han åt pannkaka på en picnic i Borås djurpark. Sedan dess ogillade han påfåglar. Bredvid fågeltavlan hängde ett barnkammartryck med Petronella i från Plaskeby. Helst skulle Peter vilja ha vita, släta väggar utan några störande intryck. Bioaffischen till filmen Pianot hade hon i alla fall gått med på att ta ner.

-Vad skriver du för något?
-En dröm bara som jag hade i natt. Jag tycker den var så märklig så jag bestämde mig för att skriva ner den. Vi tittade på ett hus. Den låg precis i korsningen mellan två andra gator, om du tänker dig som ett V och det såg precis ut som ett pepparkakshus. Huset var till salu och vi funderade på att köpa det och trängdes på visning med en massa andra personer. Då sa någon att huset var hemsökt, att det bott en präst med ett osunt intresse för små pojkar där. Jag förlorade intresset för huset och det kändes som det var svårt att andas, så jag ville bara komma där i från.
-Men vi har ju ett hus, Petronella. Varför drömmer du om andra hus? Är du inte nöjd med det vi har? Eller är du inte nöjd med mig?

Petronella, penna, Peter, på, påfågel, pedantiska, parningsläte, picnic, Plaskeby, Pianot, pepparkakshus, personer, präst, pojkar

söndag 10 december 2017

Anlitades

Hantverkaren
Försenad, irriterad
Fixade, svor, flirtade
Fakturan var väl tilltagen
Anlitad

lördag 9 december 2017

Flyttade

I vart och ett av salens tre fönster lyste en adventsjärna av papp. Jorm tassade fram över golvet. Luften var torr och varm. De glödde fortfarande i kaminen efter aftonens brasa.
-Hördu musling, sa han. Finns det något ätbart?
Det lilla djuret skakade på huvudet. I natt skulle det inte bli något skrovmål på chipssmulor och gamla popcorn.
-Det får räcka med äpplet som vi hittade i köket, sa Jorm. Ska du sitta i min ficka eller på min axel? Vi måste se till husbondfolket också. Det är ju tomtens plikt.

Jorm tittade på den förgyllda pendylen som hängde på väggen mot lillrummet. Visarna stod på tio över fyra. De gjorde de alltid. Ingen skulle bry sig om Jorm ändrade visarna. Människor var sådana hade Jorm lärt sig. De hade saker som de vare sig såg eller brydde sig om. Köket skulle rivas ut hade han förstått. Det nya köket låg i kartonger på logen. Några djur för Jorm att se till fanns inte längre i ladugården. Ingen häst att sitta hos i krubban under en stund av förtrolig samvaro,  ingen ko som kunde ge lite mjölk eller höna som kunde skänka ett ägg. Den förra familjen som bott här hade haft några marsvin och en kanin. Nu hade han bara muslingen att ty sig till.

Jorm klev uppför trappan, ett steg i taget. Han visste hur han skulle gå, för att undvika att trappan knarrade. Dörren till badrummet stod öppen. Någon hade glömt att släcka ljuset. Det droppade från kranen i duschen. Han klev över den höga tröskeln till de vuxnas sovrum. Pappan verkade inte vara hemma. Mamman sov ensam i den stora sängen. Jorm smög sig fram och tog väckarklockan som stod vid sängbordet. Med sina rynkiga fingrar flyttade han klockans visare en timme tillbaka. Mamman skulle inte vakna i tid nästa morgon. Han kände ett styng av dåligt samvete, men det var en familj som var dålig på att se till sin hustomte.

fredag 8 december 2017

Vart ska vi

Om hunden får bestämma
Vart vi ska
När vi går ut
Undrar var vi hamnar då




torsdag 7 december 2017

Vidgade

Vidgade vykortet vyerna? Vera verbaliserade vadstenavistelsen. Verner visste. Vintertidens vankelmodiga vemod vilade vid vitlöksodlingen. Veras verk. Verners vilja. Varför visade vykortet vadstenaklostret? Ville Vera vinna Verners vanföreställningar? Ville Vera vandra vidare? Vem vet?

tisdag 5 december 2017

Hör

Jag visar in rörmokaren i köket. Han är liten och senig och kisar med ena ögat. Håret är gråsprängt i det svarta och tjockt. Han har arbetsbyxor med fickor på benen och bär en verktygslåda av grön plåt i handen. Han luktar starkt rengöringsmedel. Pappa brukade använda det när han mekat med bilen. Det stod i en pappburk i badrummet och jag var förbjuden att ta av det. Rengöringsmedlet bestod av små kulor och såg ut som tvättmedel.
-Det är stopp i avloppet, säger jag. I köket.

Det är min första lägenhet. Jag har plockat undan för hans skull och skurat utrymmet under diskbänken med Klorin. Trägolvet som döljs under det spräckliga vinylgolvet från 70-talet knarrar. När jag skulle hänga upp några tavlor, ett par reproduktioner jag köpt på Nationalmuseum, insåg jag hur mycket det lutade. I fönstret står en hibuskus. Den har blommat över och kommer snart att dö. Förr kunde en hibuskus bli gammal, kanske 100 år. Nu för tiden behandlas de för att vara korta och kompakta och lever inte mer än en säsong. På bordet står en gul höstglöd. En bomullsduk med fransar täcker en stor del av bordet. Varje gång jag ska äta tar jag bort duken och viker ihop den. Bordet har jag fått med mig hemifrån.

-Rejäla skåpsstommar det här, säger rörmokaren. Platsbyggda. Här är det inte stambytt ser jag. Idag sätter man inte in vattenlås av gjutjärn längre. Nu för tiden använder man plast. Ett sådant skulle t om du kunna öppna.
Han tar fram en polygrip och lossar på skruvarna som håller till vattenlåset och får bort glegget som täppt igen flödet från vasken. Hela tiden andas han genom munnen. Jag står bredvid. Trots att han jobbar känner jag mig iakttagen.

När han gått finns han doft kvar i lägenheten. Det är något hemtamt, familjärt över den, blandningen av svett och rengöringsmedel. Jag vet att Sture inte är min riktiga pappa, även om jag alltid kallat honom pappa.  Mamma har aldrig velat säga något om vem. Jag försöker slå bort tankarna om att jag på något sätt hör ihop med den där rörmokaren.

P.S. Är det någon som kan komma på vad rengöringsmedlet heter, så är jag tacksam. Kan det vara Fenom? D.S.






söndag 3 december 2017

Sitter

På gräsmattan ligger en lapp. Den är dubbelvikt. Fukten i gräset gör att de två sidorna sitter ihop. Jag tar upp den i tron att det är något som ramlat ur min ficka. Det är det inte. Lite undrande står jag med någon annans kom-ihåglista i handen och läser.


fredag 1 december 2017

onsdag 29 november 2017

Besökare

Utvecklingsgruppen för landsbygdens framtid anordnade julmarknad för tjugofemte gången. Det kom besökare, kanske inte från när och fjärran, men åtminstone från närområdet, för att trängas bland stånden, dricka glögg, köpa korv och klämma på tvåändsstickade vantar tillverkade av traktens damer. En kennel passade på att rasta sina papiljottade dvärghundar med utstående ögon och min egen hund fick smaka på en bit nötrulle från en tandpetare. Tomtemor och tomtefar satt i lä utanför församlingshemmets veranda väl insvepta i filtar och några små sockerbagare i förskoleåldern kavlade ut en mjölig pepparkaksdeg om och om igen. På bygatan utanför kyrkan drog två shetlandsponnyer med tomteluvor en vagn. Klangen från bjällerkransarna blandades med sorlet från marknadsbesökarna.

Jag köpte en rökt fisk som låg och såg död ut i en plastpåse och något som kallades amerikafläsk. Säljaren talade lyriskt om köttet, som till stor del verkade bestå av fett. Jägarna brukade vira in det i tidningspapper och ha det i ryggsäcken, där fläsket kunde hålla sig i två år. Man kunde äta det med löksås istället för salt sill. Förmodligen var knallen gammal nog för att vara uppfödd på salt sill.

Hemma åt jag den rökta fisken med äggröra till. Något för mig att tro att den varit med på fler marknader än den här. Men julstämning var det. Tidvis blandades regnet med snö.

tisdag 28 november 2017

Såg inget

Rådjuren
Balanserar, klättrar
Smidiga, rastlösa, svårupptäckta
Hunden såg inget alls
Skogsmorgon

En liten cinqiuian med anledning av att jag såg några rådjur balansera i branten vid kanten av hygget när hunden var ute på morgonpromenad. Vinden kom nog från ett annat håll, så hunden märkte dem inte. 

söndag 26 november 2017

lördag 25 november 2017

Skydda

Jag besökte Granngården/Lantmännen för att köpa något som kunde skydda mina nyplanterade äppelträd mot harar och rådjur. Några slags plastspiraler som viras runt stammen föreställde jag mig. Butiken sinkar mig alltid. Av någon anledning vill jag titta på allting. Trots att jag inte ska ha något hönsfoder eller några cementsäckar går jag ett varv runt kalllagret och stannar och fingrar på rullar med nätstaket eller petar med foten på några säckar med dammbindningsmedel. Det luktar ätbart, men inte mat på lagret. Belysningen är dunkel. Frisk luft kommer in från lastporten. Några pilfinkar sitter på cementgolvet och äter utspilld säd.

När jag kommer till råttfällorna i själva butiksdelen möts två personer i 60-årsåldern där.
-Men, se hej. Kristina. Det var länge sen.
-Hej, Bernt.
-Får jag ge dig en kram?
-Det är klar att du får.
-Man måste fråga nu för tiden. Det är bäst så. Så man inte förolämpar någon du vet.
-Vi känner ju varann. Det känns nästan dumt att du frågar. Som om jag måste be dig, för att vi ska kunna hälsa.

onsdag 22 november 2017

Under istapparna

Dagsmejan har gjort snövallarna ogenomträngligt hårda. Vassa korn av svart snöröjningsgrus sitter fastfrusna i den isiga ytan. Ån skymtar som en svart rännil bland träd och flyttblock nere i ravinen. Jag kör sakta fram längs bygatan. Husen ligger i sluttningen på min vänstra sida, ån på den andra. Trädgårdarna är täckta av snö. En prydnadsgroda sticker upp ur en driva. Den har en pump i magen och tillbringar somrarna med att spotta vatten i en damm.

Jag har varit hos tandhygienisten och tagit bort tandsten. Det ömmar i munnen och jag känner mig skör och illa hanterad. Besöket blev försenat och jag tvingades vänta på min tur. Väntrumstidningarna var nästintill olästa. Ett heminredningsmagasin tipsade om att man kan använda äggkoppar som blomvaser till små blommor. Jag äger inga äggkoppar. Min stuga är så liten att jag fått rensa bort det mesta. Ägg ur äggkopp äter jag nästan aldrig så jag skänkte bort mina tunna porslinskoppar med små målade hönor på i samband med att jag flyttade in. Hur påverkas vi av att se världen i tillrättalagda bilder med kameravinklar, filter och retuschering? Hade människor för 20-30 år sedan samma estetiska krav som vi har på oss idag. När jag började fundera på om medlemmarna i kungahuset tycker om varandra och bara är osams på skvallerpressen eller inte var det min tur. Tandhygienisten som heter Kim verkar älska sitt jobb.

Istapparna bildade ett draperi av snickarglädje på Lars-Åkes grönvita stuga. Han stod på förstubron rakt under istapparna. Grusgången påminde om en rutschkana av is. Hans rullator skymtade bakom förstubron figursågade räcke. Posten hade kommit. Ett paket från Adlibris stack upp ur brevlådan.
Jag stannade och klev ur bilen.
-Ska jag ta in posten åt dig? ropade jag.
-Det är halt idag, svarade han.

Jag lämnade bilen på tomgång med dörren öppen och tog upp posten ur Lars-Åkes brevlåda och försökte gå bredvid den hala gången. Mina tunna stövlar sjönk ner genom skaren. En oförsiktig rörelse gjorde att jag föll baklänges ner för backen. Ett dovt ljud hördes när benen i handleden gick av och en molande smärta förlamade kroppen.

söndag 19 november 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen Inne i missionshuset råder samma febrilrila aktivivitet, är hämtad från Emma Hamberg Hjärtslaget i Rosengädda

Inne i missionshuset råder samma febrila aktivitet som i en myrstack någon raserat med en pinne. Julgranen står mitt i stora salen pyntad och grann, men utan tända ljus, för ingen vill riskera att någon snavar på kabeln när det ska dansas långdans. Urban sitter på scenen med sitt dragspel och tonårsgruppen har förberett en fiskdamm.

När vi kommer in i den trånga foajen känner jag doften av nykokt kaffe och kaffebröd. En svettig farbror som luktar alldeles för mycket rakvatten knuffar till mig och jag dunsar in i den blekgröna pärlspontsväggen. Sådant trä hade man förr i världen när man var fattiga, har pappa sagt. Det bor löss i sådana väggar. De bits och så kliar det värre än myggbett. 

Hela dagen har jag längtat efter julgransplundringen, ja jag kanske har längtat ändå sen förra året. Mamma har sytt en ny manchesterklänning till mig och jag har vita kalasbyxor till. Fastän jag har ont i magen vill jag så gärna gå. Mamma tjatade på mig att äta ordentligt av middagen. Man ska inte äta sig mätt på kakor så hon, men jag kunde inte få ner mer än en halv köttbulle. Pappa föreslog att vi skulle stanna hemma om jag inte åt, men jag skrek att jag ville gå på julgransplundringen. 

I år skulle jag vara stor och vara med de andra barnen, inte sitta i knät hos mamma eller pappa och lyssna på tjattret från de andra vuxna. Tant Sonja ställde ut stolar till hela havet stormar. Jag visste att någon pojke skulle som knuffades och trängdes skulle vinna, trots att det inte var rättvist. Urban började spela på sitt dragspel och jag gick i ringen med de andra barnen. När musiken tystnade kräktes jag en stor pöl mitt på trägolvet. Det bara kom. Jag kunde inte hjälpa det och kröp ihop på golvet för att det gjorde så ont i magen. 

lördag 18 november 2017

Hur vet du det?

Det har snöat i natt
Hur vet du det
Det låg snö på hygget
Snö som först fallit
Sedan tinat och frusit igen
Pölarna på stigen var frusna
Varför går du där uppe
Jag tycker om det
Skogen tränger sig inte på
Det är ungskog nu, inte riktigt hygge längre
Fast det är fortfarande svårt att gå, stigen är ojämn
På något sätt är det rogivande, skogen tar om hand
Vill du ha en kopp te
Nej, jag tar varm choklad idag
Det är en sådan ruggig dag

onsdag 15 november 2017

Konditori

Det stod i lokaltidningen att Gamla Konditoriet stängt. Ulla-Britta hade haft öppet sista gången i lördags. Lokaltidningen hade varit där och och fotograferat henne. Hon stod utanför med armarna korsade över barmen. Novemberdiset fuktade det kruspermanentade håret. Konditoriet låg lite avsides till och Mimmi hade aldrig varit där och fikat. Lastbilschaffiserna hade minskat i antal sedan förbifarten byggdes och nu bestod gästerna mest av hantverkade och avsigkomna. Ulla-Brittas hembakade småkakor och köttbullssmörgåsar kunde inte konkurrera med det mer fashionabla Royal i centrum, som omnämndes i White Guide, eller prisnivån i serveringen i ICA:s slamriga förbutik. Neonskylten tillhörde fastighetsägaren, berättade Ulla-Britta i artikeln. Det var många som kommit in och velat köpa den. 

Någon gång hade Mimmi varit och tittat på en lägenhet i huset där Gamla Konditoriet låg. Hon mindes att lägenheten var hemtrevlig och hade 3 rok, men hon valde bort drömmen om ett kombinerat arbetsrum och bibliotek, för en mindre och billigare lägenhet. Det var på den tiden man kunde välja, då det fanns gott om lägenheter att hyra. Man kunde välja... Det är inte som idag, när föräldrarna förväntas köpa bostadsrätter till sina barn. 

I en annan artikel står det att Internationella skolan har ekonomiska problem. Hennes kusins barn går där och Mimmi har fått höra både en och två gånger att "det är minsann vanliga barn som går där, ungdomar som vill satsa och tänker på sin framtid". Anton har jobbat på Snickargårdens äldreboende, avdelning Hammaren, sedan han tog studenten och verkar nöjd med det. Högre studier är inget som verkar locka honom och Mimmi rycker på axlarna. Han ser bara nackdelarna. Amanda...Mimmi vet inte. Ibland känns det som vakna, äta, gå till skolan, borsta tänderna känns övermäktigt för flickan. Att busspendla 1,5 timme enkel resa varje dag för att gå på en högstatusskola "för ungdomar som satsar på sina studier och tänker på sin framtid" verkar inte finnas på kartan vare sig för henne eller någon av de ungdomar hon växt upp med. Mimmi tänker på sig själv. Hade man själv gjort det valet när man var 15-16 år?

I grannhuset lyser en trekantig advenstsljusstake fastän det är två veckor kvar till advent. Människor som julpyntar tidigt sägs vara lyckligare. De bejakar sitt inre barn. Kanske är det en god idé att vara ute i god tid och slippa hålla på med det helgen när allt ska fram och man alltid verkar ha magsjuka, feber eller influensa eller åtminstone ingen lust?

måndag 13 november 2017

När de gått + singel

När de gått känner jag hur ensam jag är. De har stängt den repiga gabondörren mot trapphuset. Jag hörde stegen eka mot stengolvet och de stänkmålade väggarna och föreställde mig att de tog stöd mot den svarta ledstången för att inte förlora balansen. När de gick ut genom porten med det trasiga kodlåset stod jag i vardagsrumsfönstret och såg dem gå längs gatan. Det hade fallit snöblandat regn tidigare under kvällen. Nu verkade det ha frusit på. Annika halkade i sina tunna stövlar och stödde sig mot Tord.

I köket står disken travad på diskbänken. Resterna av gratängen har bränt fast i formen. Någon gång i vuxen ålder har jag lärt mig att värma broccoli genom att läsa på påsen. Koka upp vattnet. Lägg i den frysta broccolin. Salta. Koka 3 minuter. På soffbordet står ett halvdrucket glas. Soffan har ändrat form. Filten ligger annorlunda. Prydnadskudden i yllebroderi ligger i fåtöljen istället för soffhörnet. Min kropp är ett skal utan innehåll. Det svarta i mitt inre blåser runt som en ovädersvind, nålvass och kall. För att förhöja min tragik föredrar jag att kalla mig själv ensamstående, istället för det glammiga och livsglada singel.

lördag 11 november 2017

Knäppa

Morgonpromenad
Tidig, novembermörk
Kämpig, ansträngade, mödosam
Hundägare måste vara knäppa
Snöblandat

fredag 10 november 2017

Text inspirerad av bild

Jag hittar fotot när jag döstädar. Ledsamt ord, som antyder att det är snart är över. Jag har gjort mitt och plockar undan av någon slags hänsyn till mina efterlevande. Det ska vara så lätt som möjligt för dem. Mina bekanta döstädar och jag har läst om det i veckotidningarna. Enklast är om man inte tänker, utan bara bestämmer sig för att slänga, oavsett om det kan vara värdefullt eller intressant.

Den svartvita bilden hittar jag i ett kuvert. Jag sitter i soffhörnet med en stickning. Det är en ljusgul babykofta jag stickar. Egentligen stickar jag inte. Jag bara sitter med stickningen i händerna och sneglar mot fotografen. Han har synpunkter på hur jag ska sitta och hur jag ska vända mig mot kameran och rättar till mina armar och ben. Händerna dröjer sig kvar på min kropp och han försöker möta min blick. Tungspetsen fuktar läpparna. Han doftar rakvatten. Efteråt vill han stanna kvar på kaffe. Jag protesterar och säger att jag inte har något doppa. En slät kopp går bra, säger han. Journalisten som är med på uppdraget säger att de har fler att besöka. Röker gör de också, trots att vare sig jag eller Henrik röker och inte ens har askfat framme. De stänger den tunna gabondörren mot trapphuset och jag hör deras tunga steg eka när de fortsätter en våning upp i huskroppen av tegel som ligger utslängd på den leriga, gamla åkermarken. Utanför hör jag två barn. De verkar leka tafatt.

Bilden hamnade på första sidan i lokaltidningen. Vi var en av de första som flyttat in i de nya husen på Ängshagen. Henrik hade ett litet arv, som räckte till möblerna hos Bohmans, så vi slapp ta dem på avbetalning. Jag hade nyss varit hos Gittan på hörnet och fått håret lagt. På något sätt var det en befrielse när det blev 70-tal och det räckte att knyta en snusnäsduk över håret. Idag kan jag sakna det där, att bara bli omhändertagen och få håret i ordning. Men då... Det skvallrades mest. Henrik beställde bilden från tidningen och sa att jag var så fin på den. Jag var aldrig särskilt förtjust i den. Det var något med fotografen och den klibbiga känslan av att jag var smutsig han lämnade efter sig.

onsdag 8 november 2017

Inte exakt

Jag såg din lapp på en lyktstolpe i gamla stan i Eksjö, strax bakom Lennarts konditori. I kyrkan pågick ett bröllop. Gästerna stod samlade på torget färdiga för avfärd. Kanske skulle de till Ullinge Värdshus för att äta bröllopsmiddag. Din vision och dina drömmar och förhoppningar fångade mig. Du skrev att du sett ett hus i en dröm och beskrev det noggrant. Fram till huset ledde en liten körväg med en grässträng i mitten. Huset var falurött och vitmålat invändigt. I fönstren stod Mårbackapelargoner i lerkrukor. Det hade vedspis i köket och väggar av spånt i farstun. Huset låg nära en sjö. Du undrade om någon hade din drömhus att sälja.

Jag rev av en av lapparna med kontaktuppgifter och sparade den i plånboken. Pappa låg inlagd på sjukhuset och jag hade tagit en promenad för att få lite ro. Torpet, sommarstugan, deras livsverk är till salu nu. För en del tar det tid... Det där med att gå bort. Huset kommer att lämnas till mäklare. Det är inte exakt vad du letar efter. Till sjön är det en bit, men det går att cykla och några pelargoner står knappast i fönstren. Jag trodde jag var förberedd på det här, men vissa saker tvingas man bara att göra mekaniskt. Möjligen är det ditt drömhus. Du kanske har spridit dina lappar från Sörmland ner till skånska gränsen och redan funnit din dröm. Jag fann din lapp och berördes av den.

måndag 6 november 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Det blev känt som Gråstensfärger, är hämtad från Axtelius Tyger vi minns från 1960 och 70-talen.

-Hoppas du uppskattar boken. Du brukar ju tycka om textil.
-Den är jättefin. Det är lite märkligt att se det man växte upp med, som sedan blev omodernt, samlat i bokform. Nästan upphöjt till konst. Påslakan som man använde tills de var utslitna. En del mönster fanns säkert på tapeter också. John Blund vet jag att jag hade som påslakan när jag var liten. Tror jag valde det för den illgröna färgens skull. Sådant som man vant sig vid att det är gammalt och fult och omodern är supertrendigt nu. Teakmöbler. Plastburkar för kaffe. De här tygerna. Jag tror det är en annan generation som tar det till sig. De som är 20-30 år gamla kanske. Viola Gråsten. Moster hade en orange filt, som hon var så stolt över. Den låg över armstödet på soffan. Jag tror hon använde den en hel del. Hon pratade alltid om Gråstensfärger och kunde inte förstå hur en vanlig sten kunde vara orange. Tygavdelningen fanns i källaren på Domus. Jag tror det fanns tre tygaffärer i stan när jag var liten. Vad finns det kvar nu? En gardinaffär? Det är knappt någon som syr längre.

lördag 4 november 2017

Ord som börjar på H

Om morgonen är det vår, men på kvällen höst. Det slår mig så tydligt när det tidiga ljuset återvänt och morgonen är stilla och fuktig av regn. Frosten verkar avlägsen. Grått grus, vått grus. Fallna löv. Himlen vilar mot marken. Det var länge sedan vi läste seriestripparna i morgontidningen tillsammans. Hagbard och Ensamma mamman, hon som hade så ont av smulor. Jag läste en kort intervju med Cecilia Torudd som tecknat. Serien hade kommit till som en reaktion på det som hänt i hennes egen familj när barnen blev tonåringar.  Det kanske var jobbigt eller också är det sådant som bara är. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag saknar det där vardagliga samtalet.

Höst, himlen, Hagbard, hon, hennes

onsdag 1 november 2017

Han reste sig

Pendeltåget bromsade in vid pendeltågsstationen. Hans reste sig med en beslutsamhet som han inte riktigt kände och stöttade benen mot den sträva klädseln på sätet för att motverka krängningarna som uppstod när tågsetet minskade farten. Bänkarna var klädda med blågrått tyg där det stod drottning på flera olika språk med skrivstil. Queen. Reyna. Königin. En tom burk med energiläsk rullade längs gången och stannade vid hans fot.

Vinden grep tag i honom så fort han kom ut på perrongen. Kostymbyxorna och jackan fylldes av kall luft. Blåsten på slätten var en del av hans uppväxt. Det var först när han flyttat som vuxen han insåg hur mycket han avskydde vinden som erövrade alla tankar och tog dem med sig till ingenstans.

En kvinna i 20-årsåldern med håret färgat i blått och svart var den enda passageraren som gick av förutom han. En nedklottrad canvasväska hängde över hennes axel och hon hade en stålstav genom näsan, som gav ett primitivt, infödingsliknande uttryck. Hon log mot honom och han noterade att läppstiftet matchade håret.
-Jäkla blåst, sa hon.
-Jag vet, svarade han.

Han hade avbett att bli hämtad av föräldrarna och lovat att gå hem. Promenaden till barndomshemmet från tåget brukade ta omkring 20 minuter. När han växte upp var sträckan evighetslång. Nu kändes den sträcka som han gick genom 1970-talets villakvarter med tegelhus där gavelspetsarna av trä fått nya färger,som inte alltid matchade det gula teglet, som ett par steg genom universum. Så mycket ångest och så många tankar som gömde sig bakom tujahäckarna. Drömmarna som tillhör banken.
-Priserna har gått upp, skulle pappa säga.
-Men de har väl kostat på att renovera, skulle Hans svara och lägga till att närheten till pendeltåget gjorde orten attraktiv.
I väskan låg hans damkläder. Han skulle inte använda dem eller berätta om dem. Han bara tog med dem.


tisdag 31 oktober 2017

Anstränger

Tvätttid
Plockar, sorterar
Ansträngande, stressigt, tröttande
Tvättmaskinerna tvättar annans tvätt
Typiskt

måndag 30 oktober 2017

Ser trött ut

Vi brukar äta på Landsbygdskrogen någon gång om året. För att mamma ska slippa laga mat och för att pappa ska slippa äta det jag lagat. Kryddor. Lök. Konsistensen. Alltid hittar han något att irritera sig på. Han tillhör den generationen som knappt kan bre en smörgås, än mindre koka ett ägg eller en kastrull med gröt.

Landsbygdskrogen är inrymd i en gammal lanthandel, som på sin tid försåg bönderna på slätten med både utsäde och järnhandelsvaror. Väggarna i liggtimmer är målade i herrgårdsgult i det rum vi sitter i. I de andra rummen är väggarna röda, klarblå, grå eller svarta. Moderna restaurangmöbler i ek samsas med udda äldre möbler. Vi sitter vid ett av de nyare borden. Maten serveras från en buffé bakom bardisken. Det är öppet in till köket. Ägaren hälsar alla gäster personligt välkomna. Han är rödbrusig i ansiktet och glasögonen med ruta är immiga.

De flesta gästerna är medelålders eller äldre. Magra små farbröder med mustasch och deras försiktiga fruar förser sig från buffén. När kvinnorna anländer så har de tunna dunjackor och handväskor där axelremmen består av en kedja i gulmetall. Ett par stillsamma och väluppfostrade pojkar i 10-årsåldern väntar på sin tur.

-Det var inte många yngre här idag, säger pappa. Annat var det i somras när vi var här med Kennet och Charlotta. Då var det mer aktion och mycket mer folk.
-Yngre kanske inte har tid att gå ut och äta en vanlig söndag, säger jag. Det är så mycket som ska hinnas med de dagar man har ledigt. Tvätta. Städa. Storhandla. Ta hand om trädgården.
-Det kostar för mycket, säger pappa.

Vi äter anka. Smaken känns ovanlig. Efter första tuggan undrar jag vad jag gett mig in på. Potatisen är skrynklig och stekt med skalet på, fågelköttet brunrosa och så mört att det lossnar från benet när jag för vid det med gaffeln. Den blekröda såsen smakar apelsin. Ett par gäster lämnar restaurangen och berömmer den fantastiska ankan. Jag håller med. Det är gott med anka. Udda. Det är så sällan med äter anka.

Glas och kaffemuggar fyller upp bordet när vi ätit färdigt. Innehavaren kommer ut med en vit laminatbricka. Han ställer den på bordet och säger:
-Jag ställer den här så länge, säger han innan han går vidare mot nästa bord.
Han går tungt och haltar. Vänsterbenet vill inte riktigt nudda golvet. Det slår mig hur trött han ser ut.
Vi dukar av bordet och mamma ställer brickan på brickvagnen.

söndag 29 oktober 2017

Beträffar

Skrivelse
Formell, officiell
Oroar, bekymrar, ängslar
Vad beträffar tidigare skrivelse
Myndighetsmakt

torsdag 26 oktober 2017

Rundade

Rundade hörnet
Möttes av morgonstjärnan
Ljusprick bland molnen
God morgon  sa en främling
Rösten förkylningsraspig

onsdag 25 oktober 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Det fanns ingen anledning att tro att föräldrarna var avtrubbade av den höga barnadödligheten det första levnadsåret och inte vågade älska sitt barn fullt ut, är hämtad från Bronsåldersmordet av Jonathan Lindström, en fackbok som följer en bronsåldersman genom livet fram till hans våldsamma död. Delar av skelettet påträffades av en slump i samband med dikesgrävning. På bronsåldern fanns inga tamkatter, står det i boken, vilket innebar att mössen hade fritt spelrum. Man åt fermenterad lever. Det är som surströmming ungefär, fast med lever. I skolan lärde jag mig att bronsåldern hade gynnsamt klimat, man kunde t om odla vindruvor i Sverige. Sen kom järnåldern och då blev klimatet kyligare och regnigare.

Det fanns ingen anledning att tro att föräldrarna var avtrubbade av den höga barnadödligheten det första levnadsåret och inte vågade älska sitt barn fullt ut. Så var det alltså. Förtvivlan och sorg, generation efter generation, sekel efter sekel. Tanken svindlar. Det är svårt att ta in.

tisdag 24 oktober 2017

måndag 23 oktober 2017

Stör

Ladugården är tom på kor sen länge, men ändå inte riktigt ren. Det syns spår av gödsel på cementgolvet och de vitmålade väggarna är prickiga av gödsel eller flugskit. I dammet på logen står en ådringsmålad skänk med trasiga dörrar och en maskäten kökssoffa utan lock. Längs väggen står buntar med grånade hässjestörar.
-Kan jag ta ett par stycken, säger jag och tänker mig att ha dem till något i trädgården.
Vi har nyss köpt hus och det känns som jag trevar mig fram, med renoveringar och trädgårdsjobb.
-Nej, säger pappa. Vad ska du med dem till? Det blir bara rörigt.

lördag 21 oktober 2017

Andra ändan

Meterologen försökte förklara fenomenet stående våg för mig. Eller ja, han var inte meterolog då, bara Jonas som gick natur och drömde om att bli meterolog. Vi var två tonåringar som ansträngde oss för att bli förälskade i varandra. Den stående vågen hade bildats i Bråviken. Han liknade den vid det som händer när man skvimpar vatten i ett badkar från ena ändan till andra ändan. Jag förstod ändå inte. Min familj hade inte ens kommit sig för att åka till Kolmården, trots att jag hade en bok med foton därifrån och tjatade till jag blev för gammal för det. Boken blev sönderläst med nötta pärmar. Jag har en tydlig minnesbild av några chimpanser runt en stubbe. Jonas familj åkte skidor i Österrike på sportlovet och bilade i Europa på somrarna.

fredag 20 oktober 2017

Obekymrad

Uttern
Fångar fisk
I elverkets damm
Orsakar en massa uppståndelse
Obekymrad

En liten text med anledning av att det lär finnas utter i centrum av stan. Ingen verkar har sett uttern, men det har kommit upp en varningsskylt, så inga bilar ska köra på den. Jag har en hemlig dröm om att få se en utter. 

European Otter

torsdag 19 oktober 2017

Textinspirerad av bok

Inspirationsmening: Men det mest märkliga stället i huset var ändå familjens stora klädkammare. Meningen är hämtad från Lannge - Budbärare från det okända

Jag lekte i Villa Solviken ibland som barn. Flickan som bodde där hette Elizabeth och var ett år äldre än jag. Mamma körde mig dit i vår giftgröna folkvagn. Huset var grått och klätt med sådana där grå plattor som jag lärt mig var giftiga. Större delen av huset var tillstängt. Vi fick vistas i köket och Elizabeths rum och den där klädkammaren.

Klädkammaren hade blekgrå väggar och kallt grått golv. I mitten stod ett gammalt bord täckt med en träskiva. Ovanpå den hade Elizabeth byggt en stad av lego som hon härskade över. Hon lät mig leka där på nåder. Jag fattade inte hur någon kunde ha så mycket lego. Jag hade knappt så det räckte till ett hus.

Det är först i vuxen ålder det slagit mig hur märklig den där klädkammaren var. Vi stängdes in där i det kalla och gråa med en oändlig mängd legobitar för att forma en värld efter Elizabeths huvud. Hennes mamma var som min, ofta sängliggande med huvudvärk.

Huset var annonserades ut på Hemnet och jag gick in på mäklarens hemsida. Det hade renoverats i svart och vitt och mäklaren hade slarvat med att plocka bort inför visningen. Under en säng låg en udda strumpa och det satt vykort och  barnteckningar på kylskåpet. Det var bara klädkammaren som var sig lik. Grå, kall och kal.

Jag nämnde husförsäljningen och klädkammaren när jag var hemma. Vi drack te ur benfärgade muggar med äppelmotiv och jag föreställde mig hur hemnetknarkare skulle irritera sig på kökets furumöbler om huset kom ut till försäljning (jag fasade för den dagen).
-Villa Solviken, sa min bror. Klädkammaren? Det bodde någon gubbe där på 30-talet ihop med sin mamma. Torsten hette han visst. De sa att han var nazist och  hängde sig strax efter kriget. Jag har hört att han går igen. Mamman dog i samma veva och det fanns visst en undangömd syster, som togs till nåt hem också.

tisdag 17 oktober 2017

5 minuter i fred

Har man ens fem minuter i fred
När man har internet ständigt tillgängligt
Möjligheten att se om det hänt något
Något att kommentera
Eller förfasa sig över
Känslan av tomhet
När man bara blir irriterad
På sig själv
Man tror man vilar, kopplar av
Fast hjärnan bara grötar ihop sig
Metoo
Skriv det i sociala medier
Om du varit sexuellt trakasserad
Jag vet att jag borde bli upprörd
Ta tag i det
Kräva förändring
Men jag blir bara ledsen
Så många
Främlingar och sådana jag håller av

söndag 15 oktober 2017

Meterolog, lyster, längtan

Dammtrasan gör sig över lysterskålen jag fått efter mormor. Det är en orange glasskål. Ytan ger ett oljeskimrande intryck. När jag var barn var skålen magisk, fylld av hårda karameller eller en peng att ta vara på. Nu känns den hopplös omodern. Ändå har jag den framme. Min bokhylla är sådan. Ett masoleum över tankar jag en gång tänkt och minnen jag längtat efter att vidröra. Jag vet inte vad jag skulle ha istället. En tom vägg som det står Carpe Diem på? Eller en fondvägg med någon stormönstrad tapet?

I bakgrunden står TV:n på med väderrapporten. Idag har meterologen en röd skjorta under en tweedkavaj. När jag var i tonåren hånglade jag med meterologen. Han kunde inte kyssas, men var rätt rolig. Det slår mig att jag inte reagerar på honom längre. I åratal har jag ryckt till när jag sett honom på TV. Tankarna har dragit upp min tonårskropp och slängt den över mig. Nu bryr jag föga om honom, än mindre om det han säger. Vädret blir som det blir ändå och det brukar hinna ändra sig innan det blir dags för nästa prognos.

Jag lyfter skålen och håller den i händerna. Den känns tung och den oljiga ytan känns flottig. Det syns ett tydligt märke på bokhyllan där den har stått. Kanske är det dags att ställa undan skålen? I köksskåpet högst upp? Som jag måste ha stegpall för att räcka.

lördag 14 oktober 2017

Andas

Strandängarna vid Tåkern betas av kor för att hålla landskapet öppet. Vi såg dem på håll när vi gick och följde spången som markerade vandringsleden. Det blåste. Folk och fåglar lyste med sin frånvaro. Vi såg inte en människa när vi gick där ute i grådagern. När vi gick tillbaks hade korna flyttat på sig. Flocken om 40 djur stod på varsin sida av spången. De var bruna och vita och hade lockig päls i pannan.
-Nu går vi, sa jag. Har man fullt med kossor i ett naturreservat där det går folk så är de säkert snälla.
-Jag undrar vilken rubrik Aftonbladet skulle välja? Turister attackerade av kor? Fågelskådare attackerade av kor? Vandrare attackerade av kor? Turister låter mest allmänt. Vem som helst kan identifiera sig med turister.
-Fågelskådare låter mer extremt. Du har kikare. Vi ser ut som fågelskådare. Nu går vi.
Halvvägs genom koflocken, när ett av kreaturen sparkade bakut och galopperade iväg, insåg jag att jag slutat andas.

torsdag 12 oktober 2017

Barnen står tätt tillsammans

Barnen står tätt tillsammans under kastanjeträdet. De har händerna fulla med blänkande, rödbruna kastanjer de plockat på marken. Trädet står i Lövgrens trädgård. Grenarna sträcker sig över nätstaketet och in på bostadsrättsföreningens mark. Barnen har galonbyxor och stövlar och färgglada jackor i turkos och cerise. Kastanjerna är magiska så här års, blanka och hårda, skönhet man vill bevara i evighet. Framåt vintern kommer de att skrumpna ihop och börja likna knöliga valnötter. Jag vet. Jag minns de kastanjer jag plockade som barn och sorgen när samlingen försvann ner i papperskorgen under mammas vakande öga.

Lokalradion sänder ett inslag om Lisbeth. Hon har 149 saltkar i ett vitrinskåp och ska sälja samlingen för att inte bli, som hennes dotter uttryckt det "hemtjänstens skräck". Jag funderar på om lokalradion har nyhetstorka och varför Lisbeths saltkar är värda ett inslag. Det måste väl finnas värre saker att lämna efter sig än några små skålar i pressglas, som vardera rymmer ett par skedar salt. Böcker, tavlor, halvfärdiga handarbeten, stenar från någon grekisk strand... Jag ligger i riskzonen.

Bostadsrättsföreningens ordförande kommer ut från sin port. Han har keps och täckjacka och ställer sig framför en buske. Ett efter ett plockar han av de gulnade löven och lägger dem på marken. Jag funderar på att sätta på en någon skiva, bara för att slippa tänka på Lisbeth och hennes saltkar och bostadsrättsföreningens ordförandes intressen för löv, men tvekar. Många har gjort sig av med sina skivor och lyssnar bara via streamingtjänster. Min samling står kvar som någon slags souvenir över gamla minnen. Det blir något från YouTube istället. Townes van Zandt. Jag såg en dokumentär om honom för något halvår sedan och lade namnet på minnet. I en kommentar till videon har någon skrivit townes saved me one bad day.

onsdag 11 oktober 2017

Rädda

Grodan fångades i språnget
Låg död på vägen
Omöjlig att rädda

tisdag 10 oktober 2017

Bläddra

Jag bläddrar i en bok om koftor. Den handlar om koftar och stickade plagg som kulturbärare. En riktigt bra kofta är smidig, följsam, varm och vacker, står det i boken. Den står över klädkoder, borgelighet och konvenans. Den kan befria sin bärare.

Jag läser om bandymålvakten Slevens kofta. Koftan började som en tröja, men när Sleven lade på hullet klipptes tröjan upp framtill och försågs med knäppkanter. Numera finns tröjan på museum i Uppsala. Den är lappad och sliten och ett älskat plagg.

När jag bläddrar vidare finner jag ett kapitel om Ivar Arosenius. Med blomsterkrans i håret målade han sitt självporträtt iförd en mönsterstickad tröja. På målningen förefaller tröjan vara mörkt grön, mönstrad med tunna linjer som bildar romber. Stickar man efter bokens beskrivning ska tröjan stickas med natursvart bottenfärg. I kapitlet finns flera foton. Ett foto är nästintill identiskt med självporträttet. Konstnären sitter på en säng. Ena armen vilar på en kudde. Själva målningen är dock gjord framför en spegel. Det syns på tröjans knäppning.

Det är något skört över Arosenius. Hans uppenbarelse fyller en med känslan av att vända ansiktet mot himlen en stjärnklar kväll. Själva ögonblicket fångas i en bild av en man insvept i en allför stor rock. Han är ömtålig, mager...Säkert plågad av den sjukdom som kom att ta hans liv. Som barn fick jag höra hans sagobok Kattresan. Den lästes högt. Boken fick jag av någon äldre släkting som läst den som barn. Men ack, katten åt så att den sprack. Jag vill minnas att jag tyckte boken var skrämmande, oförutsägbar, påtvingad... Döden i blödarsjuka, som sades vara fasansfull, hade kanske också sin betydelse. Vi hade släktingar i trakten där han bodde, så det är möjligt att han nämndes, som sådant man skvallrar om.



Boken jag bläddrat i heter Kulturkoftor, livet, konsten och saker att sticka och är skriven av Celia B Dackenberg.

måndag 9 oktober 2017

Stänga

Anna stänger bakluckan till bilen. Hon huttrar till. En vindby blåser in under parkasen. Vatten rinner ner innanför kragen. Trots att hon bara gått över parkeringsplatsen är fötterna genomblöta. Varukassarna fyller bagageutrymmet. Det blev dyrare än hon räknat med. Ändå kan hon inte påminna sig att hon köpt något onödigt. Köttfärsen på extrapris kanske. Hon har säkert köttfärs i frysen redan. Amaryllislöken. Ingen jul utan amaryllis. Att driva den direkt från löken istället för att köpa en färdig med knoppar är tradition för henne. Hon skulle vara slut som människa om hon inte fick hållas med den där löken och sätta den i mormors gamla Rörstrandskruka.

Bilen känns sur och fuktig när hon sätter sig bakom ratten och letar efter reglaget till värmen. I kassakön hade hon stått bakom två kvinnor i pensionsåldern. De var kutruggiga och hade ljungfärgade sjalar över mörka kappor.
-Jag har träffat mitt barnbarn i helgen. Fyra vuxna på en två-åring. Det är lagom det.
-Tänk om man kunde stänga av de där små.
-Eller bara stanna tiden. De är ju så goa.
Anna kramade ratten med händerna. Det kanske var det som var felet. För få vuxna som brydde sig. Hon som aldrig räckte till. Fyra vuxna till ett barn. Hon var nästan alltid ensam.

lördag 7 oktober 2017

Ord på B

I en by i närheten hölls skördemarknad. Besökarna rullade kärror fyllda med potatissäckar och äpplen mot sin bilar (landsbygdsbor är så otroligt praktiska av sig). På borden längs bygatan låg bullar och bröd till försäljning. Jag köpte broccoli och bruna ägg, som enligt uppgift värpts av hönor som var både välmående och frigående. Ett äpple fick jag också tag på. Ett Maglemer, syrligt och frisk i smaken, ett barndomsäpple, som inte brukar finnas i butik. Det räckte med ett äpple, bara för att minnas och njuta av smaken. Jag köpte inte fler.



by, besökare, bygatan, bilar, bullar, bröd, broccoli, bruna, barndomsäpple, butik 

fredag 6 oktober 2017

Lagt märke till

-Vet du vad jag lade märke till när jag var på Preem för att hämta paket?
-Att folk handlar för mycket på postorder?
-Man kan se på folk vad de har beställt. Först i kön stod det en kille med mjukisbyxor och huvtröja. Det verkade inte som han varit utomhus i någon större omfattning sedan han gick på mellanstadiet. . Killen hade köpt hemelektronik. Efter honom stod en tjej med träningstights och gångstavar. Hon hade köpt kosttillskott. Ynglingen framför mig hade köpt kläder från Zalando för att komplettera sin redan moderiktiga garderob.
-Vad köpte du själv som var så avslöjande?
-Jag hämtade ett paket från Apotea.

torsdag 5 oktober 2017

Samlingen i hörnet

Samlingen i hörnet var det enda som avslöjade att det var kanelbullens dag. Åtskilliga bullformar av veckat papper hade vikts ihop till tårtbitar och kilats in under kanten på brödfatet som stod i hörnet av köksbordet. Pyssliga fingrar hade format hjärtan av överblivet pärlsocker på vaxduken. Diskbänken pryddes av två glas kladdiga av mjölk och en urdrucken kaffekopp. Klara suckade. Hela dagen hade hon ståndaktigt tackat nej till kanelbulle efter kanelbulle, med eller utan rosa socker till förmån för cancerforskningen, flerköpserbjudanden och hembakta alster med glasyr, bara för att komma hem till detta.

tisdag 3 oktober 2017

Komma

Utflyktsbåten ligger vid kaj på grund av motorhaveri. Det hänger en skylt på repet vid landgången. Båten har låg bordläggning och en överdimensionerad överdel med plast och glasfönster. Fören ger ett uppnosigt intryck. Fendrar av gamla bildäck förhindrar att den nöter mot kajkanten. Någon personal ser jag inte till. Vi skulle gjort en utflykt till ett naturreservat för att vandra runt en ö präglad av ålderdomligt jordbruk och kustnära fiske, men nu kommer vi inte att komma ut. Sol, vind och vatten. När jag tänker orden så tänker jag att det är en uttjatat refräng, en sång man hört allt för många gånger vid fel tillfällen. Samtidigt så finns längtan alltid där, efter öar och kust.

Jag sitter på en parkbänk med ryggen mot en uteservering. En barnfamilj med en dräglande golden retriever passar mig och hunden nosar på mitt knä. Det yngsta barnet som nyss lärt sig gå stapplar fram på knubbiga ben. Ett äldre syskon sitter hopkrupen i vagen. Kinderna är strimmiga av tårar och ögonen svullna.

På uteserveringen sitter en kvinna i elrullstol. På bordet framför henne står en kaffedrink. Hennes överkropp påminner om en bylsig kudde. Hon har påfallande korta armar och talar i headset.
-Vilken fantastisk sommarstad det här är, säger hon. Så idylliskt och lämpligt både för kompisgäng och barnfamiljer. Kommer du snart?

Mobiltelefonen i fickan tynger mot benet. Jag avskyr den för den får mig att känna mig dum. Dum för att jag inte förstår dess finesser fullt ut, dum för att den gör mig beroende och användandet sällan ger mig något i utbyte. Jag tar fram den för att skicka ett meddelande, men tvekar inför formuleringen. Kommer du snart? Kan du komma snart? Var är du? Varför dröjer du?

måndag 2 oktober 2017

Hårt

Det blåser hårt från väst. Jag noterar att träden gulnat över natt. Skogen är annorlunda nu, än vad den var igår. Svamparna är betydligt färre. Morgonen bär vittnesbörd om annalkande oväder. Det är en sådan dag, när man vänder ansiktet mot vinden, för att möta melankolin i sitt inre.

söndag 1 oktober 2017

Utanför fönstret

Utanför fönstret var allt bara mörker. Mörker och vind. Jag stod vid fönstret. Stormen piskade björkgrenarna framför gatlyktan. Löven hade inte fallit från trädet. Bara enstaka löv hade gulnat. Så blev allt mörkt. Strömmen gick. Lamporna slocknade i hyreshuset på andra sidan gatan. På andra våningen pågick en fest. Jag såg cigarettglöden från de som var ute och rökte och föreställde mig hur vinden slet i deras kläder. I lägenheten högst upp tändes en ljuslykta i fönstet. Elementet kändes fortfarande varmt mot mina fingrar. I köket hade tevattnet inte hunnit bli mer än ljummet innan strömavbrottet. Jag funderade på att tända en ljuslykta, men avstod. I stan brukar strömmen snabbt komma tillbaka.

torsdag 28 september 2017

Grå

På morgonen när dagern var grå mötte jag en flock vargar på hygget. Ledarhonan stod på en sten och blängde. Hanen och något som föreföll vara en valp på väg att bli vuxen närmade sig på stigen. Hanen gick med sänkt huvud. Morrade. Den yngre var valpigt uppspelt. Jag böjde mig ner och svepte in hunden i min jacka för att skydda den samtidigt som jag skrek försvinn åt vargflocken. Där vaknade jag. Någonstans i drömmen läste jag att vargar setts i trakten, på andra sidan viltstängslet ett par kilometer bort.

Händelsen med vargarna var en dröm, en påtagligt närvarande dröm som närde sig på min själ den kommande dagen, diandes i min bröstkorg. På kvällen beslöt jag mig för att teckna varghonan. Jag tecknade efter bild och resultatet blev sådär. Det syntes tydligt att jag använt förlaga och det fanns ingen riktig närvaro i bilden. Trots att jag brister i skicklighet fortsatte jag med bilden.

Det knackade på dörren. Klockan var mycket och det var dags att förbereda kvällen. Jag lade skissblocket på soffbordet och gick och öppnade. Utanför stod Hans och Marie. De presenterade sig så. Hans var påfallande lång. Han stod med tårna vinklade inåt och hans mage under den grå skjortan såg ut som om den var stoppad med dun. Marie hade glasögon och håret uppsatt i råttsvansar.
-Vi kommer från Radiotjänst, sa Hans. Du har inte betalt din TV-licens.

onsdag 27 september 2017

Kan vara

Funderar på
Om det kan vara så
Att all information
Om riskerna med stress
Kombinerat med uppmaningen
Att du måste stressa ner
Helt enkelt är stressande i sig
Det är lite som
Du får inte bli förkyld

måndag 25 september 2017

Nödvändigt

Jag vill minnas
Att vi alltid vände på slantarna
Blandfärs istället för nötfärs
Den var några kronor billigare
Tänk på att det är billigare att baka själv
Stekt potatis istället för djupfrysta pommes frites
I efterhand undrar jag
Var det verkligen nödvändigt?

söndag 24 september 2017

Komplicerat

Tvärs över vägen mot Lidhult står en låst vägbom. Vi lämnar bilen i en trevägskorsning som mest påminner om en glänta för att gå de sista kilometrarna fram. Skogsvägen har grå hjulspår och tovigt gräs i mitten. Vi går tysta på varsin sida. Granskogen står tät.
-Den är snart avverkningsbar, säger Jens. 
Jag rycker på axlarna. 
-Det är sorglig när skog tas ner. Jag tänker på fåglarna och djuren.
-Kan inte vara mycket djurliv i en sådan här skog.

Lidhult tillhör hembygdsföreningen numera. De har fått torpstället som donation. Ängarna närmast huset slås med lie varje år. Vi går fram till stugan. Den består av kök och rum. Ladugården knäcktes av stormen 1969. Kvar finns bara en krympande hög av brädor och tegel. Det växer nässlor runt grunden. På stentrappan står en trebent järngryta fylld med röda pelargoner och det hänger tunna gardiner i fönstret. Inslag och varp bildar ett tätt rutmönster. Jag kikar in genom fönstret på långsidan och ser den murade spisen. Av någon anledning kommer jag att tänka på Moa Martinsson, någon filmatisering av Mor gifter sig som jag såg på TV för länge sedan. Runt köksbordet står några udda stolar. Jag ser en tallrikshylla fylld med udda porslin och en gul emaljhink. Längst in i rummet står en våningssäng, som förefaller vara hemmasnickrad. Madrasserna är täckta av gröna överkast, i en nyans som påminner om möblerna på Folktandvårdens väntrum. 
-Går man runt knuten så ska det finnas en stig som leder ner till sjön, säger jag. Två barn drunknade där. De var tvillingpojkar. Tror de var tio år. Så säger man att tillvaron är komplicerad nu. Åtta barn i den lilla stugan. Unga som emigrerade till Amerika och som aldrig hördes av. Vet du att man kan övernatta i stugan? Man får ringa till ordföranden i hembygdsföreningen och för att få låna nyckeln.
-Skulle du vilja göra det? Stugan har ju tillhört din släkt?
-Jag vet inte. Det är så känslomässigt ändå, att bara vara här. 

fredag 22 september 2017

Önskade

På torget sålde Olle ekologiska grönsaker som han själv hade odlat. Gurka, zucchini och broccoli brukar vara billigare än i mataffären. Det har jag lärt mig och så får man lite torghandlarcharm på köpet. Han skämtade med en av kunderna som trängdes framför disken av väderbitna plankor och vände på kålhuvuden och rödbetsbuntar.
-Du är bra på huvudräkning du. Om jag behöver leja någon till hjälp så vet jag vem jag ska vända mig till. Du kan få betalt in natura. Jag så till en tjej en gång. Hon bara stirrade på mig, fast det inte var så jag tänkt mig. Det var grönsaker jag tänkte på. Jag lovar.
Han vände sig mot mig. Fleectröjan var öppen i halsen och han hade inte hunnit raka sig. I hemlighet är jag lite oroad över Olles hälsa. Han verkar så stressad och när jag väntar på min tur har jag hört åtskilliga historier om bevattning och marknader.
-En squash och en gurka, sa jag. 20 kronor.
-Det är inte en squash, sa han och log, utan en zucchini.
-Är det någon skillnad? Är det inte samma sak?
-Det är en milsvid skillnad. Fruktköttet är helt olika växtsättet skiljer sig åt.
Han förklarade och jag önskade att jag fortfarande kom ihåg skillnaden. Den ena har genomskinligt fruktkött och den andra vitt.

torsdag 21 september 2017

Lättad

Ser dig försvinna
Lättad, oändligt sorgsen
Ingenting upphör
Ögonblickets bitterhet
Vattenångan skimrar till

onsdag 20 september 2017

Text inspirerad av mening i bok

Inspirationsmeningen I längden vinner hopplösheten över varje ljusglimt, varje hjärtslag, varje ansats till något annat, är hämtad från Lina Limans bok - Konsten att fejka arabiska. Det blev någon slags dikt, inspirerad av meningen.

Kanske är det så
Att vissa är stämda i moll
Med ett vemod och mörker
Som sluter om själen
Ett ansikte som minns fukten av regn
Mer än värmen från sol
Händer som värms över brinnande ljus
Istället för att hållas av en älskad vän

tisdag 19 september 2017

Obegripligt

På villagatan som leder ut mot skogen blir jag upphunnen av en joggare. Hunden står och nosar på en fläck och påminner mest om en dränkt råtta.
-Hej, säger joggaren. Vilken härlig morgon. Visst är det obegripligt att det kan regna så mycket som det gör.
Jag ler och ser honom försvinna bort längs vägen. Vindoverallen är säkert 20 år gammal och han har svarta joggingskor. Han springer lätt och taktfast och verkar ha ett fantastiskt löpsteg, helt utan påverkan av sneda fötter eller ömma knän. Kunde han verkligen vara närmare 80?

Jag tar den knöliga stigen längs sjön. Bryggan är regnvåt och hal. Skogen speglar sig i vattenytan och gör den gråtmild och grön. På håll hör jag Jörgenssons tupp. Den låter gammal och hes, som den behöver harkla sig först, innan den gal. Vad gör man med en gammal tupp? Nackar den? Låter den dö av ålderdom? Vid stigen växer några Karl-Johansvampar. Jag ber hunden leta efter dem.
-Var är svampen? Kan du hitta svampen?
Hunden letar rätt på dem med hjälp av nosen och får hundgodis som belöning. Svampen är anlupen. Jag låter den stå kvar.

lördag 16 september 2017

Viktiga

För ett par år sedan så skrev jag morgonsidor regelbundet. Det var något jag läst att man skulle göra enligt någon amerikansk kreativitetscoach. Tre handskrivna sidor eller 20 minuter varje dag, direkt på morgonen så fort man vaknade helt utan krav på att det man skrev skulle vara meningsfullt, grammatiskt korrekt eller ens läsligt. Sedan slutade jag. Varför vet jag inte riktigt. Kanske tröttnade jag på dumheterna jag skrev och att jag ständigt upprepade mig. Vi skaffade en ny hund och en valp som behöver ut så fort den vaknar och helst innan dess tillåter inte riktigt att man mornar sig med en anteckningsbok. Pennor tuggar den sönder så fort den får en chans.  I morse kände jag att jag saknade de där morgonsidorna. De kanske var viktiga på sitt sätt?

fredag 15 september 2017

Klänning

Jag har varken klänning eller högklackade skor på mig idag. Det slår mig när jag träffar kusinerna. Sofia har en klänning i lager på lager med siden och spetsar och högklackade sandaler snörda runt vristen. Till och med handväskan är elegant. Agneta är klädd i en svart fodralklänning. Över har hon en limegrön poncho. Till det har hon valt stövlar med höga klackar.

Jag svär för mig själv när jag ser dem och jämför deras plagg med mina. Var de handlar sina kläder vet jag inte, men det är inte hos någon av de stora kedjorna i alla fall. Garderobsångest är något jag försökt rationalisera bort. Jag valde mellan en prickig tunika från Gudrun Sjödén och en svart damkostym, plagg som har ett par år på nacken, men kan räknas som klassiska och tidlösa. Stöttepelare i garderoben. När jag stod framför spegeln i hallen så märkte jag att passformen på kostymen inte var vad den varit. Kroppen hade förändrats de senaste åren och det verkade inte som jag kunde trolla med figurformande underkläder längre. Det skulle behövas en lyftkran för att få ordning på saker och ting. Inte för att jag är den som skämtar om tyngdlag och tantighet.

Vi kramades när vi träffades, uppriktigt glada över att se varandra och vi talade om sådant som vi ansåg passande. Agnetas son går en spetsutbildning på gymnasiet. Sofia hade varit på Kreta. De är duktiga på att prata om sig själva båda två. Jag satt mest tyst, med en gröt av barndomsminnen i huvudet. Mina föräldrar. Deras föräldrar. Skillnader. Likheter. Jag kommer aldrig att bli klar med mig själv. Nå den där insikten och försoningen som man borde. 

torsdag 14 september 2017

Klockan

Någon gång i vuxen ålder
Slutade jag bära klocka
Tiden upphörde att existera
I den formen
Men fanns fortfarande kvar
Det finns väl ingen som bär
Armbandsur numera, säger Hasse
Alla vet väl vad klockan är
När man har klocka på mobilen
Säg inte det, säger jag
Armbandsuret är en statussymbol
Ett smycke för män
Något som man inte behöver
Som visar att man har råd

tisdag 12 september 2017

M-ord

Vi stannande till vid en mack mellan Borås och Alingsås. En man i manchesterkostym tankade en Mitsubischi. Han hade ett cigarettpaket i bröstfickan och fingrade rastlöst på pumphandtaget. Bakom macken låg ett gatukök inrymt i en rödmålad barack. Raggarköket stod det på en skylt. Hemlagat mos. Dagens 65 kr. Jag svär på att folk faktiskt stannar till för att fotografera det där. Utanför stod två amerikanska bilar, en mörkgrön och en metallicblå. Inredningen gick i amerikansk 50-talsstil, rutigt golv, krom och stoppade galonmöbler. En kille i 35-årsåldern klädd i svarta arbetsshorts satt med särade ben vid ett av borden och slickade på en mjukglass. Vi åt aldrig där. Sedan fick vi höra av Mimmi att Mattias och Marina åkte dit ibland och att de faktiskt hade god mat. Vi kanske har missat något?



Mack, mellan, man, manchesterkostym, Mitsubischi, mörkgrön, metallicblå, mjukglass, Mimmi, Mattias och Marina, mat, missat

måndag 11 september 2017

lördag 9 september 2017

Dröjde

Kyrkan hade familjedag med förtidsröstning till kyrkovalet, loppmarknad och servering. Jag gick dit för att rösta. Partigrupperna stod utanför församlingshemmet. Sverigedemokraterna bjöd på engelsk konfekt med illblått strössel. Karamellerna såg inte aptitliga ut. Centerpartisten diskuterade prisutvecklingen på skogsfastigheter med någon som inte var med i det partiet. Socialdemokraterna pratade om hundar. Från serveringen luktade det kaffe och grillkorv. Försäljarna på loppmarknaden hade täckt sina bord med plast och paraplyer till skydd mot duggregnet. Det dröjde innan jag fick gå in på pastorsexpeditionen och lämna mitt röstkort och mina röstsedlar. Paret innan mig fumlade med röstsedlar och letade efter sina glasögon. De slog mig att de ändå var varsamma mot varandra. Kanske har de rösterna jag lämnade någon betydelse.

onsdag 6 september 2017

Sällan

Vi besöker sällan norra delen av Storgatan. Det finns ett par föreningslokaler längs gatan. Centerpartiets partiexpedition ligger där och konstföreningen har inte öppet speciellt ofta. Modigs Café har legat där sedan 1929. Modig själv avyttrade verksamheten för flera årtionden sedan, men namnet lever kvar.

Den senaste ägaren, en gråhårig kvinna sprungen ur en annan tid, har försökt sälja i flera år. Sedan förbifarten byggdes uteblir långtradarna och hantverkarna verkar söka sig någon annanstans. De som skvallrar och fikar sitter på Royal eller ICA. Nu verkar det inte som det kommer att serveras något mer kaffe under den snirkliga neonskylten med texten Konditori. Kontraktet är uppsagt och inventarierna ska säljas ut. 

Vi gick dit på utförsäljningen, lite skamligt, eftersom vi inte varit där när konditoriet var öppet. I samband med ett ägarbyte på 1990-talet hade väggarna målats i en mild nyans av rödockra. Över soffan hängde en enkel oljemålning med en tall. Caféstolarna i teak runt de repiga borden hade fått ny klädsel av vaxduk från IKEA med 60-talsmönster. I det inre rummet stod ett par fåtöljer och en bokhylla med populära pocketböcker från de senaste åren. Det var ett sådant där café som var som ett vardagsrum, där man skulle kunna sitta länge med sina tankar.

Jag plockade åt mig en gul plåtburk som det stod Svea Konfektyr på och tog den i famnen. Trevåningsburkarna med påtejpade etiketter och bullburken av 1970-talsplast ville innehavaren inte sälja ännu. Limmet på tejpbiten som det stod drömmar på hade börjat släppa. Stolarna skulle säkert passa i köket hemma. Tyget var så omsorgsfullt valt. Jag antar att de kommer att hamna hos någon uppköpare som säljer vidare till någon som ska starka retrocafé på en fashinablare adress.

Utanför satt Ottosson och mässade på samma sätt som han gjort de senaste 40 åren. Han hade leriga Eccoskor på fötterna och för korta gabardinbyxor. Det verkade som han mumlade något om att jordens undergång var nära. När han pratade politik brukar han använda könsord och några sådana hörde jag inte. 


måndag 4 september 2017

Ord som börjar på O

Olivia stannade till på stigen och kisade mot stubben. Rötterna växte ut över stigen. Det multnande träet var blank och svart av fukt. Längst stammen hade grönaktiga alger fått fäste. Ovanpå stubben låg ett ostron fyllt med ollon.

Olga skymtade längre fram. Hon bar en orange regnrock. Det styva tyget stod ut som en kon runt henne. Regnrocken var på tok för stor för henne. Olivia hade en likadan regnrock, fast gul. Hennes var för liten. Det var sådana plagg som förmanande vuxna tvingade barn att ta på sig, så fort det var det minsta fuktigt ute, med ord som du kan bli kall eller tänk om du blir blöt.
-Olga! Titta vad jag hittat.
Systern svarade inte, så Olivia fortsatte på den slippriga stigen.

Mormor gjorde ost och hade skickat ut barnen för att leka. Osten var grynig och syrlig. De vuxna älskade den och hyllade mormor för hennes hemliga recept. När Olivia smakat på den syrliga osten hade hon tänkt att när mormor var borta, så skulle osten också vara borta, utan att hon någonsin lärt sig tycka om den.

Olovandes hade flickorna gått till grottan på berget. De hade klättrat ner för stigen med hjälp av ett rep och sidledes trängt sig in genom grottmynningen. Där inne skymtade de resterna av en hund. Kroppen hade skrumpnat. Den toviga pälsen var täckt av lera och den verkade ha ett sår på bogen. Bakom hunden låg ett bylte med kläder. Olga hade börjat gråta när hon såg hunden. Hon tog Olivia armen och drog ut henne ur grottan.
-Det fanns något mer i grottan, sa Olivia när de klättrade upp. En människa.
-Du ljuger, sa Olga. Det fanns bara en hund och det var synd om den för den var död.


Oliva, och, ostron, ollon, Olga, orange, ost, också, om, olovandes

fredag 1 september 2017

Listig

Ligger stilla
Igen
Stör ingen
Tror jag
I all enkelhet
Genomtrött

tisdag 29 augusti 2017

En halvtimmes sömn

Jag hade kanske sovit en halvtimme, när jag väcktes av att jag hostade. Den var en torr, uppgiven hosta som inte innehöll någonting, förutom det hjälplösa upprepandet, som höll mig vaken och  gav mig halvdvala istället för sömn. När jag var liten varade en förkylning alltid i fyra dagar. Då kunde man få ta C-vitamin. Brustabletter som bubblade i glaset och påminde om läsk. Nu vet jag inte. Jag har gjort citron- och  ingefärsdricka. Den river i halsen, men känns verkningslös. Jag googlar på huskurer mot hosta och blandar bikarbonat i vatten för att dricka. Det hjälper föga. Lök har jag inte provat. Det kanske jag skulle göra?

torsdag 24 augusti 2017

onsdag 23 augusti 2017

Göra + lämna

Brevbäraren lämnade
Posten i brevlådan
Det var en tidning
Som tillhörde grannen
Ett brev från Folktandvården
Som skrev att de hade mycket att göra
Och brist på personal
Så om det inte var akut, så skulle jag få vänta


Förresten behöver man göra något när det är hästar på TV? Jag låtsas att jag är 11-12 år. Det går så där. 

söndag 20 augusti 2017

Rörelse

Såg du rådjuret
Rörelsen i skogsbrynet 
Vi kör snabbt förbi
Svarta däck mot asfalten
Bockjakten börjar visst snart


lördag 19 augusti 2017

Honom

Jonathan är på besök. Jag är inte helt bekväm med att ha honom i lägenheten. Vi är kusiner och han är året äldre än jag. Egentligen är åldersskillnaden större, han är född tidigt på året och jag i november. Novemberskorpion. Han har börjat träna på gym och pratar om triathon. Den vita T-shirten stramar runt den solbrända överarmen. Kladdkakan jag bakat står på soffbordet. Han tackar nej och jag tar en liten bit för syns skull.
-Du har fått farmors tavlor, säger han. Jag känner igen dem.
-Inte alla. Du var inte med när vi tog hand om hemmet.
-Jag var i Australien då.

Jag har hängt tavlorna vid valvet som leder in till vardagsrummet. Det är två tavlor. En blek kvinna böjer nacken bakåt och blottar sin hals på den ena. Den andra tavlan är liten och långsmal. Motivet är ett stilleben med päron och plommon. Frukten är sexkantig till formen och står på en smal hylla mot svart bakgrund. Färgen har lagts på med kniv. Det är farmor som målat dem.
-Pappa sa alltid att den där med ansiktet ser ut som ett vattenlik. Du vet någon som legat för länge innan den hittas.

fredag 18 augusti 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Att jag inte har några pengar just nu, är hämtad från Hur ska det gå för Pinnebergs av Hans Fallada.

Jag läser Hur ska det gå för Pinnebergs och det känns motigt att läsa om deras liv i 1930-talets Tyskland. Hon blir gravid och de tvingas gifta sig, något som inte ses med blida ögon av hennes föräldrar. De skulle hellre se att hon gifte sig med en arbetare och inte en som är anställd, som det heter i boken om en som är kontorstjänsteman eller försäljare och därmed går sin arbetsgivares ärenden, men ändå är näst intill rättslös inför arbetsgivaren. Företaget går dåligt. Tre lata tjänstemän kan bli två flitiga. En ska bort. Man ställs mot man.

Tillsammans försöker det unga paret göra upp en budget. Allting kostar, mer än vad de har råd med, inser de. Hon kan inte laga mat. Hennes mamma har aldrig lärt henne det. Att inte ha några pengar ekar genom boken och den lämnar mig ingen ro.

De hyr möblerat och gör visit hos hyresvärdinnan. Den gamla damen gråter varje kväll. Hon sörjer sin döde make. De hade 50000 mark Nu kostar ett halvt kilo smör 3000 mark. Hon förstår inte vem som lurar henne, hon som är så noga och alltid för bok över hushållets utgifter.

Människan ställs mot samhället, mals ner i kampen för tillvaron och som sagt. Boken lämnar mig ingen ro. Hur långt har vi egentligen kommit sedan Tyskland och 30-talet och det som ledde till krig?


lördag 12 augusti 2017

Vidare

Ett kändispar från Stockholm hade köpt ett gammalt tingshus på landet och renoverat det under tio års tid. Nu skulle resultatet visas för allmänheten med loppmarknad och tårtkalas för att finansiera renoveringen av fängelset. Redan en halvtimme innan det öppnade köade ett par hundra personer utanför. Damer i klänning och herrar i skjorta och shorts sträckte spanade in över syrenhäcken för att få syn på någon av kändisarna i trädgården. Kändisarna var inte så kända att gemene man kände till dem, det var mest att det stått  lokaltidningen att de var kändisar. Den prisbelönte konditorn med café på Kungsholmen hastade förbi på väg mot tårtserveringen som för tillfället inrymts i ett rödmålat trädgårdsskjul. Radiorösten, som kanske varit med i Bolibompa, stod på trappan och försökte uppmana till lugn genom att ropa i en minimal megafon. Kändisarna hade identiska vita skjortor, solbränna och snäva jeans av något märke som inte var känt utanför Stockholms innerstad.

När grinden öppnades rusade besökarna mot tårtserveringen och bildade en lång kö. Radiorösten försökte styra upp dem som ville gå på visning i huvudbyggnaden.
-Om vi kliver över staketet till kohagen så kan vi ta oss härifrån utan att bli nedtrampade, sa Mimmi.
-Är du säker på att du vill gå? sa Peter. Jag hade ingen aning om att folk var så intresserade av byggnadsvård.
-Jag har sett tillräckligt. De har ett gammalt slagbord med en ostindisk terrin på i salen. Det såg jag genom fönstret.
-Det kanske inte var någon vidare utflykt det här?
-Jodå. Bokbordet på loppisen räddade min dag. Där finns både Schlagerbögen med glittrigt rosa omslag och en bok som hette Att komma ut.

fredag 11 augusti 2017

Kan

Läser i tidningen
Att stjärnfall kan ses i afton
Om inte himlen är mulen
Och moln skymmer sikten
Tid att önska och drömma
Att samla sig inför hösten
En kväll när himlen är nära

torsdag 10 augusti 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Ellen hade det krulliga håret uppsatt i en stor knut mitt på huvudet och ögonen var markerade med tunn, svart eyeliner, är hämtad från boken Offermossen av Susanne Jansson.

Ellen hade det krulliga håret uppsatt i en stor knut mitt på huvudet och ögonen var markerade med tunn, svart eyeliner. Där hon stod mitt på perrongen vid regionaltågets stationsläge påminde hon om en uråldrig kalkstensklippa, en rauk, i ett upprört hav. Hon var klädd i lager på lager av dyrbara linnekläder, klänningar och förkläden med asymmetriska fickor. På fötterna hade hon knubbiga gröna läderskor. Jag reste mig upp och krånglade in armarna i ryggsäckens bärremmar. Tåget krängde över en växel och den äldre kvinnan som ställt sig bredvid mig tappade balansen och tog stöd mot mig.

Ellen kom mig till mötes. Vi famnade varann.
-Vad fin du är, sa jag. Men jag trodde vi skulle åka ut till någon av naturreservaten och vandra.
-Nej, sa hon. Vi bestämde fika och länsmuseumet. Har du glömt det?


onsdag 9 augusti 2017

Visar sig vara

Månsson på Runstensvägen 8 har hängt upp ett skelett i sitt äppelträd. På överkroppen har skelettet en mossgrön T-shirt hopknuten i midjan på sig. När det blåser skrapar dess fötter mot Månssons nybyggda trädäck. Han har byggt det själv av tryckimpregnerat virke, med bara ögonmåttet till hjälp. Något vattenpass kom aldrig till användning. Trädäcket ger upphov till sjösjuka i grannskapet. Polisen kommer och monterar ner skelettet och för bort Månsson med handfängsel. Det visar sig vara något helt annat än den skämtartikel från Buttericks grannarna först trodde.

Nu är jag tillbaks igen förresten. Jag hade lite problem med internet pga åska. 

torsdag 3 augusti 2017

onsdag 2 augusti 2017

Symboliskt

I Kjell Westös Hägring 38, lånad från biblioteket, låg ett vykort på sidan 110. Det var inköpt på västkusten och föreställde en svart hummer på havsbotten. På baksidan stod det; Vissa människor kommer återfödas... Jag anar att det var något symboliskt med det hela.

tisdag 1 augusti 2017

Hand, blekt, klockan

Det händer att vi besöker Rökstenen, mest för att försöka förstå dess storhet. Runstenen står under ett skyddande tak en bit från muren runt kyrkan. Från parkeringsplatsen leder en gångväg bred som en altargång fram till själva stenen. Människor går fram, fotograferar stenen och återvänder. En del läser på informationstavlorna som berättar om stenen och vikingatidens historia. Framför mig går ett sällskap om fyra. En ung man med sandaler går på gräsmattan bredvid gången. Hans hand trummar rastlöst mot benet. En solstråle reflekteras i klockan han bär runt armen. Jag ser stenen, avbildar den reflexmässigt och återvänder till parkeringsplatsen. Utanför turistinformationen står gudabilder tillverkade av grova trästammar. Korparna Hugin och Munin har snidats i trä. Väder och vind har blekt deras svarta fjädrar.

söndag 30 juli 2017

Träffa

Peter och Mimmi skulle äta ute. För dem var det sista dagen på sommaren, som Mimmi sa med en känsla av stillsam melankoli. Hon anade att Peter var glad över snart vara tillbaks i selen igen. De hade bestämt sig för stadshotellet i en litet samhälle i närheten. Samhället var egentligen för litet för en sådan prålig byggnad. Förr i tiden hade traktens rika bönder samlats här för att göra upp affärer och hotellet hade haft rum för resande. Nu serverade man dagens lunch och maten hade rykte om sig att både vara riklig och vällagad, lite för mycket av allt kanske, men lite måste man ju få unna sig.

De parkerade bilen på torget framför Slöjdmagasinet, någon slags diversehandel med kläder och presentartiklar som klarat sig genom alla år. 50-talets neonskylt prydde fasaden ovanför de belamrade skyltfönstren. Innan maten bestämde de sig för att gå en promenad genom de äldre kvarteren ner mot ån. De kullerstensbelagda gatorna följde den medeltida stadsplanen. I örtagården odlades växter som funnits vid det närbelägna klostret.

Mimmi stannade för att fotografera ett par stockrosor. De växte upp ur kullerstenen mot en mintgrön brädvägg. Huset var så lågt att Mimmi undrade om en vuxen man kunde gå rak inomhus. Peter gick före utan att vänta in henne. Hon strosade efter och passerade en vinröd sedan. Motorn stod på tomgång. Bakom ratten satt en man böjd över sin mobiltelefon.

-Hallå där! Kan du hjälpa mig?
Föraren steg ur bilen. Mimmi vände sig mot honom. Han var i 45-års åldern och klädd i svart pikétröja. Hjässan var rakad och de muskulösa överarmarna solbrända.
-Vet du hur man kör för att komma till anstalten?
-Tyvärr, jag är inte härifrån. Jag hittar dåligt.

Peter och Mimmi försåg sig från buffébordet och slog sig ner på uteserveringen.
-Vad var det för kille du pratade med? undrade Peter.
-Någon som frågade efter vägen. Han skulle till anstalten, sa han.
-Anstalten? Du hittar väl inte dit? Vad skulle han göra där?
-Träffa någon kanske. Om man nu inte kör dit själv om man blivit intagen. Vad vet jag.

lördag 29 juli 2017

Alltså

Skolklassen sålde lotter på marknaden för att finansiera en resa till Gotland. Vinsterna i form av hinkar med varor tornade upp sig bakom tonåringarna som ansvarade för lottståndet. Jag köpte ett par lotter. På lott nummer 18 vann jag andra pris. En förälder som såg till lottståndet sa:
-Du har alltså vunnit andra pris. Här kan du välja.
Hon stack fram en papperspåse mot mig. I påsen låg en kokbok, troligen begagnad, ett par rör med Pringles chips och några 200 g mjölkchokladkakor. Jag valde chipsen, för att slippa bli frestad att äta något onyttigt. Kanske skulle jag tagit mina lotter hos Röda Korset istället. Där kunde man vinna hemvirkade grytlappar.

fredag 28 juli 2017

Ord på G

Varit på marknad, en liten marknad, knappt större än en fotbollsplan. Det får räcka med den storleken. Allt finns på liten yta. Lokalbefolkning. Knallar som säljer myggjagare från Ullared. Skumbollar. Flanellskjortor. Damtrosor stora nog att rymma en spädgris.  En gubbe som ser ut som en gumma, säljer rökt renstek. Han har förhandlat ner priset på den. 500 kr kilo. Jag smakade på några korvar från Skåne. De var fria från gluten och mjölk, men smakade grisfett, potatismjöl och grillkrydda. Första varvet känns allt lockande. En tunika eller en topp, eller varför inte en ny handväska eller ett par byxor med resår i midjan och grälla färger? Jag går ju så sällan på marknad. Andra varvet när familjen börjar bli splittrad, så falnar glansen och det kanske är lika gott så. Men tradition är det, med den där marknaden, oavsett vad jag tycker egentligen. Jag köper gurkor sen, men inte på marknaden, Västeråsgurkor. Mjölksyrar dem med hallonblad från skogen i lagen.



Gubbe, gumma, gluten, grisfett, grillkrydda, grälla, gott, gurkor

torsdag 27 juli 2017

Efterlämnade

På sin fritid sydde två småländska systrar tavlor. De efterlämnade broderierna med colliehundar, zigenarflickor, sjöbusar och hus från alperna i grälla färger togs tillvara av släktingar, som sparade på systrarnas flit och lät ställa ut dem. Jag såg dem på broderiutställningen i Virserum och trodde först att det var sydda tavlor av ringa värde hopsamlade från olika loppmarknader och hängda tillsammans för att bilda en anslående helhet. Det att de var sydda av två systrar under en längre tid gav dem en annan dimension. Stolthet över handens arbete. Känslan av att det var en smula vågat, både sett till de exotiska motiven och det faktum att man unnade sig och kostade på sig, både väv, garn och ram och därtill tog sig tiden till det flärdfulla. 

Jag besökte broderiutställningen på konsthallen i Virseum häromdag och tog en massa bilder, som jag fortfarande inte tömt kameran på.

onsdag 26 juli 2017

Föddes

Föddes
Levde
Dog
I den ordningen
Det brukar vara så
Alla dessa dagar, som kom och gick, inte visste jag att det var livet
Vad skulle det annars vara?
Citatet får mig att tänka på en broderad bonad
Jag har sett broderiutställningen på Virserums konsthall
500 broderier från 180 inlämnare från 1800-talet och fram till våra dagar
Om inte konsthallen fanns skulle nog inte så många komma till Virserum
Sydda ord
Ord som vi väljer att omge oss med
Hem ljuva hem - Biskopsgården
Jag vet att jag borde tömma kameran, granska bilderna, skapa ett sammanhang kring just det där
Ord som vi väljer at omge oss med
Stannar kvar i bubblan av någon annans skapande istället för att minnas


http://www.virserumskonsthall.com/




tisdag 25 juli 2017

Storslagen

Storslagna vyer
Slottsmiljön imponerar
Turisterna trängs
Vi vänder tillbaka hem
Prisnivån avskräcker oss



måndag 24 juli 2017

Reste sig

Mimmi iakttog ömsöm hyllan med recepfria läkemedel, ömsom innehållet i sin varukorg. Filmjölk och vitlök. Framför henne på kassabandet stod en sex-pack folköl. Några lösa ölburkar av samma märke hade fallit omkull. Ölburkarna var mossgröna till färgen och etiketten pryddes av ett rött T, som fick Mimmi att tänka på T-sprit.

Kassörskan, en tonårsflicka med glasögon och hårspännen, reste sig upp för att räkna mynten kunden lämnat fram.
-Det saknas 2 kronor, sa hon. Jag har räknat dem.
-Det kan det inte göra. Jag räknade dem innan jag gick hemifrån, så jag var säker på att de skulle räcka.
Mimmi tog ett djupt andetag. Mannen framför henne hostade oavbrutet. Den köttiga nacken glänste av svett. På underarmens insida hade hade han ett antal sår av en femkronas storlek. Han tittade först på ölburkarna, sedan på kassörskan.
-Jag betalar det som saknas, sa Mimmi. Du får två kronor av mig.

söndag 23 juli 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen Vad jag hade i min låda var omkring en tusendel av den stulna lasten, skulle jag gissa, är hämtad från Burfågel "Jailbird" av Kurt Vonnegut. Lite fri tolkning, kanske.

Jag hittade lådan längst in i garderoben i mitt barnrum när mamma bad mig röja ur den. Det är sista gången jag ber dig, sa hon och lät mer allvarlig och bestämd än hon brukar. Mamma är annars den som brukar få sin vilja igenom med huvudvärk och uppgivenhet och hotet att bli ledsen. Barndomens inställda badutflykter, lisebergsbesök och resor till Knalleland i Borås har lärt mig att lyda. Pappa var känsligare för hotet om utebliven middag. Jag tror inte någon utomstående skulle reagerat på det som jag som vuxen började betrakta som spelet inom vår familj. Gåendet på tårna. Undvikandet. För en utomstående var mamma snäll.

Plåtasken låg längst in i garderoben. Den var formad som en kista med välvt lock och hade ett tryckt motiv med bårder av blomrankor i grönt. På locket finns en bild av en mås som flög över ett landskap och på fronten, en liknande bild av ett slott omgivet av en tuktad park. Jag tittade på fågeln för att se om det var Nils Holgersson, men det var det inte. Det var en mås som flög med slagsida. Färgen på asken var bitvis bortnött.

Jag öppnade locket och fällde det bakåt. Det satt fast i plåtlådans baksida med rangliga gångjärn. I asken låg fortfarande tuggummin jag snattat. Ta det lugnt - ta en TOY. Frisk i mun med TOY. Text i rött-blått-rött. Små paket med ett par tuggummin i. Varje paket var knappt större än en vuxen persons tumme. Gula paket med Juicy Fruit, där de avlånga tuggummina alltid fick mig att tänka på plåster. De mesta av det jag snattat hade jag gett bort för att köpa mig fri.

lördag 22 juli 2017

Möjligt

Gårdsplanen utanför torpet var fylld med höns. Kycklingar poppade runt i gallerburar, som från början använts till marsvin och kaniner. Andra hönsflockar hölls i prydliga inhägnader, tillverkade av kompostgaller eller trädgårdsstaket. Tupparna gol åt varandra.

-Är det möjligt att köpa några ägg? frågade jag frun i huset.
Hon hade inrett ett av uthusen till någon slags diversehandel där hon sålde prydnadssaker och träffade sina väninnor. Trots att det låg en korg med ägg på disken fick min fråga henne att be dottern leta efter David.

David torkade svetten ur pannan och bad mig följa med in i ladugården. Äggen låg uppradade i en plastlåda.
-Vad många grönvärpare du har, sa jag.
-Jag har sådana som värper blå ägg också.
Han fortsatte att berätta om äggen och vilka raser de kom från.
-Vad kostar äggen?
-20 kronor styck.
-Oj, det är inte avelsägg jag ska ha. Jag tänkte på matägg.

David lovade att ordna matägg åt mig och jag passade på att bekanta mig med gårdens vakthund, en lurvig mastiff från Pyreneerna. Den var stor som en shetlandsponny och mycket loj. Att lyfta på benet verkade vara vad den mäktade med. Det sades att den var snäll mot människor, men avskydde rovdjur.

fredag 21 juli 2017

Tråkigt

Jag köpte en bok, mest för att jag hade tråkigt. Den kostade en krona till välgörenhet. På pärmens insida stod de tidigare priserna med blyerts. 15 kr vecka 44, 10 kr vecka 6 och 5 kr vecka 13. Boken började bra. Ja, Kilgore Trout är tillbaks igen. Jag vet inte säkert, men jag tror att Kilgore Trout är någon slags alter ego till Kurt Vonnegut. I tonåren uppskattade jag båda två och det gör jag väl på sätt och vis fortfarande. Redan på sidan X, vilket ska tolkas som sidan 10 i själva boken och sidan 2 i prologen fann jag ett citat. Kärlek må förgå, vänligheten ska bestå. Längre har jag inte kommit.

torsdag 20 juli 2017

Fruktansvärt

Fruktansvärt är det förstås inte, det där att nudda vid sina drömmar, och låta dem möta någon slags verklighet. Men det kan bli tomt efter dem.

måndag 17 juli 2017

Farbror, bröd, otydliga

Den gamla diversehandeln hade byggts om till restaurang. Krögaren hade låtit måla de grova brädväggarna i den forna butikslokalen med herrgårdsgul linoljefärg och tapetserat de inre rummen med färgstarka tapeter. På väggarna hängde otydliga foton från byns storhetstid. Vid borden satt barnfamiljer och medelålders par och åt baconlindad torsk eller kalvytterfilé med calvadossås. Till och med hundar var välkommna på restaurangen. En chihuahua bars runt i en väska och en pomerianian, som mest påminde om en fluffig fotboll, försvann ut genom dörren med sin familj. Vid ett bord för två, mitt i lokalen satt en ensam farbror i åttioårsåldern. Han drack lättöl och doppade en bit bröd i en kokossoppa med smak av röd curry. Det slog mig hur främmande smakerna måste te sig för honom. En soppa utan buljong, blekrosa och slät, med exotiska kryddor. Jag vet inte om han åt av köttet och fisken, eller bara satt där med sin soppa.

onsdag 12 juli 2017

Knivig

Knivig fråga, ställd på kommunkontoret:
-Ska vi krångla till det själva, eller ska vi kalla in en expert?

måndag 10 juli 2017

Svara

-Kan du svara på varför du köpt skumtomtar mitt i sommaren? Var det rea?
-Det är jul-i-tomtar.

lördag 8 juli 2017

Färd

Naturreservatet kallas Helvetes portar. Det ligger vid riksvägen och nås via en grind i viltstängslet. Bakom staketet står träden stilla, så som de gjort i hundratals år. Informationstavlan vid entrén är täckt av sprayfärg och omöjlig att läsa. Länsstyrelsen har röjt en stig och  markerat den med orangea ränder. Inne bland träden trasas tystnaden sönder av fordon som färdas på riksvägen mellan norr och söder. Efter femton rofyllda sekunder,då jag hinner se en gråbrun fjäril på en granstam, kommer en ny lastbil. Den körs om av en motorcykel. Naturupplevelsen blev inte vad jag väntat mig.

fredag 7 juli 2017

Innehåller några enkla, handskrivna anteckningar

I boken Carolines arv från biblioteket ligger en lapp på sidan 313. Den innehåller några enkla, handskrivna anteckningar med följande lydelse: Jag hittade en urblekt Zornreproduktion på loppis. Men ramen var fin, så jag köpte tavlan och målade över duken. En katt blev det, kanske, jag vet inte riktigt. Man kan ana en katt i det gröna och rosa. Nu är tavlan glad igen.

torsdag 6 juli 2017

Kom in

Utflykten planerades
Picnickorgen packades
Regnet kom in från nordväst

måndag 3 juli 2017

Välordnad + slutade

Anna ställer sig framför chiffonjén. Hon drar dammtrasan över den blanka ytan av gulaktigt faner. Byrån är hög och pryds av ett ornament som föreställer en uppgående sol mellan två snidade blommor, en bondekopia inspirerad av det franska kejsardömet. På var sida om klaffen finns pelare av svarvat päronträ, som målats svart. Hon både vet och inte vet, det där med päronträet. Att det är detaljer av just päronträ. Chiffonjén ger ett prydligt och välordnad intryck. Hon har svårt att föreställa sig att någon suttit vid den och haft den som sin arbetsplats och fört bok över inkomster och utgifter med klaffen nedfälld över knäna. Möbeln kommer från Rolands familj. Det är han som ärvt den. När de fick den i sin ägo, var den värd en del pengar, det talades om både tio och femton tusen. Nu är den knappt värd någonting, har hon fått höra.

Dammtrasan glider över vasen. Det är en Ulrika Hydman, som hon köpt på Kosta glasbruk. Ansiktet som pryder vasen ser outgrundligt på henne. Det är annat som är modernt nu. Shabby chic, där allt ska vara slitet och vitt eller industridesign med gamla plåtskåp och lampor från nedlagda industrier. En gång i tiden trodde Anna att det var möjligt att ständigt följa med sin tid, att bara vara uppmärksam och ta det nya till sig. Hon vänder sig mot Roland. Han sitter och broderar en tavla i korsstygn. Det ska bli en avbild av en affisch från jugendtiden. Dammtrasan hänger slappt i hennes hand.
 -Jag är sugen på något. Ska vi ta en kopp te? Ett litet kex till?
-Nej tack. Jag syr. Det känns som jag kommit efter.
-Du gör som du vill.
Det slutade ofta så här. I ingenting. Med en känsla av att ha blivit avvisad, trots att ingenting egentligen utspelats mellan dem.

söndag 2 juli 2017

Ord som börjar på E

Varje år samlar jag på mig turistbroshyrer för att läsa. Informationen går enkelt att hitta på nätet, men det är inte samma sak. Jag vill ha mina broschyrer att bläddra i. I år hittade jag en utställning med målningar av prins Eugen i en av dem. Inte för att någonsin brytt mig speciellt mycket om prins Eugen och hans konstnärsskap, men den avbildade tavlan med höstack och bönder i skördetid berörde mig. Utställningen ville jag se, men när jag letade efter information om öppettider, så insåg jag att utställningen visats förra året. Det kändes lite eländigt en stund.


Enkelt, en, Eugen, efter, eländigt

lördag 1 juli 2017

Utropade

-Vad är det här för någonting? utropade Mimmi. Jag är säker på att jag gått igenom fickor, väskor och lådor på jakt efter pengar. För att slippa växel har jag betalt med kort ända sedan i mars. Ändå hittar jag den här gömman i chiffonjen. Vem har lagt pengarna här?
-Det är något du lagt undan ifall ungarna kommer i nöd och behöver kontanter till hämtpizza.
-Om vi skyndar oss så hinner vi till ICA, innan de stänger. Vi får dela upp oss. De har säkert flera kassor öppna. Jag tror vi kan göra det här diskret.
-Vi har just veckohandlat.
-Jag vet. Vi får köpa toalettpapper, eller något. Ett par burkar tonfisk. Ett paket knäcke. Det är för mycket pengar. Vi måste få dem växlade, om du skyndar dig så hinner vi.
-Vad är alternativet?
-Jag vet inte? Livslång ångest. Hinner vi inte till ICA, så får vi åka till McDonalds i Mjölby och hoppas att de tar kontanter. Då kan vi sitta där vid midnatt och frossa på hamburgare med pommes frites.
-Ärligt talat, så avskyr jag det här bytet av sedlar och mynt. Tänk på alla gamla människor.

fredag 30 juni 2017

Egentligen

Egentligen skulle jag säga
Att det är mindulness jag håller på med
Medveten närvaro
Fokus
Meditation
Men det gör jag inte
Jag säger att jag ligger på soffan
Latar mig och tomglor på kaktusen
Som dött för länge sedan
Ute har vinden burit bud om regn
I flera dagar
Har regnets ankomst
Skjutits upp
Väderleksprognosen ändras timme för timme
I morse låg en skata på gräsmattan
Jag trodde den var död
Att jag skulle behöva ta den på spaden
Hunden skrämde ut den på gatan
Där lade den sig med huvudet i rännstenen
Jag trodde den var döende

torsdag 29 juni 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Allt han ville göra vara resa runt i världen och utforska arkeologiska fynd, är hämtad från Florence Stephens förlorade värld av Ebervall och Samuelsson.

Allt han ville göra vara att resa runt i världen och utforska arkeologiska fynd. Så länge han kunde minnas hade han fascinerats av det forntida. Innan han kunde läsa fick hans pappa läsa böcker avsedda för äldre barn för honom. Sedan läste han dem på egen hand och började läsa böcker för vuxna långt innan han hade åldern inne. Visades TV-program om arkeologi satt han som klistrad vid rutan och förde anteckningar för att inte missa något. Att han skulle bli arkeolog var hans barndomsdröm.

När han kom i tonåren började något fräta på drömmen. Tänk på att du måste jobba i Sverige och ligga på knäna i lera och leta. Arbetsmarknaden är hopplös. Det finns inga pengar till utgrävningar och allt är snart utgrävt ändå, fick han höra. För att vara fri valde han att resa när han slutat gymnasiet och han reste jorden runt för att få vara nära de berömda lämningarna efter forntida civilisationer. Trots protester utbildade han sig till reseledare. Du kan väl inte betala för en utbildning, som inte garanterar dig jobb. De bara utnyttjar dig. Han fick anställning och fick guida Fritidsresors besökare genom turkiska ruinstäder och se dem fotografera rebusen som symboliserade en forntida bordell och hjälpa damer som svimmade av värmen. Trots värmen och turistgrupperna var han fri där uppe på kullen, som reste sig över det omgivande slättlandskapet, omsluten av en av sina älskade fornlämningar.

onsdag 28 juni 2017

Undrar

Jag har sett en örn
Innan undrade jag lite hur det skulle kännas att se en örn
Det var som jag trodde
Titta vilken stor fågel.
Kan det verkligen vara?
Det måste det vara
Ormvråken är mindre och det är ingen kärrhök
Ornitologen med kikare en bit bort bekräftade
Havsörn
Vi såg den över vassarna vid Tåkern
Vinden spelade och tömde oss på tankar
Vi bara var där gående en bit från Svanhals kyrka
Och där var örnen

tisdag 27 juni 2017

Visa

Det jag ville visa
Var skogen och sjön
Där jag växte upp
Territoriet som erövrades av barn
Stigarna
Ödehuset
Jaktstugan
Stenen som stack ut i skogssjön
Det gick att dyka från den
Om man var försiktig
Tre stenar bildade en trappa
Ner till djupare vatten
Sjön var alltid ljummen
Som vuxen krympte allt inför dina ögon


söndag 25 juni 2017

fredag 23 juni 2017

Trevlig midsommar!

Folkmusiken ljuder. Folkdanslaget får skoskav. Trevlig midsommar vare sig ni firar folkligt eller föredrar ett mer folkskyggt firande utan förståelse för lustiga smågrodor, sill och nubbe.

torsdag 22 juni 2017

Förflutna

Det sägs att man ska glömma det förflutna
Lämna människor man mött bakom sig
Ständigt gå vidare
Men de själar jag mött
Har lämnat märken på min hud
Förändrat mitt innersta
Gjort mig till den människa jag är

onsdag 21 juni 2017

måndag 19 juni 2017

Skarp

Mia Skarp gick i min klass från ettan till nian. Hon var blond och populär och var alltid en sådan tjej som hamnade i topp när vi gjorde listor över dem som räknades och som man ville vara med. En invit från henne gjorde att vi tveklöst svek de som borde vara våra vänner.

Efter högstadieårens helvete valde vi olika linjer på gymnasiet. Jag gick tre-årigt, samhäll, och hon gick 2-årig ekonomisk. Balansen förändrades. De som varit populära i grundskolan blev inte automatiskt ledargestalter längre och vi började räkna med en del andra kvaliteter. Pluggighet. Förmåga att se framåt. Något slags vuxenblivande.

De flesta flyttade från Rydshult så snart de kunde, jag och Mia var inga undantag. Mina kontakter med uppväxtorten blev alltmer sporadiska. Året innan jag skulle fylla 50 köpte jag en veckotidning med Mia på omslaget. Till Peter sa jag att jag köpt den för att läsa en artikel om Island. Vi hade ju planerat att resa dit för att fira, eftersom vi fyllde 50 med en veckas mellanrum. Barndomsdrömmarna att få bada i en varm källa och rida på en islandshäst, flätades samman med de mer vuxna idéerna om att äta kokt fårhuvud och köpa garn till en tröja. Vidder och dimma. Jag tror jag skulle kunna gilla Island. På något sätt kändes den där 50-årsdagen som jag spelade i andra halvlek och bara väntade på att bli utbytt och placerad på avbytarbänken, för att bli bortglömd och förbisedd, iklädd en svettig träningsoverall. Vad Peter kände vet jag jag inte. Vi hade bara nämnt Island, lite i förbigående, som om det kändes som ett bättre alternativ än något all-inclusive vid Medelhavet.

Veckotidningen låg på soffbordet när Peter hittade den. Trots att tidningen var min, så läste han den.
-Är du någon du känner? Hon verkar uppväxt i Rydshult precis som du?
-Vi gick i samma klass.
-Snygg redan då? Hon ser ju ut som hon är 30 max. Eller åtminstone vill vara det. Tajta jeans. Urringad vit skjorta. Tatuerade blommor på halsen och axlarna. Mitt livs kärlek visade sig vara psykopat. Läser du sådant?
-Det var om Island jag skulle läsa. Jag har inte läst artikeln om henne.

söndag 18 juni 2017

Ord som börjar på D

Vi gick längs kanalen vid Berg, där slusstrapporna är som brantast. Båtarna hade börjat komma för säsongen. En tysk segelbåt med krukor med kryddväxter, dragon, timjan och oregano, under spray-hooden låg i hamnbassängen bredvid en motorbåt från Schweiz. En fransk segelbåt med tre män klädda i denimblåa, blekta kläder slussades tillsammans med en båt från Australien. Det är någonting med den där sträckan vid kanalen. I väntan på slussning ligger drömmarna vid kaj. Ett barn säger till sin mamma att Roxen ser ut som havet. Det går att passera över kanalen, genom att gå balansgång på slussportarna. Räckena till trots känns det en smula dumdristigt.

Där, dragon, denimblåa, det, den, drömmarna, dumdristigt

lördag 17 juni 2017

Inte riktigt än + stelna

På informationstavlan vid Tåkern står det att kalkkärr heter lime marsh, på engelska. Jag smakar på ordet och låter det stelna i minnet. Lila orkidéer, som alla heter något med helgon och himmel, sticker upp ur marken på de vindsvepta ängarna vid fågelsjön. Någon gång, men inte riktig än, hoppas jag kunna använda orden lime marsh till något. Än vet jag inte till vad.

torsdag 15 juni 2017

Våt, lång, höra

Från andra sidan staketet kan jag höra grannen. Han oljar sin balkong och lämnar träet glänsande vått av träolja. Under tiden lyssnar han på hårdrock. Gary Moore verkar vara en favorit. Musiken hörs ut genom den öppna balkongdörren. Lokaltidningens annonsbilaga levereras av en lång yngling med keps och sportcykel. Jag går ut till brevlådan för att hämta den och inser att grannen fått samma idé. Han hälsar hjärtligt på mig och jag ler mot honom. När jag går uppför trädgårdsgången med tidningen i handen tänker jag på att grannens bara överkropp inte lämnar mig någon ro. Han är snygg min granne.

onsdag 14 juni 2017

Illa

I ICA:s P-hus hängde en lapp
P-automaten ur funktion
På den hade någon skrivit
Lika gott det 
Släng skiten
Puss och kram
Det är inte illa att få sig ett leende
I ICA:s trista P-hus
En dag när laxen 
Kostar 105 kr 

tisdag 13 juni 2017

Ingenting

Påsarna är tömda och hopknölade. Plaggen är undangömda i garderoben. Det är rea. Det är öppet köp. Jag kan lämna tillbaks dem. Märkeströjan kan jag sälja på Tradera, om jag ångrar mig. Att satsa på kvalitet lönar sig. Mamma sa att det alltid är bra att ha något att byta med. Man fick en topp på köpet. Den blommiga klänningen känns så rolig. Om det blir något till midsommar.
-Köpte du något?
-Nej, jag hittade ingenting.

måndag 12 juni 2017

Förbluffad

Oinspirerad
Bildsöker
Hittar en kastrull
IKEA-kastrullen Förbluffad
Blir konsternerad
Funderar på om
Kastrullen jag aldrig hört talas om
Kan förändra mitt liv till de bättre

söndag 11 juni 2017

Baklänges

Vid gullregnsträdet
Gick tiden baklänges
Grannen med keps
Och vresig röst
Hade sagt till barnet
Att trädet var giftigt
Barnet kunde dö
Om det åt av blommorna
Gullregnsträdet väckte minnet
Av hans grå gabardinbyxor
Hustrun bjöd på saft och torr vetelängd
Vid trädgårdsmöbeln under trädet

lördag 10 juni 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen  Mitt ansvar är att överlämna mitt, är hämtad från Elsie Johanssons självbiografi Riktiga Elsie.

Bygdeföreningen har hönsbytardag och öppet hus på sitt motormuseum. Besökarna trängs mellan tillfälliga burar av kompostgaller. På borden ligger avelsägg i olika färger placerade i begagnade äggkartonger. Ingen säljer matägg. Vi möter ett par ord med en bekant. Hon är andfådd och är på väg till kön vid försäljningen. Vill man ha  dvärgsilkeshöns gäller det att vara ute i god tid. De är eftertraktade. Människor som förberett sina inköp går med flyttkartonger och transportburar i famnen. De som handlar verkar kunniga och insatta. En familj har köpt fler höns än vad de har kartonger till. På väg mot bilen bär de sina vita höns med ulliga fjädrar i famnen. Tonårssonen böjer ner ansiktet mot hönans nacke och kelar med den.

Vi går ner mot fältet där traktorerna står. Allison-Chalmers. Bolinder-Munktell. Den grå som kallas Grålle.
-Var kommer alla traktorer ifrån?
-Nedlagda småbruk, antar jag. En del är väl museets. Andra kanske har kört hit sina. Folk har dem som hobby. Jag läste om en som skulle köra från Smygehuk till Treriksröset med traktor och släpvagn. Det finns t om speciella tidningar om veterantraktorer. Jag har läst dem hos tandläkaren.
-Jag antar att det finns ett visst ekonomiskt värde i dem.
-Bruksvärde också. Man ser väl ett ansvar i det hela. Att överlämna det som varit mitt, till kommande generationer.
-Vet du vad det här är?
Jag betraktar ett blålackat jordbruksredskap med gula metallspröt, men hinner inte säga att jag inte vet vad det är.
-En självbindare. Ser du här löper ett snöre. Det trasslar sig hela tiden. Finns äldre också. Hästdragna.
-Hade ni sådana?
-Jag kommer inte ihåg någon självbindare. Dom kanske lejde för det.

Pia Karlssons foto.