måndag 13 november 2017

När de gått + singel

När de gått känner jag hur ensam jag är. De har stängt den repiga gabondörren mot trapphuset. Jag hörde stegen eka mot stengolvet och de stänkmålade väggarna och föreställde mig att de tog stöd mot den svarta ledstången för att inte förlora balansen. När de gick ut genom porten med det trasiga kodlåset stod jag i vardagsrumsfönstret och såg dem gå längs gatan. Det hade fallit snöblandat regn tidigare under kvällen. Nu verkade det ha frusit på. Annika halkade i sina tunna stövlar och stödde sig mot Tord.

I köket står disken travad på diskbänken. Resterna av gratängen har bränt fast i formen. Någon gång i vuxen ålder har jag lärt mig att värma broccoli genom att läsa på påsen. Koka upp vattnet. Lägg i den frysta broccolin. Salta. Koka 3 minuter. På soffbordet står ett halvdrucket glas. Soffan har ändrat form. Filten ligger annorlunda. Prydnadskudden i yllebroderi ligger i fåtöljen istället för soffhörnet. Min kropp är ett skal utan innehåll. Det svarta i mitt inre blåser runt som en ovädersvind, nålvass och kall. För att förhöja min tragik föredrar jag att kalla mig själv ensamstående, istället för det glammiga och livsglada singel.

5 kommentarer:

  1. Nästan lite tragikomiskt, särskilt sista meningen...hoppas 'jag' kan få bli lite mer glammigt singel! Snyggt!

    SvaraRadera
  2. Tungt som blandas med dråpligheter som t.ex. hur broccolin bäst ska kokas. Ensamstående. Stå ensam. Känns vemodigt.

    SvaraRadera
  3. Ja, lite vemodig blir känslan när man läser detta. Väl skrivet.

    SvaraRadera
  4. Fin text o känns igen fr svunna tider

    SvaraRadera