måndag 18 juni 2018

Finns

Sjukjournaler finns på nätet, konstaterade Mimmi. Hon loggade in och läste journalanteckningarna från senaste besöket. I journalen hade läkaren skrivit något helt annat än det som sades i behandlingsrummet där Mimmi tackat nej till den spontana gynekologiska undersökningen.

lördag 16 juni 2018

Lyssnar till alla nya ljud

Hör någon annans berättelse
Om att lyssna till alla nya ljud
Skogens språk om natten
Ovant, uråldrigt
Nattskärans läte
En uggla på avstånd
Göken i gryningen
Sömnlösheten och den värkande kroppen
Ryggsäckens tyngd
Skorna som skaver mot grusväg, stigar och fötter

Om man googlar på nattskärans läte så hittar man inspelningar där man kan lyssna på den.

torsdag 7 juni 2018

Förbi

Loppishandlaren med tillgång till ladugård hade plockat fram resterna av lagret från en gammal lanthandel. På borden låg blekgula kakelplattor, de flesta inslagna i brunt omslagspapper bredvid kartonger med snabellås till köksdörrarna. På en lina i taket hängde amerikanska moleskinjeans. Under jeansen låg klädesplagg i lådor som blivit över efter utförsäljningen i början på 1960-talet. Kornblå baddräkter i kraftigt, knöligt tyg. Badbyxor i rött eller blått, sydda i en modell som säkert skrynklade sig i grenen. Laxrosa livstycken. En mycket liten BH. Svarta flugor. I ett hörn stod kartonger med oanvända skor staplade. En rad föremål från en tid som är förbi nuddade vid fingrarna, ratades och lades tillbaka.

En kvinna i 30-årsåldern klädd i en klargrön klänning i 60-talsmodell köpte snöre på rulle. Hon skulle virka väskor av det. Gubbarna trätte om det var snören till hässjor eller självbindare. Den som själv var bondson sa självbindare. Hässjesnören var grövre, mer som tunna rep eller också hässjade man på ståltråd. Av någon anledning sa jag att jag var van vid att man hässjade på ståltråd.

måndag 4 juni 2018

Närhet

Episod 1

Vi satt på sängen och tittade på hamstern. Den satt stilla i plaströret som löper utanpå buren och hade suttit så länge. Efter 10 minuter hade det inte hänt något. Hamstern hade inte rört sig. Då reste jag mig och gick därifrån. Det sägs att den bits och att den är ett husdjur som undviker närhet. Trots att vi är vuxna människor har vi räddat den från avlivning (folk tröttnar lätt på sina hamstrar)  Jag är osäker på den bryr sig. Hopkurad i röret liknande den sådant man rensar upp från avloppet i badrummet. Hamstrar är sällan tacksamma, efter vad jag hört.

Episod 2

I en glänta i naturreservatet stod ett picnicbord bland ekarna. På bänkarna satt tre unga män med skägg och camouflagekläder. De hade kepsar med orangea skärmar. Ryggsäckarna stod lutade mot deras ben. Den längste var mest drivande i samtalet. Han talade om spioneri och utrustning. För att slippa komma i deras närhet vek jag in på en annan stig och tänkte att maktövertagandet tar sin början i någons tankar och att revolutionen inte sker av en slump. 

lördag 2 juni 2018

Tidigare

Jag är en vuxen människa och jag har aldrig tidigare i mitt liv ägt en hamster. Inte-längre-tonåring hade en bekant vars barn tröttnat på hamstern. Hamstern var avlivningshotad och Inte-längre-tonåring förbarmade sig över den, så nu är vi hamsterägare. Hamstrar är nattaktiva och asociala. Helst vill hamstern springa runt i sitt hjul. Den lär bitas. Hos sin tidigare ägare hette den Gösta. Numera heter den något imponerande som jag behöver kom-ihåg lapp för att minnas. Jag försöker låta bli att kalla den Horace.

söndag 20 maj 2018

Kunde

Inte längre tonåring
Kunde knappast vara tystare
När han kom hem
Han satt en stund vid datorn
Pratade med någon via nätet
Sa
Stavar han med K är han utvecklingsstörd
Trots att han var lugn
Kändes det ändå som det låg
Ett stråk av irritation i hallen
-Jag ska ut ikväll
-Med vem?
-Jacke
-Vad ska ni göra?
-Supa
-Du brukar väl inte dricka?
-Det gör jag visst det
För mig hade det varit en dålig kväll
Kom mig inte för att göra något vettigt
Jag tänkte på
Folkvald fascism
Angiverisystem
Fångläger
Ett tryggt land
Där vi kan vara rädda för varandra
Istället för att vara rädda för främlingar
Kanske irriterades jag av det
Engelska prinsbröllopet
Att prinsen var orakad och tunnhårig
Att brudens syskon avskydde henne
Med mera

onsdag 16 maj 2018

Memorera

Läser H som i Hök
Språket är utsökt
Jag vill memorera
Hela boken


H som i Hök är skriven av en brittisk författare, Helen Macdonald. Den handlar om en kvinna i 40-års åldern. När hennes far dör, köper hon en duvhök, för att träna den som falkenerare. Rovfåglar har varit ett intresse sedan barndomen och något som förenat far och dotter.

lördag 12 maj 2018

Ordning + dagbok

Skulle jag skriva något om dagen skulle det bli lojhet. Kära dagbok. Idag har jag varit loj. Det kvava och fuktiga vädret gjorde sitt till. Jag läste en bok som jag hoppades skulle handla om hästar (en överviktig ridlägertjej blev mobbad i duschen på ridlägret) och slösurfade på begreppet köksluckor. Tidigt i morse, när jag var ute med hunden, blev vi upphunna av en ung man. Han kom ikapp oss i gångtunneln under järnvägen. Skjortan och kavajen var i fullständig ordning. I handen bar han ett paket Mariekex från ICA.

torsdag 10 maj 2018

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Trädgården var hemsk, är hämtad ur Eldnatt av Yrsa Sigurdandóttír. En isländsk deckare som ärligt talat känns ganska träig.

Mimmi stod på balkongen och såg ut över trädgården. Efter alla år kände hon den väl och egentligen var den hemsk. Hon visste på centimetern var ogräset växte och var mossan trivdes bäst i gräsmattan. Äppelträden var knotiga och det ena hade murknat i stammen. Trots att hon försökt beskära dem enligt konstens alla regler (det är något visst med äldre män i trädgårdsböcker, speciellt sådana som älskar fruktträd) så gav de sparsamt med frukt. Inte för att det spelade någon roll, hon tyckte ändå inte om sorten. Transparant Blanche. Sommaräpplen med känsligt kött, som lätt blev skadat. Varför hade de som en gång byggt huset valt just den sorten? Mosäpplen. Det hjälpte inte att kalla dem vid det gammaldags namnet Vitt Klaräpple. Hon tyckte inte om dem ändå. Om hon ändå haft Maglemer eller Gul Richard. Fläderblommor hade hon inte skördat på flera år. Citronsyran var alltid slutsåld när flädern blommade. Dessutom var det mycket socker i saften. Men flädern var fin. Det var den.

-Henrik, sa hon. Ska vi inte göra slag i saken och ta bort den där njurformade plastdammen? Den blir mer och mer gräslig för varje år som går.
-Kan inte dammen få vara? Den är tidstypisk för huset.
-Det är mycket som är tidstypiskt som vi inte ägnar oss åt. Rabattrosor och bekämpningsmedel till exempel. Jag vill ha pallkragar istället. Alla människor har pallkragar nu för tiden. Vet du att man kan odla hela familjens behov av grönsaker i en villaträdgård? Jag tror att 100 kvadratmeter per person räcker.
-Hur ska du lagra alla de där grönsakerna? Bygga en jordkällare? Vad kostar det? Har du inte själv sagt att trädgårdstidningar är de värsta livslögnstidningar som finns?

fredag 4 maj 2018

Beröring

Finns kärlek
Sent i livet
För den
Som alltid
Undvikit beröring? 

måndag 30 april 2018

Blev

Det blev som det blev, det där med att fira in våren, efter det året då kommunens vårtalare, en medelålders man som driver rockklubb och bokar bluesband från Amerika höll tal. Han var drucken och svamlade. Talet kryddades med rasistiska skämt. Vare sig manskör eller den goda saken lockar oss ner till bålet numera. Vi stannar hemma och på sätt och vis känns det lite förbjudet. Inte heller lagar jag någon speciell mat. Det känns som måndag, lite som vanligt. När barnen var små firade vi vid ridhuset med kadriljuppvisning och ponnyridning innan brasan tändes. Efter flera år får man höra:
-Du tvingade mig att rida, fast jag var livrädd. Vad hade vi på det där valborgsmässofirandet att göra?

Trevlig Valborgs-helg på er!


fredag 20 april 2018

Läsning

Mimmi stöttade upp huvudet med en extra kudde och sträckte ut sig på överkastet. Hon hade dragit för de tunga gardinerna för att stänga ute trafikbruset och hindra insyn. Med gardinerna fördragna blev rummet dunkelt och grönaktigt. Det kändes som att vara instängd i en avloppstank. Ovanför det smala skrivbordet hängde en plattskärms-TV. Fjärrkontrollen låg symmetriskt upplagd på skrivbordsunderlägget. I hörnet stod en cylinderformad fåtölj som knappt rymde en rumpa. Fjädrarna i sängen formade sig efter hennes kropp när hon vred sig efter boken på sängbordet. Hon slog upp en sida på måfå och läste att bostadsområdet var vackert. På en annan sida läste hon att kompisen var snygg. Hon suckade. De enstaka meningarna hon läst bådade inte gott för kommande läsning. Hon kunde inte ringa hem. Det var för tidigt på kvällen.  Vad sysselsätter sig  man med på ett hotellrum egentligen?

måndag 16 april 2018

Äkta hälft

-Var det din äkta hälft som jag såg dig tillsammans med på Coop?
-Han som plockade i apelsinerna? Johan? Vi är gifta, men om han är min äkta hälft vet jag inte. Han kan vara ganska så falsk ibland. Mitt sämre jag, min sämre halva...Jag vet inte. Motpoler attaherar varandra sägs det.

söndag 15 april 2018

Rörelse mm

Morgonens hundpromenad i två versioner, hoppas jag räknat rätt.

1

Trädens kronor
Var stilla utan rörelse
Duggregnet vidgade sinnet

2

Parkträdens kronor
Stilla utan rörelse
Regn vidgar sinnet

fredag 13 april 2018

Tyckte inte om

I biblioteksboken hade en tidigare låntagare klottrat rättelser. Armlängd skulle stavas armslängd. Zebrarandig skulle stavas med S, inte Z. De flesta som läser biblioteksböcker brukar inte tycka om anteckningar i dem och man funderar på vem det är som kladdar ner böcker. Några sidor senare fick hittade jag svaret. Meningen Utsatta kvinnor bereds plats på skyddat boende kommenterades med Det blir dyrt för skattebetalarna. I slutet av boken hade personen som värnar om skattebetalarnas pengar ändrat citatet Allt är invandrarnas och politikernas fel till Det mesta är invandrarnas och polikernas fel. Nu har i alla fall jag en bestämd bild om vad det är för människor som kladdar i biblioteksböcker.

onsdag 11 april 2018

Ytterligare

På soptippen
Som numera kallas
Återvinningscentral
Ville en man
Ge mig en grön handväska
Med korta bärremmar
Jag tackade nej
Han förstod mig
Ytterligare några
Delar av mitt liv
Sådant jag ville dölja
Hivades ner i 
Containern märkt Brännbart
För en stund kändes livet
Som en Roy Andersson-film

söndag 8 april 2018

fredag 6 april 2018

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Tre dagar i veckan slutade skolan tjugo i fyra, är hämtad från Malin Person Giolito - Bara ett barn.

Tre dagar i veckan slutar skolan tjugo i fyra. De kunde lika gärna ställa in de lektionerna. Ingen är riktigt närvarande. Lasse ligger framåtlutad över bänken. Olle hackar ett suddgummi i bitar med linjalen. Sonja som sitter inne vid väggen under den dammiga anslagstavlan väger på stolen.

Mimmi ser ut genom fönstret. Regndropparna studsar i vattenpölarna. På andra sidan skolgården lyser det från elevvårdsbyggnaden. Den är byggd senare än gymnasieskolan. Invändigt är den målad i gult och aprikos. Varma färger. Huvudbyggnaden består av tegel och betong och målad med färg som blivit över. En kurator med råttsvansar i håret och tvärrandiga plyschbyxor utan mönsterpassning står under entrétaket och röker en cigarett. Skulle hon kunna hjälpa en att få ordning på sitt liv? Mimmi tvivlar. Skolsköterskan lindrar med Alvedon, men hon frågar, så mycket.

Religionsläraren sitter bakom katedern. Hon är ung för att vara lärare och har det midjelånga håret uppsatt i en hästsvans. En eon av studieår ligger mellan dem. Blus och byxor är tajta, men hon har små bröst. Inte för att Mimmi bryr sig, men Olle och Lasse påpekar sådant, så fort de får en chans. Deras kommentarer gnager sönder henne, bit för bit, oavsett vem de yttrar sig om.

Gud finns inte, har Mimmi lust att säga. Varför håller vi på? Vem är det som tvingar oss? Hon reser sig upp och tvekar ett ögonblick innan hon går genom klassrummet.
-Jag mår inte bra, säger hon. Jag måste gå lite tidigare.

onsdag 4 april 2018

Kura

-Mamma. Vi har en vårdkatt på vår praktikplats.
-Vad fint. Djur är bra för människor. Jag läste en bok en gång om en katt som bodde på ett vårdhem. När någon var döende, så gick den in och lade sig hos den personen och låg där tills allt var över.
-Fast det tror jag inte den här katten skulle göra. Den ligger mest hopkurad och sover i en rullstol som står i korridoren. En riktig latmask är det. Vårdhund har vi också en, fast den är bara där ibland.

måndag 2 april 2018

Lögn, fördel, gror

Anna böjer sig fram över plantorna. Hon kisar genom glasögonen för att se dem ordentligt Med fingret känner hon på den svarta jorden. Den har torkat på ytan och hon föreställer såjorden som en öken, en svart massa utan näring, utan annat bränsle än det som fröet bär inom sig för att gro. De plantor som grott först drar fördel av sin storlek. Hon nyper bort de som bara är hjärtblad och låter dem dö. Mer än en planta per kruka ryms inte. För att simulera en vind drar hon handen över plantorna innan hon vänder sig mot rummet igen. Plantorna och odlingen är det försvar som håller henne uppe och skyler över hennes livslögn.

söndag 1 april 2018

Hämta

Månen gick upp över macken
Insvept i mörkblå moln
Färgade som en smekning
Nere vid järnvägen
Växte vintergäck
Som rymt från någon trädgård
Jag stannade till ett ögonblick
Stod stilla i dunklet
Undrade
Hämtar man rädsla eller kraft
Från månen när den är
Så nära och vass

lördag 31 mars 2018

Glad Påsk

Glad Påsk! Hoppas ni får en fin påsk. Jag dras med en långdragen och irriterande varannandagsförkylning och tycker lite synd om mig själv just nu.

söndag 25 mars 2018

Bättre

Igår var bättre
Än idag
Den 29 oktober
En söndag
Blir det bättre igen
På 80-talet var det också bättre
Då gladdes alla åt
Ljusa sommarkvällar
Nu frestar bara
Tidsomställningen på
Vad är det som hänt?

lördag 24 mars 2018

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen. Och guiden var hemsk, är hämtad från Ferencik - Floden om natten.

Slottsguiden var klädd i medeltida dräkt. Min spontana reaktion när jag såg honom stå framför turistgruppen (turister är människor som slår ihjäl tid och tror sig göra något bildande under tiden) var och guiden är hemsk.

Det svarta stengolvet var ojämnt under fötterna. Det luktade fuktigt och instängt från de vitkalkade väggarna. Anna och jag stod längst bak i gruppen. En flicka i femårsåldern tappade antingen tålamodet eller balansen och trillade mot mina ben. Flickans pappa tog tag i hennes arm och stirrade strängt på henne. En blick från Anna fick honom att tiga.

När guiden började prata om borgens medeltida historia kikade jag in på kontoret. Det är något mer mänskligt över pappershögar och anslagstavlor med fotokopierade Berglin-serier än sirliga dokument från fjärran århundraden. På andra våningen fanns en festsal med grönaktiga takmålningar från 1500-talet. Damm från hö och säd hade bevarat dem genom århundrandena då borgen använts som sädesmagasin. Från ett av fönstren fick vi se ut över ängarna. På andra sidan sjön blånade åsen och i hagen betade skotska utegångskossor. De såg vildsinta ut med raggiga fällar och stora horn.

-Vad tyckte du? frågade Anna när vi satt i bersån och fikade efter rundvandringen.
Jag bröt en sockerdröm i bitar och plockade upp en smula från fatet med hjälp av pekfingret.
-Var inte guiden hemsk? sa jag.
-Nä. Varför det. Jag tycker han var tapper. Han har säkert gått igenom någon form av operation. Det var därför han hade den där metalliska rösten. Att kunna gå med protes i de branta trapporna är inte dåligt. Visst är det fint med hängivna människor.
-Jag börjar känna mig mer och mer som mina föräldrar. När jag var liten älskade jag historia. En guidad rundvandring var rena drömmen för mig. Mina föräldrar avskydde det. De såg bara fattigdom och elände överallt. Nu har jag blivit likadan. Tänk bara på flickan som murades in levande för att inte sprida smitta, när hon kom med bud om pesten. Nu får jag ångest bara av att höra om det. Hade jag varit tio år så hade jag funderat ut något smart sätt att ta mig ut. Nu ser jag torparnas dagsverken och böjda ryggar istället för en praktfull byggnad. Som barn hade jag sett en riddarfllicka, skicklig med hästar...
-Eller upprorsledare. Det skulle man varit...

lördag 17 mars 2018

tisdag 6 mars 2018

Sjunkande

Hunden sjunker ner
Till magen i snön
Plogbilen vinkar
Männen som cyklar
Kämpar i yrsnön
Skulle ha  föredragit
Oplogat sa den  ene

söndag 4 mars 2018

Vit

Stadshotellet hade bestämt sig för att bredda sin verksamhet för att locka fler besökare och anordnade loppmarknad i festsalen. Säljare av begagnade uppläggningsfat och barnkläder nödtorftigt sorterade i ullaredskassar stora som byråer trängdes bland förgyllda speglar och stuckatur från början av förra seklet. När Mimmi skulle titta på några ringar tillverkade av teskedar (anslående, men inte särskilt bekväma) råkade hon stöta till en display med halsband med foten.
-Åh kära du, sa säljaren, en vithårig kvinna i 60-årsåldern med lila kaftan av linnetyg. Det gjorde absolut ingenting. Här är det verkligen trångt med alla besökare och föremål.

Kvinnan visade på en korg med blanka stenar i olika färger.
-Välj en sten, så ska jag spå dig.
Mimmis hand sökte sig till en blekgrön sten, med vita strimmor. Hon höll fram den mot kvinnan.
-Du måste blunda när du väljer, så stenen väljer dig.
Mimmi lade tillbaks stenen i korgen, blundade och lyfte upp den sten hon trodde var den blekgröna. Stenen i hennes hand var svart.
-Du lever inte i nuet, sa kvinnan. Du måste bli bättre på att leva i nuet och inte leva så mycket i det förflutna, samtidigt som du oroar dig för framtiden. Sen bär du på en stor sorg som du måste bearbeta. Du har problem med magen också.
-Så är det nog, sa Mimmi, log och sökte sig bort i trängseln.
Kunde hon inte få ha den där magkatarren i fred och leva lite som hon ville, lite nu och lite då och sorgen... Det var som det var med den saken.





tisdag 27 februari 2018

Staty + utanför

Statyn står i parken utanför förskolan. Den är äggskalsvit och föreställer en gosse som inte vågar bada. Sockeln utgör en brygga. Barnet böjer på nacken och ser ner i det fiktiva vattnet. Runt överarmarna sitter orangea armkuddar, flythjälpmedel från leksaksaffären för den som är osäker i vatten. Kring en ek en fiktiv bassänglängd bort har konstnären monterat en livboj. Jag tror jag har sett en annan staty av samma konstnär någon gång, ett barn i en skolbänk, där sprickorna i nacken för tankarna till ett krossat ägg.

Det lyser hos Svenssons, kök och vardagsrum finns på övervåningen, entrén i suterängplan. Utanför står två rosa snow-racers, trots att dottern är vuxen och flyttat hemifrån för ett par år sedan. Huset är nog sålt nu. De senaste året har de renoverat. Nytt kök, nya golv. Blommiga tapeter med matchade plåtburkar på hyllorna. De tomma IKEA-kartongerna har legat staplade innanför gallergrindarna på släpkärran. Lundin har sagt att Svenssons ska skiljas. Det är därför huset är till salu. Mannen har träffat en annan. Någon på jobbet. Lundin har hört det från honom, i förtroende.

Jag står där mellan statyn och skilsmässohuset och tänker på hon som valt burkar och tapeter medan han slitit med laminat och insexnycklar och undrar vad det där ängsliga barnet som liknar ett äggskal egentligen väcker för tankar.

tisdag 20 februari 2018

Omärkligt

Grannarna tar en paus i snöskottningen. De stödjer sig på skyfflarna och pratar om Putin och kärvapenkrig. Omärkligt tar Anna en omväg, för att slippa hälsa.

söndag 18 februari 2018

Tavla

Jag plockar med saker. Tavlan är inte speciellt dekorativ. Det är en barnteckning, målad av en vuxen, på en kortare kurs, Alla kan måla. Vi applicerade små pölar av vattenfärg på pappret och blåste ut färgen, så pölen blev tunn och det skvätte droppar omkring den. Rött, blått, grönt. Ett fyrverkeri kanske, om jag uppskattat sådant eller ett korallrev. Skapandets glädje. Av någon anledning har jag kostat på målningen en ram. En enkel från IKEA, men ändå en ram. Jag väger den i handen. Spara eller slänga. Det hugger till i magen och jag bestämmer mig för att slänga. Sopsäcken står bredvid bokhyllan. Jag rensar. På väggarna har jag tavlor av riktiga konstnärer. Nu är det modernt med detaljerade bilder av sjöhästar. Tror jag. Jag gillar sjöhästar. Varför vet jag inte.

På TV visas melodifestivalen. Jag har bestämt mig för att inte titta och funderar en stund på om jag ska känna mig övergiven. När jag går ut med hunden ser jag ändå en skymt av Kalle Moreus på en TV-skärm genom ett fönster. Han tuggar ljudlöst med munnen och påminner om en akvariefisk.

torsdag 15 februari 2018

Text till bild

Astronomisällskapets ordförande skulle hålla ett anförande om hur man använder appar på sin mobiltelefon för att studera stjärnhimlen. Han harklade sig och bad om ursäkt innan han försvann in på bibliotekets personalrum. Vi väntade artigt. Efter femton minuter stod vi fortfarande kvar.

söndag 11 februari 2018

Led + ögonblick

Eleverna i första klass undervisades i församlingshemmet, då själva skolbyggnaden var för liten. Anna tyckte att byggnaden liknade en sjukstuga. Huset var ljusgrått, väggarna ljusgrå och golvet hade en mörkare grå färg. Varje dag fick eleverna gå på led över kyrkogården för att äta i matsalen och leka på den stora skolgården. Att springa på skolgården var strängt förbjudet och det var inte tillåtet att gena över gräset. Då skulle vaktmästaren komma. Trots förmaningarna bröt Ulf eller Per alltid mot reglerna. Anna tänkte på att de nästan alltid genade över hennes farmor och farfars grav. I det ögonblicket kände hos sig alltid frusen.

Kyrkan låg på snedden med porten ner mot dalen. Alfred som alltid satt i faster Elnas kök och drack kaffe på fat med en sockerbit under läppen sa att kyrkan var djävulens verk. En riktig kyrka var byggd i nord-sydlig och öst-västlig riktning, som ett prydligt kors. Inte på snedden som Hästereds kyrka vars huvudport placerats för att vetta mot herrgården. Elna var inte pappas riktiga faster. Han hade kommit som fosterbarn, för att de behövde en dräng på gården, men han var liten och klen så det blev si och så med den där hjälpen. Pappas håg stod mer till böcker och de fantasivärldar han skapade. De var ofta hos Elna, Annas familj. Anna hade fått lära sig att Alfred var snäll. En gång hade han låtit henne köra ardennern. Hon satt på kuskbocken på flakvagnen. De grova reptömmarna guppade mot hästens länder. Den drog med sänkt huvud och stadiga steg.

Att det spökade på kyrkogården var Alfred och Elna överens om. Den stora platta stenen i hörnet skulle man akta sig för. Det var de populära flickorna samlades på rasterna.





tisdag 6 februari 2018

Mörkret

Jag har sagt upp min fasta telefon. Det är egentligen inget särskilt med det och de flesta har säkert gjort det för åratal sedan. Min har stått kvar, som någon slags livlina, ut i oändligheten. Häromdagen gick själva telefonapparaten sönder, så det blev som det blev. Något slags beslut, inte utan sentimentalitet och minnen av samtal som fördes i mörkret för länge sedan.

Bild Telia Respons Bord Grå

måndag 5 februari 2018

Spridit

Något år i februari
Tog vi bilen
Åkte ut på häradsallmäningen
För att höra ugglespel
Snön som fallit
Låg tungt på granarna
Vägarna var plogade
Utan att vara sandade
De låg hårda och vita
Någon hade spridit ut
Ryktet om att ugglor
Kunde höras i urskogen
Några ugglor hörde vi inte
Men i tystnaden
Drack vi varmt från termosen

fredag 2 februari 2018

Bord

På bordet ligger en bok
Skriven av någon
Jag känske känner
Som jag kanske kommer att möta igen
Den är skriven under en lång febersjukdom
En terapi
För återhämtning
Berättandet kräver en förtrogenhet
Jag inte riktigt har
Trots att vi är jämngamla
Så bottnar jag inte riktigt i
Berättelsen om de gamla på landet
Brutaliteten syskonen emellan
Pennalismen på högstadiet
Sträcker jag på mig ser jag
Mössfabriken som nämns i boken
Från mitt fönster
En släkting jobbade där
Kamraten från högstadiet har jag mött
Jag minns hinnan av sårbarhet
Som omgav denne
Den klistrade fast vid min hud
Omöjlig att bryta igenom
För någon av oss
Istället läser jag om ett mord
Som kanske begåtts
På en plats där byar och människor
Har vackra namn

onsdag 31 januari 2018

Soltorra läppar

Sommarens soltorra läppar
Svider av vinternare
Det är som de tuggats
Såriga av ängslan
Men det är vinden som bitit
Dem torra av mörker
Morgonens te är grönt och bittert
Med smak av lime och ingefära
Jag följer en länk på nätet
Ser bilder av träsnitt
Som skildrar finska inbördeskriget
Lidandet är inte förbehållet poeter
I natt kommer molnen att dölja
Den historiska fullmånen
Är det inte alltid så
Att när något sker på himlavalvet
Så döljs det av moln

tisdag 30 januari 2018

Brokiga

Anteckningsboken har brokiga pärmar. Den är klädd med något slags sidentyg. Anna tror att hon köpt den på Indiska någon gång för länge sedan. Föräldrarna har köpt en husbil och skaffat en lägenhet för vintern. Föräldrahemmet ska tömmas, huset ska säljas och hon har lovat att ta hand om sitt. Hon väger dagboken i handen. Spara eller slänga?

måndag 29 januari 2018

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen -Förband, sa Gwen, är hämtad ur Teodlarens hustru av Dina Jefferies.

-Förband, sa Gwen. Dem kan du plocka upp och sortera in i hyllorna, så tar jag hand om hudkrämerna. Det går väl bra?

Jag nickade och böjde mig fram över kartongen med gasbindor och sprättade upp tejpen som höll ihop locket med hjälp av min nyckel. Jag och den unga kvinnan med det imponerande namnet Gwendolyn hade fått sommarjobb på Apoteket. Vi gick samma utbildning, men hon hade kommit längre än mig och hunnit med att vara au-pair i Zürich och London och hade läst franska i Pau. Hennes mamma hade en klädaffär där hon sålde designade linnekläder och fladdrande sjalar och hennes pappa spelade i ett bluesband och jobbade som lärare. De bodde i ett hus som liknade ett kråkslott med tinnar och torn och var det något som min pappa inte tillät mig att ens drömma om så var det den sortens hus. Har du någon aning om hur svåra de är att underhålla? Att värma upp dem kostar en förmögenhet. Skaffa något praktiskt istället.

På det hela taget trivdes jag på på Apoteket. Jag tyckte om att hjälpa människor och njöt av att kunna namnet på verksamma substanser och olika mediciner. Sommaren blev en närvaro av andra människors kroppar. Kroppar i förfall och förhoppning, åldrande och sommarförkylningar. En rodnande 15-åring hämtade ut sina P-piller. Tanterna på jobbet pratade om sina klimakteriebesvär och bestämde mig för att aldrig tillåta mig att bli sådan. Tommy köpte kondomer. En uttröttad mamma handlade barntandborstar.

Det var typiskt att Gwen skulle ta hand om hudkrämerna och lämna bandagen till mig. Hon hade ett sådant där lätt och nästan genomskinligt utseende. Människor sökte sig till henne. Jag tror att jag var en av de få som noterat att hon alltid hade långärmade tröjor för att dölja sina handleder.

lördag 27 januari 2018

Osynligt

I gryningen är stigarna
I ekskogen osynliga
Jag passerar hembygdsgården
Det lyser i köket
I huset från 1700-talet
Det är vandrarhem nu

torsdag 25 januari 2018

onsdag 24 januari 2018

Bestört

Porten slår igen bakom Ulla. Försiktigt tar hon några steg på gångbanan. Snöröjningsgruset som täcker gråisen räcker inte riktigt till. Mataffären ligger ett kvarter bort och hon behöver köpa potatis och mjölk.
-Det är halt idag, säger hon till ynglingen som kommer ut strax efter henne. 
Han har grova kängor och ler mot henne.
-Då är det bäst att vara försiktig, säger han.
Ulla ser bestört ut när han halkar. 

måndag 22 januari 2018

Drar

-Vilken stilig mössa, säger Anja till mannen som står framför henne i kassakön.
Han har vänt sig om för att rätta till köpinnen. Hon har lagt den längs med kassabandet, istället för tvärs över som brukligt är.
-Den måste vara hemstickad, fortsätter hon.
Han drar lite i mösskanten och petar upp glasögonen som kasat ner på näsan. Den andra handen känner instinktivt att plånboken ligger kvar i innerfickan. På sig har han en jacka som gör att bäraren nästan ser fyrkantig ut. Bakstycket är fyrkantigt. De utanpåliggande fickorna är fyrkantiga. Det ser ut som den är gjort av bävernylon, som brukar användas till dagisbarns overaller.
-Jag har stickat den själv, säger han. Efter irländska mönster. Jag var på Aranöarna för många år sedan och försöker upprätthålla något av det där. Det irländska kynnet, du vet. Garnet jag använder kommer från upprepade tröjor som jag hittar begagnade. Herrtröjor är bäst. De är störst och ger mest garn. Fast det är svårt att hitta. Det måste vara ull. Akryl går inte alls. Nästa vecka kommer Hemmets Journal och gör en artikel om mig och mina mössor. Tänk om jag kan få vara med på TV också. Män som stickar är inte så vanliga. Hade det varit en kvinna som gjort samma sak, så vet jag knappt om någon brytt sig.

söndag 21 januari 2018

Hånfull + glimra

Skarsnön glimrar på fälten. Trött på vinter, grusiga stadsgator och nedstämda villakvarter har Mimmi valt att ta bilen upp till Ullsjön. Dag efter dag har hon passerat en vit Opel där någon ritat en sur gubbe i snön som täcker rutorna. Vintern har lagt sig i lager efter lager runt bilen. Det syns att den inte startar. Att köra upp till skogen är en chansning, men hon är less på att inte komma ut ordentligt. Det är något med skogen som drar. Innan hon svänger in på skogsvägen till friluftsområdet vet hon inte om det är möjligt att köra ända upp. Skidklubben brukar spåra elljusspåret närmare stan, men här finns bara några skyltade leder. 

Parkeringsplatsen är tom så när som på ett par bilar. En man med rutig keps ropar åt en kvinna med anorak att hon glömt skidorna.
-Tok heller, säger hon. Det är varit modernt med stavgång i tjugo år nu. Har du inget lärt dig?
De låter inte hånfulla på rösten, snarast vänligt skämtsamma. Mimmi tänker att hon borde ta upp det där med stavgång igen. Det ger en annan rörelse, något som är bra för axlarna. 

Stigarna hon väljer är tilltrampade, men snön är mjuk och inte svårgådd. Bitvis har träden och vinden lämnat marken bar. Från en buske hörs en talgoxe. Bergväggarna genom ravinen täcks av is. När hon var liten kallade hon dem isfall, vattenfall av is.

Från höjden på åsen ser hon ner till parkeringsplatsen. Backen ner är brant och hon börjar gå. Försiktigt på tvären, steg för steg. Det finns människor som åker till fjällen, som älskar skidor. Själv tycker hon mest att vintern är ett påhäng. Den begränsar henne. I fjällen är det en annan slags vinter, har hon fått lära sig. En vinter att njuta av. Kanske om man inte är mamma och måste laga mat för en vecka, trösta och städa en stuga...

Livet passerar inte i revy när hon halkar, men hon hinner tänka att hon är klumpig och att mobiltelefonen ligger kvar hemma. Friheten att slippa kunna bli nådd gör henne ansvarslös. Blir hon liggande så kan det dröja innan någon kommer. 

Det är först när hon stannar till vid Coop på hemväg och ska betala för ärtor och mjölk hon inser att plånboken är försvunnen. 

fredag 19 januari 2018

En massa saker

Vet ni, ni har skrivit en massa starka saker idag. Jag kapitulerar fullständigt, helt tagen av era texter och vill bara säga det.

torsdag 18 januari 2018

Text inspirerad av bild

Jag vet inte varför mamma var så förtjust i den bilden. Hon lät rama in den och ställde den på bokhyllan bredvid sitt bröllopsfoto. Skolfotografens porträttfoton kom senare och ställdes på samma hylla. Bilden från ponnyridningen var tagen någon gång när vi var på utflykt till 4H-gården i grannkommunen. Kompositionen var rörig och bilden var fylld av främlingar. Lillebror satt på en shetlandsponny. Ponnyns runda mage fick hans ben att spreta rakt ut. Han klamrade sig fast i sadelns framvalv En ledare lunkade bredvid ponnyn.

I bakgrunden på bilden kan jag skymta mig själv. Jag väntar på min tur på ponnyridningen och är i hemlighet glad över att jag slipper shetlandsponnyn, utan får rida på den större ponnyn, Rosita. På den tiden älskade jag hästar. Urskillningslöst. Jag läste allt om hästar och kunde alla hästraser. Lipizzianerhästarnas stamhingstar. De tre arabhingstar som låg till grund för aveln av engelska fullblod. Myterna om de spanska stridshingstarna som tog sig i land på Connemara på Irlands västkust. Olika sorters betsel. I teorin förstås. Att börja på ridskola var det inte tal om.  På något sätt är det typiskt att min bror hamnar i centrum på en bild för mitt intresse. Hon kunde valt en annan bild. Den där vi matar marsvin med maskrosor till exempel.


onsdag 17 januari 2018

Glidit

Jag kunde inte sluta att tänka på det där huset som jag såg utannonserat. Det var en enkel stuga, byggd på plintar, kanske någon gång på 60-talet. Skogen hade krupit närmare och den hade vad man kallar naturtomt. Skogsmark. Dass eller mulltoa. Laserad fasad. Utan att jag kunde precisera det närmare, så påminde den mig om min barndom. Jag ville tycka om huset. Bry mig om det.

Peter satt i andra ändan av soffan och fingrade på sin nya mobiltelefon. Själv hade jag bytt ner mig till enklast tänkbara modell för att slippa distraktioner. Jag funderade på att nämna huset för honom, men föreställde mig att han skulle säga att det är ett ruckel och att det säkert är byggt på ofri grund, ett arrende som snart löper ut och ingenting att ha och hur passar en sommarstuga in i dina idéer om down-sizing? Du har väl alltid avskytt sommarstugor?

Jag sökte ögonkontakt med honom, men hans blick är fixerad vid telefonen. Igår visade han mig ett klipp från Antikrundan. En gammal flaska var värd en smärre förmögenhet. Vem betalar 50.000 för en gammal flaska? Jag låtsades vara intresserad, men rastlösheten kröp som en ofrivillig muskelryckning i mig. Vi har glidit ifrån varandra, vill jag skrika. Se mig. Närma dig. Egentligen vet jag inte vem som är mest skyldig till tomheten jag känner.

-Det är svartmåne nu, säger jag.
-Svartmåne?
-Ja, det är när månen är som minst. Svartmåne kallas det. Vet du. Jag far så illa av det här vädret. Snö och tö om vartannat. Hala gator med isfläckar som gör det svårt att gå. Jag räknar dagarna till något bättre, men det verkar inte komma.

söndag 14 januari 2018

Något man inte har

Igår morse låg en död fågel på gatan. Hunden fann den och tänkte äta upp den. Jag tog fågeln hur hundens mun och kastade bort den (det låter lite brutalt, men hunden har känslig mage). Trots kylan hade inte fågelkroppen hunnit stelna. Den var fortfarande mjuk. Fjädrarna kändes lena mot min hand. Beröringen skapade ett kroppsminne. Hud och död fågel. Hunden fann ett spår och drog vidare i sin värld av dofter. Jag tvättade mig noga när vi kom in.

I morse satt en fågel på gräsmattan. Det kunde varit en fink eller en sparv. Den satt oroväckande stilla och lyfte först när vi var en halvmeter från den. Med tunga vingslag flög den in i en buske och sökte skydd. Jag fick en känsla av att den satt på gräsmattan för att dö. Är det något jag inte har så är det vetskap om varför fåglarna dör. Det är vinter. Temperaturen håller sig runt noll grader. Dagarna ljusnar inte riktigt. Grådagern håller i sig. I trädgårdarna finns gott om foder. På något sätt önskar jag att en fågel ska sätta sig på fönsterblecket under dagen och knacka på rutan med näbben för att säga att allt är bra. En talgoxe blir bra, en talgoxe, som säger att att allt är väl.

lördag 13 januari 2018

Blick, klick, fick

Porslinstomten trodde det sa klick
När han mötte min blick
Men allt han fick
Var ett papper runt sin kropp
Ner i en kartong, med ett hopp
Om att få komma fram till nästa jul
Som en del av en befrielseklausul


onsdag 10 januari 2018

Känslan

Julgardinerna nedtagna
Normalgardinerna uppsatta
Känslan av att ingen
Bryr sig om gardinbytet
Förutom jag
Som kände att jag blev trött i armarna

tisdag 9 januari 2018

Han vaknar inte

Inspirationsmeningen: Han vaknar inte är hämtad från Sara Bergmark-Elfgren - Norra Latin.

Jag knackar på Johannes dörr, tre distinkta slag med knuten hand. Han vaknar inte. Det är tredje gången den här morgonen jag försöker väcka honom. Vid det första tillfället fick jag ett svagt stönande till svar. Då trodde jag att han faktiskt vaknade.

Jag öppnar dörren, långsamt, ifall han faktiskt är vaken och inte vill bli störd. Han ligger på rygg och sover med halvöppen mun. Täcket ligger tvärs över magen. På det tunnslitna påslakanet anas en skrynklig Ferrari-bil. De beniga fötterna påminner om två årblad. Underbenen är håriga. Jag borde vara hans flickvän, inte hans mamma. Att älska någon på det sättet istället. Tjatfritt.

-Nu vaknar du. Jag har försökt väcka dig tre gånger och du svarar inte. Skolan börjar om en halvtimme och jag ska iväg. Klarar du att ta dig upp?

måndag 8 januari 2018

lördag 6 januari 2018

Brukade

-Brukar man göra något på trettonhelgen? Någon tradition, något som man brukade göra när man var liten? Äta något?
-Nej, inte vet jag vet. Äter gör vi ju ändå. Den här helgen känns mest som ett vakum. Jag vet inte vad den fyller för funktion. Julen är över och oxveckorna när det bara är att bita ihop fram till påsk har inte börjat. Man väntar på att få kasta sig i selen igen.

fredag 5 januari 2018

Alla var kära

Med någon slags tanke om att se något efter vägen och inte bara sträckköra E4:an stannade jag i Gränna för att köpa glass. Jag hade inte varit i där sedan jag var där på skolresa i mellanstadiet. Alla tjejer var kära i Laban och fnittrade våldsamt så fort han gjorde något eller kom i närheten. Jag också, och både då och senare känner jag mig skamsen när jag tänker på den där masspsykosen. Vi var kära och nästintill hysteriska, men grupptrycket kunde lika gärna tagit formen av pennalism. Periodvis gjorde de säkert det också. Vi var riktigt vidriga mot en del lärare på högstadiet.  

Laban hade rufsigt hår och blå ögon. Han spelade fotboll och gitarr och hade stjärnstatus på vår skola. På skolresan åkte vi först färja ut till Visingsö. Lärarna delade upp oss så killarna fick åka med ett remmalag och tjejerna med ett annat. Vi uppmanades att vara lugna för att inte skrämma hästarna, men nordsvenskarna som drog vår vagn verkade så loja att de säkert var omöjliga att skrämma. På något vis tyckte jag synd om dem. Hetta, illasittande seldon och överlastade vagnar. På Andrémuseumet luktade det obehagligt. Laban blev ihop med Carina i bussen hem.

Jag lyckades hitta en parkeringsplats på kullerstenstorget. Marken lutade åt alla håll. Det var som någon kört upp en kil under bilen och böjt den på längden. Biltrafiken köade på huvudgatan och turisterna trängdes på den smala trottoaren. Jag följde med i trängseln utan att hitta något glasställe som lockade. Polkagrisar ville jag inte ha och det kändes som det skulle varit ett bättre alternativ att stanna vid någon av snabbmatställena vid motorvägen bara för att få något att äta. 

torsdag 4 januari 2018

Efter

Anja gick efter Håkan på stigen längs med Angsjön. Det var hennes hemmatrakter, skogen och sjön där hon vistats som barn. Markerna var borta nu, avyttrade i samband med ett arvsskifte och hon kände att hon gick som en främling på någon annans land.

Håkan snavade till över en rot. Hon såg på hans nacke att han blir irriterad. Små näst intill omärkliga förändringar i kroppen, muskler som spändes. Andhämtning som blev snabbare. Backen var sank efter den senaste tidens regn och barren flöt i det blöta. Vågorna hackade mot moränstenarna i strandkanten.

-Här brukade vi bada när jag var liten, sa Anja. Vi hade en liten sandstrand här. Vattenståndet var lägre då.
Hon kisar ut över sjön. Den är lika tenngrå som himlen.
-Det ligger en sten under ytan lite längre ut, fortsatte hon.  Sticker den upp över ytan så går det att klättra upp på den och hoppa från den. Nu anas den knappt. Ser du flyttblocket bakom alarna där borta. Där brukade vi fiska. Farfar och Nisse på Åsen brukade lägga en risvase för att det skulle nappa bra. De drog ut ris på isen. När den smälte sjönk grenarna och lade sig på botten. Fisken sökte skydd där. Det är stenbotten. Jag vet inte varför vi har den här lilla plätten med sand just här.
-Ska vi gå vidare?
Hon hade på tungan att säga att Håkan inte förstår, men hon nickade och fogade sig.
-Du vill inte ha något att äta då? Ett äpple?

onsdag 3 januari 2018

Letade i väskan

Jag står framför ytterdörren och letar efter nycklarna i väskan utan att hitta dem. Fickorna har jag redan letat igenom och jag förbannar att jag är så tankspridd. Man borde komma ihåg var man lägger sina nycklar. Jag ställer ner handväskan på trappan, suckar och vänder mig ut mot trädgårdsgången. Det finns en reservnyckel i förrådet under garaget, men jag drar mig för att plocka fram den. Metodiskt börjar jag tömma väskan. Plånbok. Mobiltelefon. Åtta meningslösa kvitton. En lapp med texten Man ser på bron, vem som bor i huset. Jag vet inte varför jag sparat på citatet. Bron är dialekt. Här säger vi trappen eller möjligen förstubron. Ser man min trapp så ser man en ointressant teakdörr och kärl som används till förpackningsinsamlingen. Glas. Metall. Plast. Kartonger. En idiot som letar efter sina nycklar. Nycklarna ligger inte i väskan. Jag känner igenom jackan och hittar nycklarna i en av bröstfickorna.

måndag 1 januari 2018

Ny-ord

När jag tänker på snön med metereologens ord så känns det som jag killgissar. Det snöar ymnigt. Snön har låg flufffaktor. Blötsnö, kan man också säga. Det är årets sista kväll. Jag går med hunden i skogen för att slippa fyrverkerierna. Snöflinga efter snöflinga träffar min jacka med ett frasande ljud. Kängorna får kramsnön att knarra. På höjden stannar jag och släcker pannlampan. Den behövs inte. Himlen är rosa av gatljus och reflekterande snö och jag kan se att gå utan extra belysning. På avstånd hör jag fyrverkerier, men jag ser dem inte. Himlen är för ljus för att explosionerna ska synas. Det är knappast något medvetet skogsbad jag ägnar mig åt, snarare en pliktskyldig rastning av hunden. Nästa år tänker jag bli sekundärkränkt, bara för att jag kan.