onsdag 30 juli 2014

Hotfull

Vi sitter längs ett av långborden utanför Rådhuskällaren. Borden är rustika och påminner som dem som finns på rastplatser. Bänkarna sitter fast vid borden. Vi får kliva för att sätta oss. Serveringen skuggas av en markis. Infravärmen får luften att flimra. Det hettar omkring oss. Jag flackar med blicken. På andra sidan gatan sitter människor som vi och äter på restaurangen utanför Coop. Miljonprogrammet och 1960-talets rivningsvåg och sanering av stadskärnorna hittade aldrig riktigt hit. Ett Domusvaruhus med tillhörande restaurang fick vi, men inte mycket mer. Vasaborgen och klostret höll stånd mot den moderna tiden. Ljumma sommarkvällar när Vättern inte ligger på känns det som jag lever i en såpbubbla, en idyll där inget riktigt är verkligt, trots att jag bor i en av hyreshusen längs Riksväg 50 och inte i någon av de charmiga, gamla kåkarna i Vadstena centrum. En älskare i Mjölby och ett jobb på kommunen som gör mig ironisk. Jag är fast här och känner mig lika beständig som turistströmmarna genom centrum. Hur många är det inte som stannat till och fotograferat Rådhustornet och tänkt att den vita stenfasaden påminner dem om Medelhavet och grekiska öar. De tänker att så här skulle man bo, men sen tvekar de, för de vet att Vättern är hotfull om vintern.

Mikaela sitter mitt emot mig. Vi sitter i mitten av bordet. Den övriga kontorspersonalen sitter båda sidor om oss.  Till hösten flyttar hon till Oskarshamn. En karriärstjänst. Hon byter en kommun mot en annan. Håret är nyklippt i page. De salongsgjorda slingorna får håret att se naturligt solblekt ut. Spetsarna på den vita tunikan ramar in klyftan mellan brösten. Serveringspersonalen dukar ut våra tallrikar med Vätternröding och Fläskfilé Oskar. Anna-Lisa frågar hur det känns att gå vidare och Mikaela svarar något luftigt om att Vadstena är en vackrare stad än Oskarshamn.
-Men hur är det med vänner? Orden flyger ur mig.
Mikaela fnyser lätt.
-Vänner har man kvar. Man träffar nya människor hela tiden. Relationer är flyktiga. Det är som att blåsa såpbubblor. Förunderligt på något sätt. Man kan alltid fylla på när det tar slut.
-Martin, då? fortsätter Anna-Lisa.
-Han har fått jobb som försäljningschef. Att hitta ett nytt jobb var inga problem för honom. Det är mycket därför vi flyttar. Det är bättre karriärmöjligheter för honom. Klart att man skulle vilja bo i en storstad, men småstaden har onekligen sin charm.
Hon fingrar på ögonbrynet. Jag vet att där finns ett knappt synligt ärr. Hennes fot nuddar min under bordet.
-Det är ju så fantastiskt med vänner, säger Anna-Lisa. Jag har ju min syjunta. Vi har hängt ihop i alla år. Snart är det väl dags för Hemmets Journal...Han är ju så fin med barnen, Martin.
Mikaela fingrar på sin ring. Det är en silverring med en glassten från en konsthantverksbod. Jag vet hur den ringen trätts på fingret och hur den köpts.
-Jo han är ju det, Martin. Fin med barnen.

tisdag 29 juli 2014

Dunk

Vinden snärjer genom sundet. En Maxi vänder upp bottenfärgen på en kryssbog.
-Sex knop. Där fick du lite lutning på den. Nu ska vi ska vi se hur långt de kommer innan de behöver slå. Vad gillar du båten som ligger framför oss? Det är en Albin 25:a En gammal klassiker. Volvobåt. 142:a och Albin 25:a. Träsnipan, då?
-Hur mycket underhåll är det inte på en sådan båt?
-Nu kommer det in någon och ska tanka på sjömacken. Han är ensam ombord. Nu ska vi se hur han lägger till. Jag kan sakna det där. Båten. Det enda som gäller. Bensindunk. Reservdunk. En extra bränsleslang. När jag var yngre drömde jag om att segla över Atlanten.
-Vad är det för kille du skaffat egentligen? Som inte kan ett skit om båtar. Det känns som jag tagit något viktigt ifrån dig.
-Ska man ha båt, ska man inte ha något annat. Man måste vara fullständigt närvarande när man seglar. Skot, roder, andra båtar, kurs, vinden...Närvaron är själva poängen. Man måste. Det går inte att smita undan. Du har inte tagit något från mig. Ärligt talat, så handlar det om närvaro. Att vara fullständigt närvarande i ögonblicket. Man behöver inte en båt för det. Det finns andra sätt. Jag sitter lika gärna här med dig och äter en jätteportion med lyxig glass och bara njuter, som jag är ombord. Allt det goda får jag när jag sitter här. Värmen, solglittret i vattnet, båtarna omkring...Jag behöver inte ha en egen båt för det.

måndag 28 juli 2014

Handled

Jag sätter mig. Bara lite ska jag vila. Köket är så rent jag förmår. Jag har stängt om hönsen och sett till kon. Ryggen värker där nere. Mina fingrar är spruckna och ömma. Hettan har fått läpparna att svida. Kanske skulle jag dricka, ta munfull efter munfull med vatten ur spannen, men jag orkar inte riktigt. Jag lägger underarmen på bordet och stöder mig på den. Linneduken döljer den skrovliga ytan. Vi har plockat blåklockor, Johannes och jag och ställt dem i den burk som tjänar som vas. Jag försöker le och tänka på hans små barnhänder och dela hans förundran över myrstig och blomster.
-Vi gör grannt, mor.

Petrus slår i väggen därute. Tunga stövlar dunsar mot stentrappen. Jag stelnar till. Klumpen i halsen gör det svårt att andas. Hans kropp fyller dörröppningen. Det blir dunkelt i rummet. Kanske borde jag lagt mig och krupit ner i kökssoffan för att låtsas sova.
-Varför sitter du här och latar dig? Har du inte sysslor att sköta. Svara då. Har du inte mål i mun?
-Jag har gjort mitt, säger jag tyst med blicken mot förklädet.
En svettdroppe rinner ner för min nacke.
-Var försiktig nu, så du inte väcker Johannes.
-Det är inte min pojk. Gud vet vem du lagt upp dig för. Luffare eller storbönder? Njöt du då? När han tog dig.
-Johannes är din pojk. Jag har aldrig haft någon annan än dig, det vet du.
-Du ser efter andra. Jag är inte god nog åt dig.

Handen söker sig ner i fickan på storvästen. Jag ser att han tar upp snusdusan, tenndosan som han fått efter sin far, den som Lazarus i Kröken gjutit, findosan till söndagsprisen. Hans vackraste ägodel, som fick mig att skratta och den kväll jag blev kär. Metallen fångar det skimrande solljuset från fönstret. Han knyter handen runt dosan och skrattar till. Senorna på handleden påminner om säljvidjor. Han stinker brännvin från käften och jag tänker att det är så jordens undergång luktar. Den stinker fylla och brännvin, bakrus och ättika. Slåss kan han. Drängslagsmål. Jag tvättade hans blodiga ögonbryn och han sa att mina händer var som en smeksam vind. Med snusdosan dold i den knuta handen slår han hårdare.
-Du käftar emot och jag ska ta det ur dig.
-Tänk på pojken. Jag ber dig tänk på pojken. Han sover.

söndag 27 juli 2014

Fort

Fort, fort
Låt det åska ur
Så jag blir människa igen
Som ett med stormens öga

lördag 26 juli 2014

fredag 25 juli 2014

Hus

I drömmen om natten
Symboliserar huset en själv
Om morgonen
I tiden mellan dröm och vaken
En stunds reflektion
Över jaget
Som huset är är du

torsdag 24 juli 2014

Ord på D

Ladugården svankar på mitten. Taket hukar efter snövintrarna. Gräset står högt kring bryggan som leder upp till rännet. Rödfärgen har bleknat mot grått. I utrymmet mellan vedbod och hönshus står en sågbock. Yxan vilar i huggkubben. Tre kor och en kätte har ladugården rymt. Kättinggrimmorna ligger kvar på foderbordet. Dörren knarrar när pappa öppnar den. Den kalla lukten av kohud, gödsel och urin slår emot mig trots att ladugården står tom. Jag vet inte om prickarna på brädväggarna är avföring eller döda flugor.

Pappa baxar in fodersäcken i ladugården. Vi byter så, hönsefor mot ägg. Idag behöver jag inte gå in bland hönsen. Mina händer behöver inte leta efter det nyvärpta, ljumma bland redena. Jag behöver inte se gulblanka ögonen och rödsvullna kammarna, känna de fylliga fjäderkropparna mot mina ben eller vara rädd att hönsen ska se mig som ett lätt byte och hacka mig sönder och samman, jag behöver inte känna den mjuka botten av halm och träck under mina fötter. Ingen kommer att säga:
-Vad duktig du var som hittade äggen. Nu får vi hoppas att det inte finns någon kyckling i. Den dör om hönan inte får ruva.
Hönsen äter snäckskal. Får de inte snäckor bildas inga ägg på skalen. De får sitt foder i ett avlångt trätråg på golvet, flaxar och trängs när de fodras. Det finns alltid en höna de andra kan hacka på. Ute växer hönsgården igen. Dorotea är rädd för höken.

Vi går in. Jag traskar efter pappa. Vår VW står på gården precis vid trappen. En solstrimma slår en solkatt i backspegeln. Färgen på ytterdörren flagnar, som hud som lossnar när man bränt sig i solen. Farstun är kall. Luften står stilla och drar det unkna ur väggarna. En kommod med tvättfat och hink står vid trapphuset. Två smutsiga handdukar hänger på en ståltrådskrok bredvid. I den tunna frottén syns ett par gula rosor. Pärlsponten har målats rosa, det är ingen flickig färg, ingen blomsterfärg, det är det skära som kommer ut jorden, från hinnor i kroppen och lungor.

Pappa knackar på dörren till köket och öppnar innan dottern har svarat. Den vitmålade skivan som täcker dörren har rämnat. Under skymtar det gamla och mögelgröna. Vi får sitta till vid köksbordet. Dottern bjuder. Hon ursäktar sig för köpebröd. Jag äter försiktigt. Kransen är gammal och torr. Saften hon bjuder på är tjock i glaset. Pappa grinar illa av kokkaffet. På zinkbänken står äggen i bunkar. Dottern står lutad mot kylskåpet. Hon sitter inte med oss, ser bara när vi äter. Hennes hals är insjunken. Håret är risigt och matt och format i en knut i nacken. Städrocken hänger lös över bröstet. Tofflorna på fötterna gungar när hon griper med tårna. Skimrande ärr täcker skenbenen.

-I ska la me in och hälsa, säger hon och visar oss i i det rum som kallas kammarn.
Dorotea sitter i stolen. En svart bibel ligger på den broderade duken. Katten ligger på bädden och blänger. Trots att djuret är lätt svackar sängfjädrarna. Ovanför sängen hänger en broderad bonad med motiv från det heliga landet. En beduin leder en dromedar i skuggan av en palm.
 -Har I tösa me er, säger Dorotea.
Pappa föser fram mig. Jag tittar ner. Linoleummattans skära blomster skymtar i gliporna mellan trasmattorna.
-E tös.
Dorotea hakar tag runt min vad med käppen och drar fram mig. Jag andas genom munnen för att slippa känna det ruttna från henne.
-E tös. Vad ska I med henne till? Ho e mager. Håret har ingen grann färg. Blir hon retad i skolan? Se så, får jag din hand.
Jag sticker fram handen. Ett fläckigt förkläde täcker Doroteas kropp. Rynkorna i hennes ansikte ?hänger som ett ösregn.
-Naglara biter ho inte på. Ska ho ha lite fikon och dadlar? Jag bjuder. Seså, ta nu.
Frukten har torkat i asken. Jag tar en bit och försöker äta. Det smakar sött, men känns som klister. Den hopskrynklade frukten är täckt av frön.
-Var det ägg I skulle ha?
-Vi har varit här med hönsefor.
-Finns det ägg? Eller är David före? David te Smesa ska ha ägg. De har jag lovat han.

inspirerande ord: dadlar, det heliga landet, Dorotea, dotter, dörr, dromedar

onsdag 23 juli 2014

Språk



På frågan språk eller handling, svarar jag språk, men inte fullt ut. Handlingen är intet om inte språket gör den levande. Språket är intet om det inte smyckar en handling. Något måste finnas, förutom vackert.

I förordet till den upplaga av Vägen till Klockrike jag just nu läser uttrycker Harry Martinsson tacksamhet till Bonniers som ger ut pocketserien Bonniers Folkbibliotek. I mitten av 1950-talet skriver han han "att det finns hundratusentals människor som inte kommer sig för att gå in i den vanliga bokhandeln, det finns ytterligare tusental som av en eller annan anledning känner sig för hämmade eller blyga för att gå in på de offentliga lånbiblioteken och en mycket stor grupp som ännu finner ett äventyr i att kunna köpa en bok på en skogsstig". Den vandrande bokförsäljaren med näverkont på ryggen som Harry Martinsson en gång mötte i Tärna lappmark var glad åt sin börda och hans böcker lyste i ödemarken. Jag tänker på det ord, berättelser, språk. Mitt exemplar av Klockrike vittnar lika mycket om sommarstugor som hässjat hö. Den bär mer sommarhetta, än regn. Det vilar något gott i folkbildningstanken, en tro på både den enskilda människan och kollektivet. I det beständiga fångas det flyktiga. Litteraturen är en besvärjelse mot glömskan.

Författaren Lars Hesslind reste runt och föreläste. Åtskilliga högstadieelever har hört honom berätta om sitt liv. Han sa bl a:
-Den som läser kommer det att gå bra för. Har man ett språk så klarar man sig.
Jag funderar på hur många han tröstat med de orden och hur många liv han räddat. Ord, berättelser, språk. Kreativitet är en form av andlighet. Något tyr vi oss till.

tisdag 22 juli 2014

Långsamt

Läser långsamt nu
Harry Martinsson
Låter det ta tid och sjunka in
Gott så

måndag 21 juli 2014

Kanske

Dagens plus gårdagens. Det blev en dubbel idag. Jag hann inte skriva igår.

Ibland

Ibland önskar jag att man kunde slippa att utvecklas som människa. Det skulle vara enklare att vara färdig från början.

Kanske

Kvällsflanörerna rör långsamt längs huvudgatan i Vadstena. Damekiperingarna, loppisbodarna och antikvariaten har stängt för kvällen. Uteserveringarna fylls med ätande gäster. Klosterområdet är nästan helt folktomt. Örtagården ligger öde. Gräset snor som dimma runt fruktträdens stammar. Vättern är lika stilla och ljummen som kvällen. Solen söker sig ner i väster.

Gruset knastrar under mina fötter. Jag stannar till utanför den kopparbeslagna kyrkporten. Runt mig svärmar flugor. De stiger och faller längs raka linjer. I rörelsens hastighet försvinner de. När de stannar till och ryttlar kan jag fånga dem med blicken igen. I deras kroppar och vingslag finns något förutbestämt. Jag letar efter ett anslag om kyrkans öppettider för en vandring genom det heliga, steg för steg över kalkstensgolv och gravvårdar under stjärnslagna valv och en kort stunds kontemplation inför Heliga Birgittas sammetsklädda relikskrin.

Över kyrktrappen ligger en kortare handikappramp. En kvinna i sjuttio-årsåldern trycker på den elektroniska dörröppnaren. Porten slås upp och jag följer henne och hennes väninna in i kyrkan. Det pågår en gudstjänst. Jag möts av orgelmusik. Kyrkomusikern har skjorta och knälånga byxor. Bänkarna är fyllda till två tredjedelar med besökare. Längst bak står några rader med lösa stolar. Här sitter två män och bläddrar i varsin bibel. Båda har vida klädnader. Klädedräkten skimrar i grått och lila. Den ene bär en kalott på huvudet.

Tagen stannar jag till vid en av pelarna som bär upp kyrktaket. Kalkstenen känns sval mot min axel. Jag står bakom en gravsättning, vars pelare får den att likna ett grekiskt tempel. På det som skulle vara templets tak ligger en staty och spretar med fötterna. Tårna pekar mot himlen. På en spik ovanför mitt huvud hänger en riddarhjälm.

Psalmen tar slut. Orgelspelaren lämnar sin pall. Predikan tar vid. Prästen talar om Jeremias och krukmakaren i Jerusalem. Om hur denne i sitt skapande formar leran till ett brukbart kärl, talar han. Ibland är leran motvillig och styv. Gud har en plan för varje människa. En människa är ett kärl som ska fyllas. Du behöver inte be. Gud vet vad du behöver redan innan du ber om det. Inget kärl är fulländad. Det kan finnas sprickor i glasyren, ojämnheter i formen. Så stänger vi dörren till krukmakarens verkstad och beger oss i självrannsakan till Golgata, där Jesus dog för vår skull. Han talar om Jesus mest älskade lärjunge och frågar församlingen, vem vill inte vara Jesus mest älskade lärjunge.

Prästens bäriga röst roterar under kyrkvalven. Kanske är jag närmare mig själv i den stunden än vad jag någonsin varit. Skapandet, den mänskliga skörheten, intensiteten i självrannsakan, smärta, blod, död, kärlek...Ske din vilja. Det som jag vill. En önskan om skapande. Jag hoppas kunna bära klosterkyrkan inom mig och kunna ta fram minnesbilden och röra vid den på samma sätt som man kan finna styrka genom att gripa en sten som formats slät av vågorna.



lördag 19 juli 2014

Text till bild

Rick har dragit ner en rävskinnsmössa över öronen, ett fynd från hans farmor. På någon annans hjässa skullle pälsverket väcka löje. Han bär den ironiskt, med en galghumoristisk värdighet, en dyrbarhet att skratta åt. Jag har haft den på mig. Pälsstråna kittlade min panna och formade sig efter min nacke. Rick lät mig prova den. Med händerna rättade han till den på mitt huvud. Sen lade han mitt huvud på sned och såg mig in i ögonen.
-Som en tant. Farmors guldgruva bakom garderobsdörrarna. En krigstidsrelik. Hemmafronten. Ska jag kittla dig med en av mina vita fjädrar? Äh, du är rätt söt ändå, Susan. Utan mössa.

Jag minns fukten i hans imiterade uniformsjacka. Min kind snuddade vid hans ärm. Min hud absorberade vätan från hans plagg. Från mitt fönster ser jag honom på håll. Han går vägen fram med Michael och Peter. Michaels arm är gipsad. Han föll och drog ner fotbollsmålet över sig för ett par veckor sedan. Jag försöker föreställa mig honom på sjukstugan, efter den ödesdigra händelsen. Armen under ribban. Skelettet som bröts som en pinne. Stanken av gammal alkohol. Han nyktrade till där han satt på mottagningen. Det sägs att kroppen bedövar sig själv när skadan uppstår, att smärtan kommer sen. Han låter tjejerna skriva på sitt gips. Det finns olika sorters smärta. Att bryta en arm, att inte få skriva på ett gips. Jag vill mer med mitt språk än så. Det är något förgängligt i en namnteckning på ett bandage. Peter bär på en toalettrulle i famnen. Något djävulsskap planerar de.

När jag ser Mike drar min kropp ihop sig. Den ömmar och tigger smek. Tungspetsen vill nudda vid honom. Handen vill söka sig innanför hans skjorta. Knapp efter knapp vill jag öppna för att blotta hans bröstkorg. Bröstvårtorna är ovala, inte runda som mina. Hårväxten under hans armar fyller mig med melankoli. Jag vill ha honom. Min kropp begär. Själen skakar. Släpad inför bål och skamstock vill jag kunna säga:
-Jag har älskat.
Kärleken håller mitt huvud högt.

Jag känner kylan från fönstret. Min bädd är nybäddad och smal. Fjädrarna knarrar under min tyngd när jag ligger i den.
-Mike, viskar jag, trots att jag vill öppna fönstret och ropa eller störta ner för trappan till honom.
Jag andas lätt. Rummet ändrar skepnad. I vintertid sitter Helen i sin tunna nattsärk framför det öppna fönstret. Förkylningen får henne att hosta. Sjalarna ligger utspridda i rummet. Hon är näst in till naken. Kylan sätter sig på lungorna. Hon drar på sig lunginflammation och dör en vecka senare. Hennes älskade har rest till Amerika. I spillrorna av henne lever jag.

Mike och hans vänner har varit hos hippien. Jag ser honom ibland. Skägget är tovigt och gråsprängt. Huden på fingrarna är färgad av den lera han formar. Han säljer krukor och muggar till turisterna. De vuxna vänder honom ryggen. Vi unga är väl varnade. Jag vet inte om han ser sådana som mig eller om jag vågar söka mig till honom för att bli sedd i någon slags vishet.

torsdag 17 juli 2014

Bota

Honung sägs läka sår
Bota
Jag smörjer sprickan på fingret
Låter det verka
Låtsas
Utan att se de trasiga naglarna
Tar jag en sked
Av det söta
På tungan och sväljer

onsdag 16 juli 2014

Reta

I morse var jag ute och cyklade. Strax utanför Lantmännen (som numera heter Granngården) kom jag ikapp en ung kvinna med barnvagn. Hon gick snabbt, bar åtsmitande linne och lycratights och hade både hörlurar och I-phone. Barnet verkade sova, så hon kunde ägna sig åt sin telefon med gott samvete.

På barnvagnens sida hade hon fäst en behållare. I behållaren vistades en chihuahua, ett djur av det slag som vintertid kallas "en sork i en vante", pga av sin storlek och emballage i diverse värmande persedlar. Den här chihuahuan hade ett brett strasshalsband. Om den bar matchande dräkt eller enbart päls hann jag inte uppfatta.

Ibland är det tur att man kan välja om man ska reta upp sig på något eller inte. En chihuahua i en behållare på en barnvagn...

tisdag 15 juli 2014

Text till bild

Elizabeth hade fått ärva sin faster. En stoppad sammetsfåtölj, ett väggur och ett dussin klibbiga glas (gud vet vad tanten haft i dem). Det stod helt klart att vi inte kunde behålla grejerna. Elizabeth föreslog att vi skulle ha gårdsloppis och bara vräka ut det vi inte ville ha på trädgården. Annonsera kunde vi göra med lappar på några närbelägna lyktstolpar. Saken var biff. Grejerna skulle flyga iväg.

Efter händelsen med tant Greta hade jag börjat känna mig lite mer skeptisk inställd till grannarna. Jag var ute och gick med Caj i vagnen. Greta kom stapplande med sin rullator. Det lystna i hennes blick fick mig att stanna till. Det är något med spädbarn som lockar. Greta böjde sig ner över vagnen.
-Vem är pappa till den där då? sa hon när hon gurglat färdigt över det sovande barnet.
-Caj har ingen pappa, sa jag. Det är mitt och Elizabeths barn.
-Klart att bebisen måste ha en pappa. Ljug inte för mig nu. Berätta vem som är pappa till barnet. Två flickor kan inte ta hand om ett barn. Det måste finnas en pappa. Är det en pojk eller tös?
-Vi är inte så noga med det, med kön och sådant. Caj måste själv få bestämma.
-Det var väl inte ens du som var havande? Då kan det väl inte vara ditt barn. Vem är pappa till ungen?
Caj började gny i vagnen och jag ursäktade mig och gick därifrån. Greta tog så illa vid sig att hon skrev till I förtroende med Ingela. Jag läste frågan i en veckotidning i tandläkarens väntrum. Om Greta blev lugnad av svaret vet jag inte. Tandsköterskan kallade in mig på undersökningsrummet innan jag hann läsa färdigt.

Vi bestämde oss för att sälja på megaloppis i Hultköping istället. Dagen led mot sitt slut och jag funderade på att slå mig ner i sammetsfåtöljen för att vila benen lite när jag fick syn på min chef. Ansiktet skuggades av en stråhatt. Klänningens Gudrun Sjödén-blomster vajade i vinden. Åderbråcken pulserade på benen. Hälen täcktes av ett gigantiskt skavsårsplåster. Ringarna med glasstenar verkade ha växt fast på fingrarna.
-Men åh, så trevligt att träffa dig här, sa hon. Det måste vara fantastiskt roligt att sälja. Tänk vilka fynd man kan göra.
Hon iaktog Elizabeths arvegods. De blekblå ögonen fick mig att tänka på en kolja, som legat död lite för varmt och lite för länge. Sammetsfåtöljens klädsel fick oförklarliga fläckar.
-Det var verkligen roligt att se hur ni har det hemma. Tänk jag kan faktiskt förstå er, att ni åkt ändå till Hultköping för att sälja.

måndag 14 juli 2014

Onödigt

Formar händerna
Runt morgonens tekopp
Känner värmen
Tänker
Jag bryr mig om
Det är inte onödigt

söndag 13 juli 2014

Äga

-Vad gör du?
-Jag läser en tidningsartikel om vikten av medveten närvaro och att äga sin tid.
-Det låter enkelt. Gör du inte det?
-En blond kvinna i trikå sitter på en väderbiten brygga. Både hon och vattnet skimrar i motljuset. Det är själva sinnebilden för mindfulness. Allt blir plötsligt så komplicerat.
-Hur då komplicerat?
-Tja, jag är liten och rundnätt och snart blir jag gråhårig också. Bryggan i Aborragölen har några vandaler eldat upp och kommunen har inte budgetmedel för att reparera den förrän tidigast nästa sommar. Var ska jag sitta och vara medveten någonstans?
-Det kunde varit värre.
-Det kunde varit bättre också.

lördag 12 juli 2014

Respekt

Mormors gamla strumpskaft ligger i min handarbetskorg. Fötterna är utnötta och bara skaften är kvar. Man gjorde så förr. Nya fötter till gamla skaft. När det inte gick att stoppa längre behöll man skaften och stickade nya fötter till strumporna. Det kan vara min pappa som slitit dem och min mamma som inte kommit sig för att laga dem. Jag vet inte. Tyckte det var synd att de skulle nötas igen, så jag tog vara på dem med någon slags idé att använda dem som handledsvärmare. De har mest blivit liggande.

Garnet är grågrönt till färgen, slätt och hårt spunnet. Mormor spann under kriget, har jag fått höra. Det är hennes garn. Jag lyfter upp sockskaften trär dem över händerna. De sluter tätt runt handleden. Sedan provar jag dem runt vristerna. Jag noterar att de kliar. Kanske ska jag rama in dem för att vara rädd om dem. Kan man sticka strumpor så får man respekt för andras arbete. Hon har säkert använt tunna stålstickor när hon stickat. Jag gissar på 1,5 mm, stickor som är så tunna att de värker i händerna efter en stunds arbete. Garnet är stickat så hårt att maskorna knappt kunnat löpa på stickorna.

fredag 11 juli 2014

Kung

Vid två vaknar jag första gången. Kenneth går på toaletten. Jag hör hans hasande steg över hallgolvet. Han tar god tid på sig och spolar två gånger innan han tvättar händerna. Rören susen och tystnar medan han tvålar in sig.

Klockan fyra är det dags igen. Ritualen upprepas. Den här gången somnar jag inte om. Sängen påminner om en uttorkad skogsbacke. Jag känner av mina ben där jag ligger och tänker att läkaren borde skriva ut något mot det där.

När klockan är  sex går jag upp och får en stunds ro med kaffe och frukost. Kenneth vaknar vid nio. Han drar stolar över golvet och sätter på TV:n och radion samtidigt. Ljuden från hans lägenhet invaderar min. Med hög röst skrålar han med i Magnus Ugglas "Kung i baren".

Till slut får jag nog och ringer bostadsbolaget. En näsvis flicka ber mig att flytta. I nästan hela mitt liv har jag bott i den här lägenheten. När mina grannar börjar trakassera mig är det jag som ska flytta. Flickan på kontoret kan inte hjälpa mig med någonting, inte att få tyst på en granne som gör allt för att reta mig, inte hitta en ny lägenhet eller ombesörja något med flytten. Hon har säkert fått sitt jobb för att hon är söt eller för att hon känner någon på bostadsbolaget, inte för att hon är duglig.

För att bli av med den sura eftersmaken av bostadsbolagets inkompetens ringer jag Gudrun. Hon har precis kommit hem från distriksläkarmottagningen.
-Har du problem med Kenneth, säger hon och fnittrar.
Hon låter så upprymd att jag undrar om den där distriksläkaren har skrivit ut någon ny medicin till henne.
-Sjunger han "Kung i baren", den där Kenneth. Han är fin han, af Ugglas. Jag brukar läsa om honom hos frissan. Alldeles lockig och grann. Vi kanske ska göra slag i saken och ta en helkväll på stadshotellet. Pengar är inget problem. Jag har kvar efter Erik och barnen skickar bara mail, fast jag inte har någon dator. Oxfilé och fina viner. Det bästa huset kan bjuda. Vi blir barens drottningar du och jag, portvin till desserten. Tror du vi kan få det? Förresten har jag hört från Gerda.
-Ska hon med till det där hotellet?
-Det beror på om du ska prata med henne eller om henne.


torsdag 10 juli 2014

Lokal

Jörgen och Anita lämnade den lokala bakluckeloppisen. Solen värmde i nacken och plastpåsarna tyngde i händerna. Ägg värpta av namngivna höns, flädersaft, kantareller....Anita var nöjd med sina inköp. Jörgen hade köpt en gammal ljusstake av mässing och en förpackning med skruvmejslar.

-Det är inte klokt, Anita, sa Jörgen. Folk kan ange varandra för 20 spänn. Börjar någon sälja för tidigt, så springer bordsgrannen och skvallrar för arrangören och så kommer det en gubbe med varselväst och bukfetma och skäller. Det är inte konstigt att Hitler kunde komma till makten med de förutsättningarna, om folk anger varandra för så lite...
-Jag hade inga problem med att köpa innan säljstart.
-Vad har du köpt? Kanelbullar? Saft?
-Är det något med ljusstaken? Har du köpt något för tjugo spänn som är värt mycket mer?


onsdag 9 juli 2014

Rapport

Dagens puff lockade mig att skriva en liten rapport om mitt läsande.

Olov Svedelid har jag läst en del av. När jag gick på mellanstadiet var Striden vid Ringmuren en av mina favoritböcker. Som ung tonåring läste jag Roland Hassel-deckare. Jag kan utan problem se Lars-Erik Berennet som spelar huvudrollen i TV-filmatiseringarna framför mig. Han är beväpnad och har en frisyr som bäst karaktäriseras som svårbeskrivlig. Jag led med den omutlige Hassels fästmö, Verena. Hassel satte alltid plikten framför allt. En av Svedelids romangestalter har lärt mig att enhandskupera en kortlek. Kunskapen har jag fört vidare till mina barn. Svedelids författarskap har med andra ord haft en viss betydelse i mitt liv.

Strax innan han dog sammanställde han boken Lär dig skriva spännande. Att skriva en spänningsroman handlar om att skapa struktur och veta hur historien ska sluta, samt att hålla läsaren andlöst fången på vägen dit. James Bond är inte spännande. Bond står för en stunds hjärndöd förströelse. På förhand vet man hur det ska gå. "Splatter" och överdrivet våld är obehagligt, inte spännande.

I boken ingår fem pedagogiska noveller som visar hur en spännande text är uppbyggd. Skrivhandböcker brukar vanligtvis innehålla noveller av Ernst, Stig och Hjalmar. Olav bidrar med egna noveller. Reptiler. Ädelstenar. Arvtagare. Mord. Otrohetsaffärer. Ett barn som hånas. Internationella äventyrare. Synden straffar sig själv, hehe. Oväntade vändpunkter. Det är arketypiskt. Berättelsens kärna. Innehållet i novellerna fängslar mig och jag börjar läsa mellan raderna och inser allt mer att - jag kan inte skriva spännande. Jag är full av fluff.


tisdag 8 juli 2014

Skugga

Jag slår mig ner framför datorn. Utanför är dagen skugglös och het. En solkatt från en förbipasserande bil bländar mig när jag råkar se mot fönstret. Anteckningarna från natten ligger bredvid mig på skrivbordet. Tunn blyerts i oregelbundna cirklar fyller pappret. Jag skriver på rutat papper om det är möjligt. De matematiskt sinnade väljer alltid det rutade, sa en av mina lärare på universitetet, en av de som undervisade i grundläggande mänsklig intelligens. Sofistikerade former för mänsklig samvaro reducerades till lagbundna formler, lagtext och förutbestämda diagram. Jag väljer inte alltid rutat papper, bara om jag kan.

Ljuset får mig att tveka inför mina ord. Vägarbetarna borrar sönder jorden utanför mitt fönster. Gatan är ett hål. En grävmaskin sliter jorden i stycken. Det slår mig att jorden är mänsklig grävd sedan tidigare. Den är inget stycke jungfrulig morän.

Jag klev in i ditt kaos
Nuddades av magnesiumblixtar jag inte visste fanns
Om pupillers elstötar visste jag inget
De täckte min själ
Lät mig vara något annat än krymplingen i spegeln
Utan vila i bädden, finns stunder när jag låtsas sova
Risporna på bröstkorgen säger
Jag vill leva i smärta för att känna det sanna
Tjänarinnan vid sidan av misstag
Du sitter på en piedestal för att någon satt dig där
Av godhet ger du
Jag samlar smulorna av din generositet
Smulorna är det enda jag har kvar
Råttor och flugor söker dem
Min hand vilar mot din sovande kropp
Det är inte meningen att vi ska förstå

Jag skriver rent texten och fogar in det i mailet. Sedan tvekar jag. Kanske ska jag gå ut till till skuggfria värmen och låta solen bli hud, någonstans dit ljudet från den sargade jorden inte når mig. Jag sparar i utkast. I solen ska jag läsa något lättillgängligt.







måndag 7 juli 2014

Gård

Kommunalrådet slog sig ner vid café-bordet. I väntan på bordsservering bredde han grannkommunens lokaltidning över bordet. På innergården hoppade en kråka runt kanten på sandlådan. Genom fönstret mot gatan såg han hur två poliser med plasthandskar på händerna tog hand om en äldre alkoholiserad man. Mannen hade fallit omkull och låg mot fönsterblecket. Att iaktaga händelseförloppet kändes alltför närgånget, så kommunalrådet ägnade sig istället åt att studera lokaltidningen.
-Det är märkligt, tänkte han. Varför händer det inte lika spännande saker i Svinarp? Tjurkalven Ferdinand besökte äldreboendet i Mjällsfors till stor muntration för de boende. Kyrkoherde i blåsväder. Kvinna bördig från trakten hittad styckmördad i avlägset beläget torp i Mälardalen. Det kan väl inte vara mitt fel att Svinarp är så händelselöst?




söndag 6 juli 2014

Hotell

Tanka

Pärlband av minnen
De små, enkla hotellen
Ungdomens tillflykt
Tågluffarhärbärgena
Som vi älskade just då


lördag 5 juli 2014

Chef

Jag bakar födelsedagstårta på vackra ägg, med knöligt skal och  regelbundna former. Med fingrarna har jag valt mellan grönt och brunt ur en begagnad äggkartong från ICA. Tanten på bakluckeloppisen hade något kilo med sig och jag köpte. Jag kunde köpt vartenda ägg hon hade med sig, men jag ville inte verka girig, så jag nöjde mig med en kartong.
-Du har grönvärpare, sa jag.
-Jo, jag har några stycken som värper gröna ägg, sa hon. Jag har ett litet hönshus på gården. Dom har det gott mina höns, kan gå ute, som dom vill.

När jag knäckte äggen märkte jag att skalen var ovanligt hårda. Äggulorna var fasta, så äggen måste varit färska. Ett bättre användningsområde för gröna ägg än en födelsedagstårta kan jag inte tänka mig.
-På min födelsedag får jag alltid jordgubbstårta. Jag får inte välja, som du som fyller år om hösten, kan göra.
-Jag kan aldrig välja färska jordgubbar.

Rostbiff och potatissallad. Jordgubbstårta.  Vi väljer något enkelt och lätt. Hemgjord potatissallad. Kryddad med rosmarin och citronpeppar. Potatisen står på spisen. Jag känner någon slags egendomlig harmoni över att pyssla i köket. Kärlek kanske. Kanske är det kärlek jag känner, eller bara någon slags vördnad över det där gröna ägget. Glömmingetårta. Britta-tårta.  Jag fick leta i kokboken efter receptet. Kalastårta med maräng heter den. Sockerkakssmeten blev förunderligt saffransgul.

Jag har ingen aning om familjen delar mitt nu. De kan lika gärna säga. Varför köper du inte potatissallad? Kan vi inte ta en hämtpizza istället? Allt känns gott just nu. Jag tänker på ord och hur starka de kan vara, nynnar på något om "en chef från Amerika sjunger om hungriga hjärtan igen". Ibland tror jag att jag hungrar efter ord och berättelser och tänker att orden "i detta nu" låter så sällsamt vackra.

fredag 4 juli 2014

Dela

Baserad på tjuvlyssnat samtal, så den är lite....

-Hur gick det med fruntimret du träffade på Zven-Ztefanz. Det kan ju vara gott med lite moget.
-Jag fick följa med henne hem, men det gick inte som förväntat.
-Inte? Hon verkade väldigt angelägen. Var det tuttarna som hängde för långt ner när ni skulle...?
-Nej, hon hade vart med farsan redan, när han reste som säljare på nedre Norrland. Jag kan inte dela ett fruntimmer med honom, det går bara inte.

torsdag 3 juli 2014

Svar

Man svarar jo, tack bra
På frågan hur är det
Och säger trevligt att ses
Det var länge sen
Man berättar inte riktigt
Hur det är
Man säger det är bra
Och säger att det är kul att ses
För det är det ju
Man säger inte riktigt hur man mår
För krämpor har man lärt sig att
Det ska man inte prata om
Kanske vill man istället berätta
Att man sett en kråka
I morgonens tilltagande duggregn
Och att den kråkan blängde
Med sitt blå öga
Innan den drog sin grå fjädermantel omkring sig

onsdag 2 juli 2014

tisdag 1 juli 2014

Motvind

Det är första natten till juli. Jag sover i pyjamas och raggsockor. Man ska inte vara kinkig. Kläder efter väder, heter det ju. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Hurtfriska uppmaningar. Ett nytt regnställ löser alla problem (om man inte måste gå hem och säga gympaläraren har sagt att vi måste, fast man vet att pengarna inte finns eller behövs till annat).

Igår från himlen. Ett helvetes regn med knytnävsstora droppat. Jeansen blev blöta upp till knäna på ett ögonblick av det dagvattenbrunnarna inte kunde svälja. Regnet var ljummet och kvävande. Man kämpar inte för sitt liv femtio meter hemifrån. Det bara känns så. När jag kom in tog jag en sjal runt halsen, varv efter varv med silke och alpaca omslöt mig.

Det är sommar utan sol. Årstiden kämpar i motvind. Jag vet att man inte ska klaga på vädret. Det går att ha roligt fast det regnar. Läs en bok. Gör en utflykt. Baka en kaka. Det är väl mysigt? Aktiv semester. Nu ska vi inte klaga på vädret. Tänk vad svamp vi får. Jag klagar inte, jag har bara ett fysiskt behov av sol, en primitiv instinkt, ett grummel i ryggradsvätskan efter ljus och värme. Regnet klibbar som olja mot huden. Jag blir inte torr. Det handlar inte om att tänka positivt eller att klä sig rätt, en fåfäng vilja att bli solbränd eller lättja i solstolen framför en karaktärsdanande utflykt. Suget är fysiskt och omöjligt att bemästra. Jag vill ha sol.