tisdag 31 oktober 2017

Anstränger

Tvätttid
Plockar, sorterar
Ansträngande, stressigt, tröttande
Tvättmaskinerna tvättar annans tvätt
Typiskt

måndag 30 oktober 2017

Ser trött ut

Vi brukar äta på Landsbygdskrogen någon gång om året. För att mamma ska slippa laga mat och för att pappa ska slippa äta det jag lagat. Kryddor. Lök. Konsistensen. Alltid hittar han något att irritera sig på. Han tillhör den generationen som knappt kan bre en smörgås, än mindre koka ett ägg eller en kastrull med gröt.

Landsbygdskrogen är inrymd i en gammal lanthandel, som på sin tid försåg bönderna på slätten med både utsäde och järnhandelsvaror. Väggarna i liggtimmer är målade i herrgårdsgult i det rum vi sitter i. I de andra rummen är väggarna röda, klarblå, grå eller svarta. Moderna restaurangmöbler i ek samsas med udda äldre möbler. Vi sitter vid ett av de nyare borden. Maten serveras från en buffé bakom bardisken. Det är öppet in till köket. Ägaren hälsar alla gäster personligt välkomna. Han är rödbrusig i ansiktet och glasögonen med ruta är immiga.

De flesta gästerna är medelålders eller äldre. Magra små farbröder med mustasch och deras försiktiga fruar förser sig från buffén. När kvinnorna anländer så har de tunna dunjackor och handväskor där axelremmen består av en kedja i gulmetall. Ett par stillsamma och väluppfostrade pojkar i 10-årsåldern väntar på sin tur.

-Det var inte många yngre här idag, säger pappa. Annat var det i somras när vi var här med Kennet och Charlotta. Då var det mer aktion och mycket mer folk.
-Yngre kanske inte har tid att gå ut och äta en vanlig söndag, säger jag. Det är så mycket som ska hinnas med de dagar man har ledigt. Tvätta. Städa. Storhandla. Ta hand om trädgården.
-Det kostar för mycket, säger pappa.

Vi äter anka. Smaken känns ovanlig. Efter första tuggan undrar jag vad jag gett mig in på. Potatisen är skrynklig och stekt med skalet på, fågelköttet brunrosa och så mört att det lossnar från benet när jag för vid det med gaffeln. Den blekröda såsen smakar apelsin. Ett par gäster lämnar restaurangen och berömmer den fantastiska ankan. Jag håller med. Det är gott med anka. Udda. Det är så sällan med äter anka.

Glas och kaffemuggar fyller upp bordet när vi ätit färdigt. Innehavaren kommer ut med en vit laminatbricka. Han ställer den på bordet och säger:
-Jag ställer den här så länge, säger han innan han går vidare mot nästa bord.
Han går tungt och haltar. Vänsterbenet vill inte riktigt nudda golvet. Det slår mig hur trött han ser ut.
Vi dukar av bordet och mamma ställer brickan på brickvagnen.

söndag 29 oktober 2017

Beträffar

Skrivelse
Formell, officiell
Oroar, bekymrar, ängslar
Vad beträffar tidigare skrivelse
Myndighetsmakt

torsdag 26 oktober 2017

Rundade

Rundade hörnet
Möttes av morgonstjärnan
Ljusprick bland molnen
God morgon  sa en främling
Rösten förkylningsraspig

onsdag 25 oktober 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Det fanns ingen anledning att tro att föräldrarna var avtrubbade av den höga barnadödligheten det första levnadsåret och inte vågade älska sitt barn fullt ut, är hämtad från Bronsåldersmordet av Jonathan Lindström, en fackbok som följer en bronsåldersman genom livet fram till hans våldsamma död. Delar av skelettet påträffades av en slump i samband med dikesgrävning. På bronsåldern fanns inga tamkatter, står det i boken, vilket innebar att mössen hade fritt spelrum. Man åt fermenterad lever. Det är som surströmming ungefär, fast med lever. I skolan lärde jag mig att bronsåldern hade gynnsamt klimat, man kunde t om odla vindruvor i Sverige. Sen kom järnåldern och då blev klimatet kyligare och regnigare.

Det fanns ingen anledning att tro att föräldrarna var avtrubbade av den höga barnadödligheten det första levnadsåret och inte vågade älska sitt barn fullt ut. Så var det alltså. Förtvivlan och sorg, generation efter generation, sekel efter sekel. Tanken svindlar. Det är svårt att ta in.

tisdag 24 oktober 2017

måndag 23 oktober 2017

Stör

Ladugården är tom på kor sen länge, men ändå inte riktigt ren. Det syns spår av gödsel på cementgolvet och de vitmålade väggarna är prickiga av gödsel eller flugskit. I dammet på logen står en ådringsmålad skänk med trasiga dörrar och en maskäten kökssoffa utan lock. Längs väggen står buntar med grånade hässjestörar.
-Kan jag ta ett par stycken, säger jag och tänker mig att ha dem till något i trädgården.
Vi har nyss köpt hus och det känns som jag trevar mig fram, med renoveringar och trädgårdsjobb.
-Nej, säger pappa. Vad ska du med dem till? Det blir bara rörigt.

lördag 21 oktober 2017

Andra ändan

Meterologen försökte förklara fenomenet stående våg för mig. Eller ja, han var inte meterolog då, bara Jonas som gick natur och drömde om att bli meterolog. Vi var två tonåringar som ansträngde oss för att bli förälskade i varandra. Den stående vågen hade bildats i Bråviken. Han liknade den vid det som händer när man skvimpar vatten i ett badkar från ena ändan till andra ändan. Jag förstod ändå inte. Min familj hade inte ens kommit sig för att åka till Kolmården, trots att jag hade en bok med foton därifrån och tjatade till jag blev för gammal för det. Boken blev sönderläst med nötta pärmar. Jag har en tydlig minnesbild av några chimpanser runt en stubbe. Jonas familj åkte skidor i Österrike på sportlovet och bilade i Europa på somrarna.

fredag 20 oktober 2017

Obekymrad

Uttern
Fångar fisk
I elverkets damm
Orsakar en massa uppståndelse
Obekymrad

En liten text med anledning av att det lär finnas utter i centrum av stan. Ingen verkar har sett uttern, men det har kommit upp en varningsskylt, så inga bilar ska köra på den. Jag har en hemlig dröm om att få se en utter. 

European Otter

torsdag 19 oktober 2017

Textinspirerad av bok

Inspirationsmening: Men det mest märkliga stället i huset var ändå familjens stora klädkammare. Meningen är hämtad från Lannge - Budbärare från det okända

Jag lekte i Villa Solviken ibland som barn. Flickan som bodde där hette Elizabeth och var ett år äldre än jag. Mamma körde mig dit i vår giftgröna folkvagn. Huset var grått och klätt med sådana där grå plattor som jag lärt mig var giftiga. Större delen av huset var tillstängt. Vi fick vistas i köket och Elizabeths rum och den där klädkammaren.

Klädkammaren hade blekgrå väggar och kallt grått golv. I mitten stod ett gammalt bord täckt med en träskiva. Ovanpå den hade Elizabeth byggt en stad av lego som hon härskade över. Hon lät mig leka där på nåder. Jag fattade inte hur någon kunde ha så mycket lego. Jag hade knappt så det räckte till ett hus.

Det är först i vuxen ålder det slagit mig hur märklig den där klädkammaren var. Vi stängdes in där i det kalla och gråa med en oändlig mängd legobitar för att forma en värld efter Elizabeths huvud. Hennes mamma var som min, ofta sängliggande med huvudvärk.

Huset var annonserades ut på Hemnet och jag gick in på mäklarens hemsida. Det hade renoverats i svart och vitt och mäklaren hade slarvat med att plocka bort inför visningen. Under en säng låg en udda strumpa och det satt vykort och  barnteckningar på kylskåpet. Det var bara klädkammaren som var sig lik. Grå, kall och kal.

Jag nämnde husförsäljningen och klädkammaren när jag var hemma. Vi drack te ur benfärgade muggar med äppelmotiv och jag föreställde mig hur hemnetknarkare skulle irritera sig på kökets furumöbler om huset kom ut till försäljning (jag fasade för den dagen).
-Villa Solviken, sa min bror. Klädkammaren? Det bodde någon gubbe där på 30-talet ihop med sin mamma. Torsten hette han visst. De sa att han var nazist och  hängde sig strax efter kriget. Jag har hört att han går igen. Mamman dog i samma veva och det fanns visst en undangömd syster, som togs till nåt hem också.

tisdag 17 oktober 2017

5 minuter i fred

Har man ens fem minuter i fred
När man har internet ständigt tillgängligt
Möjligheten att se om det hänt något
Något att kommentera
Eller förfasa sig över
Känslan av tomhet
När man bara blir irriterad
På sig själv
Man tror man vilar, kopplar av
Fast hjärnan bara grötar ihop sig
Metoo
Skriv det i sociala medier
Om du varit sexuellt trakasserad
Jag vet att jag borde bli upprörd
Ta tag i det
Kräva förändring
Men jag blir bara ledsen
Så många
Främlingar och sådana jag håller av

söndag 15 oktober 2017

Meterolog, lyster, längtan

Dammtrasan gör sig över lysterskålen jag fått efter mormor. Det är en orange glasskål. Ytan ger ett oljeskimrande intryck. När jag var barn var skålen magisk, fylld av hårda karameller eller en peng att ta vara på. Nu känns den hopplös omodern. Ändå har jag den framme. Min bokhylla är sådan. Ett masoleum över tankar jag en gång tänkt och minnen jag längtat efter att vidröra. Jag vet inte vad jag skulle ha istället. En tom vägg som det står Carpe Diem på? Eller en fondvägg med någon stormönstrad tapet?

I bakgrunden står TV:n på med väderrapporten. Idag har meterologen en röd skjorta under en tweedkavaj. När jag var i tonåren hånglade jag med meterologen. Han kunde inte kyssas, men var rätt rolig. Det slår mig att jag inte reagerar på honom längre. I åratal har jag ryckt till när jag sett honom på TV. Tankarna har dragit upp min tonårskropp och slängt den över mig. Nu bryr jag föga om honom, än mindre om det han säger. Vädret blir som det blir ändå och det brukar hinna ändra sig innan det blir dags för nästa prognos.

Jag lyfter skålen och håller den i händerna. Den känns tung och den oljiga ytan känns flottig. Det syns ett tydligt märke på bokhyllan där den har stått. Kanske är det dags att ställa undan skålen? I köksskåpet högst upp? Som jag måste ha stegpall för att räcka.

lördag 14 oktober 2017

Andas

Strandängarna vid Tåkern betas av kor för att hålla landskapet öppet. Vi såg dem på håll när vi gick och följde spången som markerade vandringsleden. Det blåste. Folk och fåglar lyste med sin frånvaro. Vi såg inte en människa när vi gick där ute i grådagern. När vi gick tillbaks hade korna flyttat på sig. Flocken om 40 djur stod på varsin sida av spången. De var bruna och vita och hade lockig päls i pannan.
-Nu går vi, sa jag. Har man fullt med kossor i ett naturreservat där det går folk så är de säkert snälla.
-Jag undrar vilken rubrik Aftonbladet skulle välja? Turister attackerade av kor? Fågelskådare attackerade av kor? Vandrare attackerade av kor? Turister låter mest allmänt. Vem som helst kan identifiera sig med turister.
-Fågelskådare låter mer extremt. Du har kikare. Vi ser ut som fågelskådare. Nu går vi.
Halvvägs genom koflocken, när ett av kreaturen sparkade bakut och galopperade iväg, insåg jag att jag slutat andas.

torsdag 12 oktober 2017

Barnen står tätt tillsammans

Barnen står tätt tillsammans under kastanjeträdet. De har händerna fulla med blänkande, rödbruna kastanjer de plockat på marken. Trädet står i Lövgrens trädgård. Grenarna sträcker sig över nätstaketet och in på bostadsrättsföreningens mark. Barnen har galonbyxor och stövlar och färgglada jackor i turkos och cerise. Kastanjerna är magiska så här års, blanka och hårda, skönhet man vill bevara i evighet. Framåt vintern kommer de att skrumpna ihop och börja likna knöliga valnötter. Jag vet. Jag minns de kastanjer jag plockade som barn och sorgen när samlingen försvann ner i papperskorgen under mammas vakande öga.

Lokalradion sänder ett inslag om Lisbeth. Hon har 149 saltkar i ett vitrinskåp och ska sälja samlingen för att inte bli, som hennes dotter uttryckt det "hemtjänstens skräck". Jag funderar på om lokalradion har nyhetstorka och varför Lisbeths saltkar är värda ett inslag. Det måste väl finnas värre saker att lämna efter sig än några små skålar i pressglas, som vardera rymmer ett par skedar salt. Böcker, tavlor, halvfärdiga handarbeten, stenar från någon grekisk strand... Jag ligger i riskzonen.

Bostadsrättsföreningens ordförande kommer ut från sin port. Han har keps och täckjacka och ställer sig framför en buske. Ett efter ett plockar han av de gulnade löven och lägger dem på marken. Jag funderar på att sätta på en någon skiva, bara för att slippa tänka på Lisbeth och hennes saltkar och bostadsrättsföreningens ordförandes intressen för löv, men tvekar. Många har gjort sig av med sina skivor och lyssnar bara via streamingtjänster. Min samling står kvar som någon slags souvenir över gamla minnen. Det blir något från YouTube istället. Townes van Zandt. Jag såg en dokumentär om honom för något halvår sedan och lade namnet på minnet. I en kommentar till videon har någon skrivit townes saved me one bad day.

onsdag 11 oktober 2017

Rädda

Grodan fångades i språnget
Låg död på vägen
Omöjlig att rädda

tisdag 10 oktober 2017

Bläddra

Jag bläddrar i en bok om koftor. Den handlar om koftar och stickade plagg som kulturbärare. En riktigt bra kofta är smidig, följsam, varm och vacker, står det i boken. Den står över klädkoder, borgelighet och konvenans. Den kan befria sin bärare.

Jag läser om bandymålvakten Slevens kofta. Koftan började som en tröja, men när Sleven lade på hullet klipptes tröjan upp framtill och försågs med knäppkanter. Numera finns tröjan på museum i Uppsala. Den är lappad och sliten och ett älskat plagg.

När jag bläddrar vidare finner jag ett kapitel om Ivar Arosenius. Med blomsterkrans i håret målade han sitt självporträtt iförd en mönsterstickad tröja. På målningen förefaller tröjan vara mörkt grön, mönstrad med tunna linjer som bildar romber. Stickar man efter bokens beskrivning ska tröjan stickas med natursvart bottenfärg. I kapitlet finns flera foton. Ett foto är nästintill identiskt med självporträttet. Konstnären sitter på en säng. Ena armen vilar på en kudde. Själva målningen är dock gjord framför en spegel. Det syns på tröjans knäppning.

Det är något skört över Arosenius. Hans uppenbarelse fyller en med känslan av att vända ansiktet mot himlen en stjärnklar kväll. Själva ögonblicket fångas i en bild av en man insvept i en allför stor rock. Han är ömtålig, mager...Säkert plågad av den sjukdom som kom att ta hans liv. Som barn fick jag höra hans sagobok Kattresan. Den lästes högt. Boken fick jag av någon äldre släkting som läst den som barn. Men ack, katten åt så att den sprack. Jag vill minnas att jag tyckte boken var skrämmande, oförutsägbar, påtvingad... Döden i blödarsjuka, som sades vara fasansfull, hade kanske också sin betydelse. Vi hade släktingar i trakten där han bodde, så det är möjligt att han nämndes, som sådant man skvallrar om.



Boken jag bläddrat i heter Kulturkoftor, livet, konsten och saker att sticka och är skriven av Celia B Dackenberg.

måndag 9 oktober 2017

Stänga

Anna stänger bakluckan till bilen. Hon huttrar till. En vindby blåser in under parkasen. Vatten rinner ner innanför kragen. Trots att hon bara gått över parkeringsplatsen är fötterna genomblöta. Varukassarna fyller bagageutrymmet. Det blev dyrare än hon räknat med. Ändå kan hon inte påminna sig att hon köpt något onödigt. Köttfärsen på extrapris kanske. Hon har säkert köttfärs i frysen redan. Amaryllislöken. Ingen jul utan amaryllis. Att driva den direkt från löken istället för att köpa en färdig med knoppar är tradition för henne. Hon skulle vara slut som människa om hon inte fick hållas med den där löken och sätta den i mormors gamla Rörstrandskruka.

Bilen känns sur och fuktig när hon sätter sig bakom ratten och letar efter reglaget till värmen. I kassakön hade hon stått bakom två kvinnor i pensionsåldern. De var kutruggiga och hade ljungfärgade sjalar över mörka kappor.
-Jag har träffat mitt barnbarn i helgen. Fyra vuxna på en två-åring. Det är lagom det.
-Tänk om man kunde stänga av de där små.
-Eller bara stanna tiden. De är ju så goa.
Anna kramade ratten med händerna. Det kanske var det som var felet. För få vuxna som brydde sig. Hon som aldrig räckte till. Fyra vuxna till ett barn. Hon var nästan alltid ensam.

lördag 7 oktober 2017

Ord på B

I en by i närheten hölls skördemarknad. Besökarna rullade kärror fyllda med potatissäckar och äpplen mot sin bilar (landsbygdsbor är så otroligt praktiska av sig). På borden längs bygatan låg bullar och bröd till försäljning. Jag köpte broccoli och bruna ägg, som enligt uppgift värpts av hönor som var både välmående och frigående. Ett äpple fick jag också tag på. Ett Maglemer, syrligt och frisk i smaken, ett barndomsäpple, som inte brukar finnas i butik. Det räckte med ett äpple, bara för att minnas och njuta av smaken. Jag köpte inte fler.



by, besökare, bygatan, bilar, bullar, bröd, broccoli, bruna, barndomsäpple, butik 

fredag 6 oktober 2017

Lagt märke till

-Vet du vad jag lade märke till när jag var på Preem för att hämta paket?
-Att folk handlar för mycket på postorder?
-Man kan se på folk vad de har beställt. Först i kön stod det en kille med mjukisbyxor och huvtröja. Det verkade inte som han varit utomhus i någon större omfattning sedan han gick på mellanstadiet. . Killen hade köpt hemelektronik. Efter honom stod en tjej med träningstights och gångstavar. Hon hade köpt kosttillskott. Ynglingen framför mig hade köpt kläder från Zalando för att komplettera sin redan moderiktiga garderob.
-Vad köpte du själv som var så avslöjande?
-Jag hämtade ett paket från Apotea.

torsdag 5 oktober 2017

Samlingen i hörnet

Samlingen i hörnet var det enda som avslöjade att det var kanelbullens dag. Åtskilliga bullformar av veckat papper hade vikts ihop till tårtbitar och kilats in under kanten på brödfatet som stod i hörnet av köksbordet. Pyssliga fingrar hade format hjärtan av överblivet pärlsocker på vaxduken. Diskbänken pryddes av två glas kladdiga av mjölk och en urdrucken kaffekopp. Klara suckade. Hela dagen hade hon ståndaktigt tackat nej till kanelbulle efter kanelbulle, med eller utan rosa socker till förmån för cancerforskningen, flerköpserbjudanden och hembakta alster med glasyr, bara för att komma hem till detta.

tisdag 3 oktober 2017

Komma

Utflyktsbåten ligger vid kaj på grund av motorhaveri. Det hänger en skylt på repet vid landgången. Båten har låg bordläggning och en överdimensionerad överdel med plast och glasfönster. Fören ger ett uppnosigt intryck. Fendrar av gamla bildäck förhindrar att den nöter mot kajkanten. Någon personal ser jag inte till. Vi skulle gjort en utflykt till ett naturreservat för att vandra runt en ö präglad av ålderdomligt jordbruk och kustnära fiske, men nu kommer vi inte att komma ut. Sol, vind och vatten. När jag tänker orden så tänker jag att det är en uttjatat refräng, en sång man hört allt för många gånger vid fel tillfällen. Samtidigt så finns längtan alltid där, efter öar och kust.

Jag sitter på en parkbänk med ryggen mot en uteservering. En barnfamilj med en dräglande golden retriever passar mig och hunden nosar på mitt knä. Det yngsta barnet som nyss lärt sig gå stapplar fram på knubbiga ben. Ett äldre syskon sitter hopkrupen i vagen. Kinderna är strimmiga av tårar och ögonen svullna.

På uteserveringen sitter en kvinna i elrullstol. På bordet framför henne står en kaffedrink. Hennes överkropp påminner om en bylsig kudde. Hon har påfallande korta armar och talar i headset.
-Vilken fantastisk sommarstad det här är, säger hon. Så idylliskt och lämpligt både för kompisgäng och barnfamiljer. Kommer du snart?

Mobiltelefonen i fickan tynger mot benet. Jag avskyr den för den får mig att känna mig dum. Dum för att jag inte förstår dess finesser fullt ut, dum för att den gör mig beroende och användandet sällan ger mig något i utbyte. Jag tar fram den för att skicka ett meddelande, men tvekar inför formuleringen. Kommer du snart? Kan du komma snart? Var är du? Varför dröjer du?

måndag 2 oktober 2017

Hårt

Det blåser hårt från väst. Jag noterar att träden gulnat över natt. Skogen är annorlunda nu, än vad den var igår. Svamparna är betydligt färre. Morgonen bär vittnesbörd om annalkande oväder. Det är en sådan dag, när man vänder ansiktet mot vinden, för att möta melankolin i sitt inre.

söndag 1 oktober 2017

Utanför fönstret

Utanför fönstret var allt bara mörker. Mörker och vind. Jag stod vid fönstret. Stormen piskade björkgrenarna framför gatlyktan. Löven hade inte fallit från trädet. Bara enstaka löv hade gulnat. Så blev allt mörkt. Strömmen gick. Lamporna slocknade i hyreshuset på andra sidan gatan. På andra våningen pågick en fest. Jag såg cigarettglöden från de som var ute och rökte och föreställde mig hur vinden slet i deras kläder. I lägenheten högst upp tändes en ljuslykta i fönstet. Elementet kändes fortfarande varmt mot mina fingrar. I köket hade tevattnet inte hunnit bli mer än ljummet innan strömavbrottet. Jag funderade på att tända en ljuslykta, men avstod. I stan brukar strömmen snabbt komma tillbaka.