måndag 30 juni 2014

söndag 29 juni 2014

Speciell

Älskling, du är en speciell individ
Du äger din tanke och tid

Peter Lemarc. Vissa citat betyder mer andra. Jag har hans bok. Signerad med just de orden. 

Du bär en skuld,  som inte tillhör dig.

Speciella ord, ord som betyder mer än vad man kan föreställa sig, som letar sig in mellan cellerna, vidgar dem och fyller dem med syre. Vi har väl alla våra ord, sambanden som håller oss fast och låter oss stå med fötterna på jorden och skallen högt i det blå. 

Det är så gott att må gott igen.

Jag gör det enkelt för mig. Jag citerar. Jag väljer andras ord. De är starkare än mina egna. 

Somliga lär sig visst aldrig, att gå när allt är som bäst.

Jag vet inte vem hon är,  om hon är en eller flera, eller bara en fantasi. Kvinnan i Little Willie John. Vi brukade köra i hennes Dogde -67, för att se var alla vägar tar slut. Jag vet aldrig vart de reste i den där gamla bilen. Norrut åt Dalsland, längs slingriga småvägar, där asfalten smalnat till en strimma. Söderut, runt på markerna kring Kobergs fideikommiss, där själva slottet är så avlägset att det bara blir en hägring. Ner till Göteborg för krogarnas skull. En parkeringsplats vid Stenas terminal. Båtarna. Det finns inget öster. Bara en västgötaslätt som böljar mellan platåbergen. Västerut, havet. Havet rullar in. Det kanske är där vägarna tar slut. Svaret på frågan. Man kommer fram. Men vänder åter. Varningen. Bli aldrig ihålig.

I dagboken skrev jag tidigare idag:
att vara ljuset i någon annans skugga
att vara denna skugga av sig själv
Jag nuddar vid tankar. Andras ord skimrar som silke.

Häromdagen lyssnade jag till Sommar i P1. Kreativitet och galenskap. Håret reste sig på mina armar. En berättare med känsla för det dramatiska. Skulle de banbrytande forskningsresultaten publiceras i någon av de ansedda vetenskapliga tidskrifterna eller inte? Ska försöka lyssna om det när jag inte sitter i bilen och den täta trafiken i skyfallet, stötfångare mot stötfångare, fyller mig med dödsångest.

Jag läser för lite och skriver för lite. Det känns mest som jag bara är. Stickar spets efter diagram. Det finns något slags ömsint logik i det. Någon annan dag, ska jag nudda vid andras silkesskimrande ord och  ge dem en berättelse. Någon annan dag. Ibland är tanken nog.

lördag 28 juni 2014

Därför

Eftersom jag saknade inspiration till dagens ord googlade jag på därför. Jag fick upp flera svar utan frågor. Därför röstar jag på FI. Därför är jag demokratisk socialist. Därför irriterar vi oss på språkfel. Jag valde att koncentrera mig på språkfelen. De andra frågeställningarna kändes så politiska.

Vi har ingen medfödd språklig irritation, ingen gen eller grammatisk känsla som med automatik får oss att bli arga över ett bortglömt eller utelämnat att i frasen "jag kommer (att) städa". Irritationen är inlärd. Någonstans i bakgrunden finns en kritisk lärare eller förälder som i omilda ordalag sagt hur det ska vara. Frågan varför vissa tycker det är så lustigt med särskrivningar kvarstår dock.

fredag 27 juni 2014

Medan

Temperaturen föll
I takt med regnet
När vi reste mot
Bygdespelet i
Yttersta Avkroken
Från 19 hemma
Till 11 när vi kom fram
Som tur var kunde vi
Skratta oss varma
Åt de välbekanta vitsarna
Har I kört ihjäl tuppen?
Ska jag ersätta den?
Ja tack, hönshuset är där borta

torsdag 26 juni 2014

Historia

Soldiset skimrar över LIDL:s parkering. Sorlet från genomfartsleden letar sig fram som öronsus mellan de parkerade bilarna. Den tidiga junivärmen invaggade mig i tro att det faktiskt skulle bli en sommar att minnas i år. Nu är det ingen värme i luften. Det är bara kvällstidningarnas löpsedlar som lovar att rekordvärmen är på väg med jämna mellanrum. Jag ler åt talesättet; den svenska sommaren är den bästa dagen på hela året.

Utanför ingången sitter en tiggare. Han sitter mycket stilla med benen i skräddarställning. Framför sig håller han ett plakat, en tavla som berättar hans historia. Jag stannar inte till för att läsa. I tanken räknar jag kronor för papper och ram. Struntsummor är mycket för den som inte har. En man svarta arbetsbyxor lämnar sin kundvagn. Han smiter in framför mig och lägger ett mynt i tiggarens pappmugg. Sen vänder han sig om. Våra blickar möts i ett kort ögonblick av samförstånd. Villkorslös kärlek har styrt hans handlande.

onsdag 25 juni 2014

Vikt

-Vad tittar du på? Något av vikt?
-En föreläsningsserie på kunskapskanalen om kost och hälsa.
-Intressant?
-Det som fångat mig mest är föreläsarnas utseende. De verkar spraka av välmående. På något sätt ser de ut som hälsan själv. Jag funderar på om de är TV-sminkade. Publiken som ändå verkar vara någon slags fitness-publik ser glåmig ut i jämförelse. Fitnes-gurun berättade en anekdot. Han hade föreläst på en gymnasieskola och tagit med sig skyltmaterial i form av godis, läsk och energidryck för att visa hur onyttigt det är och hur mycket socker det innehåller.
-Det finns sådana där skyltskåp hos tandläkaren ibland. Högar med sockerbitar framför olika matvaror. Usch, det känns som tänderna ska lossna bara men ser det.
-Efter föreläsningen kom en kille fram och frågade om han kunde få ta energiläsken. Tandläkaren använder sådana där skräckkampanjer för att skrämma barn. De håller sig säkert sockerfria i timmar efter ett sådant besök.



tisdag 24 juni 2014

Bort

Fortsätter vandrarhemsinteriören. Berättarjaget har rest bort för att skriva och finna sig själv. Texten knyter an till en bildpuff från förra veckan. 

Det sägs att man reser bort för att komma till insikt, att ett luftombyte gör gott. Kanske är det sant. Kanske händer något med mig när jag faktiskt skriver, kanske blir tankarna tydligare, de missformade blodkropparna som skär sönder mina vener och artärer färre och får mig att blöda inombords färre. Kanske läker jag. Om inte stannar jag i bitterhet. Den som gör en resa, har något att berätta. I minnet letar jag efter citatet på tyska, men jag slår bort det när jag inte riktigt minns. Har stressen gett mig minnesluckor?

När jag kommer tillbaks till jobbet kommer jag inte att ha något att berätta. Det att jag varit den andra kvinnan har jag inte anförtrott någon, inte där. Reser gör man med vänner, så man kan dricka vin och tala ut, fnittra lite grand. Man reser med sin själs älskade för att få se en människa skimra i skenet av levande ljus på en herrgårdsrestaurang med utsökt mat. Ensam dam reser ensam. Man reser inte för att samsas med sina patetiska anteckningar på ett nedgånget vandrarhem, inte om man vill berätta för andra om sin resa. Den andra kvinnan, hon som stjäl en annan kvinnas man och själv blir lurad. Jag kan inte se mig sådan. Vi var menade för varandra, hans kroppsdoft och hans händer, hud mot hud. Hon blev med barn. Hon den där andra. Jag kommer aldrig mer att kunna bli kär. Inte efter honom.

Jag går ner mot havet. Trottoaren utanför hyreshusen är så smal att det känns som att gå balansgång. Putsade fasader och parkerade bilar snuddar nästan vid mig där jag går.  Mannen som tecknar i sanden är där när jag kommer ner till sandstranden. Jag står stilla och iaktar honom. Han har svart skinnjacka, gymnastikskor och jeans, kanske kommer han från det forna Jugoslavien och bär på trauman värre än mina, kanske är han bara mörk i hyn.

Efter att ha format en åtta, lägger han ner pinnen han ritat med. Dyningen niger framför hans verk. En rännil sipprar in i hans tankar. Han vänder sig om och går mot mig. Fötterna sjunker ner i sanden. Det är tungt och ojämnt att gå. När han ler mot mig känner jag att jag blir torr i munnen. De artighetsfraser jag skulle kunna använda ger mig en känsla av att leta efter borttappade papper, räkningar som skulle varit betalda, men inte är det. Väder vad är det? Han stannar framför mig. Jag möter hans blick. Den skimrar i grönt. Ögonfransarna böljar som sjögräs. Jag sänker blicken. Tungspetsen fuktar min överläpp.
-Picasso målade på stranden, säger jag. Han var gammal då. Varje pennstreck ovärderligt. Människor trängdes runt det han ritat i sanden för att fotografera hans infall innan de förtärdes av vågorna.

Slut

En samling texter som det känts bra att skriva. Om de är bra eller dåliga kan jag inte bedöma, men det har känts bra att skriva dem. Kreativt och närvarande.

måndag 23 juni 2014

Sak

Berättarjaget har tagit in på vandrarhem för att skriva och finna sig själv. Dagens text fortsätter ett par tidigare texter. 

Det kanske inte var någon stor sak i sig, men det var tavlan som fick mig att tro att han egentligen aldrig såg mig. Jag hade hängt den över soffan och han noterade den när han var på besök. Han stod bakom mig och hade redan börjat smeka mig när han nämnde tavlan. Jag stod med ansiktet mot den och lät motivet skölja över mig som ljummen dyning. Sök din styrka. Bli inte bitter som din mamma. Tusch och akvarell. Tre kvinnor eller en. En nacke föds ur en page där varje hårstrå ligger på plats. En utsökt blus förenar sig med ryggen. I tavlans mitt står en naken kvinna, smal och sluten i sina tankar. Till höger finns den sorgsna kvinnan. Ett halvt ansikte, upplöst som av tårar. Kvinnorna är målade mot en dimgrön bakgrund.

-Målar du? Det visste jag inte.
-Nej. Det är en vän som gjort den.
-Välgjord för att vara en amatörmålning. Vänner som målar kan man ju ha.

Tavlan talar till mig, utan att säga något. Den låter mig vara i sin närhet. Jag vet att man ska vara en stark kvinna, men jag vet inte hur en stark kvinna är. Oövervinnelig, förstås, men hur? Kanske är jag allt som en kvinna inte ska vara. Jag arbetar och säger att mitt arbete är viktigt. Trots det är mina yrkesmässiga framgångar ringa. Jag intalar mig att jag är kärleksfull och att jag söker kärlek. Practice love until you remeber you are love. Han lovade. Det var bara en tidsfråga. Han var inte lycklig med henne. Det var bara en tidsfråga. Och jag väntade.

Ett ljud från gatan får mig att hejda mig i trappan. Jag står med fingertopparna mot den mintgröna vävtapeten och lyssnar. Det låter som någon drar igen en skjutdörr på en skåpbil och sedan backar över en gnyende schäferhund. Trots att ljudet fyller mig med obehag bestämmer jag mig för att gå ut. Promenader lär rensa tankarna.

söndag 22 juni 2014

Liten

Fortsätter tidigare texter. Berättarjaget har tagit in på vandrarhem för att skriva av sig och finna sig själv, samt tittat på filmen Searching for sugar man tillsammans med en holländare i vandrarhemmets sällskapsrum.

Divansoffan i sällskapsrummet föder någon slags onda aningar hos mig. Man ska bejaka sin kvinnlighet och söka styrka i sin egen gudomlighet. Jag vet. Men jag är en bitter liten djävul, ett litet monster som tuggar på mitt eget hjärta och finner välbehag i det, samma slags njutning som man får av peta loss en sårskorpa och finna var och blod i det oläkta såret. Fingrarna håller såret öppet. Vetskapen finns i det oläkta.

Jag lämnade sällskapsrummet när filmen var slut, uppfyllt och ordlös. Holländaren satt kvar med sin tomma Pringlesrör och urdruckna öl. När jag gick log jag mot honom och sa god natt. En lätt sälta från chipsen hade stannat kvar på mina läppar. De tunna potatisskärvorna han bjöd på födde både mättnad och hunger hos mig. När kom in i rummet borstade jag tänderna och lade mig på underslafen. Mellan ribborna ovanför mitt huvud anades en fuktskadad madrass. Skäms man om man fläckat ner en madrassen på ett vandrarhem eller reser man bara vidare och låtsas att utsöndringarna kommer från någon annan? En minnesbild av ett foto från ett koncentrationsläger fladdrar förbi. Fyra och fyra trängs de utmärglade männen på hårda britsar om nätterna. De ler mot kameran. Kärlek, ångest och drömmar. De ler mot kameran. De är så vackra.

Holländaren måste lämnat sällskapsrummet strax efter mig. Genom väggen hörde jag honom tala med sin flickvän. Hennes röst var ljus och vän hans fyller rummet som kokande lervatten. Hon fnittrar och värjer sig. Sen skriker hon och jag hör honom. Det är som en ovädersnatt när stormen pressar mot rutan. De går till duschrummet sen. Jag hör dem.

Soffan i sällskapsrummet har ryggstöd och divan. Det är en modern möbel, med en skumgummistomme klädd i grafitgrått tyg, en möbel där en man kan forma en kvinnas kropp efter sina önskemål för att stilla hennes begär eller sina. Varje gång han tog mig svor jag på att jag skulle minnas det som hände. Jag minns hans skugga på väggen och för att jag ska minnas så minns jag också mina fingrar kring hans hjässa och naglarna som klöste hans rygg.

lördag 21 juni 2014

Reflektion

Reflektion i midsommarnatten
Dansar grannarna åt andra hållet med
Eller skrålar de bara?

fredag 20 juni 2014

Trevlig midsommar

Önskar trevlig midsommar
Speciellt till de som inte firar
Till dem som inte gillar sill
Och glömmer köpa till dill
Som inte köar på ICA och Willys
För att köpa billig potatis
Och tycker jordgubbarna är dyra
Som inte vill ta snapsen som en fyra
Eller dricka ljummet öl
På burk och börja bröla
Eller sova i ett skrynkligt tält
På ett knöligt fält
Som tycker blommor är finast där de står
Och  inte ska sprida ohyra i någons hår
Som inte vill frysa i tunna klänningar
Och inte när några romantiska drömmar
(lyckas man blunda en stund drömmer man om en hund)
Som inte vill skutta runt i ring till små grodorna
I takt med de för säsongen avdammade dragspelarna
Där vännerna firar med släktingarna
och släkten firar med vännerna
Till er och alla andra säger jag - trevlig midsommar!


torsdag 19 juni 2014

Frihet

Fortsätter gårdagens. Berättarjaget har tagit in på vandrarhem för att få ro, tid att skriva och för att reda ut sitt liv.

Droppe efter droppe faller från kökskranen ner i den rostfria vasken. Kylskåpet surrar som det håller på att gå sönder. Det verkar stå snett och skava mot en ojämnhet i golvet.TV-rummet vid trappan står tomt. TV:n på väggen är avstängd. Fjärrkontrollen ligger ovanpå ripslöparen. Björklaminatet släpper i hörnet på soffbordet. En svart fuktskada gapar åt mig som en trasig tand. Holländaren har plockat undan efter sig. Heinkenflaskorna är borta. Han har sopat bort Pringlessmulorna från soffan med handen. Kanske har han rest. Jag vet inte.

Igår kväll satt holländaren ensam vid TV:n. Han satt rak i ryggen på den del av divansoffan som ingen gör anspråk på, den del som är avsedd att sitta i. Ölflaskan och chipsburken stod framför honom på bordet. TV:n visade Searching for sugar man. Jag var på väg ut för en kort promenad, men frös till på tröskeln till TV:rummet. Filmen har en hypnotiserade inverkan på mig. Försiktigt tassade jag runt hörnet på soffan och satte mig, stel som en pinne på divandelen. Holländaren räckte mig tre chips och jag åt dem långsamt ett och ett.
-This is the best movie I have ever seen, sa han och jag höll med.

Searching for Sugar Man gör elektrisk. Jag förvandlas när jag ser den. Håren reser sig på mina armar. Koncentrationen kastar in mig ett flow. Bara att se filmen förvandlar mig till en skapande konstnär. Berättelsen om hur skivbolagsdirektören upptäckte Rodriguez när han spelade på en nedgången sylta i Detroit får mig att rysa. Jag vill bara ha mer och mer. Skivbolagsdirektören kom in, ditlockad av ett rykte. Lokalen var fullpackad. Röken låg tät. Scenen låg längst in. En man, en gitarr, en nästintill magisk röst, ansiktslös i mörkret. Rodriguez fick skivkontrakt. Det var väl det han drömt om, att få göra en platta. Tidigt 70-tal. En ny Dylan, som rör sig på gatan och andas dess droger, när Dylan drivit sig själv till vanvett i självförbrännande virvel av jetsetliv, som slutade i soluppgången längs en väg i Woodstock, när motorcykeln förlorade väggreppet. Rodriguez slog inte igenom. Plattan sålde dåligt. Han skulle försvunnit, om det inte vore för den egendomliga slump att den spreds i Sydafrika och hans sånger kom att symbolisera ett folks längtan efter frihet och nära en revolution, helt utan hans vetskap. Med eller utan filmen är Rodriguez liv en gåta. Daglönaren, tillfällighetsarbetaren, tog sina barn till de fina museerna för att att de skulle få möta konsten i form av Picasso och Delacroix. Han liv är vad betraktaren gör det till. Kanske är det filmen storhet, möjligheten att få skapa ett eget konstverk.

onsdag 18 juni 2014

Text till bild

Jag tvingar mig, för att få luft, för att bryta ett beteende, för att man ska. Innan jag lämnar rummet slätar jag till bädden. Det bulliga täcket med turistföreningens tryckta vapensköld ligger ovanpå mitt rutiga påslakan. Jag reser lätt. Under täcket fungerar mitt påslakan som en sovsäck de stunder jag försöker sova. Ett ögonblick funderar jag på att tömma papperskorgen, men jag låter den vara. Mina anteckningar ligger utspridda på det ostadiga bordet vid fönstret. Närheten till havet anas som salt på rutorna.

Jag tar fram ett stycke måltidsersättning ur ryggsäcken. I den limegröna förpackningen ligger ett stycke sammanpressade fibrer som påminner om en chokladkaka. Äter gör jag inte. Jag tar sådant och Coca-cola istället. Näringsberäknade måltidsersättningar och läsk. Det är bara tillfälligt, intalar jag mig. Det där med maten. Ett par dagar, vid havet för att få ro, för att finna mig själv, för att kunna skriva. Jag skriver faktiskt. Den energi jag känner förvånar mig. Jag skriver frenetiskt och för hand, i tron att det finns något välgörande i det skrivna ordet. Mina ord avtecknar sig som taggtråd mot det vita pappret.

En samling citat som jag rivit ur tidningen Nära har ramlat ner på golvet.

Jag har fått allt jag kan önska mig
Jag bad om styrka - och fick möta svårigheter, för att göra mig stark
Jag bad om visdom - och jag fick problem att lösa
Jag bad om välgång - och jag fick muskler och hjärna att arbeta
Jag bad om mod - och fick faror att övervinna
Jag bad om kärlek - och jag fick människor i nöd att hjälpa
Jag fick inget jag ville ha - jag fick allt jag behövde
Hazrat Inayat Khan

Den snirkliga texten är tryckt mot en blekt persikofärgad bakgrund. I anslutning till visdomsorden finns ett sepiatonat porträtt av en man med lockigt skägg. Runt nacken hänger ett tungt pärlhalsband. Halsgropen fylls av en hjärtformad berlock med utbredda vingar. Sepiatonen till trots så blänker hans klädnad. Han förefaller vara klädd i dyrbart siden.  Hårlocken på hans axel får mig att tänka på sådant man hittar i avloppet. För hans skull försöker jag låta bli att tänka så. En vishetslärare ska inte föda sådana tankar. Det är för hans sökande blick jag sparat bilden. För ögonen och för att orden provocerar mig. I all religon finns samma sanning.

Det kalla handtaget klibbar mot min handflata. Den föga insmickrande, grå korridoren luktar rengöringsmedel. Doftmolekylerna är små och vassa och påminner mig om illasinnat blodfett i en infekterad kropp. Mellan sovsalsdörrarna hänger en Van Goghreproduktion. Tanken på mannen på stranden överväldigar mig. Jag stålsätter mig och delar in min utevistelse i hanterbara sextio minuter. Frisk luft rensar hjärnan. Kroppsrörelse är bra för kreativiteten.

tisdag 17 juni 2014

Procent

Stig kallades Stisse och undervisade i matematik. Han hade rött skägg som var tämligen glest, manchesterkavaj och säckiga byxor.  Stisses uppenbarelse var fullständigt ute och omodern. Det var samtliga elever överens om. Trots att de valt särskild matematik redan i sjuan var det ingen av eleverna som vare sig kunde eller ville räkna. Särskild matte hade de valt för att kunna kunna gå tre-årig linje på gymnasiet och kunna bli något som vuxna. Stisse kämpade på. Toalettregeln för procent-räkning var en av hans käpphästar.
-Änd-ringen, finns på toaletten, sa han och hukade bakom katedern. För att räkna ut den procentuella förändringen tar man änd-ringen genom ursprunget.

(om någon undrar så räknar jag vanligtvis procent med hjälp av ekvationer, antagligen lärde jag mig det på gymnasiet)


måndag 16 juni 2014

Sakna

Har allt
Saknar inget
Känner tomhet
Blir oändligt
Sorgsen över tanken
Att ha allt
Men ändå inget
Får man gråta då
Eller ska man skriva
En lista över tacksamma ting
Solen sken
Satt ute
Läste
Boken var bra
Det var jordgubbarna till efterrätt också


söndag 15 juni 2014

Enkelt, visa

Det borde vara enkelt
Att säga
Vår relation
Är som en sjösatt
Replika av
Regalskeppet Vasa
Med en tyngd
I botten
Omkonstruerad, för att vara sjöduglig
Men skrovet är svart
Vad jag gör
Får framtiden visa



fredag 13 juni 2014

Dominera

Lokaltidningen dominerades av sommarens turistbilaga. Omslaget och de första sidorna fylldes av material rörande Astrid Lindgrens värld. Inte för att turistattraktionen alls låg inom lokaltidningens spridningsområde. Syftet var snarare att fylla ortsbefolkningen med löften om muntrationer eller möjligen locka besökare från avsides belägna storstadsområden på jakt efter logi.

Kommunalrådet log. Svinarpssidan pryddes av en bild från hembygdsgården och en annons från våffelstugan. Allt var i sin ordning. I grannkommunen hade journalisten i sin jakt på sevärdheter gjort ett scoop. Anton Nilsson, 89 år, förevisade resterna av ett nedlagt stenbrott. Var stenbrottet låg mer exakt verkade oklart, men om man väl kom dit var utsikten hänförande. Stenen hade bl a använts till monumentet på torget i grannkommunen, samt gått på export. En oljeschejk ville ha ett block som vägde 27 ton. Detta skulle bli ett badkar vid dennes sommarstuga i Schweiz, vilken lastades på järnväg.
-I år ska jag inte turista lokalt, konstaterade kommunalrådet.


torsdag 12 juni 2014

Ord på P

Jag börjar dagen med att läsa andras nyheter, länkarna som delas på facebook. En artikel om fattigdomen i Grekland passerar. I ingressen står det att ovaccinerade barn inte får börja skolan. För oförsäkrade kostar vaccinationerna 1600 euro. Grekland riskerar att få en outbildad underklass. Vilka greker som är oförsäkrade vet jag inte. Fattigdomen vänder sitt fula tryne mot mig, en fattigdom bortanför det pittoreska, vykortsvackra. Tandlösa kvinnor i svart utanför en blåmålad dörr. Åsnor. Vitkalkade hus med tjocka väggar. Olivträd. Enkla båtar. Kollektivt brödbak i en vedeldad ugn.

När jag ska leta rätt på artikeln igen hittar jag den inte. Istället hittar jag något om hur politiker ska klä sig och vilka plagg som är lämpliga att bära i när politikern kan tänkas komma i kontakt med väljarna. Moderater ska inte bära slips eller pärlhalsband utan klä sig mer folkligt. Glada färger och uppkavlade ärmar. Socialdemokrater ska klä sig som moderater och undvika kavaj. Palme hade f ö toppluva och kavaj.

Själv tömmer jag plånboken på växelmynt och låter pengarna skramla i fickan för att kunna släppa dem vid tiggarens fötter. En praktisk handling. Det bär mig emot. Jag har läst på innan (så rutten är jag). Tiggeriet är inte organiserat. Jag kommer inte stödja någon maffialiknande organisation. Mina småslantar ger liv till en förföljd, till en människa som saknar val. Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, ska ni göra för dem. När är man tillräckligt rik för att ge? När man ger. Fram till höstens val är det meningen att jag sorgfälligt studera politikers skjortor och smycken och med utgångspunkt från detta välja rätt politiskt parti.


Pittoresk, politiker, pärlhalsband,  Palme, praktisk

onsdag 11 juni 2014

Vår

Vände ryggen
Åt vår gamla soffa
Ville inte se den
Sönderslagen
I containern
På återvinningscentralen

tisdag 10 juni 2014

Nära

Agneta drar upp blixtlåset i ryggen på Sagas klänning. Bit för bit sluter sig tyget kring den unga kvinnas kropp. Hon drar ut tyget över BH:ns spänne för att inte komma för nära. En svag doft av äpple svävar över de exotiska blommorna som fäst sig vid huden i nacken.
-Se så. Vänd dig om nu så får jag se. Är du nöjd med klänningen? Den är så speciell. Du på något sätt.
-Den är det. Min. Det är bara jag som kommer att gå så här.

Saga stryker handen över kjolen och gör en grimas. Det smaragdgröna sidentyget är täckt av broderade blommor i vitt, stora som tumnaglar. Tyget är så tungt att de sydda vecken håller ut det från höfterna. Hon sticker fram foten och sko i krokodilskinn från Asps i Kumla skymtar. Mormors pärlhalsband vilar i halsgropen. Kuvertväskan som matchar skorna ligger bredvid handskarna på matsalsbordet.
-150 spänn på Röda Korset, säger hon. För en balklänning. Dahlströms damskrädderi. Undrar hur gammal den är. Fodret är dit sytt för hand. Den är handfållad.
-Emil då?
-Han kommer att ha stormhatt och klockkedja. Fracken har han hittat på vinden. Jag bara varnar dig.
-Ni kommer att bli balens vackraste par.
-Om du bara visste vad andra lägger på sin bal. Hår. Foto. Fusksolbränna. Klänningar. Smycken. Bilar.
-Du hade fått mer om du velat.
-Emils farbror kör. Någon gammal gangsterbil.
-Ni kommer att göra succé. Jag längtar efter att få se er göra entré.
-Vi kommer att få rulla bilen framför oss. Hade ni bal?
-Någon slags studentbal på stadshotellet. Inte som nu. Inte alls lika påkostat.
-Var det fler som gick då när det var billigare och enklare?
-Nej, det var nästan bara de från de treåriga linjerna som gick. Skåla för konungen skulle vi göra. Har du hör så dumt? Och dansa vals. Jag satt bredvid Martin. Han spädde ut mitt rödvin med brännvin när han trodde ingen såg. Sen satt vi på muren vid parkeringsplatsen och...nej...Inga detaljer. Han berättade att han hade Anna Books autograf. Jag är glad för att du går på balen.
-Om jag inte gjort det?
-Då hade det inte spelat någon roll. Men jag tror ändå det är bra.

måndag 9 juni 2014

Text till bild

Tiden speglas i evigheten
Handen trevar efter insikt
Det bestående i det förgängliga
Iaktages i sökande efter ord

söndag 8 juni 2014

Bara

-Hur var utflykten?
-Jo tack, det var bara fint.
-Så ni hade trevligt då?
-Fast vi föll in i någon slags jargong. Vi känner ju varandra. Något slags idiotiskt rollspel där vi upphörde vara politiskt korrekta. Det finns alltså människor som tänker och känner så, som har att förakta andra som sin dagliga gärning. Hemskt var det. Jag är faktiskt glad att jag är så politisk korrekt, som jag är.

lördag 7 juni 2014

Tydligt

Det kändes så tydligt att något var förändrat, fast ingen av oss ville nämna det. Vi satt lillstugan "te Månsesa", i det faluröda hus, som Liselotte kallade sitt land. Jag tog efter Liselotte och rökte. Hon var så  trygg i sitt rökande, så självklar med det. Cigaretterna, lågan som slog upp från den klargröna tändaren och röken som steg upp mot fuktfläckarna i det vitlimmade taket, allt var en del av henne. Jag var bara glad att jag lärt mig, att jag kunde härma henne någorlunda väl, utan att bete mig som ett barn.

-Går du i skolan? frågade Liselotte.
-Vårdlinjen, svarade jag. Jag får åka till stan. Det tar nästan en timme med bussen. Borde försöka hitta någon inackordering. Ett rum. Men om ett år är jag fri.
-Jag har slutat, sa Liselotte.
Hon kurade ihop sig i den tjocka stickade islandströjan. Cigaretten skälvde till i hennes hand.
-Hoppade av bara. Stod inte ut.

Det var Liselotte som fått mig att börja på vårdlinjen. Jag var inte ens säker på om jag skulle gått gymnasiet annars. Morsan såg det inte med blida ögon. Fasoner, sa hon. Passa på sjuka människer. Tror du att du kommer upp dig? Ströms hönseri söker väl folk. Hon har läshuvud, sa farsan. Fröken i skolan säger visst det. Betyg och sånt. Får hon jobb kan hon försörja oss sen.

-Vad gör du istället, Liselotte?
-Inte ett skit. Ska börja på Vivo sen. I kassan. Har ni kvar kaninerna?
-Nej, dom är borta. Hönsen och korna också.
Jag sa inget om att farsan skadat sig i skogen och att han tog kaninerna en efter en, eftersom jag vägrat. Han tyckte jag borde jag gjort det, det skulle härdat mig att ta hand om det där. Burarna brände vi till påsk.
-Kaninerna var väl rätt söta?
-Tycker du det? Vita och rödögda. Det finns väl gulligare djur.
-Det här är nog sista sommarn jag kommer ner. Morfar har kräfta.
-Har han?
-Han vill inget säga, så sprid inte ut det. Vad ska jag och morsan med det här stället till?


torsdag 5 juni 2014

Räkna

-Man måste räkna med att livet inte blir vad man räknat med.
-Det låter filosofiskt. Vad har du nu råkat ut för?
-Jag har handlat på Coop. De bjöd på kakor. Det hade jag inte räknat med.
-Kakor?
-Någon slags blandning av kex och choklad. Inte som kexchoklad, utan mer som fluffiga Bragokex blandade med Marabou Mjölkchoklad.
-Var de goda?
-Med risk för överätning.
-Köpte du hem några?
-Tok heller, jag bantar ju. Det är därför jag handlar på Coop. Mindre risk för impulsköp helt enkelt. Jag har räknat ut att även om det är dyrare på Coop så blir det billigare i längden eftersom man inte köper några onödiga saker.

onsdag 4 juni 2014

Kämpa och ben

Jenny tar telefonen med sig och ber om ursäkt. Hon lämnar mig ensam i köket. Jag snor vristerna runt stolsbenen och veckotidningen som ligger uppslagen på kökssoffan. En kvinna i 60-årsåldern har vunnit 3,5 miljoner på Lotto. Hon berättar att lotto-vinsten inte förändrat hennes liv, utan hon jobbar fortfarande kvar som uska på Vädergårdens demensboende. Visst har hon och döttrarna varit på spa och så har hon kunnat köpa det där huset hon drömt om, den lilla stugan vid sjön utanför Ulricehamn. Göran som hon träffade på dans strax efter vinsten är hennes stora glädje i livet. Han har rutig skjorta, stålbågade glasögon, lurviga ben och en Welch Corgi-hund.

När Jenny kommer tillbaks ska vi prata om Jag heter inte Miriam. Jag har läst den. Jenny håller på. Med fingrarna kring de blanka veckotidningsbladen lovar jag mig själv att försöka undvika att fastna i detaljer i vårt samtal, att inte nödvändigtvis nämna Maj-Gull Axelssons beskrivning av en porslinsservis. Jag känner igen den där servisen, i grönt och beige, med blomma och vågmönster, och kan nämna den vid namn. Axelsson skriver mig delaktig. Ett citat har bitit sig fast. "Jag lärde mig att aldrig lita på män i flock. Lärde du dig det i lägret. Nej, i Jönköping två år senare". Jenny kommer ställa samma fråga som efter De fattiga i Lodz. Om man vet vad som kommer efteråt, med trauman och posttraumatisk stress, och allt lidande man går igenom innan slutet, skulle man kämpa då, eller bara välja den enkla utvägen, elstängslet eller en provocerande handling för att bli skjuten? På högstadiet när vi såg de svartvita filmerna och informerades om fasorna, betraktade vi oss alla som överlevare, alla utom Jenny. Och över Stortorget i Nässjö går en fet duva i den tidiga morgonen. Boken börjar så och fågeln etsar sig fast i mitt minne, fast jag lovar att tänka på kallbrand.

måndag 2 juni 2014

Lägga

Natten lägger
Strimmor av ljus och mörker
Penseldrag för penseldrag
Kvävs orden
Ensamhet
Ångest
Smärta
Längtan
Antar mänskliga former

söndag 1 juni 2014

Mellan

Andreas och Maja sitter på trädgården. De första rosorna har kommit i rabatten på framsidan. En gammal zinkbalja med penséer står framför trappan och skuggar en bärkasse med röda pelargoner. Under Majas stol ligger senaste numret av Tara. Jag hälsar och vi småpratar om att backen är tung och att vi hoppas på en vacker sommar. Det är Maja som pratar. Andreas tiger. Fräknarna på bröstkorgen skimrar. Hennes kaffebruna page håller sig tätt intill huvudet. Hon kisar mot solen. På insidan av knät anas ett operationsärr.

Jag tackar för mig och går vidare. Andreas har inget sagt och inget gjort, bara halvlegat i solstolen, i shorts och T-shirt, blekt och brun. Det är inget mellan oss, bara ett minne av förtroenden.
-Maja har blivit så tillbakadragen. Nedstämd. Jag vet inte vad det är mellan oss längre. Inget är som förr. Det känns som det är en hinna mellan oss.
I det han berättade sökte sig hans hand ner längs min rygg och jag lät det ske. Hans läppar var varliga först och mer krävande sen. Jag tänkte på lust och själars sinnliga möte, och inte på Maja.