fredag 29 december 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Solen var på väg ner när jag promenerade hemifrån, bärande på en plastpåse mat från mina föräldrar, är hämtad från Sara Bergmark -Elfgrens bok Norra Latin. Den är skriven för unga vuxna. Egentligen tillhör jag inte målgruppen, men jag läste den med behållning. Kanske för att en tonårsbok är mer lättläst än en vuxenbok och för att den erbjöd timmar av verklighetsflykt. Shakespeare citerades flitigt och det är något med språkrytmen som ger mig gåshud. 

Solen var på väg ner när jag promenerade hemifrån, bärande på en plastpåse mat från mina föräldrar. Jag hade flyttat hemifrån och hade en egen lägenhet i en förfallen hyreslänga från 50-talet. Trots bristerna, älskade jag den. Tomheten. Stillheten. Gardinerna jag valt och sytt på mammas gröna Husqvarna-maskin. Spetsgardiner i sovrummet. Så romantiskt. Tapeter som tjejen som haft lägenheten innan mig valt och satt upp. Bokhyllan med några väl valda böcker och de minnen som jag valt att ta med.

Mamma envisades med maten och jag tog emot. Köttbullar och bröd. En kalops, bara att värma och koka potatis till. Egentligen föredrog jag burgundisk köttgryta med rödvin i såsen och små envisa lökar som var svåra att skala och kokta med köttet så länge att de blivit genomskinliga. Mamma kokade alltid kalops. Pappa föredrog det, sa hon. Morfar också. Och farfar. Vad deras kvinnor tyckte, vet jag inte. Jag sa att man kunde göra något bättre av det dyra köttet än att koka det som kalops.

Maten låg i märkta plastlådor. De var vita och räfflade i plasten, så de påminde om en sommarstuga med liggande panel på väggarna. Plastlådorna dunsade mot mina smalben när jag gick. Det skymde. Gångvägen ledde genom industriområdet vid järnvägen, där fabrikerna som gjorde kontorsmöbler, pulkor och gräsklippare låg. Det var en slarvig väg att gå. Folk går inte där, inte när det skymmer. De är för avskilt och för ensligt och jag slarvar med det. Att vara rädd.

Bakom en barack kommer en man fram. Det sker plötsligt och jag hajar till. Han har framskjutna axlar och en schäfer i kort koppel. Hunden morrar åt mig och jag darrar. Mannen ryter åt hunden och rycker i halsbandet. Den har vidöppen käft och hängande tunga. De går vidare. Jag skakar och känner hur långt hemifrån jag är.

1 kommentar:

  1. Väldigt bra scen! Fint berättat med speciella detaljer.

    SvaraRadera