onsdag 20 december 2017

Driver

En kvinna står vid fönstret. Händerna värms av en kopp te. Håret, som hon låtit gråna, är samlat i en tofs i nacken. Hon bär en långkofta och mjuka svarta byxor. Utanför på gatan driver vinden nysnön. Bakom henne är rummet fyllt av flyttkartonger och svarta sopsäckar. Hon ska flytta till mindre och ser inget gott i det. Hundratals böcker med berättelser hon älskat och projekt hon drömt om att genomföra kommer att slängas. Ingen vill ta emot dem. Kjell Westö, Inger Alfvén, Majgull Axelsson, Dan Andersson, Edith Södergran, Steinbeck, Prinsess Daisy, Grottbjörnens folk... Tidvis försöker hon övertyga sig om det goda i att leva sparsamt och enkelt, att inte ha för mycket. Bara det genomtänkta. I fönstret ligger en rundad sten för en grekisk strand. I den bruna bergarten anas vita ränder. Hon minns inte vilken strand den kommer från eller vilken ö, men hon minns hettan och solen och den ständigt närvarande vinden, att hon åt vattenmelon till lunch och att vattnet hon drack hade blivit lika varmt som luften. Att spara eller slänga?

4 kommentarer:

  1. Åh så fint skrivet. Vemodigt och vackert. Och denna svåra fråga - hur avgör man vad som är värt att spara?

    SvaraRadera
  2. Så underbart skrivit! Så himla verklighetstroget!
    En riktig höjdarpuff - (känner mig lite i den stämningen av ngn anledning)
    :)
    " ... men hon minns ..."

    SvaraRadera
  3. Känner sådan sympati för kvinnan! Fint.

    SvaraRadera
  4. Precis varit där... prackat på andra hands affärer, Blocket, barnen... fast jag tycker det kändes bra. Alla stenar o vackra planscher och små minnen på kärlek behåller jag trots att det är ont om plats... allt det som de senaste åren gett vackra minnen o leenden måste få vara kvar... som stenen från en grekisk strand... ja vackert skrivet o rätt in i mej!

    SvaraRadera