onsdag 20 november 2013

Text till bild

Japanspetsen vänder huvudet mot mig. Hennes mörka ögon skimrar inne i den vita pälsen. Jag jollrar mot henne innan vi fortsätter. Hennes lätta tassar nuddar knappt backen. Marksmuts och väta stöts bort från hennes päls. Hon är alltid lika skinande vit. Först trodde jag hon var en samojedvalp, sen fick jag höra att det var en japansk spets, en ny, ovanlig ras. Vi har gått långt och följer vänstervarvet på den gula slingan genom naturvårdsreservatet. Skogen öppnar upp mot ängarna ner mot sjön. En dimbank följer bäcken över maderna. Den anlagda stigen leder fram mot en stege över gärdesgården och fortsätter med en rad spångar över sankmarken. Jag stannar till. Höstfärgerna är så intensiva att de överväldigar mig.

Martina har cyklat till jobbet på gruppbostaden. Hon börjar klockan ett. Innan de boende kommer från dagcentret ska hon städa och kanske handla till middagen. Jag vet inte om hon ska jobba med Martin, som är 25 och spelar i band, eller med Birgitta, som är 57 och har barnbarn eller med någon tjej i vår egen ålder. Mina böcker i statskunskap ligger på hennes IKEA-skrivbord med bruna hurtsar och handflatestora knoppar av furu. Sverige efter 1900, Vår författning, Utländska politiska system och från Platon till Reagan samsas med mina föreläsningsanteckningar. Ibland sneglar jag på hennes skissblock. Hon ritar ansikten, som hon helst inte vill visa. Jag borde plugga inför tentan, men istället är jag ute med hennes mammas hund.

Nattens dröm vill inte riktigt släppa. Jag sov med Martina i hennes nittio-säng från Hästens. Den har tillhört hennes mormor. När hon dog fick Martina ärva sängen. Ja, hon dog ju inte i sängen förstås, säger Martina med ett snett leende. Hon låg på sjukhus då. Trots Martinas ord kan jag känna en förnimmelse av gumman när jag ligger där, en utmärglad kropp, blåådrig och genomskinlig, kött och sköra ben i ett alltför stort skinn, ett välbehag som frodas under nattlinnet inför taglet och resårfjädrarna. För mig som växt upp med skumgummimadrasser på spånskivebotten och fått höra att det duger för på natten sover man och märker inget ändå, vilar det något egendomligt sinnligt i Martinas mormors val av madrass.

Drömmen skrämde mig. Jag drog Martina intill mig och viskade:
-Jag drömde så otäckt om ormar.
Hon smekte min rygg och jag tog hennes bröstvårta i min mun samtidigt som jag särade på hennes ben med handen. Hårt drog hon mig intill sig och lade sig tillrätta under mig. Hon somnade om sen och min arm domnade under hennes skuldror. Vid frukostbordet lät vi oss vara barn igen när vi dukade med kall O´boy och rostat bröd. Jag försökte berätta om min dröm, om ormarna som fyllde sängen och sökte efter blottor på min kropp, bar hud där de kunde hugga.
-Sen tog jag Misty, din mammas hund, och gick ut, sa jag, men hon började slåss med en orm och blev biten i benet för att hon inte lydde mig.
Det sista i drömmen ville jag inte berätta, det att jag satt vid ett skrivbord fyllt av krälande ormar och min penna förvandlades till en orm den med. Jag teg om det för det kändes så naket, som om den bok jag skrev på i hemlighet, en ny På drift, bara var en bluff och jag saknade den talang som krävdes, och det flyt jag kände i vissa stunder bara var inbillning.
-Ormar, sa Martina och kisade under sin blonda lugg. Jag tror det är något arketypiskt.
Hon uttalade ordet med två e i mitten och tog en tugga av sitt rostade bröd. Bordsmargarinet hade smält genom brödskivan och lämnat en flottfläck på vaxduken. Hennes läppar blev söta av marmelad.
-Som Askleipion, du vet, fortsatte hon. Läkekonstens gud. Han bodde på Kos i Grekland. Ormen som någon slags cirkel för liv och död. En månfas. Förändring. Svek? Eller som en symbol för något helt annat. Något bra fast man är rädd för den?
Jag kände hennes hand på mitt bara lår under bordet och spände lårmuskeln mot hennes handflata.
-Hunden då? Som inte lyder? Din mammas hund.
-Misty är min hund också.

7 kommentarer:

  1. Vilken bra text du fick till utifrån bilden, hur du förde den vidare liksom.

    SvaraRadera
  2. Härlig berättelse, som jag njuter av att läsa.

    SvaraRadera
  3. En text som griper tag - som en kvarhållande kramp inför ... ja vad?

    SvaraRadera
  4. Det finns en spänning här som fanns i bilden också, men nu har den tagit sig ut och fått eget liv. Bra.

    SvaraRadera
  5. Mmmm. En text som kan vara utgångspunkt för en hel roman.

    SvaraRadera
  6. Håller med Maria finns hur mycket som helst

    SvaraRadera