torsdag 28 november 2013

Bildtext

Ellinor och Jonathan, del 3

Ellinor har vänt sig bort från mig. Hon ligger på sidan nu istället för på magen. Det slår mig hur skör hon är, blek, liksom genomskinlig. Tuffheten under skinnjackan som lockade mig när vi först möttes är som bortblåst. Hon har blivit tunnare och svartare under ögonen. Nu är hon lika förgänglig som andedräkten en vinterdag, lika ogripbar som den förnimmelse av evighet man kan känna i närheten av vatten. En gång visste hon vad hon ville. Ingenting var omöjligt. Nu  kan hon gråta över en ojämn tapetskarv och skrika att den sänker värdet på lägenheten.  Bara för att bråka har hon rivit omkull den snidade getabocken hon givit mig i present. Jag stannar till vid tröskeln och låter handen vila på dimmern till taklampan. Den har samma form som en konservburk med tonfisk och är klädd med konstgjort gräs. I botten av lampan ligger några döda flugor som ingen av oss förmått oss att avlägsna. Jag avstår från att tända och sätter mig på sängkanten bredvid henne.

-Ellinor, säger jag tafatt. Jag menade inget illa. Ville berätta lite om jobbet bara.
-Du behöver inte prata om henne. Gaby. Tror du inte jag vet.
-Det är inget mellan oss. Har aldrig varit.
-Du har sovit över hos henne.
-Efter en personalfest.
-Efter en personalfest. Jag sov på soffan.
-Du kunde ha kommit hem.
-Det hände absolut ingenting. Snälla, rara, Ellinor.
-Du vill ha någon annan. Du vill inte ha mig längre.
-Vi har pratat om det där. Klart att jag vill ha dig. Det finns ingen så fin som du. Vi kan göra massor med saker tillsammans. Resa. Gå ut och äta. Vi behöver inte. Samhället. Det blir bara hårdare. All miljöförstöring. Så viktigt är det inte med barn. Det är ett sådant stort ansvar.
-Du har sagt att du ville.

Jag stryker henne över kinden. Hon låter det ske och tar emot trösten från min hand. Bakom plåtträdet där hon förvarar sina smycken har hon ställt en tavla. Jag undrar hur länge den stått där, om den är ny, som jag tror eller om det är något slags test på hur uppmärksam jag är. Den är 35*35 och  utförd i någon slags blandteknik. Ett hjärta ser jag och sådant som ser ut som droppar i mörker. Kanske föreställer den en gata i mörker där neonljuset färgsätter regnet runt det ansikte som finns i en ljusblå cirkel. Ytan verkar täckt av sand. Ellinor har ställt den tvärs över hörnet på den låga byrån mellan garderoberna. Ett hörn vilar mot klädskåpets ljusa eklaminat. Det andra lutar sig mot väggen där tapetens limegröna blomslingor vrider sig över en silvergrå bakgrund..
-Ska tavlan stå där eller ska du hänga upp den?

5 kommentarer:

  1. Tycker också han kunde kommit hem :-). Har en känsla av att han borde känt till tavlan. Intressant att läsa!

    SvaraRadera
  2. Bra. Beskrivningen av Ellinor!

    Svar ang gårdagens text: Det är bara att titta in ;-)

    SvaraRadera
  3. Gillar den på sitt sätt förlösande slutmeningen :)
    foto.rudenius.se

    SvaraRadera