söndag 8 december 2013

Text till bild

Vi får vara i den gamla bibliotekstrappan. Den blev kvar när skolan byggdes om och mynnar mot en blinddörr bakom en bokhylla i biblioteket. På väggarna i trapphuset finns sådant som inte får röras och ska bevaras i all framtid, Hilding Hermanssons bleksiktiga målningar av blomster och unga från 1907.  Jag står med ett timglas i handen och huttrar i min svarta spetsklänning, köpt på Erikshjälpen för sjuttio kronor. Utgifter är något som jag hatar. Sjuttio spänn för en klänning. Tjugotvå för en kopp kaffe. Pengar jag betalar för att få vara med. Allan flyttar runt spotlightarna, som ska riktas mot min kropp och Emil följer med cirkelrund skärm som hänger på ett stativ. Filmkameran står uppställd och väntar. Både Emil och Allan har tunna toppluvor och snäva, rutiga skjortor. Emils stålbågade glasögon  räcker ner på halva kinden. Allans vaxade skägg som får honom att se vuxen ut. Jag väntar och ser sanden rinna ner i genom timglaset. Den påminner mig om malda ben och trasiga tänder. Det var den julen, sa mamma. Ska jag till tandläkaren blir det inte pengar till annat. Vi satt och glodde på något poänglöst TV-program som sänkte vårt IQ till 30 när hon bet av tanden. Framför oss på soffbordet stod en bunke med lösgodis, Willys billiga. Hon tog ett gult tennisrack och bet av skaftet. Skaft, slagyta och blod. Jag gillar ju inte ens den sorten, konstaterade hon.

-Hur går det? frågar jag Emil och Allan, för att slippa säga, jag som valde estet för att jag trodde det skulle vara kul, men nu får jag ju bara stå här och vänta.
-Bra, svarar de till slut. Kan du låta bli att rotera timglaset. Vi vill se hur sanden rinner ut och behöver göra många tagningar.
-Jag låter bara sanden rinna, säger jag. Hur lång tid tar det? En timme?
-Det heter ju timglas? säger Emil.
-Fast min farmor har ett med rosa sand som man kan koka ägg efter, säger Allan och drar handen över sin skäggiga haka.
-Rosa sand, som rinner, säger Emil och fnissar. Har hon det i sommarhuset? I Mollösund?
Allan lägger sin hand på Emils armbåge och jag känner mig ännu obehagligare i min spetsklänning.
-Hur vill du ha dina frukostägg? Kokta, stekta eller befruktade? säger Allan och ser Emil djupt in i ögonen.      
Vi ska göra en musikvideo till Julians band. Låten heter Running out of time och det är väl där jag kommer in, med timglaset. Jag satt med när de skrev manus till videon. Vi höll till på Café Skafferi med kaffe och idéer på bordet. Julian kallade mig Magica de Hex och jag vet inte om det var vänligt menat, om han tycker att hon är god eller ond, eller mest ser ut som ett skämt. Jag sa att vår tid rinner ut och om vi ska göra avtryck är det nästan försent. Livet tar slut vid tjugo. Överallt på skolan hänger planscher med lyckade elever. Lina läser till civilekonom i Skövde. Patricia ska bli socionom. Alva jobbar på reklambyrå. Patrik har egen byggfirma. Som en extrahälsning till oss esteter; Martin spelar i musikalen Fame. Det går att lyckas. Krille som går på soc får ingen poster. Det finns ingen plats för honom i vår skolanda.

Julian sa att hans sound är unikt. Han vill ha fram en känsla av en svensk vårbäck som porlar fram över den amerikanska prärien. Orden fick mig att tänka på dränkta smågnagare och lera. Running out of time handlar om en ung kvinna som skriver med blod från sin handflata, sa jag och såg mig själv i den rollen. Allan, eller om det var Emil, tog min idé och gav rollen till Marja. En blondin med hjärtformat ansikte ska rista med blod. De fattar inte hur orimligt det är. En blondin med hjärtformat ansikte kan inte bära den rollen. Hon är för vacker för att behöva blöda.

6 kommentarer:

  1. :) Ännu en av dina vackra berättelser. Så fin.

    SvaraRadera
  2. Hängde inte riktigt med idag. Kanske för okoncentrerad!?

    SvaraRadera
  3. Fint, stämmer till eftertanke.

    SvaraRadera
  4. Jag gillar verkligen den här texten! Grymt bra :-)

    SvaraRadera