tisdag 13 september 2016

Ruggigt

Gårdarna som jag minns hade inga namn. De kallades något, lätt att uttala för den som var uppvuxen med dialekten, men svårt att stava till. Larsesa. Mattesa. Smesa. Gårdsnamn fanns på lantmäteriets kartor och i de tjocka böckerna, Gods och gårdar, som låg i finrummen. Vi sade något annat och den som var infödd i trakten visste vilket ställe som avsågs.

Torkelsa minns jag som ett ruggigt ställe. När min syster köpte det blev jag förvånad, både över att hon valde att flytta tillbaks och över att hon köpte den nedgångna gården. Den låg i en kurva, precis där grusvägen, som knappt var mer än två hjulspår med gräs i mitten, svängde. En lönn skuggade det vita huset huset och gräset växte upp till fönsterkarmarna. Ladugården stod tom och en bandhund skällde från en koja vid knuten. För att ta oss till sjön var vi tvungna att gå förbi Torkelsa. Jag var alltid lika rädd. För hunden och för den gubbe som sades ligga i kökssoffan där inne. Kom han ut var han arg.

När vi blev äldre gick vi in på tomten. Jag följde med Nicke och Lasse in i ladugården, bara för att visa att jag var modig. Det var jag inte. Jag var livrädd.Nicke först. Jag sen och Lasse sist. Vi kröp in genom den murkna logdörren. Brädgolvet svajade under våra fötter när vi kom in på logen. Vid gaveln låg en stack av murket hö. Dammet kliade i näsan. Rader av hässjestörar stod lutade mot väggen.  En flik av himlen syntes genom det trasiga spåntaket. Nicke grep tag i mig och höll fast. Lasse tog i mig och rörde mig på ställen som jag inte ville att han skulle nudda. Minnet tar slut där. Jag var tolv. De var tretton.

Pappa sa att min syster köpt stället och gjort det så fint. Trädet var borta. Ladugården riven och ersatt av ett stall för hennes islandshästar. Runns gotlandsfår hade betat av markerna. De hade byggt en verkstad och ett garage de hade sin T-ford. Invändigt var allt målat vitt. Hon har känsla för sådant, min syster, diplomerad feng-shuikonsult konsult, som hon är. Jag visste att jag var tvungen att återvända hem, för hennes skull, eller för något annat.






9 kommentarer:

  1. Oj, det var ruggigt. Det där minnet som tog slut, och så revs ladan och ersattes av vitmålat feng shui. Jag anar hur viktigt och svårt det kan vara att återvända och att se det ruggiga som nu blivit osynligt.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Väldigt bra skrivet! Barndomsminnen vävs ihop med nutid, och man vill veta mer om torpen. Jag växte upp som stadsbarn, och har liksom ingen aning om hur det var - eller är - på landet.

    SvaraRadera
  4. Känns som en början på en spännande historia.

    Jag tycker att systern borde ha känt de dåliga vibbarna. Eller sådant kanske försvinner om man river huset och bygger nytt?

    SvaraRadera
  5. Usch så jobbigt minne och ruggigt - bra skrivet - verklighetstroget.

    En hund ....

    SvaraRadera
  6. Superbra skrivet! Ruggit men ändå hoppfullt. Hen är ju beredd att möta sina spöken och göra upp med det svåra. Så blir min tolkning.

    SvaraRadera
  7. Fin stämning, och visst är det konstigt att man ibland möter sitt förflutna på det mest oväntade sätt?

    SvaraRadera
  8. Fin stämning, och visst är det konstigt att man ibland möter sitt förflutna på det mest oväntade sätt?

    SvaraRadera