måndag 28 december 2015

Blänk

Myrstigen är samhällets sista gata. Den slingrar sig upp genom skogen och har formen av ett P. Tegelvillor ligger utspridda mellan tallarna. Traktens unga bilburna använder den som för köra fort och träna kurvtagning och motionärerna använder den som ett extra elljusspår. Kullen i mitten av P:et har jag alltid betraktat som något slags tillhåll.

Jag tar cykelbanan från det bostadsområde som kallas för Ångermanland. Snöplogen har föst ihop vinterns första snöfall till meterhöga vallar. Ett hastigt väderomslag har fått träden att skimra av frost. Gångstavar och broddar håller mig upprätt. En mops i täcke med en stelfrusen matte är de enda levande varelser jag sett. Det är ingen kväll för utevistelse.

Där öglan fäster vid stapeln ligger ett bylte under ett träd. Det enda jag hör är mina egna andetag och ett svagt brummande från genomfartsleden. Jag pratar med byltet och säger:
-Hallå. Hur är det. Svara det.
När byltet inte reagerar böjer jag mig ner på knä och griper tag i dess arm.
-Det är kallt ute. Det är farligt att ligga så här. Förstår du inte det?
Jag lägger honom på rygg. Överrocken är uppknäppt. Han har grå mjukisbyxor och en svart pikétröja med reklam för Dicks däck på sig. Tröjan har glidit upp och blottar en hårig mage. Doften av alkohol är påtaglig.
-Vakna då.
Jag örfilar honom och nyper hans kinder och svär åt honom och får upp honom i sittande ställning. Han stirrar oseende på mig och stönar när jag frågar var han bor.
När jag känner igenom fickorna inser jag att jag glömt min mobiltelefon hemma.
-Vänta här, så ska jag hämta hjälp.

Trappan till det närmaste huset är glashal. Den har sopats ren från snö, men fukten har fryst till is. Dörrklockans ljud ekar i en tom hall. Jag hör steg. Dörren gläntas, så långt säkerhetskedjan räcker. En kvinna står med axeln mot mig. Håret är uppsatt i en slarvig hästsvans. Ansiktet är svullet och hon har blåmärken på överarmen. Något blänker till. Jag ser en kökskniv. Hon lägger ner den på skohyllan.
-Det ligger en man här ute, säger jag. Han har däckat och ligger och sover i en snödriva. Vi måste ringa efter hjälp.

2 kommentarer:

  1. Bra berättat. Förstod inte "där öglan fäster vid stapeln" omedelbart.

    SvaraRadera