onsdag 18 november 2015

Text från bok

Men verandan var så liten att han inte kunde hålla ordning på sina böcker, och varken skrivbordet eller soffan, som han haft i arbetsrummet fick plats, så han bar ner dem i källaren. Ur John Williams -Stoner

Det var när de skulle flytta in han insåg hur litet huset egentligen var och hur dominant Maj var. Huset föreföll allt mer vara hennes dröm, lika mycket om ett boende, som ett välbesökt intsagramkonto. Han kände sig som en statist i hennes liv. Vardagsrummet fungerade som en scen och fotostudio, inte en plats där han kunde breda ut sig framför TV:n med skitiga sockor och bara vara man. När han grävde i trädgården skulle det ske med bar överkropp, så hon kunde få en bild i motljus. Han var inte uppvuxen med det där, att allt skulle avbildas. Hemma tog man en filmrulle om året med en julgran i varje ände och lät bilderna blekna i album eller bli liggande i den kärvande lådan i bokhyllan.

Han hade trott att verandan skulle kunna fungera som hans arbetsrum och att han skulle kunna sitta där och skriva med utsikt över hagen nedanför och med blånande åsar på andra sidan sjön, men hon hade klagat på hans böcker och till slut hade han valt att deponera dem i källaren hemma hos sin mamma. Hon fick soffan också, en patinerad Chesterfieldsoffa, i brunt skinn han ropat in på Bukowskis.

Bänken på verandan var täckt av grå fårskinnsfällar. Han ställde sig på knä och tryckte näsan mot fönsterglaset. Nästippen landade mitt i en mörkgrön romb bland spröjsarna. Handlingen fick honom att känna sig barnsligt frimodig, nästan trotsig. Det kliade under gipset på armen och han kände hur trött han var på Maj.

6 kommentarer: