tisdag 3 november 2015

Lita på

Jag sitter hemma hos mina föräldrar och ser på TV. På nyheterna brinner den planerade flyktingförläggningen i Vallby. Pappa sitter med ett fat med smörgåsar framför sig. Brödsmulorna faller ner i den rutiga yllemattan. Anna ser uppgivet på honom. Till middag åt hon ett par kokta ägg och hon vakade över kastrullen när jag dukade fram spaghettin. Jag ser att hon magrat av. Haklinjen är vass och kindbenen ger ett intryck av desperation. När vi plockade undan, frågade jag henne om hennes ätande.
-En diet bara, så hon. Något jag läst på nätet. En tillfällig grej. Under en vecka ska jag bara äta ägg och smör. Fast jag vet inte om man ska lita på hälsobloggarna. De måste alltid leverera. Alltid ha ett nytt träningstips eller ett nytt fantastiskt recept. Lösningar. Om man sen inte lyckas, så är det ens eget fel...
-Du är väl fin ändå, säger jag och släpper ner besticken i diskmaskinens bestickkorg.
-Det handlar inte om att vara fin. Vad fin du blivit. Vad smal du blivit. Det handlar inte om hur man är som person och det vet du. Man kan inte lite på någon. Man är bara någon om man är en framgångssaga.

Pappa skjuter ifrån sig assietten med smörgåsar.
-Är det någon som vill ha? säger han. Det finns en smörgås kvar.
Jag skakar på huvudet och ser branden på TV. Det är mörkt och svart och orange och jag försöker föreställa mig hettan från lågorna och den kvävande brandröken.
-Folk har gått vakt där i Vallby, säger jag. Det hjälpte visst inte. Jag också...
-Människor är desperata, säger pappa. Politikerna fattar inte det.

Jag vet inte om brandvakten brutits eller om våra försök att skydda den nedlagda skolan var så trevande att det var fullt möjligt att gå rakt genom våra linjer. Vi höll vakt från bilen och gick korta turer med ficklampa och blinkade en enkel kod åt varandra, en kort, en lång, en kort. Jag satt tillsammans med Jacob i framsätet på en lånad bil. Han var nyinflyttad och gick en KY-utbildning till industrisäljare. Jag kände igen honom från skolan där jag läste logistik. Det hände ingenting den natten, ingenting som jag kan sätta fingret på. Men något fick mig att tro att Jacob inte vara att lita på. Det kan vara det söta te han bjöd mig på, eller att han surfade på Flashback, när han trodde att jag inte såg.
-Vila dig du, sa han och uppmanade mig att fälla sätet bakåt.

1 kommentar:

  1. Kusligt! Och visst är det hemskt att polisen inte får tag på dårarna!?

    SvaraRadera