torsdag 29 oktober 2015

Tömma

Pappa har letat fram en tepåse åt mig. Jag doppar den försiktigt i teet och låter det tunna snöret hänga över kanten på koppen. Det är ett billigt te, inte en sådan sort jag själv skulle valt, ett te för sådana som inte dricker te. Pappa dricker kaffe. Han kokar upp vatten på spisen och låter vattnet rinna genom ett Melitta-filter ner i en glaskanna. Jag tror bara de ägt en enda kaffebryggare under sitt liv.

-Kraftbolaget har börjat tömma sjön, säger han.
-Tappar de mycket? säger jag.
Jag är förvånad över att pappa nämner sjön. Någon gång när jag var i tio-årsåldern så slutade vi vara vid sjön. Varför vet jag inte riktigt. Pappa kan ha kommit i bråk med sin bror och styvfar om bryggorna. Fisken kan ha försvunnit. Elritsorna som vi tog som agn och höll i en sump över sommaren var nästan helt borta en vår. Abborrarna nappade inte på annat än småfisk. Kanske var det så att jag började bli vuxen och han fjärmade sig från mig. Den sommaren började mamma gå in i dimman, utmattad och frånvarande. Vattendomarna gjorde det svårt att förtöja båtarna, då vattenståndet varierade. Imsjön blev ett barndomsminne, omöjligt att återuppväcka, ett syrligt doftminne av insjövatten. Jag låg hopkrupen på durken till ekan och sökte skydd mot kylan och vågorna som slog in över fören. Utombordaren fick skrovet att vibrera.
-De tappar en meter. Det finns någon dom på det.

Jag försökte tänka mig Imsjön en meter lägre. En mil lång är sjön och halvannan kilometer bred. I huvudet räknade jag på vattenmassorna och såg dem rusa genom turbinerna.
-Vad händer med fisken när de tappar så mycket?
Pappa ryckte på axlarna.
-Det har inte funnits fisk på många herrans år. Sjön är för sur.
-Kommer de att tappa mer?

Jag funderade på att säga något om vad som händer med en sjö när den förlorar sitt vatten. Ljungö, Ekö och Storön och Lillön sticker upp ur det som varit sjöbotten. De vindpinade träden står kvar på den karga marken och bildar högt belägna dungar. Klipporna som legat under vatten bär spår av alger. I djuphålorna står vattnet stilla och stinkande. Flygplansvraket,det tyska bombplanet som störtade 1944, och ingen lyckats finna ligger på den gamla sjöbotten. Piloten sitter kvar i styrhytten.

-Vem vet. säger pappa. Det går bara utför.
-Kommer mamma ner?
-Hon vilar. Jag hoppas hon orkar. Läkarna kan inte hitta något fel...Alla prover...



2 kommentarer:

  1. Vraket! Med flera fina detaljer. Och så lärde jag mig vad en elritsa är.

    SvaraRadera
  2. Alla dina detaljer, alltid.

    SvaraRadera