fredag 7 februari 2014

Text till bild

Nyanserna i det inramade fotografiet smetas ut till intet på vävtapeten. Dimman fryser till is runt gatlyktans natriumljus utanför. En vattendroppe faller från duschmunstycket och letar sig ner mot den fuktiga golvbrunnen. Svartmöglet växer bakom toalettstolen. Badrummet har målats med samma aprikosrosa färg som resten av hotellrummet.

Kvinnan som kallar sig Louise ligger hopkrupen i fosterställning med ryggen ut mot rummet. Hennes rufsiga hår ligger som en julkärve längs med nacken. Sängkläderna luktar unket, trots att sängen bäddats ren.
-Det var lätt med henne, tänkte Pontus, men samtidigt så svårt. Hon ville. Hon följde med. Hon smekte mitt höftben med handen. Nuddade mina händer. Samtidigt var hon allvarlig. Det fanns något kompromisslöst i de grå ögonen. Något som fick mig att vilja.

Han vill väcka henne och be henne gå, samtidigt som han vill behålla henne hos sig, för att ta henne en sista gång. Charlie, bandets chaufför och allt i allo, har rummet intill. Han har säkert hört dem. Hotellets innerväggar är miljonprogramtunna. Det är Charlie som håller bandet samman, lägger sig som en blöt filt, över deras trötthet och bråk. Han klamrar sig fast i musikbranschen och tar sådana jobb, chaffis åt en band som knappt blir mer än drömmar, unga män som ruttnar inifrån. Charlie har cowboy-hatt, Macahanjacka och snedslitna boots. De bleka levisjeansen har växt fast på kroppen. Han dunkar Pontus i ryggen och säger saker, som han tror är smarta, på bred texasdialekt:
-Don´t sleep with  strangers. Fuck dem.

Men Louise kändes inte som någon främling. Hon bara fanns där och följde med. Han gav henne vodka i tandborstglaset och hon stod vid fönstret och såg ner på torget där Försäkringskassan låg vägg i vägg med Arbetsförmedlingen och kinarestaurangen stängt för kvällen.
-Den här stan är för liten för en människa, sa hon. Det är väl därför jag stannar. Jag går på Sörängen också. Läser skrivarkurs på distans. Jobbar på dagis. Tar hand om andras ungar. Ibland tror jag det är det bästa man kan göra.

Nålfiltmattan känns sträv mot hans trampdynor. Han ser på fotografiet igen. En droppe på en strå i solnedgång. En glasblåsares lek med smält sand i hyttan. Han kan inte riktigt se vad bilden förställer. Louise gnyr i sömnen. Det susar i rören från Charlies rum. Insikten kommer där...

3 kommentarer:

  1. Ett ögonblick, mitt i världen. Så fint och så likt bilden, som du för övrigt också får in så bra i texten.

    SvaraRadera
  2. Tycker så mycket om hur du får fram en stämning. Småstadssverige i grått dis.

    SvaraRadera
  3. Jättefin text. Karaktärerna! Minuspoäng möjligen för "blöt filt".

    SvaraRadera