onsdag 26 februari 2014

A-ord

Mormorsrutan är färdig. Filten. Det virkade stycket. Kvadraten. 180 cm *180 cm. 1490 gram. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller sorgsen. 1,5 kilo garn väger mycket när man har det över sig. Det tynger mer än en människa.

Jag köpte garnet på en bakluckeloppis i somras. En kvinna i sextioårsåldern har röjt ur dödsboet efter sin mamma och jag plockade åt mig direkt från bilen. Lingarn på kon. Två kassar med garn. Den ena har jag virkat upp nu. Av färgerna att döma har garnet legat väl undanstuvat sen 1970-talet. Ull och akryl. Mjukt ullgarn som vare sig sticks eller kliar. Lättskött akryl. Vagt ser jag 1970-talets mönsterhäften framför mig. Mössor, vantar och kanske framför allt tröjor. 

En hundralapp betalade jag för garnet. Jag har virkat på pläden då och då. Ett varv i taget, mest den sista tiden känns det som. I annat jag gör arbetar jag in minnen eller en känsla för garnet. Alpacagarnets glans och mjukhet, strävheten hos den ull som lockar mig. Småplaggen. De nödvändiga onödorna. Halvvantarna. Pulsvärmarna. Halskragarna. I maskorna på strumpskaften av det hårdspunna skotska slingrar sig böckerna jag läste den period då de stickades. Peter May - Svarthuset. Kvinnan som sålde den spetsstickade sjalen, bitter över att hennes arbete inte betalades. Atlanten som rullar in. Femton meter höga vågor. Sjöfågel som nackas med machete. Besvärjelser på gaeliska. Den ständiga blåsten. Sältan i ullen. Howard Norman - Fågelmålaren. Mitt namn är Fabian Vas. Jag bor i Whiteless Bay på Newfoundland. Ni har säker inte hört talas om mig. Att vara obemärkt behöver dock inte innebära att vara misslyckad: jag är fågelmålare och  det har jag gjort mig ett levebröd av mer eller mindre. Men jag mördade Botho August, fyrvaktarn, och det är minst lika viktigt för hur jag ser på mig själv. Kring Fabian Vas. Kvinnor.

Plädrutan här har gjort mig tom. Kanske finns det något meditativt i tomheten och avsaknaden av tankar eller också är tomheten sorgsen eller rent av skrämmande. Det kan vara så att virknålens rörelse ger det monotona, att stickning och broderi kräver en annan tanke, problemlösning och uppmärksamhet, eller att jag helt enkelt använder garner som gör mig mer tillfreds till sådant. Kanske finns det en tomhet i att jag aldrig kan tillverka något liknande igen.

Spinning är grunden för tankar och lugn, lär Gandhi ha sagt. Steg ett är att spinna till sig själv, steg två är att spinna och ge bort, det tredje steget är att spinna enbart som meditation.
Tanken på andlighet får mig att stegra som en uttjänt häst inför rackaren.

Lapptäckena av gamla plagg och restgarnsfiltarna rymmer så mycket historia. Den egna historien. Kvinnohistorien. De skingrade tankarnas historia. En kvinna har samlat 45-50 påbörjade 50 grams nystan i en plastpåse. Hennes dotter säljer dem för en spottstyver. Jag virkar upp dem och sammanfogar färger som var moderna för 30-40 år sedan till ett arbete som är populärt just nu, monsterrutan, som den stora mormorsrutan ibland kallas. Om jag skulle köpa garn? 1,5 kilo, minst 50 kr per hekto. På JYSK kostar en fleecefilt 20 kr, en yllefilt 100 kr. Jag ska skriva ner det jag vet om min filt och fästa en lapp vid den. Ifall någon bryr sig. Det vänliga ska jag skriva ner. Tomheten lämnar jag därhän. Min filt var lätt att virka. Det snövita bomullsöverkastet återstår. Något sådant har jag aldrig gjort. Jag föreställer mig att jag kommer hitta garnet på auktionshallen. Det kommer att ligga under långbordet vid fönsterväggen under en kartong med religiösa tryck och souvenirer från Mallorca. 2 kilo? Tvåhundra kronor? Att visualisera är viktigt. Andlighet är en fråga om självdisciplin. Virkade filtar är också en fråga om självdisciplin. Jag borde tänka på något annat. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Det kan gå i uppfyllelse.

(alpaca, akryl, Atlanten, använder, auktionshall)

4 kommentarer:

  1. Ljuvlig. Meandrande associativ som en restgarnsfilt. Och ja, minnena av böckerna, teveprogrammen som hör till varje handarbete.

    SvaraRadera
  2. Skitbra text. Sammanflätandet av romanen och stickningen. För tjugu, tretti år sen fick man smyga med sin stickning - förspilld kvinnokraft kallades det då - men det ligger en urkraft i varje maska, en tanke. Skriv ner, skriv mer.

    SvaraRadera
  3. Ja, jag älskar det här. Barnen har fortfarande filtarna kvar som jag stickade till Povel Ramels självbiografi och till Thomas Sjödin och Martin Lönnebos duettbok. Ojojojoj, man hör vissa fraser när man ser vissa rader. Älskar, sade jag det? Älskar det här.

    SvaraRadera
  4. Svårt att förhålla sig till för en som inte handarbetar men jag känner kraften i texten.

    SvaraRadera