Början

Vägen buskar igen från båda sidorna. Slyet snärtar mot mina vader och överarmar. Tunikan klibbar mot ryggen. Hjulspåren har gröpts ur under vintern och blivit så djupa att jag är tvungen att leda cykeln för att pedalerna inte ska slå i marken. Maskrosorna bryter igenom asfalten kring Hallströms mekaniska. Den korrugerade plåten på fasaden har börjat rosta. En vit plaststol ligger kullblåst vid lastbryggan till den nedlagda fabriken. 650 anställda. 500. 350. 75. 50. Varslen har avlöst varandra. Jag lyfter cykeln över en genomskinlig kasse med ölburkar. En söndertrampad ölburk ligger på botten. Norrlands guld.

Förr fanns det näktergalar här. Det var länge sedan jag hörde deras knäppande läte. Jag ångrar genvägen över industriområdet. Mobilen ligger hemma och  jag vet inte vad klockan är. Tandläkartiden har jag glömt. 10.20 eller 11.20. Jag minns inte längre när jag ska vara där. När jag kommer fram kommer allt att vara över. Folktandvården kommer debitera mig för uteblivet återbud. Var det ens idag jag skulle dit? Det kommer att gå åt helvete hos tandläkaren. Jag kommer att ha början till karies i varenda tand. Tandsköterskan kommer inte att kunna kila in röntgenplåtarna mellan mina tänder. Försöker hon kommer jag att kräkas. Mina tänder har ingen emalj kvar. Flour är numera att betrakta som ett nervgift. Behöver jag lustgas måste jag betala extra. Tandläkaren säger att allt kommer att gå bra. Tandläkaren är en mytoman.

Foktandvården ligger i bottenvåningen på Gamla Sjukhuset. Sedan landstinget lagt ner vårdavdelningarna står fyra våningar tomma. Byggnationen på Värmeverket har avstannat. Entreprenören har gått i konkurs. Energibolaget har fodringar på 30 miljoner.  Jag börjar släpa cykeln uppför backen. En spänstigare cyklist hade klarat backen på tians växel.

Mitt i backen kommer en man gående mot mig. Läpparna rör sig under det yviga skägget. Han pratar för sig själv. Flanellskjortan är uppknäppt i halsen. Ett solbränt knä skymtar genom revan på jeansen. Vänster ben rör sig i en oregelbunden rörelse under höften. Conversekängorna har gått upp. Skosnörena släpar mot backen. Han ställer sig framför mig. Axlarna är smala och räcker knappt utanför öronen. Kulmagen får byxlinningen att strama.
-Jag har pratat med mitt ex i Kristianstad. Om vår dotter. Vårt gemensamma barn.
-Kristianstad?
-Känner du till Kristianstad?
-Lite grand.
Kristianstad ligger i Skåne. Jag vill inte framstå som en idiot.
-Hon säger att jag övergivit henne. Bara stuckit. Rest bara. Man reser för att finna sig själv, inte för att överge någon. Jag har inte övergett henne. Det är hon som stuckit och tagit ungen med sig, men hon fattar inte det.

Marken börjar skaka. Ett dån fyller luften. Jag faller omkull och får cykeln över mig. När allt blir stilla lyfter han bort cykeln. Han luktar hård tvål från halsen. Flanellskjortan är nytvättad och styv.
-Vad hände? säger jag.
-Jordbävning.
-Sådant händer väl inte här?
-Man är inte säker någonstans.
-Titta på värmeverket. Fasaden håller på att rämna.