tisdag 13 maj 2014

Luden

Ett blöjbarn snavar i hagen framför mig. Mamman lyfter upp det, tröstar och borstar sanden från dess knän. Det slår mig hur formlös hon är. Magvalkarna hänger över den lila midjeväskan. Shortsen delar låren på mitten. Håret är matt och färglöst och risigt ändå upp till fästet i nacken. Hennes händer rör vid barnet. Dess väsen förefaller viktigare än något annat. En grå, liten killing kikar på dem med sitt gula öga. Ett hängbukssvin ligger utfläkt i skuggan omedveten om vädurskaninen som gräver vid dess klövar. Två fåglar skränar i en voljär i närheten.

Jag lutar mig mot det tryckimpregnerade staketet. Jens står bredvid mig. Solen har blekt stråna på hans armar. Jag tänker på silver och råg och stryker med fingret mothårs över hans handled.
-Esau, säger jag.
Han stelnar till. Höftbenet rör sig en millimeter i sidled, bort från mig. Jag fryser inombords. Mina händer vill utforska hans kropp, det ludna och blekta, och känna musklerna spela under solbrända huden. Jag vill andas hans hunger och hud.
-Esau?
-Han i bibeln.
-Varför nämner du honom?
Jag rycker på axlarna.
-Det är en historia om lögner och fiendskap, mellan bröder, mellan jordbrukare och nomader. Genesis. Första mosebok. Tidernas begynnelse. De föddes som tvillingar. Jakob med handen om Esaus häl. Den ene föredrogs av sin mor. Den andre av sin far. Av hunger och desperation gav Esau bort sin förstfödslorätt, det som var hans. När Isak ligger för döden ber han om vilt kött. Jakob slaktar två killingar och klär sig med Rebeckas hjälp i dess skinn. Den släte blir luden. Jag har tänkt mycket på det där. Förslagenheten. Slakten av djuren. Den bräkande killingen. Dess förtvivlade mor. Knivbladet mot strupen. Hur vasst var bladet? Det ogarvade skinnet mot huden. Den blinde mannen som krafsar i getfällen på bröstkorgen och uttalar sin välsignelse. The winner takes it all. Det finns bara förlorare. Du kallar mig Esau och smeker min arm.

Med fingertoppen ritar jag ett hjärta på Jens hand. Jag tecknar i gropen som bildas mellan pekfingrets och lillfingrets knogar. I hagen stångar dvärggeten sitt kullsyskon. Kvinnan lyfter upp barnet på höften och går mot utgången.
-Gullig unge, säger Jens. Ska vi gå och fika.




5 kommentarer:

  1. Vilken stämning! Och vilket slut... bra tycker jag!

    SvaraRadera
  2. Ja stämningen - ända till slutet. För tamt, tycker jag.

    SvaraRadera
  3. Stämningen. Du kan allt om stämningar.

    SvaraRadera
  4. Formlös! En ganska stilbrytande beskrivning. Tycker om historien.

    SvaraRadera
  5. Mmmm håller med...spänning byggs upp...o lite antiklimax i slutet...men bra!!!

    SvaraRadera