onsdag 24 september 2014

Planera

Ett gammaldags rökbord står mitt i gruppen av fyra skinnfåtöljer med armstöd av böjträ. I varje fåtölj ligger en broderad kudde med yviga yllebroderier och på varje armstöd ligger en hemvävd pläd. Bokhyllor där böckerna står i dubbla rader för att rymma så mycket som möjligt täcker två av rummets väggar. Ellinors målningar fyller de andra. Väggarna har bestrukits med en varm tegelröd färg som framhäver målningarna i dess svarta och gyllene ramar. De fodrade gardinerna dämpar ljudet från gatan. Tyget har Ellinor köpt i England. Den ärvda mattan mildrar våra röster och gör våra samtal avmätta.

Ellinor ställer ner tebrickan på bordet. Kanna och muggar kommer från en keramiker. Hon bjuder på rött te med honung, små dyra ostar och fröknäcke med havssalt.
-Dina målningar är utsökta, säger jag. Jag är glad att du  lät mig se dem.
-De hänger ju där, ler Ellinor.
-Att du inte blivit konstnär, du med din talang.
-Jag vet inte om jag har någon större talang. Konstnärsdrömmarna släppte jag redan när jag var i tjugo-årsåldern. Det handlar inte om bara om att måla och söka sin försörjning. Kanske var mina drömmar inte tillräckligt starka och jag själv tillräckligt viljestark för att våga satsa på konsten. Vi får alltid höra att vi ska vara modiga och tro på våra drömmar. Det var någonting med konstnärsvärlden. Jag kände mig inte hemma där. Det handlade inte om att skapa. Man skulle känna rätt människor, kulturfolk. Ställa sig in hos dem, slänga sig med rätt vokabulär. Genusanalys och alienation. Det kändes så ytligt och tomt. Jag har försökt planera min tid efter något annat, för att få ett eget rum. Samtidigt så känns det som om mina målningar aldrig någonsin kan räknas, för att jag inte är tillräckligt skolad, att mitt målande att betydelselöst för att det inte betalas och recenseras.

4 kommentarer:

  1. Ställa sig in med rätt vokabulär!

    SvaraRadera
  2. Mycket bra. Miljöbeskrivningen i början är suverän, jag känner att jag är där i rummet.

    SvaraRadera