fredag 12 september 2014

Må bra

Elisabet kommer in på mitt rum, trots att jag näst in till markerat att jag inte vill bli störd. Dörren mot korridoren står på glänt och sitter vänd mot datorskärmen. Hon knackar inte utan går bara rakt in. Jag rycker till och snurrar kontorsstolen mot henne. Ett ögonblick funderar jag på att resa mig upp, men det känns som om jag skulle försöka mota ut henne eller som om jag försöker dölja något på skärmen. Min rapport om livsmedelskostnaderna inom barnomsorgen är förstås ingen hemlighet, bara ett Excelark, som jag inte stämt av än och inte vill diskutera just nu.

-Hur är det? undrar jag och fokuserar på den inramade IKEA-affischen ovanför Elisabets axel.
Ett hemtrevligt café på ett franskt torg avtecknar sig fint mot den champinjonfärgade väggen. Lars Normanreproduktionerna som tidigare prydde samtliga tjänsterum förvisades ner till kommunhusets källare i samband med renoveringen. På något sätt har jag svårt att ta in Elisabets uppenbarelse, yvigt svart hår, limegröna linnekläder i lager på lager och silverringar med glasstenar på fingrarna. Hon fyller ut mitt tjänsterum fullständigt. Det är därför jag tänker på tavlorna. Elisabet andas genom näsan och drar handen över den översta linnekjolen.
-Hur det är?

Trots sin vegetariska kosthållning och regelbundet återkommande weekendresor tillsammans med sin mor är det något som får mig att tro att Elisabet inte mår så bra. Jag tror att det är något med sköldkörteln. Hon pratar om den ibland. Jag vet inte riktigt hur en frisk sköldkörtel ser ut, som en njure kanske, stor som en halv tumme och skimrande rosa. Elisabets problematiska sköldkörtel föreställer jag mig som ett hopskrupnat plommon, som hänger likt en fladdermus innanför halsskinnet på henne.

-Det är helt otroligt, säger hon. Jag såg en sådan fantastisk utställning på  Moderna i helgen. Fast vad konstnären heter har jag förstås glömt. Helt enastående utställning. Det var en workshop för barn i anslutning till den eller till något annat. Vet du, jag tittade på de där barnen som målade och  när jag stod där så kändes det som barn målar som galningar, ja alltså som sinnesjuka, att barns konst är som konst målad på mentalsjukhus. Jag såg ju en sådan utställning med min mor härom året...Galet, men ändå så logiskt.

Instinktivt lägger jag handen på magen, som för att skydda den. Det syns inget än och det syns inget. Jag bara vet.

(får nästan lite dåligt samvete, när jag tänker på hur djupsinniga och välskrivna era puffar varit)


2 kommentarer:

  1. Vad menar du med det sista? Denna berättelse har stort djup och många bottnar enligt mig.

    SvaraRadera
  2. Här ska det minsann inte finnas några dåliga samveten!

    SvaraRadera