Fåra

Fortsätter två tidigare puffar, igår och i förrgår, kan läsas fristående

Ansiktet är inte fårat, inte ännu. Det sista året har kroppen förändrats. Hon har fått en tants kropp. Det är oåterkalleligt och hon rår inte på det. Kroppen är inte hennes längre.

Sofia tar fram spikmattan och rullar ut den på sängen. Hon köpte den till Andreas för några år sedan, när han hade ont i ryggen. Han använde den aldrig. Nu har skumgummibiten med det lila tygfodralet med sina tusentals små plastpiggar blivit hennes följeslagare och ett av de föremål som hon betraktar som sina viktigaste ägodelar. Hon klär av sig på överkroppen och lägger sig på spikmattan och drar en blommig fleecefilt över sig. Piggarna får det att bränna till i ryggen. Efter ett par minuter sprider sig en varm känsla i kroppen. Vid något tillfälle har hon hört att gamla blir som barn igen, hjälplösa och i behov att få hjälp med matning och hygien och att lyftas upp och läggas. Men innan man åldras så blir man tonåring på nytt. Det var en komiker som sa det och han syftade på festglada medelålders, som vägrade att bli gamla, inte den nästintill tonåriga känslan av avsky sin kropp.

Hon dåsar till och någonstans mellan dröm och vaken hör hon att det ringer. Andreas svarar. Det är Nils-Eric. Nisse-Pisse-Nisse, Andreas bror som ringer. Av samtalet att döma ringer han inte för att önska Gott Nytt År.