Slippa

Kristina har lagat moussaka. Runt bordet börjar de tala om filmen Pride. Det är 1980-tal. Brittiska homosexuella stöttar strejkande gruvarbetare. Stödet tas emot med blandade känslor. Vissa i de walesiska gruvsamhället vill inte ha med de perversa att göra. Andra tar dem till sitt hjärta och öppnar sina hem för dem.
-Jag har svårt för filmer när de blandar fantasi och verklighet, säger Hans-Eric. Dokumentärer är bättre, eller rena spelfilmer.
Han har lagt upp sina kraftiga underarmar på den vita linneduken. Händerna på var sida om tallriken får Marika att tänka på en hund som ligger och vilar med nosen mellan tassarna. Hans-Eric är så mycket pamp man kan bli.
-Jag tycker den var rolig, säger Kristina. Du då, Marika? Vad tycker du om filmen?

Filmen har berört henne mer än hon kan uttrycka. Helst vill hon slippa prata om den. Hon rycker på axlarna. Kristina lägger huvudet på sned och håller kvar hennes Marikas blick. Marika sneglar på stearinljuset som brinner i en ärvd mässingsljustake och sedan på Kristinas hemstickade kofta, där små rosor bildar en krans på oket.
-Jag tycker om filmen, säger Marika stilla. Det är så välgörande att se filmhjältar som inte nödvändigtvis ser ut som plastikopererade fotomodeller. Den brittiska humorn är så lätt att ta till sig.

Inom sig ser hon sekvenser från filmen framför sig. Unga män som slåss med polisen för att hindra strejkbrytarna. En äldre man som säger: Gruvan tog mig bror. När han var 36 år gammal. Han talar om det rena kolet, som finns i en åder som löper från Biscaya till södra Wales och vidare under Atlanten för att sluta i Pennsylvania. Det är så mycket stolthet i hans röst. Yrkesstolthet. Den lokale fackföreningsordföranden talar om solidaritet med en ung bög och nämner en gammal banderoll från slutet av 1800-talet. I slutet av filmen sitter Sian, en ung kvinna från gruvsamhället, tillsammans med en av de homosexuella. Hon är näst intill osannolikt tjock. Han röker på en joint, berättar att han har aids,  och säger till henne att hon är intelligent och borde göra något av sitt liv, börja studera. I slutet av filmen nämns att hon börjat plugga och hon blir invald i parlamentet, som första kvinna från sin valkrets.

Marika har sovit dåligt de senaste nätterna. Hon drömmer mardrömmar om gatuvåld och bränder. Skolgårdsvåldet som hon hela sitt vuxenliv försökt lägga bakom sig har blivit politisk verklighet. Hon försöker foga samman filmen med det som sker på gatorna i dag, men filmen har en början, en mitt och ett slut, en dramaturgi och idag vet hon inget om det som händer. Hon försöker föreställa sig att Hans-Eric och Kristina på fascisternas dödslistor (som hon tror finns) eller bortmanövrerade från sina yrken och uppdrag. Sen var det något med bögarna i filmen, den unge människorättsaktivisten och killen med jointen. De påminner henne så mycket om unga män som hon känt. Hon äter tillsammans med sina vänner och de för ett varsamt samtal.