Långt borta

Om man greppar
Efter varje halmstrå
Har man snart
En gödselstack full
Trots att lösningen
På problemen
Ännu är långt borta

Luftig

-Vad pysslar du med?
-Möblerar om. Jag tänkte skapa en lite luftigare stil här inne.
-Det här är alltså vad du tänker ta bort. En vitmålad cementplatta med påklistrade spetsar och texten Om livet ger dig  citroner gör lemonad.
-Det är servettdecopage på den också. Texten är ditlimmad. Det är Lisbeth på mitt jobb som gjort den. Hon gjorde sådana och sålde.
-Och då köpte du den.
-Jag kände mig tvungen. Alla köpte. Hon har förresten slutat nu.
-Jag förstår. Varför valde du just den texten?
-Tja. Det fanns den och Carpe Diem att välja på. Om livet ger dig citroner gör lemonad handlar om positivt tänkande. Man ska se positivt på tillvaron och göra det bästa av situationen. Fast jag tycker den uppmanar till tröstätande. Om saker och ting går dig emot, vräk på socker, så känns det bättre.

Kyss

Knogar och leder anas knappt när Margit kramar stolsryggen. Hon står så, utan att synas. Finrummet är stilla kring henne. Orört. Allt står som det alltid gjort. Föräldrarnas bröllopsfoto på linneskåpet. Bonbonjären med polkagriskarameller på buffén. Serviser och glas. Hon vet vad som finns. Dammet söker sig in genom de stängda dörrarna och klibbar sig fast vid godset. Richard, hennes Richard, ett skolfoto från första klass. Han är lik sin pappa, pojken.

De tunna gardinerna hänger rakt från kornischen. Mammas verk. Gardinerna. Bladkaktusen. Richard står på trädgårdsgången med henne, jäntan. Lisbeth. Tightsen vrider sig runt låren på henne. Jackan sitter illa över axlarna. Det blonda håret är risigt i topparna. Blonderad är hon, jäntan. Richard lägger sin arm runt Lisbets nacke och drar henne till sig. Hon vänder ansiktet mot honom och de kysser varandra. De flämtar och dreglar. Pappan sin är han lik, Richard. Bankkamrern.

Margit drar sig bort från fönstret. De ulliga innetofflorna som hon kallar "ladder" kippar runt fötterna när hon kliver över tröskeln till det lilla rummet som vetter mot baksidan. Hon sätter sig i den raka fåtöljen som Richard köpt till henne när soffan blev för mjuk och slår på TV:n. Han är bra Richard. TV:n har han köpt och ställt i ordning. Aldrig trodde hon att han skulle börja springa med jäntor. De som har det så bra tillsammans. TV-kocken spritsar ut grädde på bakelser som ser ut som små sockerkakor. Den upprymda programledaren lägger på hallon på grädden. Margit känner hur hungrig hon är. Wienerbröden hon skulle bjudit den där jäntan på ligger kvar på kakfatet i köket. Richard åt sitt. När jäntan inte åt tog inte Margit något heller. Hon äter inte för mycket. Tacka nej kan hon minsann göra. Det är bara vid TV:n på kvällen hon vill unna sig något. Chips. Bridgeblandning. En kaka.

Identisk

Näst intill identiska
Ljuger de om sina liv
Till främlingar
De knappt känner
Säger de
Vi är systrar

Skär

Minnet av av henne, av Gudrun, bubblar i Sven-Eriks inre. Han ler för sig själv och rodnar för att han kan känna så. Kroppen brinner av hennes beröring, hunger och tillit. Om och om repeterar han hennes ord. Det var så länge sen. Kom. Kom. Hans läppar och tunga är hennes kropp, hans händer hennes värme. Hon bjöd in med en kudde under höfterna. Allt var hans och han glömde t om den gnyende spanieln utanför sovrumsdörren.

Han huttrar till och känner hur den skära skjortan, ny för kvällen, klibbar mot ryggen. Klungor av människor står stilla på pendeltågsperrongen. Tåget är fem minuter sent. Bakom honom snyftar en kvinna. Hon raglar till och stöder sig mot sin pojkväns arm. Över smokingklänningen bär hon en kavaj som räcker halvvägs till knäna. Pojkvännens vinröda slips hänger som styv linjal över skjortans knappslå. Hans glasögon har blivit sneda under kvällen. Ungdomarna är påfallande lika Gudruns syskonbarn, som han känner från foton på bokhyllan. Unga på segelsemester, golftävling och utlandsresor, med studentmössor och stipendier i händerna. Den unga kvinnan gråter över sin trasiga mobiltelefon. Skärmen är svart och täckt av ett virrvarr av sprickor.
-Min pappa kommer att döda mig, snyftar hon. Jag bara tappade telefonen och så gick den sönder. Alla min kompisar är borta. Jag är helt ensam. Det går inte att ringa till någon. Min pappa kommer att döda mig.
-Det går väl på garantin? säger pojkvännen.
-Är det sant? Garantin?
Hon börjar fnittra och lutar sig mot hans arm.
-Nej. Det gör nog inte, förresten. Jag bara skojade. Försäkring, kanske...?
-Försäkring? Jag har ingen försäkring. Pappa kommer att döda mig.
Hon gråter igen. Tårarna fastnar i mascaran.
-Lugna dig nu. Det ordnar sig. Fan, jag måste plugga i morgon inför tentan i makroekonomi. Hör du att jag måste plugga.

Tåget glider in på perrongen och Sven-Erik förlorar det unga paret ur sikte. Han ryser när han tänker på hur sårbar den unga kvinnan är med sina tårar och sin desperation och hur lätt hon skulle kunna råka illa ut. När han satt sig tillrätta tar han upp sin mobiltelefon och skickar ett meddelande till Gudrun. Saknar dig redan. Det känns så betryggande att skriva till henne, som hans känslor får ett hem i den lilla metalldosans elektroniska inre. Hemma väntar katten han vaktar åt dottern som är på yogaresa på Mallorca.

Nacke

Från bordet bredvid
En doft av min favoritparfym
Jag vill vända mig om
Borra in näsan i en främlings nacke
Bara vara så
Känna mig älskad och omsluten

Kasta bort och telefon

Kasta bort

-Det skrivna ska inte kastas bort, sa poeten och brände sin senaste dikt över disken i diskhon.

Telefon

Bogrens höll sina auktioner i en parkeringskällare. Godset stod utspritt mellan pelarna och på den sluttande infartsrampen. De flimrande ljusrören spred ett sovjetgrått ljus över fyndlådor med verktyg och kantstötta prydnadssaker. Kvardröjande bensinångor gjorde det svårt att andas. En finservis i 58 delar stod på en pappskiva mitt i en oljepöl. I en pappkartong som rymt Norrlands Guld låg en kobratelefon med söndergnagd sladd.

Skåpet stod längst in i garaget. Det var brett som en P-ruta, men smalt och nätt i formen. Underdörrarna hade slagit sig och gick inte att stänga riktigt. När jag närmade mig skåpet från sidan såg jag att en av listerna på det överdimensionerade krönet hade lossnat. Ovanför skrivklaffen fanns en rad lådor med dragringar av smide. Låskistorna på klaff och dörrar låg öppna. Det hade inte fällts in i träet som brukligt är på nyare möbler. Jag öppnade överskåpets dörrar. Översta hyllan hade en rad skåror för skedar. Rester av hyllremsor satt fast med rostiga häftstift. Skåpet luktade hembygdsgård. På nedersta raden stod en rad sejdlar av mörkgrönt glas, sådana som vi hade hemma på 1960-talet och bara drack ur till påsk och jul. På prov drog jag ut ett par av smålådorna. I varje låda låg en grov nyckel.

Bogren hade börjat ropa cyklar och  trädgårdsmöbler i övre delen av lokalen. Jag trängde mig ut och och ringde hem. Råkylan fick mig att huttra.
-Jag har hittat ett skåp att bjuda på. Allmoge. Daterat 1658.
-Årtalet stämmer säkert inte. Så gamla skåp är inte daterade.
-Det är 1700-tal. Ådringsmålat. Tunn drickamålning. En riktig bodinventarie.
-Har du hittat något mer?
-En tavla. En Hemlund. Blå med guldram. Det var den jag åkte för. Jag hittade en annan tavla också. Ett luffararbete av bark och kottar. Det såg ut som en ikon.
-Ska du köpa skåpet?
-Vi måste hyra släpkärra för att få hem det. Det stod dricksglas i det. Från 60-talet. I lådorna låg glasnycklar som liknade smidda nycklar.
-Struktur är inte Bogrens starka sida.
-Det gäller att ha  koll. Rätt vad det är så börjar hustrun ropa ut varor i andra änden av lokalen.
-Ska du verkligen köpa det där skåpet?