söndag 29 januari 2017

Hängande

Isen låg tilltrampad på stigarna i Bäckskogens naturreservat. För att inte halka och falla gick vi bredvid. De torra fjolårslöven prasslade runt våra fötter. Peter tog täten. Han gick med nacken böjd och blicken fästad vid marken. På hans svarta ryggsäck hängde en reflex i form av ett fredsmärke. Mina nya friluftsbyxor med rosa camouflagemönster som jag köpt under hösten stramade i midjan. Jag försökte att inte låtsas om det. Peter tog täten. Peter förminskade mig. Jag försökte att inte tänka så, utan att bara gå och följa hans tempo, som var högre än mitt.

Vi stannade vid vattenfallet och drack huttrande ur våra termosar. Han drack kaffe och jag drack rött te med ingefära och citron. Dimman letade sig in under jackan och kylde. Det rök från vattenspegeln under vattenfallet. Vattnet som runnit längs bergsidorna hade frusit i formationer som påminde om manen på tecknade sagohästar. När jag var liten kallade vi den sortens is för isfall, eftersom det liknade vattenfall som frusit.

På parkeringsplatsen stod två bilar bredvid vår mörkblå Toyota. Någon hade knutit fast en grön plastpåse vid tavlan med kartan över reservatet. Peter svor till.
-Har de lappat bilarna? Det sitter någon skit på vindrutan.  Man kan väl inte dela ut P-böter i skogen?
-Det är nog reklam, sa jag. Idrottsföreningen kanske ska ha någon loppmarknad eller nåt?
-Lappen ser ut som en P-bot.

Peter lossade lappen från vindrutan.
-Vad är det här för skämt? Parkeringsplatsen är mitt hem. Ställ bilen någon annanstans, snälla.  Jag har bott här hela mitt liv. 
Buskarna  i sluttningen ner mot bäcken böjde sig. Jag skymtade en liten farbror med gulaktigt skägg och toppig luva. Han hade en väska av canvas hängande över axeln och studsade vidare ner mot bäcken.

3 kommentarer:

  1. Vilken underbar berättelse! Gillar liknelsen med isfall och hästmanar:)

    SvaraRadera
  2. Fint. Din text gör mig nyfiken på mannen med toppluvan. Fortsätt!

    SvaraRadera