måndag 16 januari 2017

Första

Såg en Tom Alandh-dokumentär. Oscar och Greta och huset de byggde. Människoliv skildrade i efterlämnade brev, anteckningar och kvitton, illustrerade av journalfilmer. Han växte upp hos dem, fosterhemsplacerad, för att hans egna föräldrar skulle få möjlighet att reda upp sina liv. Både Oscar och Greta var födda år 1900. På bilderna ser de rara ut. Ont om mat och gott om stryk, sades det om Oscars barndom. Greta blev med barn utom äktenskapet, vid 18 års ålder, flera år innan hon träffade Oscar. Människoliv. Fragment.

Oscar förde dagbok. Vädret noterades i en liten fickalmanacka. -2. Lätt snöfall. Han skrev var han för tillfället arbetade. Adresser runt om i Stockholm. Under största delen av sitt liv var han murare. Syndikalist. Huset de byggde var på 3 rok och amorterades på 30 år. Han sparade kvitton. Konsum. Första TV-licensen. Alla amorteringar på huset. Brevväxling med en halvsyster i Amerika.

Dokumentären och skildringen av två vanliga människor grep mig. Jag sade att det var rart att de kallade varann gubben och gumman när de blivit äldre och låg inkallad under beredskapstiden, de som överöst varann med kyssar i de brev de skrev som unga. Samtidigt började jag fundera på vad vi själva lämnar efter oss. Hur ser våra avtryck ut? Om någon skulle skildra ett människoliv, ett hus eller ett äktenskap idag, vad skulle de visa?


7 kommentarer:

  1. Inga lappar i alla fall, mest digitala spår misstänker jag.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker så mycket om alla Alandhs dokumentärer. De är bäst!

    Jag funderar på samma sak. Vad kommer att vara kvar av mig? Och min man? Något över huvud taget, förutom som KB säger på nätet? Några gamla foton som ligger hos skräpar hos någon?

    Intressant!

    SvaraRadera
  3. Lågmält och fundersamt. Fint

    SvaraRadera
  4. Verkligen en intressant fråga!

    SvaraRadera
  5. och hur skulle de fragmenten tolkas, tänker jag ibland... det är så intressant det där med hur mycket och samtidigt lite vi lämnar efter oss.

    SvaraRadera
  6. Jag såg den också. Vi har allt vi dokumenterat digitalt, och vi får bara hoppas att eftervärlden kan läsa det. Jag tänkte också på hur tufft de haft det som unga, och på hur de arbetade med kroppen båda två, han väldigt tydligt som murare mm och hon som hemmafru.

    SvaraRadera
  7. Intressanta tankar. Jag funderar också på om den digitala världen kan göra oss mindre varsamma med våra sparade minnen? Idag kan man ju ta t ex ta så många bilder utan att tänka på vad t ex en framkallning kostar... Betyder en bild lika mycket då?

    SvaraRadera