onsdag 22 april 2015

Sätta

Fortsätter tidigare puffar. En föreläsare i personlig utveckling är ensam på sitt hotellrum. Ett TV-inslag om en brand får honom att börja tänka tillbaks på sin barndom. Genom fönstret på hotellet ser han det Domus-varuhus där han blev övergiven som barn.

Tanten från barnavårdsnämnden placerade mig på ett barnhem. Hon sa att det var en tillfällig lösning och att jag bara skulle bo där tills någon kunde ta hand om mig. Det var natt när vi åkte dit. Bilens strålkastare förmådde knappt skingra mörkret. Jag låg hopkrupen i baksätet med ansiktet mot den kalla sidorutan. Den brunrandiga tygklädseln luktade häst. För att inte börja gråta pressade jag in naglarna i handflatorna och bet mig i underläppen så hårt att det börja blöda.

Pappa hade bara gått för att köpa en leksak. Han sa att jag kunde sätta mig ner och vänta medan han var borta. Sedan försvann han.

En man med skägg och manchesterbyxor tog emot mig på barnhemmet. Jag fick ett rum med en säng och ett tvättställ. Det var högt till tak och drog kallt från fönstret. I sängen låg ett klibbigt täcke och ett skrynkligt lakan. Golvet var grått och kallt. Det kändes som att gå på is, så vasst var det. Rummet kändes som ett fängelse.

När det nästan blivit ljust somnade jag och lyckades sova ett par timmar. Det kändes som jag skulle kräkas när jag blev väckt och kallad till frukosten. Vi fick havregrynsgröt att äta. Det låg lite lingonsylt på toppen. Runt gröten skvalpade blåaktig skummjölk. Jag tvingade i mig en sked av den klistriga sörjan. Den växte i munnen och jag fick kväljningar när jag försökte svälja. En tjej med finnar och flätor satt mitt emot mig.
-Du är det äckligaste jag sett, sa hon. Jag hatar dig. Spyr du så dödar jag dig.
Hennes bruna blus hade svettfläckar under armarna och saknade en knapp mitt fram. I bröstfickan låg ett skrynkligt cigarettpaket.
-Jag hatar det här stället, fortsatte hon. Vet du om att jag tänker bränna ner det. Jag tände eld på min skola också. Vad gör du här?
-Jag vet inte, sa jag och såg ner i tallriken.
-Du vet att du måste äta upp? Annars blir du inlåst på ditt rum och de släpper aldrig ut dig.

4 kommentarer:

  1. Gillar den här berättelsen.

    SvaraRadera
  2. Hjärtskärande. Påminner mig om boken "Blomsterspråket" <3

    SvaraRadera
  3. Inte så längesedan det kunde vara verklighet. Kommer ihåg att jag följde med en klasskamrat som bodde på barnhem. I 3-an tror jag. Fy vad jag tyckte synd om henne.

    SvaraRadera
  4. Man slukas med i texten, mycket bra skrivet!

    SvaraRadera