måndag 6 april 2015

Aning

-Vad tyckte du om utställningen? säger Kerstin.
-Den var väl bra, svarar jag med en axelryckning.
Mina ord är tunna som silvertråd och slingrar sig genom den frostkalla luften. Jag har ingen aning om vad jag ska säga. Det tar alltid tid för mig att finna orden om en utställning, en konsert eller en teaterföreställning. Istället för att möta Kerstins nyfikna blick ser jag åt sidan. Butiken som sålt pedagogiska träleksaker och indianskt hantverk från ett kvinnokooperativ i Anderna, så länge jag kan minnas, har slagit igen. Brunt omslagspapper täcker skyltfönstren. En tovad råtta ligger kvarglömd på fönsterbrädan. Tejpen som håller pappret uppe har lossnat i ena hörnet. Ett hamburgemballage fläckigt av flott och inlagd gurka blåser längs gatan. En tom mugg med brutet sugrör ligger i en vattenpöl. Den påminner om en fraktskuta som satts på grund och övergivits av besättningen. Skeppsklockan av brons klämtar i vinden och vägleder plundrarna.
-Cafe Swing har öppet. Ska vi ta en fika?
Jag nickar.

Bardisken sväller innanför entrén på Swing. En luggsliten man sitter med händerna runt en kaffemugg. Han får mig att tänka på en gammal hund som störts i sin vila och trött lyfter huvudet för att se att inget av värde hänt, innan den somnar om. Den förr så magre mannen som drivit Swing de senaste 10 åren har gått upp i vikt sedan jag var där senast. Ansiktet flammar. Pikéskjortans ärmlinning skär in hans överarmar. Jag känner igen honom på det röda håret. Att en människa kan förändras så...Kerstin beställer en laxsmörgås och jag följer hennes exempel. Vi tar vitt vin till.

I det inre rummet där vi väljer att slå oss ner, sitter en ung kvinna. Hennes hår är strävt och färgat svart. Självlysande blå hörlurar täcker hennes öron. Fingrarna rör sig hastigt sig över laptopens tangentbord. I hörnet sitter två skäggiga män och dricker IPA. Innehavaren kommer ut med vår beställning. Laxen ligger draperad över en kulle av färskost. Den är så mör att den faller sönder när man rör vid den. Rågbrödet  är långjäst och omhuldat, svagt surt på samma sätt som det syrade smöret. När vi ätit är det dags för oss att samtala.

3 kommentarer:

  1. Det känns lite som att se en film, bra!

    SvaraRadera
  2. Jag beundrar din förmåga till detaljbeskrivningar.
    Fastnade pladask för "Mina ord är tunna som silvertråd" - vackert så jag blir tårögd

    SvaraRadera