Gott Nytt År

Gott Nytt År!

Jag hade funderingar på en längre text, men känner att tiden inte räcker till idag, så det får bli en annan dag. Hur som helst så var det mysigt att tänka på texten, ta en förmiddagspromenad och titta på änderna. Hoppas ni får en fin nyårshelg och att jag kommer ihåg min idé, så den blir nedskriven.

Text från bok

Inspirationsmeningen  Han sitter i bilen och blir alltmer irriterad, kommer från boken Istvillingar av Tremayne.

Han sitter i bilen och blir alltmer irriterad. Bilköerna står stilla runt honom. Den kalla luften får avgaserna att frysa. Bilen framför är smutsig. Lyktor och bakruta täcks av ett klibbigt lager salt och vägsmuts. Det är en Audi. På radion apar sig ett kändiskollektiv. Han kramar ratten hårt och försöker låta bli att se på klockan. Tiden rinner i väg, nu, i kväll, varje dag...

I morse låg Filips kniv på köksbänken framför mikrovågsugnen. Han tog upp den och drog den halvvägs ur slidan av knottrigt gummi. Stålet var tenngrått och matt och eggen kändes vass mot hans finger. En friluftskniv, inköpt för att användas under en vandring med klasskompisarna. Vad kniven gjorde på köksbänken visste han inte. Kanske hade Filip använt den till något i köket eller också var det ett valhänt försök att bringa reda i tonårsrummet. Det var märkligt att den kom fram. Han trodde faktiskt den var försvunnen.

Han vägde kniven i handen och lekte med tanken på att ta den med i bilen. Den måste vara tillräckligt vass för att punktera bildäck. Däck efter däck. Eggen mot kniven på den kvinna, medelålders och ängsligt klippt, som han valt att ta som gisslan. Lukten av rädsla i bilen. Nationella insatsstyrkan. De skulle aldrig få honom levande. Falling Down utan skjutvapen. Blod som rinner ut munnen och bildar en pratbubbla på asfalten.

Blänk

Myrstigen är samhällets sista gata. Den slingrar sig upp genom skogen och har formen av ett P. Tegelvillor ligger utspridda mellan tallarna. Traktens unga bilburna använder den som för köra fort och träna kurvtagning och motionärerna använder den som ett extra elljusspår. Kullen i mitten av P:et har jag alltid betraktat som något slags tillhåll.

Jag tar cykelbanan från det bostadsområde som kallas för Ångermanland. Snöplogen har föst ihop vinterns första snöfall till meterhöga vallar. Ett hastigt väderomslag har fått träden att skimra av frost. Gångstavar och broddar håller mig upprätt. En mops i täcke med en stelfrusen matte är de enda levande varelser jag sett. Det är ingen kväll för utevistelse.

Där öglan fäster vid stapeln ligger ett bylte under ett träd. Det enda jag hör är mina egna andetag och ett svagt brummande från genomfartsleden. Jag pratar med byltet och säger:
-Hallå. Hur är det. Svara det.
När byltet inte reagerar böjer jag mig ner på knä och griper tag i dess arm.
-Det är kallt ute. Det är farligt att ligga så här. Förstår du inte det?
Jag lägger honom på rygg. Överrocken är uppknäppt. Han har grå mjukisbyxor och en svart pikétröja med reklam för Dicks däck på sig. Tröjan har glidit upp och blottar en hårig mage. Doften av alkohol är påtaglig.
-Vakna då.
Jag örfilar honom och nyper hans kinder och svär åt honom och får upp honom i sittande ställning. Han stirrar oseende på mig och stönar när jag frågar var han bor.
När jag känner igenom fickorna inser jag att jag glömt min mobiltelefon hemma.
-Vänta här, så ska jag hämta hjälp.

Trappan till det närmaste huset är glashal. Den har sopats ren från snö, men fukten har fryst till is. Dörrklockans ljud ekar i en tom hall. Jag hör steg. Dörren gläntas, så långt säkerhetskedjan räcker. En kvinna står med axeln mot mig. Håret är uppsatt i en slarvig hästsvans. Ansiktet är svullet och hon har blåmärken på överarmen. Något blänker till. Jag ser en kökskniv. Hon lägger ner den på skohyllan.
-Det ligger en man här ute, säger jag. Han har däckat och ligger och sover i en snödriva. Vi måste ringa efter hjälp.

Ord på G

Det är den jul som vi minns som grå och grön. Vi minns det ljumma vädret, mörkret och de hårda vindarna. På TV visas filmen Grease, som matiné. Jag har uppenbara problem med att förklara varför tonåringar spelas av trettioåringar och har egentligen aldrig tyckt om filmen. Via facebook har jag nåtts av ett dödsbud. En som inte hunnit fylla femtio, en i min egen ålder, har avlidit, ingen som jag känner personligen, utan lärt känna via olika forum och sociala medier, en person som jag uppskattar, en som har något att säga. Jag beklagar sorgen i en kommentar på facebook och menar det jag skriver, samtidigt som jag känner hur tillvaron förvandlas till stelnande gelatin, något kornigt och gulaktigt, styvt, men fortfarande genomskinligt. Allt är skört, våra liv och vår hälsa och våra dygnvändande tonåringar...Jag funderar på att säga något, men vi fortsätter att glo på en grisig film



Grå, grön, Grease, gelatin, gulaktigt, genomskinligt mm

God Jul!

God Jul alla Skrivpuffare!

Hoppas ni får en riktigt fin och trivsam julhelg!

Skrivpuff är tillbaks som vanligt i morgon.

Röra

Stammedlemmarna springer om varandra framför filmteamets kamera. Till en början verkar lägret i djungeln vara en enda röra. Sedan tar hyddorna form. De är kupolformade och tillverkade av böjda kvistar och täckta av överlappande blad och ligger i en cirkel runt en lägereld. Stammedlemmarna bär blommiga höftskynken av bomullstyg och känner till användningsområdet för 500 olika djungelväxter.

När lägret är rest går de ut på jakt. Speakerrösten berättar att de jagar med nät. Stammedlemmarna bär spjut i händerna. Speakerrösten berättar att de jagar med spjut. Stammedlemmarna bär ett nät, flätat av rötter. Louise funderar på om hon ska säga något om den bristfälliga synkroniseringen mellan bild och ljud, men tiger. Stammedlemmarna fångar en vattenantilop genom att imitera dess läte. De bär iväg bytet hängande på en stör mellan sig. Det är sällan Martin fängslas av något på TV, men skildringen av urinvånarna i Kongo, verkar ha fångat honom. Hon lägger ner virkningen i knät och breder ut den med handen. Det ska bli en spetsduk med ryschig volangkant, tänkt att lägga under julosten. Projektet känns en smula vulgärt.

-När man ser sådant här så fattar man varför människor blev bofasta och uppfann jordbruket, säger Martin. Ska det där lilla djuret räcka till allihopa?
-De behöver sexton timmar per vecka, för att få ihop tillräckligt med mat, säger Louise. Jordbruket kräver betydligt större arbetsinsats. Resten av tiden umgås de, och roar sig. Det är så tragiskt regnskogsprogram. Är det inte apor eller papegojor som hotas av skogsskövling, så är det de sista genuint lyckliga människorna som riskerar att försvinna. Alla kunskaper, ekosystemet, samverkan med naturen...
-Lyckliga? Med en initiationsrit som går ut på att de vässar varandras tänder?
-Tänk på vad Wigfors sa: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet. Vi har skapat ett samhälle där vi inte trivs, Martin.

Fatta

Morgonens fågel är liten och grå
Den sitter på en gren och jag ser på
Försöker fatta att julen snart är här
Julstämningen är borta, det går så där
Luften är ljummen, allt är grått
Precis som året som gått
Hoppas på stillhet och frid
I denna dunkla vintertid