Text till bild

De låter oss inte vara inne. Barn ska vara ute. I något slags samförstånd kör de vuxna ut oss, oavsett om vi protesterar eller inte. Tjärnen på sankmaden är förbjudet område. Vi ska inte vara där och leka, ändå lockar tuvorna på sankmarken, doften av pors och stillastående vatten, de klibbiga alarna längs bäcken som rinner genom maden.

Tjärnen har ingen botten. Den blänker som ett djuröga. Vi har hört historierna de gamla berättar. Hur Johansson körde sin häst genom isen och hur långsamt den sjönk mot botten, hur den skrek när hovarna inte bottnade och hur skummet yrde runt dess hals och bog, innan den drunknade. Smen körde ut bilar på isen om vintern och lät dem sjunka ner i det bottenlösa slammet. En gammal T-Ford ligger där. Den skulle vara värd bra med pengar nu, om Smen låtit den vara. Förr satte de ut barn där. Barnen som ingen ville fick drunka där. Oönskade spädbarn. Barn som inte lyder.

Faster tar Rebecca om armen och säger att hon kunde göra som förr. Ungar som Rebecca hör hemma på maden. Rebecca är tuff. Hon skriker att hon hatar faster. Det är givet att hon tar mig ut på maden. Vi hoppar mellan tuvorna. Rebecca har röda stövlar. Mina skor skor blir snart kalla och blöta. Rebecca springer och jag klafsar efter. När jag ramlar känner jag suget från underjorden, från Johanssons döda häst och barnen som svultit och frusit ihjäl. De oönskade. Rebecca springer in. Jag ligger kvar och gråter. Det vita huset där de vuxna sitter i salen är en evighet bort.

Tomrum

Vardagsrummet i villan utanför Borås är format som ett L. Golvet täcks kvadratmeterstora skifferplattor. Den vita furupanelen i taket är fylld av inbyggda spotlights. Det danska matsalsmöblemanget är så smäckert att det mest påminner om ett par tallbarr som råkat falla på en parkeringsplats. Framme vid ena fönsterväggen står en skinngrupp med cylinderformade fåtöljer runt en överdimensionerad klarblå glaspjäs placerad på ett bord med kromade ben. Soffgruppen står längre in i rummet, vid en annan fönstervägg. Hörnsoffan är hård och rak och saknar armstöd.
-En prydnadsmöbel, konstaterar Anette tyst för sig själv. Den är knappt gjord för att man ska sitta i den.

Hon läppjar på det vinet som Martina givit henne.
-Vilket gott vin, säger hon och ler. Det bådar gott inför middagen.
-Det är Jörgen som valt det och de andra vinerna vi ska ha också.
Hon fnittar och klipper med ögonlocken. Ögonfransarna är så långa att Anette inte kan avgöra om det är mascara eller lösögonfransar.
-Han är fantastisk, Jörgen. Åh, vad jag är glad att ha honom.
Hon fnittrar igen, lägger huvudet på sned och virar en lock av det blonda håret runt fingret.
-Helt fantastisk, fortsätter hon.
-Jag är glad för din skull. Fin tröja.
-Angora. Chockrosa. Precis min nyans.

För att få en andhämtningspaus vänder sig Anette mot en av tavlorna på väggen ovanför skinnsoffan. Det är ett svartvitt fotografi av en ödslig strand. Tomrum står det på en skylt på ramen. Det är något med Martinas ullfluffiga uppenbarelse och fnittrande som inte riktigt passar in rummet. Hon borde vara klädd i något strikt och svart för att matcha möblerna, men Jörgen kanske vill ha henne så, flickig och fnittrig och med huvudet på sned. Det finns två sorters män som pratar för mycket. De som trots att de pratar oavbrutet ändå är intressanta att lyssna på och sådana som Jörgen. Det har aldrig känts rätt att bjuda hem Jörgen och Martina. Hon har en etta med trägolv i Majorna. Det som hon trodde var en tillfällig lösning efter skilsmässan har blivit ett hem där hon rotat sig.

-Betyder tavlan något särskilt för dig? undrar Anette.
Martina rycker på axlarna.
-Stranden påminner om Halland, fortsätter Anette. Den får mig att tänka på mamma.
Martina snörper på munnen.
-Jag tänker aldrig på henne. Det borde du inte heller göra.

Svag

-Jag har sytt i knapparna i din ytterrock, Stig.
-Tack, mor.
-Svart mot svart. Det är inte det lättaste. Ljuset räcker inte till och jag är rädd att synen börjar bli svag. Ska du på bio med den där flickan igen?
-Birgitta heter hon.
-Birgitta.
-Hon jobbar på telegrafen. Åsa-Nisse. Bertil Boo är visst med. Han tycker ju mor om.
-Kan tro det. Det finns inte pengar till att ränna på sådant. Filmen ska visst vara rolig, säger de. Fast Ljunggren på tidningen tyckte visst inte om den. Svag handling, skrev han och gjorde sig lustig över att folk skrattade.
-Det är inte mycket Ljunggren tycker om. Han skrev ner den revyn vi satte upp på IOGT också. Det var bara Signe som han var nådig mot och det är för att hon har så granna vader.
-Hon Birgitta? Du är väl rädd om henne? Det är väl en bra tös? Du vet hur det kan gå...

Avbruten

Bertilsson och Jönsson står på varsin sida av villastaketet. Vid Bertilssons fötter står en hink med matäpplen. Jönsson har varit nere och tittat till sin veteranbil. Den står i ett skjul längst ner i trädgården som Jönsson gjort om till garage. För att inte förstöra gräsmattan när bilen körs ut har Jönsson lagt två rader med trädgårdsplattor fram till gatan.

-Jo du, säger Bertilsson. Jag var ju med svågern till lasarettet i somras. Han skulle kontrollera sitt öga och ville att jag skulle köra han. Sen fick vi för oss att vi skulle göra någon slags på hemvägen utflykt så vi svängde av vägen där i Skullaryd och så körde vi upp till den där byn där han, Hästmannen bor.
Bertilsson gör en konstpaus och sätter upp foten på kanten till hinken.
-Ja, jag vet ju var han bor på ett ungefär. Det är riktigt grant där uppe. Gammalt och fint. En vacker by och kan du tänka dig. Han låg där i grönsakslandet och rensade när vi körde förbi. Med det där långa skägget och allt. Han såg för lustig ut, när han vinkade till oss. Det verkade inte alls som vi avbröt honom.

Blixt

Ovädret överraskade oss på väg hem från bion. Vindrutetorkarna förmådde inte svepa undan vattnet från bilrutan. Du körde långsamt först och lät bilen bana väg genom vattenmassorna. När mörkret tilltog stannade du i en parkeringsficka vid vägkanten.

-Det lättar snart, sa du.

Regndropparna slog så hårt mot biltaket att dina ord nästan inte hördes.

-Vi väntar, svarade jag. Det finns ingen anledning till brådska. 

Jag kurade ihop mig i jackan och föreställde mig hur regnet började sippra in genom bildörrarna och hur fukten skulle göra oss frusna och rädda, hur bilens elsystem skulle slås ut av vätan och hur vi skulle bli stående där ute på vägen i den tilltagande vinden i väntan på bärgning och hjälp. En förbipasserande långtradare fick vår bil att skaka. En personbil på väg i motsatt riktning bländade oss med sitt helljus. Vid horisonten såg vi några blixtar och vi hörde en avlägsen åskknall. 

Regnet avtog och vi kunde fortsätta vår färd. För att få upp värmen i kupén vred jag på fläkten. Den torra luften absorberades av mina lungor. Det kändes som jag andades fibrer istället för syre. Jag projicerade filmscener mot bilens sidorutor. Italien. Nicaragua. Ligurien. Hasta la victoria siempre. En man i bar överkropp. Påfallande mager .Sårbar, eftersom han bar glasögon och påtagligt fysiskt närvarande, uppförstorad på en bioduk.  

-Jag är glad att vi kom iväg för att se filmen trots allt, sa jag. Tacksam för att du följde med. Det är svårt att gå på bio ensam.

-Du har väl inte svårt att vara ensam.

-På bio har jag det. Jag tycker inte om att sitta där och vänta på att filmen ska börja. På något sätt känner jag mig utlämnad och jag vill ha någon att diskutera filmen med. 

-Vad tyckte du om filmen då?

-Det dokumentära lämnar plats för egna tolkningar. Det blev lika mycket en skildring av Michael Wiehe och kvinnorna som varit ihop med honom som av Björn Afzelius. Men vilken spelfilm det skulle kunna bli. Tänk på filmerna om Monica Z och Cornelis. 

-Man lämnar ut en människa väldigt mycket i en sådan film. Sexmissbruket. En som inte kan försvara sig och lämna sin egen version av vad som hänt. 

-Jag saknade publikperspektivet. Han var trots allt väldigt folkkär och det politiska engagemanget kändes nedtonat på något sätt. Det framgick inte så tydligt i filmen.

Senare läste vi om åskvädret i lokaltidningen. Blixtnedslaget hade dödat en tjur. Vi sa till varann att det var sent i september för åska, men visst hade vi känt en oro i luften, när vi plockade in äpplena vi skulle steka.

Planera

Ett gammaldags rökbord står mitt i gruppen av fyra skinnfåtöljer med armstöd av böjträ. I varje fåtölj ligger en broderad kudde med yviga yllebroderier och på varje armstöd ligger en hemvävd pläd. Bokhyllor där böckerna står i dubbla rader för att rymma så mycket som möjligt täcker två av rummets väggar. Ellinors målningar fyller de andra. Väggarna har bestrukits med en varm tegelröd färg som framhäver målningarna i dess svarta och gyllene ramar. De fodrade gardinerna dämpar ljudet från gatan. Tyget har Ellinor köpt i England. Den ärvda mattan mildrar våra röster och gör våra samtal avmätta.

Ellinor ställer ner tebrickan på bordet. Kanna och muggar kommer från en keramiker. Hon bjuder på rött te med honung, små dyra ostar och fröknäcke med havssalt.
-Dina målningar är utsökta, säger jag. Jag är glad att du  lät mig se dem.
-De hänger ju där, ler Ellinor.
-Att du inte blivit konstnär, du med din talang.
-Jag vet inte om jag har någon större talang. Konstnärsdrömmarna släppte jag redan när jag var i tjugo-årsåldern. Det handlar inte om bara om att måla och söka sin försörjning. Kanske var mina drömmar inte tillräckligt starka och jag själv tillräckligt viljestark för att våga satsa på konsten. Vi får alltid höra att vi ska vara modiga och tro på våra drömmar. Det var någonting med konstnärsvärlden. Jag kände mig inte hemma där. Det handlade inte om att skapa. Man skulle känna rätt människor, kulturfolk. Ställa sig in hos dem, slänga sig med rätt vokabulär. Genusanalys och alienation. Det kändes så ytligt och tomt. Jag har försökt planera min tid efter något annat, för att få ett eget rum. Samtidigt så känns det som om mina målningar aldrig någonsin kan räknas, för att jag inte är tillräckligt skolad, att mitt målande att betydelselöst för att det inte betalas och recenseras.

Sammanfoga

Pufftema

Jag har nyss sett dokumentärfilmen om Björn Afzelius liv. Att gå på bio i en småstad är en speciell upplevelse. Man får helt enkelt gå på bio när filmen visas, inte för att man känner för att gå på bio. Det handlar om att pricka in enstaka tillfällen. Björn Afzelius-filmen visades dessutom i samarbete med PRO, så det var en av årets begivenheter för pigga pensionärer.

Om filmen; en människas liv sammanfogat av tillgängliga bilder och andras berättelser. Den dokumentära formen lämnar öppet för egna tolkningar.

Julia

Flerdagarspuff. Läs om ni vill. Jag läser era puffar i vilket fall som helst. Julia musikbloggar. Hon är på en musikfestival. Charlie spelar. Han är full.

-Jag hatar det här jävla samhället.
Charlie står bredbent bakom sångmicken och gitarren och stirrar ut över publiken.
-Ni betalar skatt, va? Röstar var fjärde år för att man ska? Lydiga djävlar. Jag står utanför samhället. Betalar inte ett öre i skatt. Spelar helt svart. Jag hatar alla jävla politiker och direktörer. Dom skor sig. Dom skor sig på er och ni betalar. Klockan klämtar. Nackskott. Drop Dead. Gör processen kort. Skjut dem i gryningen bara. Asså de ska bah dö, bah.

Julia vrider sig ett halvt varv. Hon ser hur publiken på bänkraderna bakom henne skruvar på sig och hon överväger att gå därifrån, men väljer att stå kvar. Inte för Charlies skull, för han verkar strunta i allt och alla nu, utan för sin egen för att slippa prata och sammanfoga upplevelsen av en spelning som rasar utför i allt snabbare tempo inför undrande människor.

•