När de gått + singel

När de gått känner jag hur ensam jag är. De har stängt den repiga gabondörren mot trapphuset. Jag hörde stegen eka mot stengolvet och de stänkmålade väggarna och föreställde mig att de tog stöd mot den svarta ledstången för att inte förlora balansen. När de gick ut genom porten med det trasiga kodlåset stod jag i vardagsrumsfönstret och såg dem gå längs gatan. Det hade fallit snöblandat regn tidigare under kvällen. Nu verkade det ha frusit på. Annika halkade i sina tunna stövlar och stödde sig mot Tord.

I köket står disken travad på diskbänken. Resterna av gratängen har bränt fast i formen. Någon gång i vuxen ålder har jag lärt mig att värma broccoli genom att läsa på påsen. Koka upp vattnet. Lägg i den frysta broccolin. Salta. Koka 3 minuter. På soffbordet står ett halvdrucket glas. Soffan har ändrat form. Filten ligger annorlunda. Prydnadskudden i yllebroderi ligger i fåtöljen istället för soffhörnet. Min kropp är ett skal utan innehåll. Det svarta i mitt inre blåser runt som en ovädersvind, nålvass och kall. För att förhöja min tragik föredrar jag att kalla mig själv ensamstående, istället för det glammiga och livsglada singel.

Knäppa

Morgonpromenad
Tidig, novembermörk
Kämpig, ansträngade, mödosam
Hundägare måste vara knäppa
Snöblandat

Text inspirerad av bild

Jag hittar fotot när jag döstädar. Ledsamt ord, som antyder att det är snart är över. Jag har gjort mitt och plockar undan av någon slags hänsyn till mina efterlevande. Det ska vara så lätt som möjligt för dem. Mina bekanta döstädar och jag har läst om det i veckotidningarna. Enklast är om man inte tänker, utan bara bestämmer sig för att slänga, oavsett om det kan vara värdefullt eller intressant.

Den svartvita bilden hittar jag i ett kuvert. Jag sitter i soffhörnet med en stickning. Det är en ljusgul babykofta jag stickar. Egentligen stickar jag inte. Jag bara sitter med stickningen i händerna och sneglar mot fotografen. Han har synpunkter på hur jag ska sitta och hur jag ska vända mig mot kameran och rättar till mina armar och ben. Händerna dröjer sig kvar på min kropp och han försöker möta min blick. Tungspetsen fuktar läpparna. Han doftar rakvatten. Efteråt vill han stanna kvar på kaffe. Jag protesterar och säger att jag inte har något doppa. En slät kopp går bra, säger han. Journalisten som är med på uppdraget säger att de har fler att besöka. Röker gör de också, trots att vare sig jag eller Henrik röker och inte ens har askfat framme. De stänger den tunna gabondörren mot trapphuset och jag hör deras tunga steg eka när de fortsätter en våning upp i huskroppen av tegel som ligger utslängd på den leriga, gamla åkermarken. Utanför hör jag två barn. De verkar leka tafatt.

Bilden hamnade på första sidan i lokaltidningen. Vi var en av de första som flyttat in i de nya husen på Ängshagen. Henrik hade ett litet arv, som räckte till möblerna hos Bohmans, så vi slapp ta dem på avbetalning. Jag hade nyss varit hos Gittan på hörnet och fått håret lagt. På något sätt var det en befrielse när det blev 70-tal och det räckte att knyta en snusnäsduk över håret. Idag kan jag sakna det där, att bara bli omhändertagen och få håret i ordning. Men då... Det skvallrades mest. Henrik beställde bilden från tidningen och sa att jag var så fin på den. Jag var aldrig särskilt förtjust i den. Det var något med fotografen och den klibbiga känslan av att jag var smutsig han lämnade efter sig.

Inte exakt

Jag såg din lapp på en lyktstolpe i gamla stan i Eksjö, strax bakom Lennarts konditori. I kyrkan pågick ett bröllop. Gästerna stod samlade på torget färdiga för avfärd. Kanske skulle de till Ullinge Värdshus för att äta bröllopsmiddag. Din vision och dina drömmar och förhoppningar fångade mig. Du skrev att du sett ett hus i en dröm och beskrev det noggrant. Fram till huset ledde en liten körväg med en grässträng i mitten. Huset var falurött och vitmålat invändigt. I fönstren stod Mårbackapelargoner i lerkrukor. Det hade vedspis i köket och väggar av spånt i farstun. Huset låg nära en sjö. Du undrade om någon hade din drömhus att sälja.

Jag rev av en av lapparna med kontaktuppgifter och sparade den i plånboken. Pappa låg inlagd på sjukhuset och jag hade tagit en promenad för att få lite ro. Torpet, sommarstugan, deras livsverk är till salu nu. För en del tar det tid... Det där med att gå bort. Huset kommer att lämnas till mäklare. Det är inte exakt vad du letar efter. Till sjön är det en bit, men det går att cykla och några pelargoner står knappast i fönstren. Jag trodde jag var förberedd på det här, men vissa saker tvingas man bara att göra mekaniskt. Möjligen är det ditt drömhus. Du kanske har spridit dina lappar från Sörmland ner till skånska gränsen och redan funnit din dröm. Jag fann din lapp och berördes av den.

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Det blev känt som Gråstensfärger, är hämtad från Axtelius Tyger vi minns från 1960 och 70-talen.

-Hoppas du uppskattar boken. Du brukar ju tycka om textil.
-Den är jättefin. Det är lite märkligt att se det man växte upp med, som sedan blev omodernt, samlat i bokform. Nästan upphöjt till konst. Påslakan som man använde tills de var utslitna. En del mönster fanns säkert på tapeter också. John Blund vet jag att jag hade som påslakan när jag var liten. Tror jag valde det för den illgröna färgens skull. Sådant som man vant sig vid att det är gammalt och fult och omodern är supertrendigt nu. Teakmöbler. Plastburkar för kaffe. De här tygerna. Jag tror det är en annan generation som tar det till sig. De som är 20-30 år gamla kanske. Viola Gråsten. Moster hade en orange filt, som hon var så stolt över. Den låg över armstödet på soffan. Jag tror hon använde den en hel del. Hon pratade alltid om Gråstensfärger och kunde inte förstå hur en vanlig sten kunde vara orange. Tygavdelningen fanns i källaren på Domus. Jag tror det fanns tre tygaffärer i stan när jag var liten. Vad finns det kvar nu? En gardinaffär? Det är knappt någon som syr längre.

Ord som börjar på H

Om morgonen är det vår, men på kvällen höst. Det slår mig så tydligt när det tidiga ljuset återvänt och morgonen är stilla och fuktig av regn. Frosten verkar avlägsen. Grått grus, vått grus. Fallna löv. Himlen vilar mot marken. Det var länge sedan vi läste seriestripparna i morgontidningen tillsammans. Hagbard och Ensamma mamman, hon som hade så ont av smulor. Jag läste en kort intervju med Cecilia Torudd som tecknat. Serien hade kommit till som en reaktion på det som hänt i hennes egen familj när barnen blev tonåringar.  Det kanske var jobbigt eller också är det sådant som bara är. Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag saknar det där vardagliga samtalet.

Höst, himlen, Hagbard, hon, hennes

Han reste sig

Pendeltåget bromsade in vid pendeltågsstationen. Hans reste sig med en beslutsamhet som han inte riktigt kände och stöttade benen mot den sträva klädseln på sätet för att motverka krängningarna som uppstod när tågsetet minskade farten. Bänkarna var klädda med blågrått tyg där det stod drottning på flera olika språk med skrivstil. Queen. Reyna. Königin. En tom burk med energiläsk rullade längs gången och stannade vid hans fot.

Vinden grep tag i honom så fort han kom ut på perrongen. Kostymbyxorna och jackan fylldes av kall luft. Blåsten på slätten var en del av hans uppväxt. Det var först när han flyttat som vuxen han insåg hur mycket han avskydde vinden som erövrade alla tankar och tog dem med sig till ingenstans.

En kvinna i 20-årsåldern med håret färgat i blått och svart var den enda passageraren som gick av förutom han. En nedklottrad canvasväska hängde över hennes axel och hon hade en stålstav genom näsan, som gav ett primitivt, infödingsliknande uttryck. Hon log mot honom och han noterade att läppstiftet matchade håret.
-Jäkla blåst, sa hon.
-Jag vet, svarade han.

Han hade avbett att bli hämtad av föräldrarna och lovat att gå hem. Promenaden till barndomshemmet från tåget brukade ta omkring 20 minuter. När han växte upp var sträckan evighetslång. Nu kändes den sträcka som han gick genom 1970-talets villakvarter med tegelhus där gavelspetsarna av trä fått nya färger,som inte alltid matchade det gula teglet, som ett par steg genom universum. Så mycket ångest och så många tankar som gömde sig bakom tujahäckarna. Drömmarna som tillhör banken.
-Priserna har gått upp, skulle pappa säga.
-Men de har väl kostat på att renovera, skulle Hans svara och lägga till att närheten till pendeltåget gjorde orten attraktiv.
I väskan låg hans damkläder. Han skulle inte använda dem eller berätta om dem. Han bara tog med dem.