Söka

Sökte sanning
Fann smärta
Som att måla
Ett porträtt
I torrpastell
Med hjälp av
Vinkelhake och linjal

Snitt

Med ett raskt snitt öppnade han den igentejpade kartongen. Mattkniven fransade upp den bruna packtejpen. Kartongen var fylld av papperslappar. Blekgula postitlappar häftade vid sidor som rivits ur spiralbundna anteckningsblock. Oregelbunda bokstäver fläkte ut sig över en skrynklig servett. I lådan hade han samlat tankar och infall. På måfå drog han upp en av lapparna. Anteckningen hade förts på ett sönderrivet A4. Han läste:

Jag stod i kön på ICA. Köttfärsen var billig. På något sätt skämdes jag. Framför mig stod en kvinna med rullator. Hon kom i samspråk med en herre i kön bredvid. Han hade katthår på överrocken och Whiskas i kundkorgen. Mellan kragen och hatten skymtade ett födelsemärke format som en utsträckt hand. Jag föreställde mig att någon höll på att drunkna innanför hans kläder. Den hjälplösa handen var allt som syntes av den döende.
Hon sa:
-Värst vad den här kön går långsamt.
-Ja, tänk att man alltid ställer sig i fel kö, svarade han. Jag tror aldrig jag ställt mig i rätt kö någon gång. Att man aldrig lär sig.

Skjorta

Text inspirerad av meningen Han tar av sig skjortan och...

Anton tar av sig skjortan och han rör sig långsamt när han gör det. Fingrarna knäpper upp de översta knapparna. Han kränger den rutiga flanellskjortan över huvudet och lägger den på stolen. Jag känner en svag doft av svett och smörjolja, det metalliska som han alltid bär med sig. Lukter som är mer än han. På hans kropp syns spår av våld. En trasig flaska har lämnat ett ärr som påminner om ett bitmärke på höger skulderblad. I midjehöjd har en kniv trängt igenom skinnet.

Ärren fick han innan vi möttes. Jag vet att han varit till sjöss och han inte vill tala om det. Det ligger bakom honom. Kanske är det i det vi möts. Motviljan att tala om det förflutna. Han bjöd upp och vi dansade till Engstrands kapell och han bjöd mig på en sockerdricka. När bubblorna kittlade mig i näsan skrattade han åt mig. Det var något med honom som födde en hunger i mig, en hunger efter kropp och kött en längtan som fick mig att förlora förståndet.  Lars föddes sju månader efter vårt enkla bröllop. Britta och Sonja kom åren efter. Lars är borta på folkhögskola. Han ska bli något. Jag hoppas det. Britta arbetar i familj och ser till barnen. Sonja tiger inför mig.

Anton går genom köket. Hängslen hänger runt höfterna.  Raggsockan behöver stoppas på hälen. Handfatet har vi i farstun. Jag avskyr den kompakta fukten där ute, att huttrande blaska av sig i kylslaget vatten. Kanske är jag vaken när han kommer tillbaks, kanske har jag somnat. Jag makar mig intill ryggstödet på kökssoffan där vi båda sover. I korsryggen känner jag en knöl i madrassen. Mitt kök, mitt hem. Anton har byggt huset åt oss. Sommartid flyttar vi ner i källaren och hyr ut. Sommargästerna har rest tillbaks till stan och huset är till oss igen. Sonja ligger i kammaren, jag och Anton i köket. Det slår mig att vi har det mesta till låns. Inget är egentligen mitt.

Bleka

Hunden ser någonting i lekparken. Hon morrar och reser ragg mot det osynliga. Vi går vidare nerför gatan. Hunden är vaksam. Från strupen kommer ett dovt läte. Hennes nos är tätt mot mitt knä och hon söker ögonkontakt med mig. Det är påfallande stilla och folktomt ute. Temperaturen är nära noll. Jackan blir fuktig av det kalla diset. Genom ett öppet fönster hörs sång. Det är unga kvinnor som sjunger på ett främmande språk. De verkar sitta i en cirkel på golvet, precis under fönstret. Gardinerna är fördragna. I rummet lyser en svag lampa.

Så kommer man in och säger att man varit ute med hunden. Man säger att det var obehagligt ute, fastän ingenting hände och möter sitt vinterbleka ansikte i spegeln. För att skingra tankarna säger man:
-Jag tror att Samir och Viktor kommer vinna mello.

Text till bild

I korsningen vid Emotsfors finns en busskur med snickarglädje. Den är byggd som ett litet hus med faluröda väggar, röda knutar och lanternin på taket. Säsongens blommor pryder ett par krukor vid gaveln. På asfaltplätten framför busskuren väntar ett äldre par. De har ställt i från sig sina väskor. Hon tar ett par danssteg och han spelar munspel till. Med glimten i ögat följer han varje steg hon tar.
De är säkert på väg till finlandsfärjan. Vi körde nyss om bussen. Den stod stilla på ett backkrön. Chauffören, en blond kvinna, med breda höfter och hästsvans, böjde sig fram vid det punkterade framdäcket.

Avsluta

Antonio följde med Rebecka till länsteatern. De såg en dansföreställning baserad på Ester Bauers liv och öde. Mest verkade den handla om hennes man. Trollen dansade. Prinsessan skyldes av sitt hår. Från deras platser långt bak i salongen påminde dansarna om hamstrar. Bredvid Antonio satt en kvinna klädd i en orange tunika av sidentyg. Hon bar en sjal i matchande färg och svalkade sig med jämna mellanrum genom att fläkta med den. Tunikan böljade som en spinnaker och Antonio omslöts av en intensiv doft av Chanel 5.

Antonio skulle föredragit att gå på bio framför dansföreställningen. Helst av allt skulle han ha sett en film som avslutades med en timslång biljakt och krävde 5 liter popcorn.

Ord på K

När vi var små kommunicerade vi med hjälp av knackningar. Jag och min syster låg i våra sängar på varsin sida om väggen och knackade med knogarna mot den stumma gipsskivan. Rummet hade varit större från början. Pappa hade delat av det med hjälp av en mellanvägg för att vi skulle få varsitt rum. Som skuggvarelser såg vi honom arbeta. Klara hade valt gula tapeter till sitt rum. Jag hade gröna i mitt. Vi satte upp planscher med hästar. När jag tänker tillbaks på färgerna känner jag mig lätt illamående. I tonåren målade vi över tapeterna med vitt.

Vi försökte lära oss morsekod, men det var svårt att förändra knackningarna så de lät korta eller långa enligt den förutbestämda koden. De slutade mest att vi fnittrade eller att någon av oss somnade. Pappa hade ett slitet häfte han sparat från sin barndom där man kunde läsa om morse. Häftet hade gråbrunt omslag som kändes nött och svullet. Det påminde om ett gammalt plåster. Med tiden hade sidorna gulnat.Häftet handlade om sådant man behöver kunna för att  överleva. Det stod att fångar knackat meddelanden till varandra för att inte bli galna när de hölls inlåsta utan kontakt med andra.

På något vis önskar jag att jag kunde komma i kontakt med Klara igen, att våra knackningar kunde förena oss, men jag vet att det är svårt att nå fram. Vi lever våra egna liv nu, åtskilda i andras sfärer. Knack, knack, knack. Några morsekoder är allt jag minns från häftet om att överleva.


kommunicera, knackningar, knacka, knogar, Klara, känna, kunna korta, koden, kontakt, knack