Text från bok

Inspirationsmening: Till skillnad från John var hon inte vidskeplig, men det hade aldrig hänt något bra den dagen. Meningen är hämtad från boken Fortfarande Alice av Lisa Genova.

Annika tömde regelmässigt fickorna där hon kom åt. Småmynt, nycklar, utnötta inköpslistor och mobiltelefon kunde hamna på byrån i hallen, bänken i köket eller soffbordet. Tyngde det i fickorna rensade hon. 

-Varför gör du så här? undrade John.

Med en krafsande rörelse lyfte han hennes nycklar från soffbordet och lät dem dingla framför henne. 

-Vadå?

-Nycklar bär man med sig. Vi har ett nyckelskåp i hallen. Där hänger man sina nycklar.

-Det spelar väl ingen roll. 

-Vet du inte att det för otur med sig att lägga nycklar på bordet?

-Säger vem?

Annika reste sig upp.

-Jag ska ta något i köket. Vill du ha? Te? Smörgås? En frukt? Några kex med ost? Vi ha en brie hemma.

-Du vill alltid äta något, så fort jag säger till dig. 

Med en suck gick Annika ut i köket. Badrumsdörren stod på glänt. Hennes paraply låg uppslaget i duschen. Hon hade överraskats av en regnskur på hemvägen. Nu låg paraplyet vidöppet i duschen för att torka. Bakom draperiet påminde det om en styckad ponny. John hängde upp sig på detaljer. Fäll inte upp paraplyet inomhus. Någon dör om du gör det. Nycklar, paraplyer, stegar. Sprang en svart katt över vägen spottade han regelmässigt i luften, oavsett om den var helt svart eller hade vita tassar. Tvi. Tvi. Tvi. 

Hon hällde vatten i vattenkokaren, slog på strömbrytaren och letade efter en tepåse i skåpet. Medan vattnet kokade stirrade hon på almanackan på köksväggen. Rosor och björnbär. Motivet tråkade ut henne. Rutnätet med dagar var fyllt av lövtunna blyertsanteckningar. Tisdag. ATL 13.40. Annika. Tandläkare. Kl 13.40. Hon hade glömt. Tisdag är veckans värsta dag. Alltid. Ingen gott händer på tisdagar. 

-Vill du ha? ropade hon åt vardagsrummet. 

John svarade inte. Han hade slagit på TV:n och manövrerade mellan kanalerna. När hon inte ville se nyheterna anklagade han henne för att inte ta något ansvar och fly från verkligheten. Flyktingkatastrofer. Bränder. Räntehöjningar. Inflation. Arbetslöshet. Terror. Människor som drabbas. 25 minuter elände och 5 minuter dåligt väder. Hon vet att det sker. Det går inte att påverka, hon vill bara slippa se. På sängbordet ligger Moa Martinsson. Hon vill dra sig tillbaka och läsa. Saker och ting ordnar sig eller inte. 

Splittrad

Ett splittrat regn drar in från väst. I gryningen knackar det på rutan, gråter och ber att få komma in. Det slår hårt och jag vaknar till.  Månen är på väg att bli full för första gången i augusti, den är molnskyld och hungrig. Jag har sovit lätt och drömt oroligt. Drömmarna säger mig att min manliga sida tagit över med sin obarmhärtiga logik. Jag intalar mig att jag inte är splittrad, logik ger helhet.

Sen när jag drar upp persiennen och himlen är tillfälligt molntom och blå sitter en kråka på fönsterblecket. Jag ser in i dess öga och tänker fågel. En skälvning löper genom kroppen. Ett ögonblick låtsas jag att kråkan är en koltrast, det känns poetiskt. Med sänkt blick låter jag den återfå sin sanna skepnad och bli kråka igen. Man ska inte förställa sig. Det satt en fågel vid mitt fönster i morse och det var ingen slump.

Disk

Lisbeth står med disken. Hon lutar höftbenen mot diskbänken. Förklädet som var rent igår har hunnit bli fuktigt och solkigt. Tallrikarna står i diskstället och rinner av i väntan på att hon ska torka dem och ställa in dem i skåpet. Vattnet har hunnit bli grått och fett och har förlorat sin friska doft av äppelblom från diskmedlet. Hon vispar runt med diskborsten och letar efter förirrade bestick på botten av diskhon, men hittar bara ett kotlettben. En kastrull med en klibbig hinna av brunsås på botten väntar på sin tur.

På kökssoffan ligger Rolf. Han har en broderad kudde med texten Bara fem minuter under nacken. Han löser korsord i Hemmets Journal. Pennan raspar mot det sträva pappret. Varje gång han hittar ett nytt ord andas han genom näsan, nästan som om han snörvlar. I hemlighet önskar Lisbeth att det var hon som konstruerade korsorden i veckotidningarna. Att ha ett skrivbord fullt med ord och lösa lappar skulle passa henne.

Nerv + märklig

Anita ser ut över parkeringsplatsen. Husbilen står mitt på asfaltsplanen och Rolf går runt den med en trasa i handen. Från sjunde våningen ser fordonet dockskåpsliten ut och Rolf är inte större än att hon skulle kunna ha honom i handen. Hon får en märklig känsla av att hon skulle kunna krossa honom om hon ville och han skulle dö som en fågelunge om hon tog i tillräckligt hårt.

Frånvarande plockar hon bort ett blad från den rosa St Paulian i köksfönstret.
-Blomman kommer att dö när vi reser, tänker hon, om jag inte slänger den innan. Det är vår frihet som står där nere, en av de enklaste husbilarna som fanns till salu hos Campingspecialisten i våras. Vi kommer resa och leta efter de billigaste parkeringsplatserna och ställa oss där och sitta utanför husbilen på varsin solstol. Friheten i en liten låda. En husbil med plyschklädda säten och fiffiga förvaringsluckor. Bostadsrätt istället för villa. Hans frihet istället för min.
Från radion hörs De sista ljuva åren. Hon känner en ryckning i nerven vid vänster öga. Det luktar sockerkaka från ugnen.

Behandla

På biblioteket satt en konstnär. Han hade yvigt, leverbrunt skägg och fläckig T-shirt. Med den långskaftade penseln i hand och utsträckt arm nådde han precis fram till duken. Snett framför honom satt hans modell, en gråhårig kvinna med håret klippt i page. Alldeles stilla satt hon, med ett lätt roat uttryck i ansiktet. I en halvcirkel runt dem satt en handfull åskådare. De höll andan när de såg hur konstnären behandlade porträttets panna med sin tumme.

Ord på A

Auktionshall, allmogeskåp, avlutad, anteckningsböcker, apa

Det var visning på auktionshallen igår. Den ligger nära, ett par hundra meter bort bara, så jag brukar gå dit, mer för att känna på stämningen och byta några ord, än för att hitta något att köpa.

Jag gick snabbt genom möbelavdelningen. Ett minde allmogeskåp, som fått ett tjockt lager blågrön färg och en ny blomma på 1930-talet, stod bredvid en avlutad chiffonje. I ett hörn trängdes en samling damejeanner av brunt glas. Mest var det bruksmöbler, soffor, bokhyllor och köksmöbler, som nötts av flera års användning, men fortfarande fungerade, för den som var på jakt efter billiga möbler. Till sommarstugan, till första lägenheten, för att katterna tagit över...

Antikhandlarna, feta karlar med plånböcker tjocka som Vredens Druvor, stod i ett hörn med anteckningsböcker i händerna och kvinnan som förestår Lisettes Loppis vände på ett par kaffekoppar i en fyndlåda.

Jag studerade tavlorna på väggarna och tog in det som någon valt att ha på sina väggar. Den här gången var de flesta tavlorna små, enkla landskap, lätta att ta till sig och målade från målare från trakten, någon gång i mitten av förra seklet. Jag hungrar efter de målningar som får hjärtat att slå, en utsökt akvarell av en korg med plommon, skuggspelet på en kyrkogård, en 1800-tals munk med magknip, eller en leende kvinna med uppdragen klänning på väg ner i vattnet...Det är sällan jag ser dem.

-Skåpet på tavlan känner jag igen, säger en man bakom mig. Jag har det på en tavla hemma. Men på min målning ligger det en hund framför. Nu verkar han ha bytt hunden mot en kvinna.
Tavlan var auktionens största, ett nakenporträtt av en rödhårig kvinna. Hon satt lätt bredbent på en pinnstol. Färgerna var dova och hennes drag lätt stiliserade, något som skvallrade om att målningen var gjord i mitten av 1900-talet. Ljusspelet fanns i könshåret.

Framme på podiet förevisade auktionsförrättaren en mekanisk apa, som förvarades i en låst monter under visningen. Jag bläddrade genom en kartong med gamla tidningar. Under ett par nummer av Allas veckotidning hittade jag en bunt med tidningar från början av 1970-talet. Publikationen hade fått namnet Cellstoff och jag tänkte, att Cellstoff var väl sådant som man hade i blöjorna på den tiden. När jag bläddrade i den förstod jag att den givits ut av gymnasieskolan. Skoltidningsredaktionen måste haft ett digert jobb med att få ihop materialet. Samtliga elever hade försett med omdömen. Där fanns Ros-Marie (den rundnätta) som alltid gick i hälarna på Lena. Bengt "The King of Axeltorp" kilade lika stadigt med Agneta som han gick på systemet. Någon som kallades Slalombögen, bytte skidor lika ofta som han bytte kalsonger, dvs en gång om året.

Nu säger vi att det som finns på nätet finns för evigt och inte går att radera. Kan man bli fri från gymnasieskolans skoltidning eller ligger orden och minnena kvar och gnager i evig tid? Nu har en av dem dött och arvingarna lämnar det som finns på auktion, för att få några tusenlappar var och ibland blir det så förbaskat personligt med auktionsgods.

Vågar

Precis när man vågar
Börja tro på framtiden
Då kommer räkningen
Med restskatten
Som ett brev på posten